Hörru ditt jävla praktpucko!

Så då var vi där igen då. När jag emigrerade till landet bredvid för ca 1 år sedan förfasades sig  en del människor över HUR jag kunde lämna min dotter kvar och flytta?!? Vad var jag för ondskefull morsa utan känslor?
Att min dotter gick andra året på gymnasiet och inte var den som valt att flytta till annan studieort tycktes inte klinga som ett möjligt scenario för någon av kritikerna till mitt tilltag. Att vi  inom familjen diskuterat om hon ville flytta med eller inte under en längre tid med för och nackdelar väl inbakade i diskussionen var heller inget som liksom kunde ana eller tycktes vilja tro.

Hörde även vissa tongångar i från hennes skola, vet att någon där hade ställt frågan till henne om jag hade tillfrågat henne om hon ville flytta med?!
Nej för fan det måste ni väl begripa att det aldrig var på tapeten, jag är ju en ond människa som skiter i mina ungar fullständigt och hals över huvud packar ihop mitt liv och går upp i rök framför ögonen på mina barn, eller INTE.
Jag valde att föra mina barn till världen och jag kommer alltid att vara deras mamma och det behöver jag inte tala om för dom, det vet dom i vått och torrt. Men även en mamma har sitt liv och det livet ska levas. Detta är inget egoistiskt tänk, det anser jag är ett mänskligt rättighetstänk Jag kommer vara deras mamma men jag kan inte leva deras liv. Jag ser det som min uppgift att ge de självförtroende nog att våga leva sitt eget liv och fatta sina egna beslut, kanske i bland med stöd och på puttning av mamma.

Jag tycktes göra något alldeles galet förbjudet just den där gången för 1 år sedan. Mötte en del konstiga frågor med antydan mot att det inte var okej att göra det jag gjorde. Någonstans så är det mycket provocerande för en del människor att en mamma flyttar och den unga vuxna dottern är kvar.
Jag lämnade mitt barn, men jag har aldrig och kommer ALDRIG att överge henne. Det är en betydande skillnad och långt i från samma sak.

Av olika orsaker och livsomständigheter bestämde jag att vara i Sverige under mitt barnbarns första tid. Jag har jobbat under sommaren tills nu och allt har fungerat bra. Jag blev kvar i Sverige mycket längre än beräknat av orsaker som hänger kvar sedan många långa år tillbaka samt att jag faktiskt kunde jobba på och valde då att göra så här.

Nu har tiden kommit för att återvända, och då kommer det där igen, men hur kan du göra så!
Öhhh ja hur kan jag välja att vilja skapa mig ett eget liv trots att jag är både mamma och mormor nu mer? Och det ska alla veta att jag återvänder inte till mitt nya liv med en klackspark. Jag har ett hjärta som skriker och svider, men inte för att jag på livsvillkors vis  tror att mitt barn inte klarar upp sitt liv själv. Jag har ett svidande hjärta för att jag tycker så mycket om dom. Jag kommer sakna de spontana som träffarna, kommer sakna fikastuder och bara en liten snabbpuss på mitt barnbarns runda kind.

Jag är inte småbarnsförälder, jag är mormor och tycker mig ha rätten att ha ett eget liv trots detta. Det är min dotters ansvar och livsuppgift att ta hand om sitt barn, inte mitt. Hon måste skapa sin egen familj. Jag har haft min småbarnstid med mina barn, och nu är vi i en ny epok. Det skulle vara helt fel av mig att rycka in som något annat än mormor och ta det ansvaret i från mitt barn som hon valde att ta. Jag tänker inte underskatta hennes förmågor utan jag vet att hon kan och klarar det bra. Att som mormor ta över ansvaret för sitt barnbarn är inte rätt. Det är band som ska skapas mellan föräldrar och barn, inte mellan mig och mitt barnbarn. Jag ska stötta och finnas som mamma och mormor för de båda, det kommer inte på tal om något annat. Och det är inget min dotter någonsin krävt heller.

Men jag finns där som mormor, den som lånar i bland. Den som man kan sova över hos, den som hjälper till i bland med saker den som ger oändligt med kärlek och trygghet. I går var jag och mitt barnbarn ute på tumanhand. Hade det så trevligt och godsamt, kärleken sprudlade och känns verkligen ömsesidig. Så ska det vara.

I bland är småbarnslivet tufft och svårt, det har det nog varit för oss alla som har barn mer än en gång. Men för varje pers så lär man sig saker och man skapar de där banden som faktiskt stärks och att man som förälder ser att man kan hantera de mest märkliga sakerna utan att faktiskt trilla av pinnen. Vill man dansa genom livet på rosa små moln och inte uppleva sömbrist och frustration så är det där med barn inte det rätta alternativet för att uppnå den önskan.

Jag hoppas nu ha kunnat stilla er där ute i stugorna en liten smula. Jag överger inte mitt barn och barnbarn, men jag lämnar de. Två olika saker glöm inte det.

Hoppets brinnande låga får inte slockna

Med och motlut i livet, så gör det till och kanske är det just det som är meningen med livet?

Av olika orsaker och anledningar har jag just för stunden en stress inombords och det är inte bra. Hjärtat pickar fort och jag vaknar när jag sover med ett ryck och får lov att dra efter andan.

Okoncentrerad och ofokuserad och försjunker in i mina egna funderingar.

Vad är det som håller på att hända med mig? Flera orsaker och belastningar i livet har pressat mig till den här gränsen. Jobbigt jobbigt så otroligt jobbigt.

Har funderat tillbaka till den där gången då jag föddes 1976 och det är få perioder under min livstid som inte varit fyllda med oro och stress. Inte konstigt att det tar ut sin rätt till slut och sist.

Har fattat på senare tid att nästan hela mitt liv har bestått av nödlösningar och "hemfixande" för att få saker att rulla på. Underligt nog är jag van den livsstilen och har inte så noga funderat på det närmare, tills nu på senare tid.

Jag börjar närma mig en ålder av 40 år och har funderat på om det i sig är en liten del i det hela. Min farsa avfärdade detta med ålderskriser bestämt när jag läste psykologi på gymnasiet. Han menade på att det bara var en ursäkt för att skilja sig och hitta någon ny att rumla runt lite med och att man fan i mig fick kämpa lite.

Farsan hade rätt, det är jävligt enkelt att hänga upp känslor på saker och ting utanför sitt eget ansvar. Klart att det är bekvämare än att faktiskt se på sig själv och erkänna att mina problem är mitt ansvar.
För så ligger det till, har jag problem så är det mitt ansvar att lösa det hela och man kan inte förvänta sig att Gud fader och den heliga anden dyker upp och likt Joe Labero svingar med trollstaven och vips är allt löst.

Jag är i konflikt med mitt inre just nu. Konflikten handlar om vart mitt liv ska ta vägen. Jag har inte haft ett fast jobb på många år. Kortare eller längre vikariat och aldrig arbetslös. Men jag har aldrig varit med i arbetskompisgänget på riktigt, jag har inte varit medspelare till 100 %.
Det är villkoren jag levt efter och valt självmant, och det har gått bra. Har så klart varit den som jobbat under jular, midsommar och semestrar, det har inte stört mig alls fören nu. Och jag har trivts jätte bra.

Jag vill ha tryggheten, jag vill ha semester och jag vill verkligen veta i från dag till dag hur mitt arbetsliv kommer se ut längre fram än i bland bara kanske tills nästa vecka, eller nästa dag. Det är vad saken handlar om. Har fina arbetskompisar saken handlar inte om det, det handlar om arbetsvillkoren och tryggheten.

Jag är snart 40 år och nu och min själ behöver lugn och ro och jag måste försöka skapa det. Har sedan gymnasietiden riktat in mig på olika typer av vård. Läste vård på gymnasiet och lyfte mina betyg enormt i från mina katastrofala högstadiet år. På den tiden hade man sifferbetyg och jag hade ca 2 i snitt i grundskolan. På ett bananskal kom jag in på min gymnasieutbildning och avslutade den med 4 i snitt.

Jag var så stolt och glad, jag kunde och den skinande 5 an i betyget i ämnet psykologi gjorde mig stärkt. Jag visste då att det var min grej, kände det i hela kroppen ett intresse var väckt.
Knackade mig fram i böcker och övningen gav färdigheter, det gick lättare att läsa för varje gång. Läste om vetenskapsteorier, sociologi, psykiatri och funderade ofta på ämnet.

Då på den tiden så jobbade jag extra på vårdhemmet, det var skoj och jag lärde mig mycket av de äldre. Framförallt mycket om individer om hur snabbt man som vårdpersonal fick lov att växla i sitt sätt att bemöta olika vårdtagare. Att lära sig känna in vårdtagaren och utifrån det knacka på och be om lov att få kliva in i vårdtagarens inre. Detta har följt med mig under hela mitt yrkesverksamma liv. Säkert har jag trampat i klaveret många gånger också.

Under de  senaste fem åren har jag befunnit mig inom psykiatrin, något som varit en dröm sedan jag avslutade gymnasiet och fick den där gnistrande fina 5 an i mitt betyg i psykologi. Jag läste en kurs i Psykologi på Universitetet i Karlstad och fick då inblick i den friska hjärnans sätt att vara och fungera. Men det var ju den där delen med den sjuka delen som intresserade mig mer, så jag riktade in mig på psykiatri.

Kom in på utbildningen i Säter där jag läst klart många kurser i psykiatrisk omvårdnad. Men kom inte fram till examen eftersom livet ville annat då. Och jag valde då att befinna mig inom psykiatrin och inhämta kunskaper och erfarenhet i stället, har jobbat i stället. Jag har tränat på GAF skalor, jag har tränat på att koda diagnoser enligt DSM bibeln. Den boken som brukas i hela världen för att ställa diagnoser, alla diagnoser har sin egen kod. Och läser du i en journal så ser du kodningarna, nu har jag glömt koderna jag så väl kunde då. Jag har läst Socialtjänstlagen och lärt mig Hälso och sjukvårdslagen. Har varit på mängder av föreläsningar och diskussionsforum. Har gjort mängder av arbeten och hemtentor. Har kikat på instruktionsfilm om hur man enligt lag lägger människor i bälte, har lärt mig hur och vad de olika tvångslagarna innebär och jag har lärt mig förvaltningsrättens funktion i det hela.

Allt detta har intresserat mig och en av anledningarna är att just den här gruppen människor med psykiatriska funktionshinder för de är helt i beroendeställning. Ofta utan anhöriga och ensamma i världen. Av naturliga orsaker så har de sällan anhöriga runt sig och ofta handlar det om tvång som utfärdats av samhället. Samhället ska alltså avgöra om det är lämpligt att ingripa och köra över en människas personliga integritet med tvång och utifrån detta medicinera en individ som den friska delen av samhället står för. Allt för att skydda personen i från att skada sig själv eller andra.

Lägger inga värderande ord i den tvångslagstiftning vi har mer än att det visst kan vara nödvändigt i vissa fall. Och som alltid då det gäller bedömningsfrågor så kan fel begås. Och jag är säker på att detta sköter den process som i dag pågår runt Sture Bergwall. Det jag med säkerhet vet är att tvångslagstiftningen och dess sätt att utfärda tvångslagar kommer att diskuteras och är nu en het potatis inom Sveriges psykiatriska slutenvård.

Under tiden som student talade vi ofta om att kränka personen så lite som det möjligt går i vårat arbete. Hur gör man det när man möter en vårdtagare utan sjukdomsinsikt kan man fråga sig? Ja det är jätte svårt och en stor utmaning dagligen. Ofta så har inte vårdtagaren sjukdomsinsikt alls, det ingår liksom i konceptet och UFON som ska äntra jorden och TV apparater som sänder dolda budskap är inte ovanligt alls att man får höra talas om, för vårdtagaren är detta deras verklighet.

Nå väl allt detta har jag känt att varit min hemma plan. Jag har under en lång tid funderat på att ta upp studierna men inte kommit fram till hur och vilken väg jag skulle ta.
Rätt som det var kom det en insikt till mig. I allt detta givande av min själ till andra människor, en del till de jag jobbar med och en del till de i min privata omgivning, så kom insikten.

Jag ska INTE jobba med människor, jag ska jobba FÖR människor. Och alldeles helt självklart och uppenbart så är det ju Statskunskap jag ska läsa. Självklart med en mera inriktad gren mot sociologi och juridik. Inte statistik och mattematik, det är ju inte min kopp med kaffe och kommer aldrig att bli.

Bitarna föll plötsligt på plats och jag förstår nu varför mina tidigare studier alltid har stupat före målgång, jag ska inte hålla på att vårda och ge av mig själv. Jag så klart hjälpa människor men inte i direkt omvårdnad. Jag ska befinna mig på lite avstånd men ändå bruka mig av livets alla erfarenheter som ingen kan ta i från mig.

En lång text i bloggvärlden som inte handlar om det strålande ljusa livet med huset under renovering och rätt klädda barn i märkeskläder och en dos löshår. En fullkomligt ointressant text för dig men nödvändigt för mig att skriva om. Så blev det i dag, i morgon är en annan dag.

Godnatt, vart och vem du än är <3