Dödlig diagnos

Mamma -2013

På 60-talet kunde mitt livsöde ha avgjorts i den formen av att jag aldrig hade kunnat födas till den här världen. Min mamma som då var en liten flicka insjuknade så allvarligt att änglarna vakade över henne.

Hon gjorde en resa som få varit med om, hon var över på andra sidan och vände, min mamma dog en liten stund men änglarna bestämde sig för annat just den där dagen. De bestämde sig för att hennes tid inte var över, hon få skulle fortsätta leva.

Mamma insjuknade så allvarligt för att hennes tjocktarm gick sönder, den sprack och förgiftade den lilla flickan som hon var då. Under 60-talet var det aldrig tal om att barnen behövde sina föräldrar på Lasarett, det var liksom inte aktuellt.Min mormor och morfar fick inte vara nära sin lilla flicka som var så sjuk. Vilket trauma för de alla. I dag är det så svårt att förstå att det var på det viset, det är ju trots allt inte allt för länge sedan.

Sjukvårdspersonalen ringde min mormor och meddelade att de fick lov att förbereda sig på det värsta, deras dotter låg för döden och de kunde inte räkna med att få hem henne levande.

Vilken panik, vilken smärta och vilken fruktansvärd rädsla, ofattbart och vilken fruktansvärd svindlande känsla att inte vara sin dotter nära i denna allvarsamma stund.

Under sjukhusvistelsen träffade min mamma en äldre tjej som fäste sig så i hennes minne. Den äldre tjejen tog så väl hand om mamma som var så ensam och rädd i hela världen. Under min uppväxt så har mamma ofta funderat på den snälla tonårstjejen. Mamma har ofta sagt att det skulle vara så skoj att uppsöka henne för att berätta om den tacksamhet hon kände inför att vara så väl omhändertagen.
Åren har gått och nu är det närmare 50 år sedan det hela utspelade sig på Falulasaretts barnavdelning.

Under sommaren arrangerades det en liten släktträff på min mormors sida. Några av deltagarna där kom i från samma ort som den snälla tonårstjejen mamma träffade för så många år sedan. Och minnena kom åter igen. Och visst kände mammas släkt väl till den tonårstjej som mor så väl mindes namnet på. Givetvis så skulle de forska vidare efter tonårstjejens telefon nummer för mamma ville så gärna ta kontakt och efter närmare 50 år berätta om sin tacksamhet och trygga minnen.

Till slut efter en del letande och efterforskning så hände det helt otroliga efter nästan 50 år. Min mamma lyckades får svar i telefonen.

Det var inte så lätt att presentera sig och förklara vem det var som ringde och i vilket syfte. Men tillslut så frågade mamma, kommer du ihåg mig?

-Ja men kära du! Den bleka allvarligt sjuka flickan med den smala kroppen och blå-lila läpparna. Jag minns dig så väl men jag trodde aldrig att du överlevde och sen ringer du mig nu! Jag blir så glad.
-Jo visst överlevde jag och blev frisk och stark till slut allt gick bra.
-Jag vet inte hur jag kunde uppfatta det men jag trodde att du hade leukemi och att det inte fanns mer att göra för dig?!.
-Jo så var diagnosen ett tag men mitt allvarliga tillstånd berodde på en sprucken tjocktarm som läckte och höll på att förgifta mig. Jag fick en chans till i livet.

Den nu mera vuxna tonårsflickan och min mamma pratade en stund. Det var omvälvande känslor som kom tillbaka. Två mycket sjuka små människor fann varandras själar den där gången på barnavdelningen i Falun på 60-talet. Fantastiskt nog frisknade både till och klarade sina liv trots sina sjukdomar och allvarliga tillstånd.

När tonårsflickan växte upp gjorde hon sitt yrkesval utifrån den där upplevelsen på barnavdelningen under 60-talet. Hon berättade för min mamma att hon utbildat sig utifrån upplevelsen av att vara så sjuk och aldeles ensam. I dag verkar hon som stöd och samtals kontakt åt patienter och anhöriga som fått besked om att de inte kommer bli friska utan dö.

Jag är säker på att har man själslig kontakt så kommer vägarna att korsas på ett eller annat sätt. Precis som den här historian som började så allvarligt men slutade så fint. Cirlekn sluts och änglar visst finns dom.

Har jag förlorat min ande och sålt min själ?

I den sena natten körde jag förutsättningslöst runt i min bil och lyssnade på bra musik. Avkoppling och en känsla av frihet, det är då tankarna kommer i fatt mig.
Det gnager...gnager...gnager och gör så ont.....det handlar om historian.

Lever ett så gott liv i dag som man bara kan, har den finaste av alla själar runt mig. Jag har sorterat bort det dåliga. Valde att leva och kämpa för de mina och lyckades. Ändå dyker det upp, det där satans jävla onda.

Jag vill inte glömma men jag vill inte heller minnas allt som en ständigt uppspelad Biofilm i skallen. Ändå så vet jag att det är så här det kommer vara och förbli. Frågan är vad man ska göra av det hela?

Jag undrar just vad det skulle kallas i termer sagda av en psykolog eller terapeut. Gissar att det skulle heta traumatiserad, kanske rent ut av posttraumatiskt stressymptom.

Jag vet bestämt att jag aldrig sålde min själ till satan, men det var nära, mycket nära. Men jag begåvades med en stor tilltro på mig själv och det som jag instinktivt känner är rätt eller fel. Att sen ingen tycktes hålla med mig gjorde det inte så enkelt, men det problemet för de deala med, det är inte mina affärer.

Hjärtan som brann, krig som utkämpades, fia med knuff och schackparti efter schackparti omänskligt och brutalt. Blod spilldes, tårar som rann och frustrationen som jag aldrig i hela mitt liv kommer kunna glömma.

Vi var kastad till vargarna som slet sönder oss bit för bit. Ju mer rovdjuren tuggade sönder oss desto mer gamar och hyenor samlades det runt oss. Fy fan vad ensamma vi var där ute. Usch så bedrövligt i den moderna tiden vi lever i nu, ingen visste det minsta om hur och vad det var vi ville beskriva.

Och nu snart ska jag utkämpa den sista striden med plågoanden som är roten till 16 års lidande och ett brinnande helvete. En pappa som för länge sedan förlorade rätten att kalla sig det, och som vi i vardagligt tal inte titulerar på det viset längre. En människa som har straffat ut sig själv så totalt och fullkomligt att han aldrig mer kommer i närheten av det vackraste i världen, sin biologiska dotter och hennes barn. Men se biologin är långt i från det som betyder något, att vara förälder innebär att vara det i vardagen, att vara det själsligt, att vara det med en fast hand och med massor av kärlek. Framförallt aldrig någonsin svika och överge. Det handlar inte om föräldrarna bor tillsammans eller inte heller. Man kan vara själsligt nära sina barn på många olika vis, det vet jag själv också eftersom jag varit många mil i från mitt barn under en lång period, men aldrig känt mig så nära henne som då.

Snart fyller hon 18 år och blir då myndig med allt vad det innebär. Så för stunden rustar vi  for det absolut sista jag någonsin kommer att ha med den människan att göra. Har iof inte haft ett samtal med personen på många år, men ändå stryker han runt mig som ett av de vidriga rovdjuren som gör små attackförsök mellan varven.

Det sista brevet kom för några veckor sedan. då hade han kontaktat Försäkringskassan för att försöka ställa mig i dålig dager gällande underhållsbidraget. Det hade han ju inte så värst mycket för, jag har inte och kommer heller aldrig att försöka lura mig till några pengar. Och jag får väl mer bekräftelse på att han gör små tappra försök utifrån sina egna referensramar i livet, som man känner sig själv så känner man andra, eller hur var den nu? Stackars sate som inte lyckades med sitt ansträngda försök.

Jag är så trött och sliten på detta tramsande efter 16 år så jag får mer eller mindre frossa när jag funderar på saken. Aldrig någonsin ett aktivt intresse över sitt barn, bara ett jävla funderande på hur han ska försöka få dit mig och plåga sönder mig. Det har han klurat på i alla år. Jag hoppas att den stora bluffen han är verkligen ska uppdaga sig och att hans släkt faktiskt ifrågasätter hans tilltag. Det är väl sällan på en vettig nivå om man inte har pratat med sitt barn på flera år. Hoppas någon i det där getthosamhället frågar honom varför? Men min gissning är väl att svaret grundar sig i mig på något vis, att jag är boven i det dramat. Så mycket mer åt den saken kan jag inte göra. Köper de hans ord om att jag är roten till allt ont så kan jag inte göra mer åt det. Kontakten är absolut bruten och kommer så att vara också, tack för det Televerket.


Så där, nu har jag skickat mailet. Det som ska bli det absolut sista jag gör före jag är fri och helt utan påverkan av den absolut sorgligaste människan jag känner.

Hej på en stund, väl mött igen om ett tag :-)