Känslan och ingivelsen

I bland finner man dolda stigar utan att veta hur. Vet inte hur det gick till men surfade in på Högskolan där jag bor i Norge. Vips hittade jag en utbildning som sög tag i mig, en inriktning jag aldrig någonsin tidigare har ägnat en tanke eller minsta fundering på. Översatt till Svenska blir det Juridik och Samhällsvetenskap
 (Norsk Juss og samfunnsfagsstidier)

Att få en större förståelse för världens olika samhällssystem, politiska inriktningar och filosofier är ju helt fantastiskt och jag tror att det blir ett stort behov av den kunskapen framleddes.
Ska man kämpa mot samhällssystem eller ska man utveckla och förbättra? Hur kommer det sig att kommunism existerar och är demokrati den bästa utav alla världar, sa hon som tror stenhårt på demokrati. Ja jag vet ju inte vad som är intvättat i skallen på mig eller vad och hur andra länder ser och upplever sina system och samhällen, jag tror ju att jag vet men det skulle vara intressant att studera saken närmare.

I bland känner jag mig som att sitta nykter vid de drucknas bord, känns väl som att det här inte riktigt är vad man samtalar om på kafferasten eller förfesten precis. Men jag funderar ofta på saken och intresseras stort i den här typen av frågor och känner mig ganska ensam om det.

Just nu snurrar livskompassen stort fort och helt okontrollerat. Jag finner aldrig riktigt min väg fullt ut. Finner aldrig det där ahaaaa så där ska jag göra. Får mängder av idéer men så svårt att få de i verk. Jag skulle verkligen behöva en driftig samarbetspartner som vägledde och handledde mig och framförallt knuffade igång saker jag kommer på.

Alla drömmar vi hade som var så nära men som bara gick upp i rök. Allt vi trodde på som omkullkastades och rasade. Är det någon ide att döma och försöka göra verklighet av saken eller är det bara att slå sig till ro eftersom det ändå aldrig blir vad man har tänkt sig ? Är det så här livet är och jag inte fattat det ännu bara? Har jag för högt ställda krav och önskningar om hur det ska vara och att leva det enkla livet inte existerar för någon?

Ja jag vet inte alls mer än jag instinktivt känner i hjärtat att jag söker friheten. Min definition på det är att vara så oberoende av yttre faktorer som det bara går. Jag vill bestämma, styra och skapa i min kreativa anda. Leva och göra det andan faller på. Antar att det ligger nära den personligheten jag har. Leva för dagen och göra det som tillfredsställer själen. Sällan leder det till ordning och reda i hushållet, inte heller så värst överdrivna samvetskval för måste göras sysslor som inte blir av.

Jag ser världen med ögon som är aningen annorlunda, allt beroende på historia, upplevelser, fattade beslut och vägval. Kan inte se yta vill befinna mig djupare än så för att jag sett och fått förståelse för vad det viktiga i livet är. Jag känner det som ett privilegierat liv och är tacksam för det, även om den inhämtade kunskapen har svidit och gjort så ont. Jag har sprungit med Jesus Kristus och varit jagad av Satan men kommit i mål helt på egen hand. Allt för att jag ville klara det. Ska det då vara så svårt att finna vägen man vill vandra på i lugn och ro?

Känner en äventyrslusta som jag inte känt tidigare i livet. Jag vill ut, se och uppleva. Jag har ett uppdämt behov av utmaningar och upplevelser av det positiva  slaget.
Har en tro och trygg känsla i mina hjälpare i bland funderar jag om de gått på semester eller om de bara har tagit en paus i från mig. Men sen kan jag också förstå att de är med mig och leder mig men kanske inte dit mitt intellekt alltid vill, kanske är jag i bland för dålig på att lyssna in signalerna och ta till mig den informationen de vill ge mig. Eller så är det just krokiga stigar, snårig mark och berg som de leder mig över för någon orsaksskull, frågan är bara vad och varför? Vad är slutmålet och meningen?

Tycker nog att det är dags nu för mina hjälpare att komma till sans att de tar och bestämmer sig för hur det ska se ut, bli och vara. Jag vill finna min plats i världen, min tillhörighet och vara i bland de som uppfyller det jag behöver.

Kanske är det dags att ändra riktning helt, är det så att min livskompass snurrar och inte finner polerna just nu för att jag ska fatta det där, du Sabina är inne på helt fel SPÅR, byt riktning och gör helt om här och nu!?

Dags att sova en stund, kanske har jag svaren i morgon. Godnatt världen vart du än är :-)

Surfar in som på en räkmacka, den äckliga verkligheten

Överöst av reklam på Facebook så bestämde jag mig själv för att försöka avgifta mig i från den sajten. Kanske inte i all oändlighet men när det börjar ticka i väg till tvåsiffrigt på händelser inom loppet av någon Tim så känns det så där. :-/
Facebook kanske får bli vinter och höst syssla, vi får se.

Ska nu testa mina vingar på Instagram i stället. Det är också mycket skoj, precis som jag tycker om FB om man bara slapp allt spam.Budskapen som man ofta överöses av är ungefär  "Gå ner 489 kg på 2 dagar", detta kan fan i mig ta sig i röven och hoppa.

Inte för att jag som O-formad tar illa upp, utan mer för att jag blir jävligt störd på trams i den här digniteten. Jag vill INTE ha varken lösbröst, hårförlängningar, lösögonfransar eller gå ner i vikt för att någon/några sitter och sänder ut tonvis med spam. Jag har för övrigt inte tänkt tanken på det utan spam heller så.

Nej ytligheten är nog det som triggar igång mitt avståndstagande. Vart sitter det äkta på en människa som rakt igenom är fake? En person där allt sitter löst i från håret på huvudet till lösnaglar på tårna? Nej det där får vara och tusan hjärtans tack för att jag har det fria valet att faktiskt välja bort den där delen av vad en del klassificerar som kvinnligt och vackert.

Därför ska jag här och nu tala om saker som händer på riktigt, det som är lite så där småäckligt som i denna fakevärlden kanske är lite smått tabu och belagt med munkavle.
Erkänner här på stående fot att jag fortfarande inte är så förbannat fri i från alla idealen som jag faktiskt önskar att jag var. En sak som jag har svårt att stå fast vid är mina orakade armhålor på sommartid.

Får titt som tätt onda ögat av mina barn som även dom fallit för detta med hur en kvinna skall se ut, rakade armhålor annars är man snuskig. Tja på vintern orkar jag i alla fall stå fast mot deras påtryckningar, men sen kommer ju sommaren.........

Det var då väl själva fan och vips får jag den där känslan av att ansa det vildvuxna buskaget som frodats under vinterperioden så fort sommaren kommer.
Samma fenomen även detta året. Men i år hände det lilla extra kan man säga. Jag fick en hårsäcks inflammation i från helvetet! Vaknade på morgonen och drog på mig kläderna och kände att det inte var riktigt som det skulle i armhålan. Kontrollerade det hela och ta mig tusan var det väl inte en liten böld där i form av en större spelkula som man hade som barn.

I mitt tydliga minne dök det plötsligt upp hur smärtsamt det hade varit för min närstående för några år sedan som hamnade på vårdcentralen. där punkterades varbölden i armhålan med skalpell och en penicillinkur ordinerades. Mängden var som trycktes ut handlade i storleksordning om deciliter. Efter detta brutala ingrepp med tårar och kallsvettningar sattes även ett dränage under armen. Alltså hallå ska vi raka våra armhålor med livet som insats eller?

När jag stod där och klämde på den mycket ömmande då för stunden lilla varböld kom jag att tänka på att jag för inte alls så länge sedan hade talat om hur det blev för min närstående. Fick för mig att det kanske var just därför samma sak hände mig. Usch och fy, kan ju inte bli sjuk nu när jag snart ska ut på luffen med min man ock åka tåg genom hela Sverige. Vi ska ju på Iron Maiden spelningar och även över till Danmark. En förbannad varböld ska inte få stoppa mig bara för att jag faller för trycket och rakar mina armhålor!

Har ju en viss fobi för människor som petar på mig så som en doktor måste göra när man besöker en vårdcentral. Så jag rusar ju inte direkt iväg och beställer tid hos doktorn, vilket kan ses som mycket dumdristigt och korkat, speciellt av min mamma. Men jag vill inte belasta det redan ansträngda Landstinget i onödan precis. Satte nivån själv och det var vid feber eller så ont så jag inte orkade stå på benen.

I morse blev jag befriad eländet även om det var skitäckligt. Under natten hade den växande varbölden tömt sig själv och det hade klibbat fast sig med snorgrönt var på hela min t-shirt..........bläääääääääää.
Men sen upptäckte jag snabbt att det gjorde mindre ont så det vägde nästan upp det äckliga. Detta alla viktreducerande, löshårs spammare är den bistra sanningen. Detta är det riktiga det skitäckliga men ändå den verkliga världen oavsett vad ni vill pådyvla eran omgivning för bild av den.

Men tänk om det är så att jag fick min böld för att jag just talade om eländet. I dag har jag berättat om persen med min hemorrojder......NEJ Gud förbjude.

Hej på en stund, dags att sova.