Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

tisdag 4 februari 2014

Och konklusionen av det blev...?

Alla är vi normala, eller lika onormala.
Filosoferade som vanligt över mitt liv och levande. Kom fram till vilka otroliga kunskaper livet gett mig. Kunskaper, insikter och ännu mera frågor att fundera på. Vissa frågor lösta, andra kommer alltid finnas kvar. Är i ansökningstiden för  för studier. Jag siktar högt mot målen. Och jag tänker på varför detta intresse ligger mig så enormt varmt om hjärtat. Jag vill läsa statsvetenskap, jag vill förstå större sammanhang, jag vill kunna se politiska strukturer, samhällen världen över och jag har ett enormt behov av att försöka förstå. Sociologi, hur fungerar människor, vad händer och hur påverkas människor i olika sammanhang.

Jag törstar efter mer kunskap och jag är inte så säker på att frågetecknen rätar ut sig, snarare kan det bli flera. Tänker på vart detta intresse startade för mig, hur det kunde komma sig att jag någonstans under mina snart 38 år snöade in på samhällskunskap. Jag har inget direkt svar på den frågan. Mina föräldrar var långt i från akademiska och jag har väl inga direkta sociala arv i släkten att skylla på i de här frågorna. 

Men en lärare väckte mig för så där 21-22 år sedan. Han undervisade i ämnet samhällskunskap och jag kan nästan känna hur något inom mig nästan klickade till. Jag blev såld och jag fattade att samhället är ju alla vi medborgare, vi människor. Det är ju vi alla som skapar det hela och det är vi alla som kan göra något åt saken om det håller på att gå käpp rätt åt helvete.

Under min egentligen första mer mottagliga period av just samhällskunskap som infann sig just då för ca 21 år sedan så var barnpornografibrott på tapeten. Detta var en debatt i media och även på regeringsnivå om hur vida barnporr i tidningsformat gick under tryckfrihet eller inte. Det var i den stunden mina nackhår reste sig. Hur fan var det möjligt att detta vidriga sjuka jävla snusk skulle kunna skyddas av en lag som heter tryckfrihet. Var det ingen som kunde se barnen som misshandlades, skändades och skadades för resten av sitt liv. Hur kunde en enda vettig person ens behöva fundera på om det alls gick att stoppa den här typen av tidningar pga tryckfrihet. Vilket förbannade fåneri och trams. För mig var det solklart att ingen skitig verksamhet i den formen skulle kunna vara laglig. Det var i det sambandet jag fick lära mig om grundlagar. Vad som krävs för att ändra en grundlag och varför det inte var helt självklart att barnporrnografiska tidningar skulle kunna gå att stoppas pga tryckfriheten.

I dag över 20 år senare så minns jag inte hur det hela slutade. Men jag har aldrig personligen någonsin i hela mitt liv sett skymten av en liknande tidning. Jag har heller aldrig kunnat misstänka att någon liknande tidning finns i Kiosker eller dagligvaruhandel. Så jag tror faktiskt att det hela löste sig av sig själv. Nu är det väl en så äcklig företeelse så ingen stoltserar fritt med sitt sjuka begär och alla vi som mår illa av blotta tanken att det förekommer snuddar nog aldrig vid den här obeskrivligt vidriga verksamheten. Men även om jag aldrig ser den eller har sett den så är jag medveten om att den förekommer. Kanske i ännu större skala just för att vanliga människor aldrig ser den och asen kan leva fritt bakom nerdragen ridå. Majoriteten av friskt funtade hjärnor kommer aldrig i närheten av den och kan skrika ut våran vrede och frustration över vad vi ser för övriga världen.

Detta var startskottet för vad som sen skulle bli mitt största intresse och hobby. Frågan är ganska enkel men då får aldrig nog med svar. Och får du ett svar så leder det oftast till en ny fråga. Hur är samhället uppbyggt egentligen?  Varför ser samhället ut som det gör? De två frågorna har följt mig i det mesta jag företagit mig. Inte allra minst när man jobbat i några år inom psykiatrin. Ofta har jag mött människor med livsöden i alla möjliga varianter. Jag har hört berättelser om ett samhälle som många tror är  tryggt och fint men som visat sig vara långt i från det. Jag har själv sett samhället i från sin fulaste jävligaste sida. Och just nu den största rättsskandal i historian, fallet Tomas Quick.

Den historian berör oss alla, det är vårat samhälle. Och i detta kan man ställa mängder av frågeställningar. Hur många flera har dömts på lika lösa boliner, hur är det möjligt att det går att bli dömd som han blivit. Hur rättssäkert är vårat samhälle, och många flera frågor. Förvånansvärt är det väldigt få som tycks se allvaret i det hela. Få människor som höjt sin demokratiska röst och gjort sig hörd.

För en tid sedan ställdes frågan av en FB vän. Frågan var är du stolt svensk? Jag fick lov att fundera efter en bra stund. För jag känner inget sting av stolthet över att vara född i Sverige. Jag känner stolthet över mig själv, min familj och mina barn. Men någon speciell koppling till min nationalitet och stolthet kan jag inte göra. Vad är det jag ska vara stolt över och vad betyder de orden egentligen?

Många ropar gärna ut sin stolthet över sitt Sverige. Och det är absolut inte min lott i livet att avgöra om det är stolthet på riktigt. Men många gånger får jag för mig att det handlar mer om att nu jäääävlar ska jag demonstrera här att jag minsann vågar vara stolt svensk. Och jag vågar förbanne mig säga det också. Sen går svennebanan ut och i något sorts barnsligt vredesmod firar upp den svenska flaggan i topp i samma veva som familjen sjunger nationalsången jätte högt och falskt så att familjen Mouhamed på granngården ska höra det. För mig är detta inte stolthet utan ett barnsligt trams som bara bevisar att de två små cellerna i hjärnloberna inte kan kommunicera ordentligt.

Man får vara jätte stolt för sitt land, man får fira flaggan hur högt man vill och även sjunga nationalsången. Frågan är i vilket syfte? Är det då för att man vill spänna musklerna för Mouhamed, eller handlar det om att man som svensk är jävligt nöjd och glad över socialförsäkringsystemet, a-kassan, arbetsförmedlingen, sjukvården, eller vart i ligger stoltheten?

För en tid sedan blossade det till igen hos alla de här stolta svenskarna när kvällspressen skrev om två tonårstjejer. Det hela handlade om att de inte skulle få vara i skolan OM de hade sina tröjor på sig med svenska flaggan. Detta tyckte tonårstjejerna var förskräckligt. Nu hade de inte blivit hemskickade i från skolan för det hela handlade OM de skulle gå till skolan iförd de kläderna. Min jävligt insnöade fördomsfulla skalle blinkade ganska så fort. Vilka tonårstjejer klär sig så OM de inte gör det för att provocera? Det är ju inget fjortismode som är så där väldigt gångbart på HM precis. Nu kan det ju ha varit Bieber fan som gillade svenskaflaggan på sin hoddie, det vet ju inte jag. Men vad jag vet är att inte heller jag kan gå ut i vissa kläder i vissa sammanhang. Så ser spelreglerna ut. 

Om något skulle göra mig stolt så är det ändå att vara född i ett land som utverkat demokrati. Det är något som i alla fall närmar sig min stolta nerv. Jag tänker ofta på människor i länder världen över som offrar sina liv för demokratin. Det som gör mig mindre stolt är att insikten av hur man värnar och vårdar en demokrati tycks vara en avsaknad hos många människor. Något som märks under valet exempelvis.


Nej för tusan, jag behöver förkovra mig i mera samhällskunskap så snälla håll tummarna för att jag kan bli en stolt svensk högskolestudent i Norge.
Jag behöver det här nu och världen behöver mig.

Fred på jord./ Smina