Men ta och hoppa nu då för FAN!

Ta nu mod till dig Anna-Sabina och hoppa!

Modet sviktar hela tiden, men jag måste erkänna att det ständigt upptar mina tanker mer eller mindre. Jag vill ju så gärna ge mig av mot den där orten där jag vet att jag kan jobba lite extra och tjäna pengar. Men det är helatiden modet som sviker.

Jag trodde aldrig att min uppgivenhet skulle ta den här vägen, att ge upp min hembyggd och nästan känna avsmak för hela orten. Varför har det blivit så? Mycket av det hela beror nog på att jag ser att man faktiskt inte lever på samma villkor på en landsbyggd som på ett större ställe. Vi är inte medborgare i Sverige på samma villkor som de i en större stad, så enkelt är det. Jag har ändå sett fördelarna med att bo på en liten ort. Jag har trott att jag har givit mina barn en fin uppväxt med frihet, det har cyklat till vänner och det har kunnat få en frihet på ett anat sätt än om vi hade bott på en större ort.

Faror kan man se även här, men det har varit viktigt för mig att veta vart mina barn befinner sig, i vilka kretsar de har varit och ingen av mina barn skulle kunna göra något som jag inte fått veta. Det har jag prioriterat som viktigt, även närheten till skogen och naturen. Nu har jag tappat den här synen, eller kanske värderat om den.

Jag är så jävla trött på så mycket i den här kommunen. Jag är så innerligt trött på den nattsvarta synen som sprider sig som en löpeld ute i samhället. Den inskränkta andan som råder, det nya det driftiga och att testa någora oprovadekort är  ta mig fan helt omöjligt. Att köra på i samma anda och med samma koncept bara för att det har fungerat i 10-20-30 år kanske inte är det vi behöver.

Dansbandsveckan i alla ära, men sen då?!? Före och efter vecka 29 vad har vi då? Absolut inget och hela samhället påminner om en stad i krig där mörkläggning råder. Vi har inget liv och rörelse och det känns att det inte finns någon glädje och trivsel. Jag har inte längre någon lust att ängna denna kommunen så vidare mycket av min tid längre. Är jag inte värd något bättre?

Om inte annat kan jag dra över till Norge och testa på lite arbetsliv där. 1 Januari är det dax för min sambo att starta sitt nya arbetsliv på den lilla fina orten Molde, hans nya företag ville gärna att hela familjen flyttade dit och sa sig jätter gärna kunna hjälpa mig att också finna ett jobb där. Så varför inte? Kanske skulle testa lite med att jobba där lite extra. Men så var det det där med den här helvetes flygningen då! Jag fixar inte flyg för jag får absolut stora problem med min klaustrofobi.

Jag är helatiden så väldigt kluven, det är inte så bara, eller så är det just det där med att skita i allt och bara hoppa. Den äldre dottern har inga planer på att flytta med och vill då så klart ha sin studentlya här, det är lätt fixat. Kanske är det där vi måste starta först, att ordna detta för att på något vis se hur det går så länge kanske jag ska bo kvar. Banden mellan oss slits kanske inte för hårt av då.

Den lille visa sonen ser jag inte alls som en människa som inte skulle finna sig till rätta i Norge. Han är ett socialtgeni och har mycket lätt för att få vänner. Tror inte att det skulle bli så stora svårigheter för honom med en flytt.

Nå väl, får väl bli ännu en natt med djupa funderingar och ett hopp om att allt står solklart i morgon hur jag ska göra med allt.