Som en vindfläkt blåser lågan ut.

Två år sedan i dag han gav sig av mot sällan jaktmarker min stora idol Ronnie James Dio.
Två år går fort och men jag minns dagen som om det skulle ha varit i går. Hans kamp mot cancern och den sista striden övervann han inte. Hela hårdrocksvärlden följde hans livsöde och bönade och bad högre makter att han skulle fixa det.

Som den artist och den människa Dio var så höll han oss fans underättade helatiden om läget, behandlingens resultat, hur han mådde och framförallt hur en hårdrockare kick some ass och kämpar till det sista, det visade han oss alla.

På något sätt var det väl därför kännslan av att står Dio nära som person, man var alltid inbjuden i hans liv och man kännde och han sa det också utan er fans är jag inget. Han såg sig skylldig oss att liksom vara delaktig i allt vad han tog sig för.

Hans artisteri började långt före jag föddes och har pågott sedan dess. Hans inblandning och diverse band han deltagit i är en gediger lista, det är ett otroligt stort beundransvärt livsverk han har skapat. Han har stöttat och hjälpt många band genom tiderna och han var högt aktad som den person och artist han var. Enormt stora kunskapen och erfarenheten inom hårdrocksvärlden, en porlande källa att hämta kunskap och insperation ur, och han bjöd gärna på det.

Efter hans dåd så knåpade Swedenrock Magazin ihop närmare 70 sidor stort reportage om dennna storhet. Det är ett litet mått på hans livsverk, alltså helt makalöst enormt. Tidingen själv ursäktade sig lite med att de ändå långt i från fått med allt han åstakommit, men jag tyckte att de gav en speglande fin rättvis bild av en man som började sin karriär i mitten av 50-talet. Hans mera kända karriär drog i gång med Rainbow i mitten av 70-talet.

Han var en personlig artist och det känndes som att han alltid sjöng till mig, och jag tror att det är just därför det känndes så otroligt tungsamt den dagen för två år sedan hans hårdrockshjärta slutade slå. Han musik har stöttat och tröstat mig otaliga gånger när det har kännts förbannat förjävligt i livet. Som en kravlös vänskap har han ställt upp som artist och knuffat på mig och gett mig orken och kraften att sikta framåt. Många av hans texter är som vacker poesi och ofta så speglas det vardagliga livet och kampen om att faktiskt vara en vanlig människa i med och motgång.

Min absoluta favorit i alla kategorier är Blck Sabbats låt Heavan and hell. Tusentals gånger har jag lyssnat på den och faktiskt Dio bär upp den låten sångmässigt till en nivå som är svår att slå.Och i den texten så finns det en strof som alltid svider till lite extra i hjärtat.

The world is full of Kings and Queens who blind your eyas and stel your dreams, its heavan and hell.

Den där dagen för två år sedan förvånades jag själv över min starka reaktion när jag lyssnade på den trista nyheten om Dios död. hade följt honom och hans sjukdomstid och jag ville inte tro att det skulle gå så illa. Hade då inköpta biljetter till Sonispher festivalen, enbart för att se
 Heavan and Hell ännu en gång, men så blev det inte. Men jag är glad för de liveframträdanden jag han med att se. Tack och lov för det måste jag säga. Under den festivalen var utbudet maxat för mitt hårdrockande hjärta. Iron Maiden och heaven and Hell på samma gång, det känndes för bra för att vara sant och det visade sig ju att det inte skulle bli sanning heller.

Bruce ställer sig på scenen i den regniga natten och tillägnade sin låt  Blood Brothers till Dio, då grät jag igen men ingen såg det för det regnade så fantastiskt bra hela den dagen och natten. Under Maidens låt tillägnad Dio så begravde jag min stora idol där och då. Samtalade lite med honom i mitt sinne, tackade för allt och hoppades att han slapp det onda och hande det bra där han var just då. Sen hände det där fantastiskt magiska, över Stockholm drog det värsta åskvädret in genom tiderna. Åskan slog ut tunnelbanan och det blixtrade tätt och lyste upp natten som täta fotoblixtar.

Festivalen avslutades och tusentals hårdrockare skulle gemensamt gå där i från, varjegång det blixtrade och dånade så jublades det, det känndes hårdrock om något och kanske var det på något sätt det där magiska avskedet av en stor idol och saknad artist som gjorde det hela ännu mer magiskt och intressant, men ändå så srgligt. Normalt sett hade jag nog kanske inte kännt en lika stor förtjusning i den typen av åskväder långt ute på ett öppet fält om det inte just hade varit för hela kännslan av just hårdrock. Alla element var just där och då för att fylla oss med den rätta kännslan, skitigt, oborstat, och himmlen stog vidöppen och sprakade som ett fyrverker, ett åskväder som med all kraft visade oss vart skåpet skulle stå.

Kommer hedra Dios livsverk på ett speciellt sätt i dag. Kanske är det många av er som tycker att det är fånigt och inte riktigt förstår hur jag menar och vad jag talar om, men för mig är det viktigt. Som det fans jag är har jag en viss skylldighet att bara hans musik vidare, han kommer inte försvinna bara för att han fysiskt inte längre är bland oss. Han kommer följa mig i resten av mitt liv. Jag ska berätta för mina barn om honom, vad han faktiskt har gjort för musikvärlden och framförlallt hårdrockvärlden.



Den sista hälsningen i från sjukhussängen

Rocka vidare där du är Dio så fortsätter jag köra mitt race här. R.I.P \m/

Grottar ner mig i vetenskapsteorier och filosofier.

Mitt lite annorlunda intresse och undersökande behov leder mig ofta in på vetenskapliga artiklar och evidensbaserade fakta. Känner mig lite udda den katagorin. Det hela bottnar sig nu i mitt ständigt frågande om varför?
Sedan barnsbe har jag haft ett stående behov att veta varför, om inte så har jag sett saker ganska meningslösa och omotiverade att syssla med. Mitt undersökande intresse faller sällan in på matematiska lösningar eller uträkningar. det handlar mer om människors samspel, gruppdynamik, filosofier, våran påverkan av varandra, hur vi mår och så vidare. Så klart går detta givetvis att göra matematiska uträkningar på också men det får andra syssla med.

Tror nog att merparten av människor ha det behovet, men att det kanske suddas ut för en del med stigande ålder. Att de som inte frågasätter bara förlikar sig med saker och ting och liksom acepterar läget bara. Men på något vis tycker jag då att man heller inte kan klaga eller ifrågasätta saker och ting. Har man inte tortt på fossingarna och studerat in sig på det hela så är det väldigt tandlöst att leverara de fel man tycker sig se.

Om jag fick bestämma skulle jag studera ämnen som psykologi, filosofi, litteratur, historia, sociologi, ja alla ämnen som inkluderar det man kallar humanoria, alltså det som täcker in människan som en kulturell varelse.Skulle kunna sitta på min kammare och studera detta i resten av mitt liv om det så var möjligt. På min fritid skulle jag skriva lite böcker, dilla i hop en och anna storry och så klart den där skildringen om mig själv och livet som inte blev vad någon hade tänkt sig.

Man har ju en liten ambition om att bli klokare och visare under studier men oftast skakas man om regält och blir ytterligare förvirrad och mer ifrågasättande. Skön kännsla tycker jag. Så förbannat bra och trevligt att inse att det är inget i världen som är svart eller vitt utan många färgskalor finns. Det är ju det som är det spännande i hela kråksongen, att se och förstå det stora hela, att ha förmågan att blicka ut och koppla samman sina inhämtade kunskaper och utifrån detta bruka sig av de och eventuellt göra världen lite bättre.

Det blir ytterligare mer intressant och svårare naturligtvis när världen i dag inte är liks uppdelad och möten med människor i från andra nationer, kulturer och samhällskick inte är ovanligt alls. Våran kultur och vetenskapsfilosofier vi dagligen lever efter utan att änns fundera på det kanske inte stämmer överens alls med den människan vi möter.

Personligen så tror jag ju inte att jag faktiskt skulle känna mig speciellt trygg ute i en djungel med en medicinman som tuggar ihop några blad och lägger på mitt sår. Kanske fäster en och annan blodigel på mig också för att läka det hela snabbt, eller vad det nu må vara. Känner mig nog mer trygg på en vårdcentral där doktorn kikar över det hela och kanske ger mig en tablett. Även om dessa synsätt inte alls behöver strida mot varandra, eller kanske kan den där medicinmannen i djungeln faktisk ha tusen gånger mer erfarenhet och kunskaper om mitt sår än doktorn jag träffar på vårdcentralen. Men jag är så klart hjärtvättad i vårat samhälle och känner mig tryggas i det jag känner igen och har lärt mig tro är det bästa.

Att sen vända på hela kakan och faktiskt förstå och lära sig att det känns precis lika för människor som kommer till oss blir ett intressant fenomen. Ny kultur och lära sig leva i ett nytt samhälle är ganska påtagligt för oss just nu. Ni kanske fnissar till och tänker, ja men herrrrreeee guuuuud det är ju bara i landet brevid.

Mmmm just det, det är bara i landet brevid. Betänk då att komma som nu i från landet ännu längre bort, eller kanske landet under oss. Exempelvis så stundar ju snart 17 Maj. Hur gör man då?
Sonen kom hem i från skolan med en broschyr om dagens festligheter och arrangemang kring det hela. 07.00 skjuts det salut. Jaha det var ju en väldigt underlig tidpunkt men okej. Klockan 9.40 skall barnen samlas vid skolan för uppställning av barntåget genom samhället. Jaha men trodde att det var en ledig dag? Alltså hur går detta till och hur menar dom?

-Men ska han gå i barntåg med fanor och norska flaggan och han har ju ingen högtidsdäkt. (jag känner en viss stress över detta och aldeles jätte onödigt att han som redan kallas svensken ska behöva sticka ut i onödan)
-Ja jag har ingen aning om hur man gör här. Har ju liksom aldrig varit med om detta.
-Men kan inte skolan informera bättre om det här då? Hur ska vi kunna veta hur man gör och hur det går till?
-Tjaaa de kanske tar för givet att vi vet, men vi är ju faktiskt utlänningar nu i en ny kultur.
-Ja just det och de kan väl inte kräva att vi fattar detta. Våran nationaldag firar man väl långt i från på samma vis, knappt så man vet datumet på den.
-Hahahaha....ja men nu är vi ju utlänningar och säkert snackar de redan om oss som de där som brutit upp parkettkolvet och odlat potatis inomhus.
-Hhaha ja säkert är det väl så. Men nu får du ta reda på hur det går till det här.
-Vänta ska kolla lite på You Tube för att se ett barntåg i från 17 Maj.

En stunds tystnad och koncentration medan jag funderar på vart tusan man ska få fatt på en högtidsdräkt åt grabben. Han har ju fortfarande ingen Malungsdräkt heller så det går väl knappast att lösa under så kort tid.

-Joho nu ser jag då här på Tuben. Taikwandoo klubben har då sina dräkter på sig.
-Ja men fan han kan väl inte ha en taikwandoo dräkt på sig heller....hahahahhahahah
-Nej men det ser ut som att det inte är strikt högtidsdräkt i bar tåget i alla fall.

Så skönt jag pustar ut en aning. Nej det är inte lätt att komma till ett nytt samhälle med oskrivna regler och kulturella insalg som man inte har den blekaste aning om. Även om det handlar om landet brevid så är det faktiskt långt i från lika. Och jag har fått mig en ordentlig tankeställare många gånger.

Min egen tro är att det holistiska synsättet är det som skapar oss människor den bästa av plattformer att stå på för att sen utifrån detta utvecklas. Det betyder kort att se hela människan i sin helhet, inte bara framgmentariskt och i vissa delar i sitt liv. Man bakar in psykisk, emotionell, andlig,  social hällsa bla. Allt för att finna helheten av en människas mående.

Är det då trassel i livet som ter sig i vissa uttryck så kan man som en holistisk hjälpande person faktiskt gå in och stödja och hjälpa. Kankar det på jobbet eller i skolan så kanske det inte handlar så mycket om att i första hand gå in med samtal och det som kans kännas som "dravel" kanske ska man i stället stötta upp den fysiska delen av en människa, så småningom fallar andra bitar på plats också.

Läkarvetenskapen ägnar sig allt som oftast till att undersöka de mätbara resultaten på provsvar. Ett lysande exempel på detta är en diabetiker som aldrig tidigare har haft så bra provsvar under sina diabeteskontroller. Det är ju strålande och toppen och läkarna ljublar, i alla fall över detta. Att personen sedan inte mår så strålande och befinner sig i ett mindre trevligt tillstånd på det själsliga planet styrker min tro och uppfattning. Alltså spelar inte topp resultaten någon roll alls på vissa plan om inte helheten fungerar.

I vårat samhälle har vi inte det holistiska synsättet som jag önskar och tror skulle skapa långt mycket bättre förutsättningar för många individer. Kan just nu inte hänvisa till något som styrker min tro men sjukskrivningar och psykiskohällsa skulle inte alls vara lika högt utbredd om vi skapade en vardag. Vad är då hälsa?

Hälsa är ett tillstånd av fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom (WHO 1948)

Nej just det, det handlar inte bara om att hålla sig frisk i från baciller och andra kusliga ting vi kan drabbas av. Det handlar om att sträva mot helheten och det som kallas KASAM (kännsla av samanhang). Tappar vi detta så känner vi ingen hälsa och där med blir vi sjuka kort och gott.

Arbetsplatser som är rädda om sin personla borde på ett väldigt enklet sätt kunna finna på väl investerade pengar i att stötta sin personal i detta. Det är då man håller personalen friska och inte behöver tappa personal som sjukskrivs eller faller i från på annat sätt. I dagens media talas det ofta om stressrelaterade problem på arbetsplatserna, människor går in i väggen eller kolapsar, tappar bort sig själv och går hem som förlorade själar i från sina arbeten. Men det som inte belys lika ofta är dagens skolmiljö där unga individer läggs på enormt stora krav i samma takt som lärarkåren.

Hur i hela helvete ska detta gå ihop? Vad är det för produkter skolan producerar fram. Vad blir det för undervisning av en lärarkår som faktiskt inte känner det WHO har som riktlinjer? Blir det bra det? Självklart suktar jag inte efter en kravlös skola, där eleverna lever i anarki och gör vad de vill. Kraven ska ställas på rätt sätt och då med ett hollistiskt perspektiv på varje elev. Skitsvåra saker, supertuffa krav, men hade vi den grundsynen i hela samhället så skulle det vara bra mycket enklare.

Skolvärlden snackar sig ju redan varm om varje elevs behov. Att alla elever ska få dessa tilgodosedda! Jo det låter väl fint som kattskit i välling. Hur ska detta gå till, hur ska en lärare orka, hinna och ha kraft nog att tillgodose detta?

Ja så hur lyder nu WHOs riktlinjer för hälsa, fullkomligt fysiskt, psykiskt och socialt välbefinnande, inte endast frånvaro av sjukdom var det ja. Ärligt talat hur många känner att alla de sakerna är i balans i det vardagliga livet i dag? Hur många känner att det ligger lika mycket i varje vågskål av det uppstrukturerade riktlinjerna?


Rädd för en härdsmälta i hela samhället inom en snar framtid. Kolaps efter kolaps och snart en total förvirring och frågan om vad fan var det som hände? Vi alla måste ta till oss och förstå och se samtiden, det vi lever i och hur vi vill leva. Alla har det ansvaret och faktiskt den skylldigheten också. Kan inte ta det hela med en axelryckning och skylla på regeringen, grannen, eller ungdomen. Samanhanget är bra mycket större än så och ALLA är vi en del i det samanhanget.

Skall återgå till forskarraportter och annat trams. Ska just nu kolla upp lite tänkbara studier och annat dravel ;-)

I från klarhet till klarhet mina vänner.

Ett förfärligt blåsväder sveper in över orten och kännslan av stundande skolavslutning och sommarlov känns väldigt avlägset måste jag säga. Höst känns mera troligt än attdet snart ska sjungas om studentens lyckliga dagar.

Men som alltid råder man icke över valet av väderlek och dess olika nycker och tilltag. Det handlar mer om att gilla läget och göra dagen till den bästa ändå, trots stormvindar och kyla. Även om det kan kännas svårare att faktikst känna sig energifylld och på alertten en dag som denna. Men måste man alltid vara det då? Nej faktiskt inte, dagar skall också inefatta en del reflektioner och stillsamare tempo i vardagen tycker jag precis som i dag.

Skulle så gärna packa min väska med lite kläder och bara ge mig av. Har nått en punkt i livet då materialistiska ting känns otroligt betungande och enbart som bromsklossar i livet. Diskuterar med mig själv och slutledningen blir den att jag känner mig som en bohem. Sen kommer jag på vad innebär det egentligen. Vad betyder ordet beohem?

Bohem (från franska bohème; egentligen person från Böhmen) refererar till personer som lever ett okonventionellt liv, ofta i sällskap av andra likasinnade personer med musikaliska, konstnärliga eller litterära ambitioner, men med få fasta åtaganden. Bohemer kan också referera till resandefolk, äventyrare och vagabonder.

Självkart är det så, precis det jag känner och vill leva som, att ha ett okonventionellt liv sällskap med andra likasinnade, vilken frihet! Tänk att leva helt opretantiöst bland människor med konstnärliga, musikaliska eller litterära ambitioner. Bara i fantasin och tanken så känns välbehaget stort och faktiskt så kan jag inte låta bli att le en smula åt det hela. Att få sitt där med min vän natten upplyst av några ljus och bara skriva och ingen tycker att det är konstigt alls.Sova när jag vill, leva hur jag vill. Jo så klart jag är en bohem i själen. En luffare som går där på vägen......

Har minsann inte varit så i alla tider. Inte allt för länge sedan då jag tycket att mitt hem är min borg och i mitt hem där.....Nu känns det annorlunda på något vis. Alla saker och alla ting gör mig fastgedjad i bojor, det känns inte som att den friheten jag söker kan förenas med det livet jag har nu. Är inte ute efter att rusak av mig det medborgeliga vuxna ansvaret, är mer ute efter att vara så fri man kan vara i detta moderna samhället.

När man börjar fundera lite närmare på hur fast vi sitter under storebrors bevakande ögon och tyckande så känns det skräckinjagande för mig. Ingen är fri i dag. Du har massa påtvingande skylldigheter du ska följa om inte så blir du en utfälling ganska snabbt. Utstött till utmarkerna och ett fall för allmän beskådan, den där som inte tar ansvar och beter sig "normalt".

Kanske är det så att det är fullt normalt att faktiskt skrika i högansky när staten kryper in under skinnet på medborgarna och slaviskt uppmanar till både det ena och det anndra? Följer du inte normen ska du piskas med spöstraff tills ryggen blöder, du ska sparkas på tills du ändå reser dig och gör det samhället kräver av dig. Du ska vara en god medborgare och formas till det samhället vill ha dig till. Ja men vi lever i en demokrati och valet står alla fritt, jo visst är det så. De val vi har att välja på är att arbeta 100%. betala våra skulder, vara goda föräldrar som engagerar sig i barnens studier, du ska helatiden vara mycket medveten och ständigt göra val. Du ska stå på tå och hänga med i hela den vardagliga rulliansen, orkar du inte det så straffas du med spöstraff. Det är valet vi har om man nu kan kalla det val.

Jag vill arbeta, jag vill delta i samhället, men på mina villkor och med min ork och kraft. I dag ser jag inte att det är så. Fler och fler trillar i från, orkar inte, sjukskrivs och då är något galet och fel. Kraven och prestationen handlar inte om människors ambition och kraft att ägna sitt arbete full fokus, det handlar om att överleva och fördela kronorna dit de ska när lönekuväret trilla ner. Jakten på pengarna som måste in på kontot varje månad.

En del påstår att det även finns val där, att man faktiskt får lov att räta munnen efter tillgångarna. Ja så är det, men om man gör det också då och känner paniken inför varje månad och räkningarna som dräller in likt ett virus varje månad. Om man försöker, vänder och vrider på det och det håller inte. Det är allt annat än enkelt och svart eller vitt, det är många faktorer som spelar in.

Så ett liv som bohem i bland likasinnade skulle passa mig perfekt. Jag skulle kunna bo i en liten husvagn med min familj och leva för dagen och stunden. Vara bland människor som faktiskt förstår och som delar samma värderingar. Underbara frihet!

Tror att de stehårda kraven som jagat mig under en lång tid har gjort mig en aning allergisk och överkännslig mot samhällets krav. Tittar tillbaka i mina kalendrar och det är fullständigt omänskligt. Kännas som jag har världsrekord i mötestider med Soc, Landstinget, skolan och alla de instanser som säger sig vara den hjälpande handen när det brister. med facit i hand så hade jag inte tillbringat en sekund på merparten av dessa möten för att helt enkelt bespara mig själv en hel del energi och framförallt hade de inte haft makten att knäcka sönder en redan trasig familj.

Åter igen så ska den som redan ligger ner spöstraffas så ryggen blöder, sparkas på och verkligen veta att du din satans avfälling ska lida, du som inte kan sköta dig och vara den normen vi kräver ska straffas hårt. Ber du oss om hjälp så får du också vackert anpassa dig efter den kulturen vi har och det vi frågar ska du svara på, svaren ska så klart vara de vi vill höra inte din sanning. Det vi vill veta och se tar vi ovillkorligen reda på, är det inte så som vi tror så skapar vi oss uppfattningen ändå och till slut  klämmer fram den sanningen vi vill se. Vips har du stämpeln i pannan.

Just därför är jag så otrevligt utmattad på samhällets enorma plågande krav på oss medborgare. Och den bohemen inom mig vaknade till iv, den där som kankse alltid har funnits där som jag låtit sova för en tid. När man får sina barn så säger normen att man ska vara en förälder på ett visst sätt. Om inte norm följs så är du kontig och mycket underlig. Minns så väl hur jag som ung mamma slukade föräldrr tidningarna och verkligen trodde att man var tvungen att ha en nässug till sina spädbarn och ett visst sortiment på tvättlapparna för att duga till.

Kännde helatiden att jag var tvungen att räcka till lite mer bara för jag var en ung mamma. Jag hade ett större ansvar redan då att visa att jag faktiskt dög till. I dag så kan jag ju skratta åt det. Redan på BB sa personalen att jag var så duuuukkktiggt trots att jag var så ung?!? Jaså så föräldrarskapet var en duktighets tävling och hur vilket startled du hammnade i berodde alltså på din ålder. Jag fattade galoppen och har nog aldrig i mitt liv kännt så stor press på att duga som då. Polerade och putsade min stackars unge så det nästan ledde till extrem mani. Stackars barn. Fasta måltider och väl hemlagad mat, allt efter taldriksmodellen och näringsläran. Sovtider och ren pyjamas varje kväll, oavsett om den var smutsig eller inte. Perfektion, perfektion,perfektion. Så skönt att man kom över det där måste jag säga. I dag fattar jag mer än väl att det inte räknas för en sekund, det betyder inget om det själsliga brister och det som betyder något går sönder så spelar det ytliga ingen roll. Det är då helt andra mekanismer betyder något och räknas.

I dag fick jag ett SMS som gjorde mig stolt till tårar och glädje.

Jag fick A på svenska uppsatsen på nationella, tror jag dööörrr så glad  är jag. Läraren sa att det var en av de bättre uppsattserna han hade läst.

Vet ni vad uppsattsen handlade om? Jo relationen till min mamma.och jag har sett utkastet i från det och den sista meningen är, min mamma är min hjälte. Det är just då man vet att det man gjort har betytt något. Det är då man förstår att den där gången på BB för snart 17 år sedan faktiskt innebar att två själar knöt förbund. Hur krångligt än vårat liv faktiskt varit så vet vi att vi har varandra.

 

Vem är hon?

Vi bloggare skriver ofta om saker närmast hjärtat, det vi finner meningsfullt och kanske inte egentligen ser att det vi skriver sprids ut i världen via alla ettor och nollor.

Det roligaste och egoboostande är ju när man får respons på skrifterna. Ris och ros vill vi gärna ha, liksom ett litet cyperavtryck att någon läser. Jag ser det på min statistiska mätare. Har man sökt på googel och kommit hit så ser jag vad sökordet var, men jag vet fortfarande inte vilken personen är och det anonyma är i bland ganska spännande. vem är det som läser min skrift?

En del har nog sin klara uppfattning av mig gissar jag, sen vad uppfattningen är det vet jag ju inte. Men troligen skapas en inrebild av en människa som skriver om saker i den vardaglika kampen eller det lustfyllda nyrenoverade hemmet. Överaksnade nog kan jag ju berätta att ni inte känner mig mer än ett fragemnet av min person. Den delen av mig som triggar mig att skriva och som nästan likt en reflex gör att jag  måste skriva. Oftast är det ju så klart det som i bland känns övermäktigt som kommer ut via bloggen och tanngentknapparnas nedtryckning.

När det känns likt ett behov och jag bara måste bli ett med min dator för att skälpa av det som gör ont och svider så illa inombords. Det är oftast då ni ser mig och min skrift. Tänkte nu presentera en annan sida av mig. Korta uppspaltat informatvit fakta om vem jag är. Kommer bara droppa det som först dyker upp i skallen på mig som ett expriment att förmedla världen vem jag är.

* Född in i en familj med två stabila föräldrar, om än ett mycket ungt par. Mamma var 16 år när jag kom till världen. Jag var deras första barn och att jag skulle komma bevisades genom ett gravtest på apotektet Tre rosor i Djursholm.

* Under hela min uppväxt och barndom levde jag med vissheten om att min pappa var sjuk och skulle kanske inte finnas bland oss i all eveighet. Senkomplikationer efter sin diabetes tog hans liv 1994 då han var 41 år.

*1980 fick jag den äran att bli storasyster, just då tyckte jag inte uppdraget var så vidare värst ärofullt utan mer plågsamt. I dag är lillasyster min bästa vän och utan henne fungerar inte mitt liv.

*Fick mitt första barn 1995 och jag var 19 år och ung mamma. Den vackraste lilla flickan med de mörkaste fina ögonen låg på min mage en kall decemberdag och kikade på mig. Det var då vi slöt en pakt om att alla dagar kämpa gemensamt och aldrig någonsin svika varandra. Den dagen och den blicken sitter ljutet i mitt hjärta, varje dag påminns jag om just de sekunderna på Falu BB.

* Under min ungdom hade jag det tufft och jobbigt i skolan. Hade en sviktande lust och vilja gällande studier. På senare tid och även nu skulle jag gärna studera hela resten av mitt liv. Det roligaste jag vet är att undersöka saker och ting på djupet, söka information och finna samanhang i världens alla olika händelser i stort och smått. Har ett genuint samhälls intresse som i bland kan kännas frustrerande och tungsamt att bära. I bland är det inte alltid bra att veta och se så mycket. Önskar att jag själv var en lite mindre funderande person som inte hade fullt lika nära till kännslorna som jag har. Tränar på den saken.

*Jag och mannen i mitt liv var kompisar långt före vi blev ett par. Många gemensama fester och vänner gjorde att våra vägar möttes lite då och då. 1999 kom den avgörande Pingsthelgen och sedan den dagen har vi kämpat i hårt väder och stunder med en mera lätt bris. Vi delar musiken, livssynen, intressen för samhället och grundläggande värderingar. Skrattar åt samma saker och siktar mot samma mål i livet. 2001 kom våran son till världen. Den varmaste sommaren ever och den lilla rackarn skojade till det genom att jäsa några veckor extra. En förlossning som till slut gick så fort att min mamm trodde att det var ett skämt när vi ringde i från BB.
-Grattis du har blivit momor till en liten pojke.
-Nääää sluta skoja nu!
-Tror du jag skulle skoja om den saken?
Ett samtal som faktiskt gjorde mannen i huset lite grinig, vem förväntar sig det svaret när man själv ringer och vill berätta för hela världen vad som hänt? Idag skrattar vi alla åt stackars momor som trodde att vi hade den låga humornivån med oss till BB :-)
Hon försvarar sig med att det har ju hänt tidigare att vi busring och narrat i henne saker, men den där gången på BB vet jag väl inte om vi funderade så mycket på pracktical joke.

* Tog mitt körkort mycket senare än jämngammla kompisar. Till slut hade jag den eftertraktade lappen i näven om min första bil var en SAAB. Kännde mig som en king och susade runt byn en halv natt helt i min ensamhet, vilken frihet jag kännde.

*Just nu drömmer jag om att bli utrikeskorre och raportera om händelser i världen. Det hade varit festligt att få resa runt och se världen långt i från turisternas perspektiv. Skulle vara intressant att ta sig in i Nord Korea och på riktigt se hur det faktiskt är i ett av världens mäst slutna land. Intressant att fråga en korean vad för världsbilde de har, vad vet de om världen utanför tro? Skulle också vara intressant att undersöka den militär diktatur som faktiskt Thailand är, dit Svenskarna åker och ser det hela som ett paradis med sol, bad och snälla thailändare. Hur ser det ut i verkligheten egentligen?


Slut på meddelandet och jag kommer troligen snart åter :-)

Muppet Show !

Suck, pust, stånk och ganska mycket fy fan.
Så är kännslan. Mentalt har jag redan flyttat i från det här bromspåret i kalsongen, men fysiskt bor jag kvar här. För hur länge vet jag inte, kan inte svara på den saken alls. Kanske drar i morgon eller om två veckor, vi får se.

Det startade en grupp på Facebook. Den heter Malung-Sälen kommun behöver din hjälp. Tipsa här. Läser man där så finns det brunnar av ideer och kunskaper att ösa ur i riklig mängd. Det glädjer mig att det finns de som fortfarande tror på kommunen och byn, det gjorde jag själv också tills för ca 1 år sedan. Det var då jag fattade vad fan är det jag håller på med? Håller fast vid en ort som inom en snar framtid liknar ett ökenlandskap mer än en levande byggd. Ska jag fortsätta förtränga det hela eller skapa det liv jag vill ha? Ska jag sitta här och blåvägra inse det faktum att det hela håller på att köras ner i ruinerna och inte låta mina barn utvecklas och se livet i från andra perspektiv bara för att jag inte VILL flytta i från min hemort?

Nej så egoistisk vill jag inte vara. Jag vill ge mina barn alla chanser och möjligheter som tänkas kan. Jag vill själv vara en glad förälder med ett värdefullt givande liv. Så flytt är det enda tänkbara alterativet. I tipsargruppen på FB så ser man redan där det tydliga uppenbara, kopplingen även jag försökt beskriva där. Människor som vill och är drivande finns, men har man ingen stark ledning som tror på framtiden och själv inte vill så fungerar det inte.

För mig och min familj så handlar det långt i från att vi hade högaktat kommunen om vi hade kunnat köpt vad vi vill i affären och åkt buss eller tåg en gång i timmen i alla väderstreck, nej det handlar om helt andra saker som faktiskt väldigt få har praktiserat inom. Nämligen att vara den som står lägst ner i näringskedjan och vilket behandlade och bemötande man får då. Alltså, hur ett samhälle fungerar kan man se på hur de tar hand om de minst röststarka, svaga och utstötta. Och nog fan har vi sett det!

Ovärdigt, smaskigt kränkande och en hel del prestige eller låt mig säga bara prestige. Om jag vill kan jag slänga ut deras namn här och beskriva vad var och en av de har gjort, men vad skulle det tjäna till i dagsläget?  Då kommer mångas röster om att jag kan inte sitta och skylla hela kommunen för detta, det är inte deras fel. Nähä och vem ska jag skylla detta på då? Utomjordingarna i från Mars eller kanske president Clinton?

Givietvis så är det kommunalrådet Kurt Podgorski (S) som valts till att leda och ansvara för befolkningen i Malung-Sälen Kommun. Givetvis är det han som ska styra skutan och det skepp vi alla sitter på, det har han betalt för och tackat ja till en gång i tiden. Man kan inte bara vara kommunalråd i de studenr det känns behagligt och går bra, man är det lika mycket när det krisar också. Han kan inte heller ansvara för vad personer sakt och gjort under resans gång, men han kan fan i mig och ska ansvara för en fungerande kommun, mer samanfattat än så kan jag nog inte beskriva det hela. Det är hans ansvar som folkvald att engagera sig i sakfrågor, undersöka verksamheter och framförallt finnas där som en stark ledare och förebild för befolkningen.

Det är detta jag så starkt vänder mig mot och kritiserar, varför är ledarskapet så uselt. Varför finns det inget ledarslap i kommunen där medborgarna känner sig delaktiga och faktikst påputtade att sikta framåt och verkligen se en ljus framtid? Tror kommunlarådet själv på en ljus framtid till 100%.
 Det tvivlar jag på faktiskt. Det senaste kortet och starka förslaget jag läste om var just sponosorspengarna till säsong tre av programmet På väg till Malung.

Detta fick mig att dra efter andan mer än en gång, hur har man mage till att så ogenomtänkt sattsa skattepengar på en sådan sak och tro att detta skulle generera fler besökar till Malung? Hur tänker man när man plötsligt lägger ner en turistanknyten utbilldning i en ort som Malung? När turism är det enda vi har att leva på då fabrikernas tid är ett minne blott? Detta är två saker som bara visar mig vilken otroligt inkompetent ledning vi har i Kommunen. Ingen värklighetsförankring eller kunskap om vad livet 2012 handlar om.

Sen kommer slag efter slag, Kronans droghandel kan komma att läggas ner, lika så ligger Normak väldigt pyrt till. Det känns som att någon har dragit ur proppen helt och fullt och nu tycks saker och ting försvinna fort. Konkursutförsäljning av blomsterhandeln,ännu ett gapande hånfullt skylfönster som möter turisterna som kommer på E45.

Det som händer nu har många förutspått för fler aår sedan. Det var då man skulle ha firat de nya seglen på skutan och bytt kurs men det tycktes ingen tro riktigt. Lika så tycks ingen tro på att Dansbandsveckan någonsin är hotat av mindre besökare, men jag säger som så var det någon som trodde Jofa skulle försvinna, var det någon som trodde att Rosengrens skulle försvinna för 25-30 år sedan? Inget varar för evigt, inget är säkert och en så liten kommun som Malung-Sälen borde verkligen gå i spetsen för utveckling och framåtandan eftersom vi just är små och väldigt sårbara.

Visst kan man skapa otroligt stora saker med idiella krafter och engagemang, men grunden i en kommun är kommunledningen och som idiell kommer man aldrig in i den kretsen, speciellt inte om ledningen inte själv begriper vinsten av det hela själv. Eller alls tror på de ideer som presenteras, då är det svårt om inte nästan omöjligt.

Önskar alla idiella krafter all lycka till. Och jag hoppas också att de ställs högre krav på ledarskapet tills nästa val.