Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

fredag 11 oktober 2013

Familjeföretaget

Träffade min stora kärlek för snart 14 år sedan. Kände honom sedan tidigare, samma fester, gemensamma vänner och kretsar.
Så snygg, så cool och det bästa av allt hårdrockare. Så här i efterhand så vet jag att han också haft ett gott öga till mig men kanske ansett mig som lite för ung. Jösses jag är ju hela 7 år yngre.
Under ungdomsåren för visso en stor skillnad, i dag som vuxen inte så värst märkvärdigt.

I början av vårat gemensamma liv så minns jag hur jag då frågade min dåvarande nygifta granne hur tusan man liksom kan gifta sig med någon och lova på heder och samvete ( eller hur man nu säger i kyrkan) att leva resten av sitt liv med en människa. Eftersom jag i princip hade flytt i från det förhållande jag hade haft innan så kändes ett sådant löfte helt absurt och alldeles otänkbart. Jag var inte bara bränd i från det, jag var helstek kan man säga. Ännu i dag får jag äta skit i från det förhållandet som ändå avslutades för 17 år sedan.
Min granne svarade kort och okomplicerat på frågan. Hon sa att man liksom bara vet det, det känns sa hon.

Det slog mig då att det inte finns något facit på livet, ingen klar och tydlig manual att läsa sen följa. Det handlar om intuition, det handlar om att lita på sig själv. Det var just i det där att lite på sig själv som jag drog vinstlotten. Har aldrig riktigt lidit av dålig självkänsla. Jag har allt som oftast kunnat lita på mig själv och följt mina egna signaler. Man skulle ju kunna ana att det mycket destruktiva förhållandet jag lämnat skulle ha skadat min känsla på egen tillit. Men jag valde att se det tvärt om, jag valde att se det som att jag absolut klart och tydligt visste vad som var mindre bra för mig. Jag valde att se det som lärdom, jag valde att se det som en utvecklande fas i mitt eget liv. Just då kunde jag inte sätta orden på det, men i dag kan jag det och det var just så jag hanterade saken då.

Jag har en stark tro och faktiskt insikt om att jobbar du dig ur det svåra själv, det som fan i mig känns fullständigt för jävligt och omöjligt att ta sig i från så möblerar du om inom dig själv. Du möter dig själv på ställen du inte trodde att var möjligt, du får möta känslor som är svidande likt piskrapp, du svävar i känslorna och åker bergochdalbana. Du reser dig upp, faller igen, blir omkullsparkad och det smakar blod i munnen. Det viktiga är att inte fly i från känslan och bli rädd, det viktiga är att finnas i känslan och jobba sig i från den.

Det är just i det ögonblicket du tar kommandot över ditt eget liv och verkligen dräper draken. Är du sann och ärlig mot dig själv så kan du också låsa upp nya dörrar och stänga gamla och kasta bort nyckeln. Det låter jävligt präktigt och enkelt, det är det inte. För att möta sig själv och sin egen person är skitläskigt och svårt. Det är inte alltid så skoj att se sina egna brister och sätt att vara och förlika sig med dom. Men en sak är ganska finurlig. Det du gjorde i går är redan gjort, i dag har du en ny chans att göra saker annorlunda och förändra. Tror inte så värst på att söka svaren i det förflutna, även om det är bra att kunna se orsaker och verkan. Vad jag menar är att varje dag du vaknar så har du en ny chans att förändra och skapa ditt liv. Känner just nu i skrivande stund att det känns som om jag är någon halleluja mänska som vill höja mig till skyarna, det är inte min avsikt. Jag vill mer försöka beskriva på ett enkelt sätt att det går eftersom jag själv har lidit av många tvivel och många gånger tänkt att det här går inte.

14 år har snart gått sedan jag själv ganska solklart kände att den här mannen vill jag leva med i resten av mitt liv. Precis som två pusselbitar passade vi ihop. Jag trodde inte att det fanns en människa på denna jord som skulle visa sig vara så kompatibel och likt mig själv. Värderingar, intressen och humor delas. Vi skrattar oftast åt samma saker, vi vet nästan alltid hur den andra tänker. Vi fyller i den andras meningar och ofta säger den ena det som den andra just skulle säga.

Vet inte hur många gånger det hänt att vi handlat utan att prata med varandra och när vi kommer hem så visar det sig att vi nästan har exakt samma varor med oss hem, bara det att ingen sa och gjorde upp vem och vad som skulle handlas. Kycklingfilé x2, kaffepaket x2, toalettpapper x2, ost x2, tvättmedel x2......osv.

Vi har vissa olikheter också men de olikheterna vi har är också så fint utformade att de väger upp den andras. Viss irritation kan också uppstå och för det mesta är det jag som blir jävligt förbannad och tappar konceptet. " Jag är aldrig osams, det är det hon som är" brukar det låta :-)

Jag har inte levt med min kärlek på snart ett halvår. Jag har varit i Sverige och gottat mig i mormorskapet och jobbat en del. Har under de här halvåret inte setts så många veckor. Men det fungerar ändå bra i familjeföretaget, det går bra. Men visst saknar man de gemensamma skratten, att lösa saker gemensamt att ha sin andra hälft nära.

Jag tycker mycket om dig Jonas. Och jag vet vad du brukar säga. Att du tycker mycket om mig också och om det skulle förändras så säger du till ;-)

torsdag 10 oktober 2013

Mormor jag är här nu.

För ungefär 1 år sedan fick jag det där chockerande samtalet hem till mig i Norge.
-Det är en sak jag måste berätta för dig mamma, jag är med barn.

Hela min tillvaro ställde sig upp och ner. Ändå så tror jag att jag just i detta ögonblicket höll mig så lugn det bara gick trots att hjärtat frös till is för ett ögonblick.

Jag blev just då skrämd i från vett och sans, inte för den lilla babyn i sig. Utan mer för allt det andra den helvetes jävla diabetesn hjälper till att ordna med fan själv som avsändare.

Att min dotter skulle klara av att ta hand om ett litet barn var aldrig något jag tvekade en sekund på. Men det var transportsträckan av de 9 månaderna som gjorde mig skräckslagen. Det var den stora risken för fosterskador som skrämde skiten ur mig.Det var de farliga skadorna som kunde komma för den gravida mamma som skrämde mig. Utslagna organ helt enkelt kroppsligt haveri hos både mamma och barn.

Det tillkom ju också det jätte jobb som tillkom på buss till Specialistmödravården i Falun på buss 16 mil enkel resa. Det tillkom också en ständig oro för att för lågt blodsocker skulle komma så fort när det var tvunget att ligga så pressat att min Thilda skulle svimma och inte hinna be om hjälp.

Där satt jag 65 mil bort och skulle inte kunna göra något, jag kunde inte vara nära även om mitt hjärta skrek och oron kunde ha tagit kål på mig för mindre.

Sen kom det där samtalet i Maj som förändrade våra liv och familjen.
-Hej Mamma. Hon är här nu och vi mår bra. Hon får lite extra hjälp med syret annars mår hon fint.

Tårarna bara kom som en strilande vårbäck på mina kinder. Fattade knappt att det var sant. Jag var nu mormor och min lilla unge var nu själv mamma. Det var en magisk känsla och faktiskt nästan overklig. Thilda hade kämpat stenhårt under 9 månader och uppnått målen, hanterat sin oro och ändå gjort allt så bra. Täta besök på Specialistmödravården och kuskat fram och åter på denna buss flera gånger i månaden.

I går blev Thea 5 månader. Jag har fått följa henne nära under den här tiden. Och den kärleken jag känner till den lilla varelsen är svår att beskriva. Att mötas av hennes vackra ögon och stora leende när jag träffar henne är så otroligt fint och kärleken sprudlar.

Jag får ofta frågan om hur det känns att vara just mormor, speciellt då jag själv inte kanske är så jätte gammal. Har funderat på det ofta och jag vet inte riktigt om jag förändrades som så. Jag fick den äran att bära ytterligare en till titel, förutom mamma så blev jag också mormor. Förändringen är att jag fått en till liten människa att älska och stötta i livet. Jag har fått den äran att se detta lilla människoliv komma till världen. En liten människa som sprider sig glädje och kärlek runt sig. Jag blir älskad som den mormor jag är och jag kan bara ösa ut kärlek i från mitt hjärta, det är vackert.

Nu snart stundar den tiden då jag själv får flytta över mig till andra sidan gränsen. Det kommer kännas svårt att åka i från min älskade dotter och barnbarn. Men jag har inte mitt liv här längre, jag är klar här. Men att lämna de dyrbaraste människorna i mitt liv kommer smärta i hjärtat.

Ta vara på varandra <3

onsdag 9 oktober 2013

Saker som jag gör.



Jag svär, dricker pilsner och lyssnar på hårdrock. Avvikande för vissa vardag för mig.
Jag är 37 år mamma till två och mormor till en liten mandelgris <3

Känner mig som ganska normalt fungerande människa i samhället.  Jag tycker om livet och jag har också sett livet i från många olika perspektiv, jag har också sett döden och känt den på mycket nära påtagligt sätt.

Där har vi lite av pudelns kärna av vad som format mig. Jag är stolt och glad för det jag åstadkommit hittills under livet. Vissa saker kunde jag gjort annorlunda och bättre, andra saker har jag hanterat skitbra. Så som det blir, det som är livet liksom.

Har också lite av ett hemligt mål att skapa något större livsverk, mina barn är så klart det största och finaste jag skapat. Inget kommer bräcka den biten. Men jag vill göra något stort förutom det. Jag vill vara den där kuggen som snurrar igång något nytt, något som jag kan baka stålar på. Och jag ska fan i mig ta och göra det också.

För en tid sedan satt vi i skiten rejält, vi var klientelet som ansågs vara lägst på näringskedjan. I alla fall om man frågar Kronofogdemyndigheten. Vi lärde oss jävligt hårt och med isande kyla att hamnar du i ekonomisk kris och blir ett köttstycke inslängt till hyenorna (läs kronofogdemyndigheten) så är du den som helt enligt spelets regler och Svenskstat skall utnyttjas till fullo. Du sitter stenhårt fast i en beroendeställning som denna myndighet till fullo utnyttjar till 100%.

Jag kan ju sätta på mig partyhatten och utbringa ett SKÅL och be om en fanfar för ingen av hyenorna lyckades driva in något av våra hus. Vi fann handlingskraft och ordnade med ett hårt jobb och många sömnlösa nätter hela saken själv. Men avgifter och fullständigt oskäliga värderingar gjord av Mäklaren får vi i alla fall betala. Trots att vi ansåg och ännu i dag anser att värderaren/ mäklaren fullständigt misskötte sitt jobb. Ändå håvar den ockraren in mängder av kronor och kan gott fortsätta smörja kråset och gå på sina vinklubbsträffar med goda vänner. Givetvis går detta bra eftersom han är polare med kronofogden (svenska staten) och speciellt utsedd för uppdraget. Vi var ju bara skuldsatta små lortar som inte var vatten värd.

Kan förstå att många anser att man får väl för fan skylla sig själv. Givetvis tar jag mitt personliga ansvar i den saken. det gick över styr, och det gick förbannat fort detta förnekar jag inte. När kontrollen väl är tappas så snurrar snöbollen mycket fort och jag tror att det är ett ganska mänskligt fenomen att man blir fullständigt nedslagen och inte vet varken ut eller in, man tappar handlingskraft. Det är ju inte direkt så att kronofogden sänder ut en ekonomisk rådgivare för att hjälpa. Staten vill ha in sina pengar det är den bistra svidande sanningen. Det fungerar heller inte så att man känner sig så värst tuff och kaxig och tar det hela med en klackspark. Det här handlar om en kris och varje människa som läst om hur en kris fungerar kan snabbt omvandla det hela till att det första som sker är just en typ av handlingsförlamning och chock. Sen kommer fasen då man kanske kan börja ta i saken och sist fasen då man börjar leva i vardagen igen. Chocken i sig handlar inte om att det blir en överrasknings moment , det handlar mer om att chocken om att kronofogden kommer och tar allt du äger och du står för det faktum att hur mycket än du nu har försökt, vänt och vridit på saken så går det inte längre.

I detta ligger en hel del av mänskligt psyke som kallas bortträngning också. I dag har vi mat och husrum, det skitjobbiga tar jag tag  i morgon. Då måste jag fixa det hel....sen går en dag och en till.

Vad jag vänder mig mot är att det är fullt lagligt att verkligen tjäna pengar på människor som inte har några. Företag som anställer folk som åker ut med delgivningar, mäklare som tjänar stora arvoden på värderingar så att kronofogden ska veta hur mycket pengar de kan håva in, värderingen för den som blir ifråntagen sitt hus betala genom det kronofogden driver in. Så hur mycket den värderingen kostar skiter ju alla i utom mäklaren som gärna saltar räkningen. Mäklaren har ju staten i ryggen och människor i beroendeställning som vem ställer sig upp för de som blir i fråntagna sitt hus?

Förr åkte Polisen ut med delgivningar, i dag så är det alltså privata företag som anställer delgivningsmän som sköter den saken och vem betalar då delgivningsmännens löner? Det kan ju säkert begåvningsreserven skita ut ett svar på i sömnen. För varje delgivning du skriver på får du betala en avgift på hundratals kronor. Så som skuldsatt är det verkligen svårt att se ett slut på eländet, det är svårt att se att man någonsin ska ta sig ur den ekonomiska krisen när de som ska driva in skulden gör sig pengar på någon som verkligen inte har pengar. Jag hade turen att faktiskt reda ut situationen, alla har inte samma tur och psykiska styrka att göra det.

Hur detta fungerar är svårt att förklara för någon som aldrig varit ner i varggropen och vänt, jag lovar att jag själv heller inte förstod spelets regler tidigare. I dag gör jag det och jag kan bli uppriktigt förbannad på ett system som detta. Samtidigt kan jag känna en viss tacksamhet för att jag har blivit väl inskolad i samhällets bottenskrap. Hur Sverige talar vitt och brett om hur väl fungerande system vi har och vilken trygghet det skall inbringa i människors liv. Fuck you säger jag då, det är bara löständer som skallrar, det ligger inget bakom det trygghets pratet.

Givetvis vill de som man är skyldig pengar ha sina pengar, av mig har de fått det också. Men att det ska gå att göra stora affärer på de som sitter i ekonomisk kris i från början och utnyttja situationen gör mig jävligt förbannad. Jag och min familj redde oss ur hela situationen, men det finns de som aldrig tar sig ur det hela och faktiskt får mycket högre skulder än de hade i från starten pga dessa jävla ockrare och avgifter.

Ett litet tips till Kronofogdemyndigheten är att i stället för att anlita delgivningsmän så kan de ju i första läget erbjuda en ekonomisk rådgivare som kommer ut på ett besök med medhavd kaffekorg.

Jag heter Sabina och är varken bättre eller sämre än du. Godnatt världen, vi ses i morgon.