Jag en invandrare.

Alltså hur gör man när man byter land liksom? Är det bara att flytta in och säga morn morn, här e jag? Nja det känns väl inte som om det skulle räcka till.

Nu är ju Norge inte heller ett land i EU så de öppna gränserna och friheten mellan länderna inkluderas ju inte vårat grannland i. Men hur gör man liksom? Har ju aldrig behövt fundera på saken tidigare, det är inte många som flyttar till Norge, merparten av människor i bekantskapskretsen nöjer sig med att arbeta där inte flytta dit på heltid.

Tusen gånger minst har man hört människor säga att man minsann ska ta seden dit man kommer, bara att aceptera utan pardon. Detta innebär bla  alltså att jag nu plötsligt ska äta enbart smörgås till lunch, det är normänens kultur och visst vill jag ta seden dit jag kommer, det ska gärna kletas majonäs på denna smörgåsen också, visst visst jag tar seden dit jag kommer. För mig låter detta helt galet så klart, det tror jag att merparten Svenskar också tycker, men var det inte den där seden vi skulle ta och välkommna med öppna armar för att på störtt bli en fullvärdig medborgare i det nya landet?

Eleverna får ha med egen lunch till skolan, det är också något nytt för oss Svenskar. Men om då lille Ole viker upp sitt smörgåspaket medans min son värmer korv och makaroner hur blir det då? Är det sånt som kommer leda till mobbing och ord som jävla invandrare stick hem till Sverige för fan, du ska ta seden dit du kommer och inte försöka vara märkvärdig med korv och makaroner till lunch!

Vardagliga seder och bruk som inte är så lika alls och hur gör man. Trots att det inte är många mil till gränsen så stor det solklart för mig att jag kommer som en utböling till ett nytt land. Historiskt sett så har vi ett land som inte kom undan kriget, och vad hade sverige för roll på den tiden det begav sig? Hur ser norskar på svenskar ur ett historiskt perspektiv tro? Vad har de lärt sig tycka om oss?

Talade med en svensk som jobbat under norskflagg i många år som sa, -Du ska veta att du kan komma att kallas svensk polack, medans vi svenskar ser normänen som nordens arabet.

Okej hur ska jag tolka detta tro, ska man bli lite ängslig och kanske gå en kurs i norska först,språk brukar vara bra att kunna när man möter människor i från andra länder. Språket är som ett kitt som liksom förenar och samansvetsar människor. Hur visar man att man har för syfte att bli en god medmänniska och bara har goda avsikter i det nya landet? Kan det handla om något så litet som att man måste ta seden dit man kommer och äta sina smörgåspaket till lunch, men jag vill ju ha min lagade vanliga svenska lunch. :-O

Tycker att det är helt fantastiskt

Så otroligt mycket vänliga människor jag har runt mig. Människor av godhjärtat typsnitt, människor med ödmjukhet och en hel del insikter och utsikter i från olika delar av livet.

I går när jag valde att berätta för er om min pant av mina ringar så formligen rasslade det till på alla tänkbara ställen här i cyberspace. Jag fick mail i min inkorg på FB med vänliga ord och uppmuntrande klappar och knuffar framåt i livet. Jag fick kommentarer på min logg och här på bloggen. Det gjorde mig lite överrumplad men jätte tacksam. Sen funderar jag i bland på vilka som läser som jag aldrig vet om. Det är en lite skräckblandad förtjusning faktiskt. Man kan kommentera helt annonymt här på bloggen om man vill säga något men ändå inte röja sin identitet.

I bland när jag är ute på byn så har det hänt att en del har stannat upp och sakt att de läste, eller så hör jag det mellan raderna när de talar. Det är jätte roligt faktiskt även om mitt liv inte är så värst sensationellt så är det fränt att människor ängnar en liten stund åt att läsa mina skrifter.

När jag uppnått rätsida med kronorna så ska jag gå den där skrivarkursen med sitt säte i Göteborg. Då kanske det blir lite annorlunda och ni får vara mina bollplank. Ska så småningom starta upp ännu en blogg via den här sidan. Där ska jag avhandla flytt projekt Norge. Men ännu ligger det på jäsning .

Hej på en stund , nu ska det bli köttfärssås och pasta.

Sitter skitnödigt till så nu har jag gjort det.

Med risk att dömande blickar och baktalande människor nu ska få vatten på sin kvarn så tänker jag skriva om vad jag har gjort. Ingen farligt, inget olaglig men något väldigt skambelagt och fult. Något som har blivit ett mått på hur väl fungerande man är som människa i annras ögon. Något man inte ska tala om eller alls nämna ett ord om. I Sverige är det fult.

Det handlar om en raserad ekonomi och allt vad det innebär. Det handlar om att man i från början försöker lösa saken och vända och vrida på kronorna, det handlar om en snöbollseffekt som snabbt växertill sig och plötsligt är stor och kanske ohanterbar.

När man inte har kronor så inser man vad allt kostar, och friheten minskar väldigt fort. Man kan i princip inte göra något och begränsningarna visar sig väldigt tydligt. Det enda som inte kostar är att gå på Biblioteket, men då ska man ta sig dit också. Bensin i bilen, busspengar......det kostar.

Sen är det ingen som behöver påminna mig om den korkade jävla duma utgiften cigaretter. Jag vet väl vad idiotiskt det är, jag vet vad det kostar och jag vet hela konceptet av argument att lägga ner skiten. Så alla som inte röker och vet precis hur man ska göra behöver inte påminna mig. Jag kan säga så mycket som att det är ytterligare en skam i hela den ekonomiska skitsitts jag sitter i.

Kanske tycker en del att man inte ska skriva ut så här personligt i det offentliga rumet som jag gör nu. Jag tänker tvärtt om. Jag är så fasligt trött på att man ska känna skuld och skam för svåra jobbiga saker som händer i livet. Alla är vi människor och drabbas i bland på olika vis, det är då viktigare än någonsin att vi stödjer varanndra. Att ge tusan i att baktala människor i svåra situationer, stöd och hjälp att komma framåt är väl vad vi behöver eller hur? Inte gottegrisar i skvaller träsket som nöffar runt och vill känna sig lite bättre på bekostnad av  anndras elände.

Just därför vill jag skriva om detta och jag hoppas för mitt liv att alla förstår syftet och kanske funderar efter en smula om hur man värderar anndra människor. Varför man tänker som man gör om anndra och hur man ser på sig själv framförallt. Träffade en person här om sistens som skulle göra allt för att slippa säga hej åt mig, det märks så tydligt att det nästan gör ont i X att kosta på mig ett hej. Att se mig och bekräfta mig med ett ynka litet hej det kan vara väldigt uppoffrande ser det ut. Och jag undrar bara varför? Jag vet inte alls. De gemensamma nämnarna vi har i livet borde snarare vara tvärtt om, det borde vara mer än ett upprapande hej .

Men så är det, vi har nog väldigt olika liv och det liv jag har kommer X aldrig i närheten av. Värderingar som är ljusår i från varanndra och så får det abslut vara. Men jag funderar allt som oftast på om onda tungor eller X egna slutsatter om saker som hörts ute på byn har skapat den här underliga situationen. Eller om det bara är så att jag är en mindre värdig människa i X ögon, så kan det ju också vara. Hur det än nu än är så känns det väldigt märkligt och kanske borde jag överaska X någon gång och fråga hur det hela står till, annars lär jag nog aldrig få veta.

Nu blev det ett sidospår av hela andemeningen med detta blogginlägg. Vad är det då jag har gjort? Jo jag har pantsatt mina guldringar på Pantbanken. Min plan är den att jag ska inom fyra veckor betala lånet och vips har jag mina guldringar igen. Om detta nu mot förmodan inte skulle fungera så kan man låna om på den säkerheten man har satt i pant, i mitt fall mina guldringar. Att fatta detta beslutet satt hårt åt, det känndes verkligen inte speciellt bra i från starten. Känndes som mycket skuld, skam och förnedrande. Men sen tänkte jag att det ska det ta mig tusan inte få göra. Det ska minsann inte få ta överhanden och det var då jag bestämmde mig för att berätta för er alla om en tillfällig lösning på ett ekonomsikt problem på kort sikt.

Jag har pantsatt mina två finaste ringar som är mycket unika, de fornnordiska ringarna som ofta många ser som ögonfallande och frågar om, de är nu ute på tur och ska bli min tillfälliga räddning tills de norska kronorna börjar rulla in. Jag har aldrig i hela mitt liv varit i närheten av en pantbank, men jag har vetat om att man kan hitta den typen av ställen på lite större orter. En natt när jag satt vaken gjorde jag ett sök på googel och fann då den här webbbaserade pantbanken. Nogrant kollade jag upp saken via nätet, man kan ju bli indragen i bluffverksamheter ganska lätt när det handlar om pengar. Speciellt snabba pengar och snabba lån, men detta såg okej ut och jag bestämde mig för att prova. I skrivande stund så kan jag säga att det är en seriös verksamhet och inget har felat på något vis.

Om det nu av någon annledning inte skulle gå att betala tillbaka det lån som jag har gjort med mina ringar som säkerhet så kommer de sedan ut på en webbaserad auktion, men dit ska de inte. Men för att vara på den säkra sidan så har jag bara lämnat in säkerheten (panten) på de saker som jag kan förlora utan att det inte skulle regna kilovis med hagel i huvut på mig i resten av mitt liv. Så förlovningsringen har jag kvar. Det är absolut ovillkorligt och den kommer jag aldrig att lämna i från mig. Jag tror att det är bra att man verkligen funderar på vad man kan tänka sig att bli av med om det nu skulle bli så.

Har man guldsaker som man absolut inte har nytta av så kan man ju också pantsätte dessa om man vill och få pengar för det i ställlet. Jag tycker att det här är ett bättre alternativ än att gå till de som köper upp guld. Jag ser pantverksamheten som mer seriös än gulduppköparna. Nu när jag ändå talar ganska öppet om saken så kan jag berätta att vikten på det guld jag har pantsatt är 35,8 g och det
 blev 7600 kr . Avgiften jag får betala för det lånet blir 287 kr. Då är det ränta och expavgift.  Om man då ser till vilken skatt man betalar för att få ut 7600 kr på lönekontot så tycker jag inte att 287 kr är så värst betungande för att få 7600 kr.

Om det nu är någon av er där ute som funderar på att göra samma sak så vill jag råda till försiktighet och verkligen inte göra något förhastat. Vet man att man inom loppet av den utsatta panttiden kan betala tillbaka lånet och få sina saker i retur så är det bra. Det går också bra att betala avgiften och liksom låna om på samma sak, men då ska man också veta att man kan betala den avgiften som så klart blir mindre än hela låenbeloppet.

Nej folket, sluta skäms. Vi alla är bara människor och vi alla lever i gemenskap och tillsammans är vi alla starka, även om det i bland blir perioder i livet som är svårare.
Fred och kärlek!

Set fire to the rain.

Ser en mycket osnygg sida, en sida som väl kanske har två varianter. Men den sidan jag ser och hör om är inte snygg. Den är något som jag inte trodde fanns där. Men så ligger det till och det kan vara bäst att inse att de enda man har att stödja sig på är sina egna ben och förmågor. man kan aldrig räkna in andra i det.

Hur många gånger har man inte sett finns <3 i loggarna på FB? Vad fan menas med det då för dagens ungar? Åååhh utan dig kan jag inte leva är också väldigt vanligt att skrivs av små vilsna dramatenskådisar som kallas fjortisar i vardagligt tal. Massor av struntprat och stakra ord utan innehåll. Så kör tonåringarna dagens race. Skitfånigt och samtidigt sorgligt. Allt jag finns där och annan smörja de skriver ut bland ettor och nollor skapar en enorm intressekonflikt. När den mera nödställda skådespelaren ropar ut sitt orka så knattrar det till i loggen. Men sen när det kommer till IRL ser man sällan skymten av dessa socialt handikappade ungarna som på ett sjukt ohällsosamt sätt har utvecklat en väldigt säregen och galen värld där egen vett och etikett råder

Om mycket av det som skrivs på internet skulle omvändlas till den verkliga världens språk ute i det riktiga samhället så skulle mängder leda till åtal i en Tingsrätt. Mängder av saker skulle också kunna återfinnas på närmaste psykiatriska avdelning, och jag skojar inte.
Jag påstår heller inte att dagens ungdom är psykiskt handikappade, men det språk och sätt de tilltalar varandra på är galet och fullständigt urspårat. Det gör mig ledsen och skrämd. Vart ska det ta vägen, kan de leva som fungerande sociala individer i ett samhälle utanför sin dator? I bland så tvivlar jag då jag hör den ena osannolika berättelsen än den andra.

Allt jag ser och hör späder på den gråskala som jag ser min hemkommun med mer och mer. Jag är evinerligt trött och slutkörd på så mycket jävla fulspel och konstigheter så det räcker nu. Det är ett ingrottat beteende som inte är aceptabelt någonstans. Tålamodet tryter nu, har inte så mycket undertråd kvar till övers för detta. Det gör mig så förbannad och ledsen varför ingen kan se och förstå vad det är vi ska hantera varje dag. ÅÅåhhh nu är hon sur på mig för jag sa det, hon tror att jag dizzade henne, åååhhh jag sa ju så då blev hon sur för att. Jaaahha nu är hon sur för att......... så går det på. Men är det ingen JÄVEL som kan säga jag är så himmla glad för att, i dag känner jag mig så nöjd för att. Nej deprimerande skit och jävelskap det går väldigt bra, men kommer man till något vettigt så mår man så dåligt och orkar inte. Det rimmar väldigt illa, att jävlas, hålla i gång på alla tänkbara socialamedier och samtidigt SMSa dygnet runt, det om något är väl energikrävande och väldigt sällan är det tal om orka just då.

Förr så tävlade man om att få en Novell publicerat i Starlet, i dag tävlar man om vem som mår sämst och vem det är mäst synd om. Man hittar gärna på och ljuger till det lite också för att få det att låta mycket värre än vad det är. I princip samma sak som Starlets novelltävling men här är priset mäst ordet finns under statusuppdateringen vinner.

Min nu mera norska sambo trivs fint efter snart en hel arbetsvecka. Han är hundra på att valet är rätt och att detta var just vad som behövdes i våra liv. Känns väldigt sant faktiskt. Det handlar mycket om att så småningom kunna släppa en ekonomisk jävla fotboja, men också mycket om ett nytt liv. Ett nytt liv utanför det osynliga fängelset vi varit inburade i . Våra själar är sönder och samman och dagligen möts vi av påminnelser om perioden i våra liv som varit det brinnande helvetet på jorden.

Inom psykiatrin skulle nog kännslan av att packa väskorna och det man behöver och bara flytta i väg kallas flyktbeteende. Men vet ni, det känns som om jag skiter i det faktiskt. Det får kallas vad det vill och i skrivande stund känns det som om jag inte ger mig av med min familj så kommer vi gå sönder och samman. Vi har inget liv här på orten. Vi har ingen framtid och det faktum och konstaterande av vardagen gör ont att säga, men i bland är sanningen smärtsam. Det jag kommer sakna är alla bra fina männisor jag känner, de människorna jag knegar med och vänner jag träffar som just vänner. Sen kommer jag att sakna den ort det här en gång var, men som tur är bär jag med mig det i minnet.

Jag hoppas att ungarna ute i cyperspace samt samhället på byn tar sitt förnuft till fånga och funderar en gång för alla vad det är de håller på med. Men så klart kan det bli väldigt komplicerat om man inte har vuxna runt sig som vägleder och sätter stopp för galenskapen.

Hej då Sverige, hej hej Norge !

Kära dagbok.

Morgonen har avlöpt fin och mycket smärtfritt måste jag säga. Kidsen på väg till sina skolor, jyckarna rastade och jag har redan fått i mig två snabba koppar java.

Vädret har slagit om och blivit mildare, detta innebär ju halka så klart men lite behagligare blir det ju att sticka ut trynet utanför dörren. Så här flera herrans år senare efter fallolyckan utanför entren till den dåvarande skolan gör mig fortfarande rädd för halka.

Handleden gick av och den smärtan som kom är obeskrivlig. Kräktes av det onda i en papperskorg, underligt hur kroppen kan reagera. Det är klart att om man är lika tung som jag och faller blir ju tyngden i fallet där efter också. Lika som den där gången när jag var på promenad med mitt dåvarande jobb och fotleden gick på semester efter ett fall, fick specialtransport till sjukstugan av min kära kollega, det var också vintern och halkans fel. så här efteråt kan man se det komiska i det hela, speciellt då den polska kvinnliga doktorn formligen talade om för mig att jag var så tjock så det var väl inte så underligt att ledbandet inte höll. Är doktorn säker på att det är ledbandet då utan att ta en röntkenbild? Tja det tror jag väl, du får väl återkomma annars. Öhhh jaha men det gör ju ont i fotleden och det här är inte bra !?!

Se det blidde ingen röntken och långt efteråt tvivlade jag på att det var som hon sa när jag stapplade runt på kryckorna, men det onda försvann väl efter ett tag men det tog en bra stund. Kanske var det en spricka där eller något, det vet väl bara den kvinnliga doktorn som tycktes ha en magisk röntkensyn för den typen av skador, inte vet då jag.

Jag är helt säker på att man som tjock får en annan typ av vård än om jag skulle vara smal och atletiskt byggd. Har sökt för så många åkommor genom tiderna och det mästa har slutat med min vikt, att det ska vara roten till allt ont. Självfallet blir det vissa problem av övervikt, men jag har svårt att köpa att det skulle vara grunden för precis alla åkommor.

Min doktorfobi blir ju inte mindre av att man redan i förtid ställt sig i försvarställning oavsett vad man nu ska dit för. När jag dansade disco och skadade knät för några år sedan blev det nästan ett skrattanfall åt anndra hållet. Mitt i nyårsstök och ledigheten fick jag lov att ge vika för det onda och besöka akutmottagningen, inget drömläge att vara i det forumet just under den perioden av året men då hade jag banne mig inget val.

Träffade då en ung kvinnlig ortoped som faktiskt inte alls talade om min vikt utan frågade mig frågor precis som om jag skulle varit en smal människa. Men för mig i all den där doktorfobiska stressen så slog det över och blev ett skrattanfall utan motstycke när hon frågade mig om skadan kommit sig av att jag åkt skidor. Jag fick en inre syn av mig själv som en väldigt tjock tafflig skidåkare i trikå bland turisterna på fjället. Det blev ju jätte roligt och underligt nog så såg inte doktorn mig som en soffpotatis trots min vikt.

-Du har en skada av ett typiskt vridvåld kring knäleden  som vanligtvis uppkommer av skidåkning, är det skidor du har åkt?
ASGARV SÅ TÅRARNA RINNER.
-Näääähhää du, jag har dansat.
-Jaha buggar du?
-Näää det var disco.
-Jaha det måste du ha gjort ordentligt i så fall, det är ett kraftigt vridvåld på knät.
(håller emot skrattsalvan allt vad jag orkar i detta lääget)
-På vilket vis rammalde du och i vilken vinkel hade du benet?
-ÖÖöhh ja det är ju lite svårt att förklara men jag föll bakot med min sambo över mig med benet i absolut fel vinkel utifrån kroppen, liksom som ett kycklingben.

O my good, varför säger jag kyckling ben till doktorn?  VARFÖR sa jag så. Har mycket svårt att konsentrera mig på att uppför mig. Doktorn kikar i sina papper och talar lite för sig själv.
-Jaha, dansat dico......föllbakåt......benet i fel vinkel......som ett kycklingben.......Ja du ska få åka upp till röntgen så ska vi se efter det vad vi kan göra.

Men snälla doktorn gå ut ur rummet så jag får skratta hysteriskt. Snart exploderar jag. Jag skrattar så det känns väldigt ohyffsat mot alla de andra som är på akuten. Även om jag har ett eget rum så måste det ha hörts ut i koridoren, och det är väl kanske ett ställe man ska lägga band på sin humor och inte skratta så man stör alla andra stackarna med mindre humor och mer smärta. Ja jag gjorde så i alla fall och aningen pinibelt blev det.

Nej så halkan kan gärna få vara för mig. I dag ska jag bjuda syrran på lunch, det ska bli trevligt att fixa mat till henne. Nu ska jag kolla SVT play och hårdrockens historia. Var god stör ej.

Sen kom jag på, skulle det vara mer naturligt att jag just hade dansat disco än åkt sidor?

På väg till Malung, dansbandsprogrammet som väcker kännslor.

Säsong två av På väg till Malung visas på SVT. Känns väl som en lågbudgett variant av det som blivit så poppulärt, man följer en eller några personer med en presonlighet med knorr på i vardagliga händelser. Vi har Ullared, vi har Färjan och nu även På väg till Malung.

Ja sen kommer vi till det som får många så generade av ortsborna, vad fan är det för skit de hittat och filmat. Dte är pinsamt osv säger många.

Då säger jag att hela Dansbandsveckan i Malung är ytterst pinsam. Det grundar jag på att jag har bott i orten sen begynnelsen av denna företeelse. Jag har sett det hela i från start och jag har också inblick i mer omfattande beslutsgångar, mygel, svågrar som håller varandra bakom ryggen osv. Därför är detta otroligt mycket mer pinsamt än en Örjan som är nidbilden av ungkarl eller den nyligen separerad kvinna i 50 års åldern som är sprängkåt och vill dansa dirty foxtrott.

Skulle det vara mindre pinsamt om ett helt gäng dyngfulla malungsbor filmades och visades upp i TV?Skulle det vara bättre än att visa Örjan och hans skills med tejpen och Morakniven? Om man skulle byta ut Örjan mot en malungsbo med ungerfärligen samma stuk skulle det bli mindre pinibelt då? För sånna som Örjan finns det väl gott om i byn här också eller? Lika så den dyngkåta damen Chris som är så sugen så det står ut pittar ur ögonen på henne? Är det en ovanlig företelse i malung att damer beter sig på liknande vis?

Nej jag tycker mig känna igen många anndra i både Örjan och Chris faktiskt. Bilden som framställs i TV är också mycket friserad och stylad. Varje år står det i tidningen om vilket otroligt nyktert och städat arrangemange detta är. Men lyfter man blicken lite längre bort så ser man att så är inte fallet. Hela företeelsen drar med sig mängder av fylla och skit långt ute i buskarna. Småungar så är så packade att de inte kan ta vara på sig själva. Och de drängfulla medelålders som aldrig tar ett dansteg och stannar kvar å byn när dansen börjar, de talas de heller aldrig om.

Men den enorma fyllan som förekommer på byn skulle aldrig existera om inte Dansbandsveckan som arrangemang fanns, så vem har ansvaret för hur det ser ut i centralorten? Vem är det som ser efter alla fulla ungar som är ute och vinglar.

Funderar i bland på om en katastrof skulle bryta ut på Orrskogen, vi säger en brand. Vi har ingen läkare efter kontorstid, hur skulle brandbilen ta sig fram, hur lotsar man ut allt folk i från dansbanorna? Alltså det här är ett skräcksenario som jag funderar på varje år då det helatiden ska proppas in mer och mer människor på Orrskogen. En slängd cigg på fel ställa sen brinner det ordentligt. Jag har aldrig hört eller sett en genomgripande översikt på hur en katastrof hanteras om den skulle ske.Finns det någon? Bara en sån sak som hur kommer brandbilarna fram på de igenkorkade vägarna runt Orrskogen?  En hutlöst dålig planering med parkering.

Nej så för min del skämms jag inte en sekund över att Örjan och Chris visas i TV, vad skulle alternativet ha varit?

Uppdate.

Fick just ett samtal i från mannen och det nya jobbet. Han känner sig väl omhändertagen och trivs redan kanoners.Just i ögonblicket när han ringde hem var det en IT kille på plats för att installera arbesstationen. När detta så småningom står klart är det bara att påbörja jobbet mot Mexico, tuta och köra liksom och plocka fram de unika ingengörsskills som han besitter med en brancherfarenhet på 11 år. När jag tänker på det hela så känns det i bland som att det hela är menat så här sedan länge, utan att vi visste om det. Hur många är det som har så god yrkeserfarenhet som han i världen? Ja faktiskt inte månge eftersom det saknas få konkurenter världen över. Det är inte många företag som sysslar med detta,var av ett råkade finnas i Vansbro och där kunde han inhämta en mängd erfarenheter. Så klart har den yrkeserfarenheten stort plus att ta med sig. Detta kanske slår an en liten darr på handen eftersom de övriga kanske förväntar sig en hel del av den nyanställda svensken. Men jag tycker inte om jantelagen där man ska be om ursäkt för att man är bra, nej man ska sannerligen få vara bra utan att det ska ses som märkvärdigheter och högfärd. Samtidigt krävs det också modet att våga säga att man inte vet eller inte kan, det är heller inte fel eller alls dåligt.


Jag är jätte stolt :-)

Jag blir bara mer och mer kär i landet brevid.

Det börjar dofta kärlek banne mig.....

Ja kära nån vad jag tycker att det här börjar kännas mer och mer spännande. De tycks vara väldigt behagliga människor i landet brevid.

Mannen i husets annställning började gälla i från
 1 Januari 2012. Det var ju lite röda dagar där som bekant är. När han frågade sitt nya jobb vilken dag som passade bäst för honom att dyka upp så var svaret, tja kom när det blir bäst för dig. Har man någonsin hör det svret i Sverige tro? Lägger man någonsin över mandatet på sina arbetstagare att fritt få avgöra vad som passar bäst för att det ska fungera så smidigt som möjligt? Litar man alls på sina anställda i Sverige att det jobb man är ålagd att göra utförs efter arbetstagarens absolut bäste förmåga och eget initiativ?

Detta är en betydande olikhet mellan Sverige och Norge. Kännslan av att man ska vara tacksam och stå med mössan i handen är det nog många som känner igen sig i som arbetsagare under Svenskflagg I vårat grannland tycks det många gånger vara tvärtt om, att företaget man jobbar för är oerhört tacksam att man väljer att vara arbetstagare hos just dom, och visar där med också sin tacksamhet för detta.

Utterligare ett bevis för detta var att den nya chefen kontaktat Jonas och frågat hur han har det i sin lägenhet, chefen frågade om han hade allt så han klarade sig eller om han behövde täcken och kuddar och sånt, då ska ni veta att det här är inte ett pytte litet företag med tre annställda där man kan ana ett kompisskap . Nej det här är ett stort företag med många annställda, trots detta visar chefen en otroligt fin omtanke och vänlighet. Jonas kännde sig väldigt överumplad och tacksam för det här så klart. Och tänker man då på att han inte änns fick så mycket som en liten tulpanbukett som tack när han slutade på sitt gammla företag så förstår jag att han blir glad och känner sig betydelsefull.

Det behövs inte så värst mycket för att känna sig välkommen och behövd, det kan räcka med en sån här fråga. Bara det att chefen ägnar en tanke åt sin nyanställda en Söndag eftermiddag kan ju kännas bra. Jag tror på den typen av arbetspoletik, där de anställda känner att det behövs och är betydelsefulla det är då människor utför bra jobb och sannerligen ger allt för vad skjortan håller. Så att investera i sin persnoal med kännslan av att de behövs är bra investeringar. Det kan man göra på många vis. Ett sätt är att lita på sin personal, ge de mandat att lösa arbetsuppgiften, hur den sedan blir löst spelar ingen roll bara den blir det. Detta skapar en stark personal som känner att de är med i processen. Det tror jag stenhårt på.

Jag vill så gärna åka på besök och se hur det ser ut där i krokarna, men så länge jag inte vågar ta flyget så blir det en mer planerande aktivitet. Det handlar om 65 mil i bil. Men jag är redo för rock n roll så det handlar om att införskaffa sig en GPS, sjysta solbrillor, fina bilhandskar och sen plattan i mattan. Jag är så nyfiken.

Nu ska jag sussa en liten stund. Godnatt alla där ute.