Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

lördag 9 juni 2012

När är det dags att vakna tro?

Har tillbringat kvällen och natten ute i samhället.En relativt lugn tillställning för att vara skolavslutning och marknad under samma dag. Men ändå på tok för mycket elände har ändå beskådats.

Rör man sig bland ungdomar så får man höra och se deras bild av vad en festkväll är. Och jag säger det samanfattat med ett ord GALET. Och jag tror faktiskt att många skulle häpna och trilla av stolen om de bakade ihop allt det jag skymtar och ser bakom den festliga fasaden. Det råder wilda western i bland våra kisd, allas våra barn lever farligt. Låter det som skrämselpropagande i från en
 69 årig PRO tant? I så fall kan jag berätta att det inte är så utan fakta i från en 36 årig livserfaren person som levt ungdomslivet hårdare än många har.

Min egen tid nere på byn var inget bra meriterande liv, i alla fall inte i den mån man ser vad som är läpligt för en unge i den åldern jag var när jag höll igång som bäst. Det som kan meritera mig en del är att det är mycket svårt att lura mig och tro att jag inget ser eller fattar. Och att jag i dag vägrar aceptera ett förfall av det jag ser i dag, jag tänker inte se på när ungarna rinner i från oss som sandkorn mellan fingrarna. Jag vägrar se låta samhället vara så förbannat tamt och ta det här så lätt och bara säga jo men det är ett föräldraransvar.

Jag vägrar aceptera att ungar rusar runt helt offentligt ute i samhället som en flock yra höns och supa sönder sig och trassla in sig i saker de inte tar sig ur. JAG VÄGR ! Har talat om det förut och jag säger det igen, är det verkligen vid punkten föräldraransvar vi ska  stå vid sen skita i det hela? Är det med de orden vi urskuldar oss för att slippa bry oss. Ja det är det faktiskt för så ser jag det.

Jag ger blaffen i vilkens unge som hör till vilken förälder, det skiter jag i. Det är icke relevant. Det viktiga i detta är att som vuxen ta ställning och visa vägen, att faktiskt vara bland ungarna och säga stopp, hit men inte en meter till. Vem sedan föräldrarna råkar vara, hur och vad de sedan har för relation till sitt barn är inte min sak att orda om. Jag kan inte bara se på när småungar super sig fulla och lever apa i samhället.

Utköparna av alkohol till kidsen borde ställas vid en skampåle till offentlig beskådan på torget. Där borde de stå och skämmas och sannerligen få stå till svars för sin handling. Är man under 18 år så går man under katagori barn, alltså inte fullt kapabel till att ansvara för det vuxna livet och dess handlingar, inte fullt ut även om man så klart har eget ansvar. Är man 20 år och äldre så anses man var mogen nog att ta ett vuxet ansvar och leva efter de spelreglerna. Är man 20 år och äldre och förser barn undern 18 år med alkohol så anser jag att man faktiskt har förbrukat sin rätt att kallas vuxen och inte heller kan och klarar av de krav smahället ställer. Då ska straffet för det också vara kännbart.

Min nästa fråga och fundering blir också vad är utköparna på jakt efter egentligen när de så "snällt" förser kidsen med alkohol? Vad vill man uppnå med den saken, är det för att tjäna pengar eller är det för att man sen ska få egna tjänster utförda av de yngre, vill man skapa en tacksmahetskulld av något slag? Eller är man bara ett vanligt jävla rikspucko utan vett och fostran?

Tydligen tas det väldigt lätt på just den här regeln om att köpa ut och förse underåriga med alkohol. Någonsans har det spårat ur och någonstans på vägen tysks det ha blivit en oskriven regel om att dettta skulle vara okej, att faktiskt skita i vad som gäller. Hur kan det ha blivit så.Det är ju aldrig annars okej någonsin att överskrida gränser och ordningar, varför skulle det plötsligt vara det då det gäller alkohol?

Jag anser att kommunen måste i det snaraste jobba stenhårt med de här frågorna. Ett jobb som syns utåt, ett sorts förändringsarbete och det tar tid. Ett arbete som faktiskt aldrig slutar utan pågår med ett mål och det målet är nollvission på fulla ungar. Det är dit det måste jobbas, det är med den ambitionen och direktiven det här måste dras för detta är urspårat totalt. Man måste se det hela som ett samhällsansvar, inte ett föräldraransvar. Givetvis är det så i botten, men vi kan inte bara hävda det och sen blir det tyst. Vi måste hjälpas åt !

Måste smälta intrycken för kvällen. Även om ungdomarna jag talat med har varit artiga och trevliga så finns det så mycket under ytan, oj ojoj säger jag bara. I bland skulle jag önska att jag hade sett lite mindre, samtidigt är det bra att se, det är ju då man kan göra något åt saken.

fredag 8 juni 2012

Fult med kunskap.


I dag kikade jag på de glada studenttåget med mängder av unga förmågor med ett sug av att ta sig vidare ut i livet. Känner deras glädje och strålande humör, mad många långa studietimmar äntligen fullbordat sin skolgång och i dag firas det friskt. Tycker att de är jätte bra att de firar och trumpertar för det kommer bli en liten överaskning snart att det inte var så förbannat jobbigt i skolan ändå. Det är jävligt mycket drygare att vara vuxen och hela den biten. Men det lämnar jag till de alla att själv få upptäcka och inse, det kommer så småningom det lovar jag men i dag får de sjunga om studentens lyckliga dagar i fred.

En klass saknade sina två klasskompisar som inte är i bland oss längre. Som ett knip i hjärtat högg det tag i mig och det svichar förbi att ingen oavsett ålder någonsin går säker från att döden kan komma och hämta oss det vet vi inget om. Tänker på att hela den klassen saknade sina klasskompisar i dag, alla andra dagar ockå så klart, men i dag är det meningen att man ska vara glad och fira, det är då kanske lite mera märkbart att två fattas. Två glada skratt som bara rycktes bort helt utan några som hellst förvarningar, som en vindfläkt blåste lågan ut.........sen var allt över. De hade ju knappt hunnit med livet, och ändå tog det slut så brutalt och bara väldigt tragiskt. Under den klassens tal så kom mina tårar. Jag tänker på deras familjer som i dag kanske har en extra svår dag av saknad och sorg. Deras barn fick aldrig chansen, och folk snackar om att det finns en Gud, jo men visst, vart var han den här dagen då två unga människor rycktes bort ?

Att jag skriver om detta just nu handlar också till stor del om de jag hörde tala brevid mig. Ett gäng ungdomar i 19-20 års åldern som småpratade och kanske inte vet att jag hörde deras ord. Har ingen aning alls men deras samtal gick ut på att häckla och göra ner studenterna. Speciellt de då som då studerat det man brukar kalla "plugg" programen. De häcklade studenterna genom att håna deras studietid och deras inhämtade kunskaper. De tycket att det var skitlöjligt och skrattade. Just då tänkte jag på att det finns två elever som inte är i bland oss längre som troligen hade gjort allt för att få en chans att fullfölja sina studier. Det finns två familjer som saknar sina barn mer än någon kan föreställa sig och här står det en grupp unga individer och har inte en tanke på att ta tag i sina egna liv och göra något av det. Jag vet att ingen av de unga i den där gruppen som gjorde ner studenterna är så speciellt högutbilldade själv, inget anat än fåniga loosers är man om man säger som de gjorde. Alla har möjligheten att studerar och lägga den tid man vill på studietiden, man har val och chanser, tar man de inte så ska man då minst av allt se ner på de som har lyckats bra. Varför skulle det någon gång vara fult och fel med kunskap?

Den gruppen ungdomar häcklar de andra så klart för sina egna misslyckanden i livet, det fattar jag ju. Någonstans tror finns tron om att de som hämtade sina fina betyg är någon sorts överhet, och de själva sätter sig långt ner på skalan och känner sig dåliga för detta. Sen ska man också vara ödmuk inför det fakta att man har olika studievanor, olika sätt att lära sig osv. Men det finns ingen orsak att se ner på männiksor med kunskap och de som lyckats bara för att man känner sig misslyckad själv. Och föresten vad och vem säger  att de som hämtade sina betyg i dag kommer slinka ut i arbetsmaknaden på en räkmacka? Ingenting. Alla för kämpa och skapa sina egna liv och inget är gratis. Frågan är bara hur man själv väljer och prioriterar.

Tycker man att det bästa i livet är att dricka öl och åka bil runt byn så då får man göra det.Men då ska man också veta att den typen av livstil inte genererar i  så väldigt många jobb. Det inbringar heller ints så stora inkomster. Och framförallt så är det inte en enda invandrare som har valt den livstilen åt någon och där med heller inte råder över att den här gruppen av folk inte får jobb. Alltså skippa snacket med att utlänningarna kommer hit och tar våra arbeten.Man ska också ha klart för sig att studera kräver en del jobb, alltså prioriteringar om man ska lyckas skramla ihop sina betyg.

Nej jag blir fruktansvärt provocerad av andras hån mot människor som lyckas och kan. Jag tycker att det är trist att höra hur en grupp unga individer med tusen möjligheter säga som de här gjorde, de kan också nå framgång om de vill och väljer det. Synd att ingen har undervisat de i den saken. Tänker på de två eleverna som faktiskt inte längre kan, de som mötte döden aldeles för tydigt. De har inget val, de är borta nu och kommer inte tillbaka hit även om jag och tusen till så gärna skulle vilja återställa den ordningen.

måndag 4 juni 2012

Fan själv har tagit över.

Att de små sketna hormonerna har fått mandat att ta överhand över kvinnokroppen en gång i månaden?!? Om det finns en Gud så är jag säker på att det är en man.

Nu tror jag inte på Gud den allsmäktige ändå, men i fall att så måste det vara på det viset.

Det spänner i kroppen, magen är ur led, sömstörningar, vätska i benen, mina är ju nog så stora i från start liksom. Gråter, skrattar, deppar, äter,trött, migrän. ja alla symtop på en allvarligare sjukdom ändå handlar det bara om ett kvinnligt fenomen som återkommer med en intervall av 1 gång i månaden. TACK så jävla mycket för det då. Behöver vara i balanserat sinnes mode just nu för stunden, livet är nog så jävla krångligt i alla fall.

Så många människor runt mig nu som kämpar med sina olika strider och svårigheter, jag själv också för den delen. Just nu vill jag inte bli som en jätte baby, men nu får jag väl lov att vänta ut hormonernas lustiga spratt sen är jag på banan igen.

Det är jävligt svårt att liksom se om sitt eget hus och vara i den situationen man befinner sig i själv och inte få dåligt samvete för andras elände och skit liv. Men jag tränar på att om jag överhuvudtaget någonsin ska kunna vara en hjälpande hand och en fungerande människa vid en nödställd medmänniska så måste jag faktiskt ha det stabilt runt mig själv först, nu handlar det inte bara om veckans hormoner, det handlar om hela mitt liv. Det måste bli stabilt och lungt. Just nu är jag ständigt jagad av att jag MÅSTE ha ett jobb. Söker allt som går och allt jag tänkas kan. Har sänt runt en blänkare om att jag finns att tillgå om det så skulle behövas till ställen som inte har annonserat om lediga jobb. Jag försöker med alla tänkbara trix jag kan komma på.

På ett ställe är jag uppsatt i alla fall som vikarie, det känns bra. Men jag har levt ett liv som vikarie i så många långa år att jag nu gärna skulle vilja ha ett fast jobb. Ett jobb som jag vet när jag ska gå till eller inte. Drömmer om att kunna planera mitt liv. Drömmer om ett liv med fast månadsinkomst, och bestämda veckor med semester.

När jag har det där fasta och trygga så kan mina andra drömmar släppas fria och börja ta form, det är först då det blir möjligt att skriva. Det är då jag ser min lilla skrivarstuga i siktet, där jag har mina vinpavor och kandelabern tänd, om nätterna sitter jag där och blickar ut över det norska landskapet och kanske ser jag en och annan båt sakta glida fram på fjorden.

En anan dröm jag har är att starta ett sorts företag med stödinsattser för familjer i kris, ett företag med resurser som faktiskt kliver in i en familj när allt skakar och hjälper till med det man just för stunden inte klarar själv. Kanske handlar och fixar mat, kanske hjälper till att kolla över räkningarna, damsuger, hänger tvätten eller vad det nu må vara. Det kluriga blir kanske att få någon att betala för den tjänsten, men planen ska finslipas lite och kanske finns det någon socialnämnd i världen som faktiskt förstår hur det fungerar när det plötsligt rämmnar för en familj. Allt handlar ju om pengar men kanske kan man med list lägga fram det hela som en besparing för framtida socialabudgeteringar.

Case Mangment  finns ju redan i dag så nog lutar det lite åt det här hållet. Att en enda person kliver in och blir spindeln i nätet för att få vardagen att fungera för en familje eller person. Nå väl, det är i alla fall skönt att man har drömmen och att man ser något som driver en framåt. Oavsett den tillfälliga hormonella kidnappningen den här veckan.

Grät i dag för att sonen är så långt bort, en tvär omkastning i från det jag tycket när han reste i väg till varmare breddgrader. Så tårarna var bara hormoner, inte alls något annat. Han skulle i väg i dag till ett stort varuhus, han hade införskaffat sig ett gäng nya kallingar och tyckte att livet var toppen. 30 grader i skuggan men det var ändå okej för en ung herre som han. Han hade firat drottningen i den Europeiska parken och som en sann turist haft kameram med i ett snöre runt halsen och dokumenterat det hela.

Frågade honom om han funnit sitt paradis på jorden.
-Njaa, det är fint och bra här, men mitt paradis är nog ändå Alaska.

Så klart en viss kontrast i från där han befinner sig nu och ändå så typiskt honom. Hans älskade Alaska som han drömt om sedan blöjåldern. Hans favorit vintrar är de med -30 grader, det är då han varit ute och trivts som bäst, övat inför hans kommande resa till Alaska. Ja jag funderar många gånger på hur han kunde bli den han är. Liksom väldigt långt i från sina vänner och deras intressen. Hur kom han på det här, vad var det som väckte hans egna lilla gnista? Vet inte alls, lika underligt är det att dotterns stora passion för Kungligheter tog form och bara fullständigt exploderade. Förvisso gillar jag Kungen, men hon har ett passionerat förhållande till det hela.

Känns bra att ha två barn som går sin väg och känner att de har friheten nog att finna sina vägar, men de gör det på olika sätt. Jag är säker på att vi om inte allt för lång framtid får vinka av sonen för en äventyrsresa på egen hand till något ställe i världen som ingen har hört namnet på knappt. Att vinka av dottern för ett besök till det kungliga slottet känns lite mer hanterbart faktiskt.

Talade med två föräldrar till ett äventyrande barn. De sa, hur skulle vi ha kunnat stoppa honom att genomföra det han gjort, det hade inte gått och inte varit rättvist alls. Nej jag själv börjar förstå att det faktiskt är på det viset. Att ha ett barn med den här unika gnistan och lusten att äventyra i den här formen som att besökta knappt bebodda platser i världen är inget som bara faller över de. Det är något de bär med sig inombords, som ett behov av något större vi andra nog inte kan förstå riktigt.

Sonens stabila personlighet är något han begåvades med i från födesel. Han har aldrig varit speciellt beroende av oss, aldrig speciellt beroende av socialt umgänge alls, men han har ett enormt behov av att få vara med och göra någon riktigt, precis så beskrev de andra föräldrarna sitt barn också.
Så klart uppskattar min grabb sina vänner, han sätter värde på de väldigt högt och är rädd om de. Men han har inget större behov av att altid ha en vän att vara med. han tycker liks mycket om att hugga ved, stapla ved, ränsa skot, plocka i ladan, slänga skräp på tippen eller läsa en bok.

Före han flyttade till Norge sa han, se älgjakten prioriterar jag INTE bort. Det kommer jag aldrig att överge hur mycket än jag bor i Norge. Jag ska vara ledig och med på jakten i alla fall, sen får de säga vad de vill så är det bara.

Ja nu ska jag väll försöka hantera det fortsatta hormonella flödet fördagen och hoppas på att jag slipper ett bryt av någon slag, varken hysteriska bryt eller deppbryt.

Hej så länge!