Klaustrofobi

Klarade inte magnetröntgen i går. Det gör mig ledsen för jag är i stort behov av hjälp för mitt onda trasiga knä. Känner en liten gnutta av förtvivlan och hopplöshet.

Hur fungerar min klaustrofobi och varför är det inte bara att skärpa sig?
Önskade att det var så enkelt, att liksom bara skärpa sig och se faran i vitögat och genomföra det som kroppen signalerar fara om.
Jag har alltså i tankarna förvridit saker och ting till ett sorts flyktbeteende. Och jag vet precis när det hände och varför. Jag vet att det är i mina tankar som jag i från start börjat framkalla det hela och där med också utvecklat den här fobin som växt sig starkare och starkare under årens lopp. För mig i vissa stunder även socialt handikappande.

Grejen med den här fobin är ju att du undviker saker som försätter dig i panik, alltså ger jag mig själv möjligheten att låta den växa sig starkare för varje hinder jag undviker eller kringgår på något vis. Just nu är jag ju förbannat snusförnuftig och rationell, nästan ett resonemang som låter för bra för att vara sant.

Jag tror att många som inte har fobin tycker just det också, ja men fan skärp dig nu, det är väl inte farligt att åka hiss. Vad skulle kunna hända? Ja just nu i mitt rationella tänk kan jag svara att det händer väl ingenting. Men när fobin slår till kommer man till en del av hjärnan som inte ägnar sig åt rationella tankegångar, hade hjärnan enbart ägnat sig åt rationella tankar så hade ingen av oss fobiker lidit det minsta av just fobi.

Så alla ni som slipper denna åkomma är jag den första att gratulera. Och på något vis så kan jag också förstå att det blir svårt att sätta sig in i fobins värld för den som aldrig känt de irrationella tankarna bryta ut som ett vulkanutbrott. I bland hinner man inte själv blinka fören paniken ångesten och adrenalinet pumpar igång som en blixt i från klar himmel.

I min bil finns det tex en liten, pytte liten knapp på förardörren. Denna knapp är en nödlåsarknapp. Skitbra att ha om jag susar runt i bilen och plötsligt skulle bli stoppade av vägpirater som vill råna mig. Snabbt och smidigt kan jag med hjälp av knappen låsa alla bilens dörrar och i säkert förvar sitta kvar i bilen och kanske lipa åt den stackars vägpiraten som inte kunde råna mig på allt mitt guld och stora summor pengar.

Men den här knappen hjälper också min fobi på traven. I bland har jag kommit åt den av misstag och det är en obeskrivlig känsla i kroppen när bilens centrallås rasslar till. Ljudet av centrallåset får mig på bråkdelen av sekunder in i en känsla av stort hot, nu är du instängd och kan inte gå ut. Ljudet av centrallåset får mig att känna iskyla i hela kroppen.

Först kommer iskylan. Det känns som att varenda cell stannar upp. Allt blir stilla, det där med yttrycket att det känns som att hjärta stannar är faktiskt sant.Kroppen iskall under en kort  liten stund. Sen vänder det och plötsligt känns det som ett vulkanutbrott. Alla sinnen tar fart och vips är det som om kroppen ska sprängas. Adrenalinet pumpar på bra så jag tror att styrkan i kroppen är enorm, tror att det är superkrafter som frisätts. Tror inte att man ska gå så nära mig just i det där ögonblicket.

Andra vardagliga saker som kan bli svårt är att gå på offentliga toaletter och stänga och låsa en dörr. Oftast när jag är hemma så låser jag inte toalettdörren, hällts låter jag bli att stänga den också. Men det är ju inte alltid lämpligt att vara på toa utan att stänga dörren även om man är hemma. Ofta så kalkylerar jag i huvudet med min fobi, gör planer och utrymningsplaner. Har alltid koll på dörren, försöker placera mig nära dörren. Försöker sitta där det är lite luftigare, inte så nära många andra för att ha fri passage ut så fort det går om jag behöver det. Jag vill gärna köra bilen själv så att jag vet att jag kan stanna när jag vill och gå ut.

Finns säkert mängder av flera saker jag gör vardagligt men som jag inte kommer på just nu för att det är just vardagligt för mig. Oftast så märks det kanske inte på mig när jag kalkylerar och skapar flyktvägar, det är väl så att det är ganska osynligt. Men inom mig så är det i bland otroligt jobbigt.
Som i går när den mycket viktiga röntgen inte blir av för att fobin och det irrationella sätter sig över det rationella som en betonggris. Det gör det lite jobbigare och jag i mitt rationella tänkande blir jävligt irriterad på mig själv också.

I bland har också intressanta föreläsningar blivit förstörda för att rummet varit för trångt. Att gå på Bio är heller inte så jätte enkelt. Att sitta på ett gemytligt litet cafee under rusningstiden ger ingen behaglig känsla i kroppen. Att sitta instängd i ett flygplan är uteslutet, att åka tåg var heller inte så enkelt som jag trodde. Det blev jag varse om i somras.

Så är det med den saken. Nu måste jag fortsätta lösa knäskadan och hoppas på en förstående läkare.

Yttrandefriheten och ansvaret.

Har under den senaste tiden sett avsteg i från reglerna gällande yttrandefrihet. Funderar lite kring detta och har lite svårt att ta in hur bildningsnivån kring detta tycks vara undermålig eller saknas totalt.

För mig är yttrandefriheten och ansvaret kring denna frihet otroligt viktig. Något som jag lärt mig sedan barnsben, långt före jag kunde uttala ordet yttrandefrihet. Jag tror inte heller att mina föräldrar avsiktligt fostrade mig just utifrån yttrandefrihetens grundfundament som fokus. Mina föräldrar såg nog det hela mer som ordinär barnuppfostran.
Det handlade mer om att jag faktiskt fick säga hur jag kände och tyckte med ansvar. Att skada, såra eller göra någon annan illa avsiktligt ingick inte i yttrandefriheten. Grundfundament i barnfostran som inte känns så avlägset utan mer generellt för många föräldrar.

Under tiden jag växte upp började jag fatta att det här med att säga vad man tycker inte alls är självklart för alla i världen. Började se och förstå att människor mördas för att de står upp för sin åsikt. Människor fängslas och med olika metoder tyglas människors frihet. Vissa visar mod genom att sätta sig över dödshot och ändå framföra sin åsikt. Detta blev för mig en stor insikt och en känsla av stor vördnad och respekt för människors kamp världen över.

Natten mot Söndagen så fick jag själv smaka på skriftliga hot och absurda anklagelser just för min åsikts skull. Tonen var otrevlig och uttalanden om att jag minsann skulle passa mig framgick tydligt. Personen i fråga klargjorde att jag hade en stor stämningsansökan att förvänta mig, och att jag hade förtalat en affärsverksamhet som nu var drabbad pga min stora okunskap. Att jag minsann skulle passa mig noga före jag skrev i kommentatorsfälten i den lokala tidningen. Så gick det på och argumentationen i frågan fungerade föga eftersom människan hade bestämt sig för vad den trodde sig ha sett att jag skrivit. Detta är egentligen irrelevant och inte andemeningen i min text. Så jag lämnar det dit hän.

Blev jag skrämd och rädd? Nej inte det minsta eftersom jag vet vad jag skrivit. För att säkerställa det hela tittat jag på länken ännu en gång för att säkerställa och friska upp mitt minne. Ogrundade påhopp och hot av en totalhavererad logik blir min slutsats.

Blev jag förbannad och upprörd? Svar ja! När människor försöker hota mig eller någon annan till tystnad och skrämmas med ord som du har en stor stämningsansökan att förvänta dig pga förtal så blir jag JÄVLIGT förbannad. Det ironiska i hela kråksången är ju den att den hotande individen just då var mer kriminell än vad denne försökte få mig att framstå mig som pga sina hot, självinsikt noll.

Varför blir jag så förbannad? Människor världen över sätter sina liv på spel och även offrar sina liv för yttrandefriheten.Att fåna sig med hot om stora stämningsansökningar blir patetiskt och som ett hån mot de människor i världen som dagligen strider för sin frihet. Hade det inte bara varit att släppa igenom denna dårpippin med ett axelryck och låtit detta passerat gå? Nej för mig är det inte så. Jag lever i en värld där jag inom ramen för yttrande frihet får framföra min åsikt helt fritt och så länge jag gör det ska jag aldrig behöva ängslas över hot eller påhopp av något slag. Så ser spelreglerna ut i den bästa av världar.

Är det rätt att ursäkta hoten som en eventuell fyllegrej? Nä det är det inte. Och om det nu skulle vara så att personen svamlar och beter sig illa mot medmänniskor när den dricker alkohol så finns det ett bra recept och bot för bättring. Sök hjälp! Självinsikt är bra i många lägen. Ja men alla kan väl göra snedsteg på fyllan? Ja kära nån vem har inte gjort det? Saker jag bittert fått sonat och städat upp efter mig. Men detta var inte en kommentar, det haglade in hot och dumheter i min inkorg mellan 01.00 natten mot Söndag och slutade vid ca 06.00 på Söndag morgon. Och det handlar inte om en ungdom, vilket iof inte heller ursäktar detta beteendet på något vis.

Någonstans så tycker jag att detta med yttrandefriheten, spelreglerna och den enorma förmånen vi har i den här delen av världen bör värnas om bättre. Det gör mig ont att människor försöker bruka sig av yttrandefriheten som ett maktmedel i stället för att se hur  privilegierade vi är. Det är just vad som gör mig otroligt förbannad.

Debatten flödade under en period då många tidningar på nätet bestämde sig för att man inte anonymt skulle kunna lämna kommentarer, vilket jag vänder mig mot. Det är ju förvisso behagligt att slippa se onyanserade uttalanden av fegisar som brukar sin anonymitet för att kliva över yttrandefrihetens ramar, att vara dum och skada andra och framlägga ogrundade argument utan större eftertanke. Samtidigt så lockas inte de värsta trollen fram i ljuset. Även om vi inte ser de mest ljusskygga så slutar de ju inte att existera.

Många borde läsa på bättre om vad yttrandefrihet innebär. Det handlar INTE om att man kan och får säga vad man vill. Det handlar heller inte om att bara för att man kan säga så behöver man tvungen att göra det. Som alltid när det handlar om frihet så är det också ett ansvar.

 Du som nu försöker skrämma mig med den stora stämningsansökan kan börja med att läsa på lite här HÄR .

LÄNGE LEVE DEMOKRATIN!