Farsans födelsedag.

Nu har det gått 17 födelsedagar utan dig. I dag är det din dag, men det är oftast en dag utan glädje, mera eftetänksamhet och i bland tårar. Va fan skulle livet bli så jävla orättvist för? Ingen borde dö när man är 40 år och mitt i livet. Det skulle vara förbjudet.

Han borde i alla fall ha fått se sina barnbarn och oss barn växa upp, allt det han levde för. Men livet ville annorlunda tack vare den förbannade diabetesen.

Han slet ont kära lilla pappa. Alla åren med sjukhusbesök och bara massor av trassel. Ingen syn kvar,inget organ som fungerade som det skulle. Men han höll modet uppe och spred glädje och värme till oss alla.

Han ville sällan tala om sin sjukdom eller alls så sjuk han igentligen var. Han tycket att han ville tala om roliga saker i stället. Kanske var det ett sätt för honom att orka leva. Han visste att han inte skulle bli så gammal, det visste jag också. Men ändå så var det chokerande när han bara försvann i från oss, så som en ljuslåga blåses ut så tog ett liv slut. På bara några sekunder förändrades livet för en hel familj, så som det gör för oss alla som mister en kär nära människa mitt i livet.

Farsan gillade mer att ge bort saker än att få saker. Har fortfarande ett synligt ärr efter den där gången förhoppningen om att jag skulle bli en sjuhelvetes slöjdare fortfarande var aktuell. Jo men jag VILL ha de där stämhjärnen mamma. Den gode modern sa nix pix, som den listiga räv jag kännde mig gick jag vidare till farsan, som väldigt sällan sa nej till något.

-Klart att du ska få stämhjärn om du så gärna vill ha kära barn.
Så var beställningen gjord och strax där på fick jag fria tyglar att slöjda och snida på en liten träbit. Efter någon minut skrek jag mer som en stucken gris än såg ut som en nöjd slöjdmänniska.Stämhjärnet satt fint fast i mjukdelen mellan tummen och pekfingret några centimeter in och bloden formligen sprutade ur mig.

-Men Sune att du inte begrep bättre vrålade morsan i panik och jag grinade, snorade och blodade i samma veva. Morsan lappade i hop mig och sen var det slut på min slöjdkarriär. Jag rörde aldrig stämhjärnen igen.

Testade en knallpulver karriär också. Samma sak där, morsan sa tvärtt nej till ett knallpulvergevär. Pappa tyckte att flickan skulle få ett om jag så gärna ville ha. Jag ville vara lika tuff och cool som killarna på gården. När det hela väl var inhandlat så var jag livrädd. Fingret i örat och den andra på avtryckaren, sen small det, en gång och aldrig mera. Så skytt blev jag heller inte. Ganska bra att kunna styrka två saker i från att göra listan under ditt liv.

I dag skulle du ha fyllt 59 år och jag tänker så ofta på hur du skulle ha sett ut. Du hade så klart åldrats 17 år men jag minns dig alltid som den där sista dagen jag såg dig. Jag kramade dig och sa hej då, du vinkade i fönst. Du hade din fina skjorta på dig och samma jeans som alltid. Det var det sista jag såg av dig, några timmar senare var ett liv slut. Det liv som gav mig liv, du som gav mig möjlighetet att bli den jag är.

Kram,kärlek din Sabina