Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

tisdag 31 januari 2012

Den exekutiva auktionen av vårat hus.

Att ha ekonomiska svårigheter är fyllda med skam. På något vis så anses detta vara förenat med ett dåligt ansvar och att man skulle vara en usel människa. Jag vet att det är många med mig som sitter i samma båt och därför vill jag på något sätt försöka lyfta det hela en liten aning.


I mitt fall handlar det i från starten om krav ställda på mig/oss som nästan har varit omänskliga. Jag har varit tvingad att stå brevid mitt barns sida men också fått göra det på bekostnad av att inte få en enda krona i ersättning för detta. Jag har inte kunnat varit sjuksriven för jag har inte varit sjuk, jag har inte fått VAB pengar för detta vi varit i / är i anses inte som sjukdom. Då också noll kronor. Mannen i huset har tjänat för bra alltså över norm, inga pengar i från soc. Vi har ändå hankat oss fram på något sätt. laborerat i hop det och försökt på alla vis. jag har arbetat i den mån jag kunnat, vilket har gett mig i snitt 60% lön i månaden. Jag jobbar i vården och den som hänger med något kan ju gissa att det inte är ett yrke som är högavlönat.

Eftersom jag jobbar som vikarie har inkomsten varierat i från månad till månad, i bland mer i bland mindre. Till slut fungerade inte det hela och vi bestämde då att en avverkning av skog skulle rädda oss ur en ekonomisk knipa. Tidigt i höst beställdes avverkningen och för er som är bekant med den här processen vet att man får ett visst förskott. Det gick till det nödvändigaste då. Krisen såg ut att vara under kontroll.

Den regniga hösten och väldigt blöta vintern var inget vi hade räknat med, men den kom till oss alla. Detta resulterade i att de maskinerna som skulle ta ner skogen inte kunde göra det jobbet som var beställt. Vi väntade och förklarade för Mellanskog vårat krisläge ekonomiskt, men de kunde inget göra. Vi talade med banken som i den mån de kunde hjälpte oss med att vänta med pengarna de skulle ha. Mannen i huset hade fått nytt jobb med 80% löneökning mot det förra och någonstans såg vi en ljusning i tunneln.I januari påbörjades det nya jobbet och pengarna var på väg in. Men Mellanskog tycks dröja. Först i slutet av December började de kunna ta ner den skogen som vi hade förväntat oss vara nertagen för länge sedan.


Hur ser läget nu ut i skirvande stund? Jo Mellanskog har talat om att de ska mäta in skogen så snart de kan och i Norge får man Lön den 10, alltså kommer det snart en stor summa pengar som vi då kan betala de skulderna vi har till banken. Annställningsbeviset samt den årliga inkomsten har skickats till banken och de vet att pengar kommer in så snart det bara går. Frustrationen hos oss är stor då vi har pengar inom räckhåll men inte kommer åt dom. Processen har trots detta sin gilla gång och där av läget som det ser ut nu.

Just nu är jag och min familj utställda till offentlig beskådan genom Kronofogdens förfaranden men jag tänker inte skämmas ett förbannade dugg. Jag vet precis vad vi har stretat och kämpat och jag vet att vi är människor som vill göra rätt för oss och har hitills också gjort det på alla vis. Jag hoppas också att ni som läser detta behandlar informationen med förnuft och respekt, jag hoppas att ingen kommer behandla mina barn illa eller bespotta någon av oss. Jag vill också påminna er alla om att när det knakar i ekonomin så går det fort utför. Vem som hellst av oss kan hamna i den situationen. Och jag lider verkligen med de som inte har samma förutsättningar som vi har. jag lider med alla som ska gå igenom den här processen. Vi klarar oss bra i detta, men alla gör ju inte det.

Det som rör mig till tårar är att en människa ringde i kväll, en person jag aldrig skulle kunna ha gissat mig till skulle så ödmukt erbjuda sig sin hjälp om vi så skulle behöva. Det var fint gjor av honom. Och jag är tacksam för att vara bland vänner. Eftersom detta nu enbart beror mig peronligen så hoppas jag också att ni låter mig reda i det hela i fred, utan att fundera och spekulera. Det sista en människa i svåra situationer behöver är illatalande tungor och uppkommna rykten om både det ena och det andra. Jag hoppas att ni alla där ute med min ärlighet kan tänka till och fundera en extra gång när ni känner att det där är faktiskt inget jag vet men det har nog gått till så här.

Jag är inte ett dugg orolig för att situationen skall redas ut, så det behöver ingen av er där ute heller vara.Jag kan inte sticka under stolen med att man är efterklok och kanske kunde ha handlat på anat sätt. Nu valde vi att gå den här vägen och allt brast för att pengar i från skogen inte betalades ut som vi hade beräknat. Men som alltid går det inte att ändra på saker, nu gäller det bara att bita tag i det hela och köra på vidare. Om ca sex månader har vi ett helt annat liv. Ett liv där pengar inte gnager sönder oss om nätterna i alla fall.

Det var allt för nu.

måndag 30 januari 2012

Jävla tidning !

Den här tidningen kom att bli något aldeles speciellt för mig. Gissningsvis väldigt närliggande Systembolagets prislista för den som kanske är sugen på ett glas eller tio för mycket.

Nästan samma kännsla som i mitten av 90-talet då jag formligen uppslukades av Vi Föräldrar och verkligen trodde att föräldrarskapet var en enkel match, så känndes det att slå upp den här tidningen.

Väldigt fin layaout och bara massor av ögongodis i form av tips råd och trevliga saker att fundera på som skribent. Den först förtjusningen övergick till jävla tidning efter ett tag. Kännde att skallen fullkommligt nästan exploderade av skrivarlust och ideer av olika slag.

Jag kunde läsa lite om vad som är en text som fångar, intresserar och inbjuder till viljan att läsa mera. Det är inte självklart att veta så exakt hur en sådan text är utformad. Har inte den analytiska förmågan så väl utvecklad ännu, men jag tror att konsten att klä en kännsla i ord där anndra nästan kan känna det samma som skribenten är i alla fall en triggerpunkt för mig. Jag har läst platta texter och jag har läst väldigt levande texter, det vet jag liksom intuetivt, men jag kan inte riktigt sätta fingret på varför i vissa fall.

Jag brukar skriva om min egen kännsla av ett skrivar flow, när behovet av att skriva nästan fysiskt tränger på, ett behov av något slag då jag måste skriva. Det är en kännsla jag inte kan fram mana, det kommer till mig bara.

I min familj så har vi ett väl utvecklat vokabulär. Vi tycker att det är roligt med ord och till viss del har vi alla en läsarlust. Det är grunden till att hålla ett språk levande, där av mycket vältaliga barn också. Det har bara blivit på det viset, inget vi har planerat därför tror jag också att det faller på plats av sig själv.

I Skriva tidningen så får jag många tips om hur man kan utveckla sitt skrivande. Ett sätt är att beställa någon form av bildkort som ska hjälpa till att putta i gång fantasin, och självklart vill jag ha ALLA bildkorten jag kan komma över. En kortlek riktar sig mot personer, en annan kännslor och en tredje mera allmänt. Kära nån så spännande!

Nu har jag ju inte någon av kortlekarna men jag tänkte att jag kanske skulle kunna öva på ett lite annat sätt. Om jag tar med datorn och förflyttar mig till en annan miljö och insuper miljön  med vidöppet hjärta så blir ju det som en form av ett bildkort. Utifrån det får vi se vad som händer med texten.

Hade för en tide sedan en annan typ av exprimentell tanke. Jag ville se hur jag textmässigt förändras efter att ha druckit vin. Ett steg för steg oc glas för glas undersöka den inrekännslan som uppstår efter en pava vin, hur jag emotionellt förändras och troligen texten också. Vad skulle då denna personliga studie fulla för syfte? Jo helt enkelt undersöka mitt kännslo liv i olika situationer för att på något sätt se min egen personlighet i text och olika situationer. Kanske skulle man bli avskräckt och aldrig mer vidröra alkohol. Många av oss har väl kolla skickade SMS under patykvällen som man då tyckte var av det mera briljanta slaget som man dagen efter inte riktigt kan se på med samma ögon.

Ja då ska jag fundera på min skrivar uppgift för dagen och förbereda för denna. Det blir inte vinexprimentet i dag i alla fall ;-)

Snackas det skit av förskolans personal om föräldrarna?

Frågan ställdes på ett forum och det kliade i mina fingrar även om jag sedan länge inte är en förskoleförälder.

Det jag bär med mig i från mina utbilldningar, arbete och självupplevda saker vill jag gärna dela med mig av. En av de sakerna är att har man inte helhetsbilden klar för sig, vilket krävs en hel del jobb, reflekterande och undersökande så är det fullständigt omöjligt att alls veta hur någon har det hemma.

Ingen vet i princip hela bilden utom den inblandade personen/personen själv. Alltså är det helt omöjligt att utan antaganden och gissningar veta ett dugg om hur familjen har det hemma. Sen hoppas jag så klart att det är så att barn som far illa får den hjälp den behöver av väl utbilldad personal som obeseverar faran i tid.

Ett eventuellt exampel på detta är att jag gärna skriver här om hur en mycket trasslig situation för mig gäller att hantera. Sätt detta mot att min son inte haft idrottskor. Så kan ni ju gissa hur gissningarna och spekulativa saker genast har kunnat rulla i gång, nu handlar inte denna idrottsko om att det saknats pengar, nej det handlar om att det är svårt att finna en sko som sitter bra på hans fot för jag köper inte en halvtaskig sko för 1300 kr som han får skavsår av och sen blir stående på hyllan. Nu har vi efter mycket om och män köpt en sko som passar honom och priset på den tänker jag inte berätta :-S

Detta skulle kunna vara en grund till mycket antaganden och spekulationer om saker någon tror sig veta, ja men stackarn han har inga gympa skor för de har inga pengar, det är synd om den killen. Nu har jag inte alls hör någon säga så men ville bara använda detta som ett exempel på hur jag vet att det skulle kunna låta. Att jag då vet detta beror på att jag själv genom tiderna hört och observerat en hel del löst snack och tramsigheter folk tycks gotta sig i och gillar att hålla på med.

Nå hur är det nu då? Snackar förskolepersonalen skit om familjer och föräldrarna? Jag vet inte för jag har nog aldrig haft den kännslan eller kanske av ren dumhet inte fattat det i så fall. Jag vill tro att personalen i sitt bemötande verkligen inte alls ser det så fördömande eller gissar sig till hur saker och ting ligger till.

Sen vill jag också ställa en fråga, finns det må hända föräldrar som talat med onda tungor om förskolepersonalen? Detta är en mycket utsatt grupp för kritiska ögon, vilket i sig är bra, men det måste också skiljas på kritiska ögon och struntprat. Den här yrkesgruppen ska ta hand om det dyrbaraste vi har och samarbetetet måste fungera, studier visar att är inte föräldrarna trygga så blir inte barnen det heller på förskolan.

Nå väl inget jag behöver fundera så mycket på, kanske är det viktigt att alla i sina olika roller i hela samhället  funderar på dett amed antaganden och gissningar och fördömanden av andra människor.

söndag 29 januari 2012

Mor, dotter och ett dilemma.

Kunde aldrig ana svårigheterna och alla saker man ska igenom när det gäller sina barn. trodde aldrig i livet att det skulle kunna göra så ont att det i bland skulle vara ett lidande värre än elden inombords. Hade väl en vission någonstans om att klart att det blir tufft, men det hanterar man väl.

Det som gör så ont är att se sina egna barn lida. Man vill ju bara hjälpa och se till så allt är bra. Kommer man till en punkt där man inte längre råder över ömständigheterna är lidandet just aceptansen att man inte kan göra mer. Det gör så förbannat ont och hjärtat blöder.

Jag undrar hur det är i familjer där tonårstiden paserar obemärkt förbi? Oj så avundsjuk jag är på dom. Kanske är de familjerna avsundsjuk på mig och ser det i från en annan synvinkel, det vet jag inte. Jag har ifa ett barn vars listighet och knivskarpa skärpa har utvecklast enormt. Detta kommer sig nog ur ett ständigt utmanande av vuxenvärlden. Ständigt inramande och soppande av vuxna och då måsta man ju bli bra på att argumentera för sin sak för att nå framgång.

Har väl försökt lära mina barn att man ska inte köpa allt, man ska ifrågasätta och samtidigt också kunna argumentera för sin sak. Så här i efterhand så kan jag ju se att det inte är den enklaste vägen att fostra sina barn. De kräver ett svar av mig.

Nu har vi då kommit fram till sommarens dilemma. Vi vill åka till Danmark på semester, Legoland har lockat under en längre tid och jag tror att vi alla i hela familjen förtjusas över de små färgglada plastbitarna. Sen upplyser mig min dotter om något jag inte hade med i beräkningarna. I Danmark får man handla både alkohol och cigaretter när man är 16 år.

-Bara så att du vet mamma så ska jag göra det och ta mig en fest. Sen fnissas det på regält, antagligen för att hon fick mig svarslös för en gång skull. Hur svarar jag på detta och vilket ställningstagande gör jag nu?
-Eftersom det är fullt lagligt i Danmark så kan du ju inte stoppa mig mamma, eller hur?

Nej juridiskt kanske jag inte har samma stöttepelare som i Sverige där lagen säger annat, men att svälja ner mitt absoluta ställningstagande om strävan efter nolltolerans och vikten av att eftersträva lagen i Sverige försvinner ju inte bara för att vi åker en vecka till Danmark.

Nu har jag inga farhågor alls för att mitt barn skulle vara drängfull i Danmark i en vecka och bilröka och fördärva våran semester, det är liksom inte det allt handlar om. Jag tror heller inte att hon själv har för avsikt att supa sig full och rammla in i legobyggnaderna på Legoland och förstöra miniatyrstäderna och alla andra legosaker, eller jag ska nog säga att jag  vet att hon inte har det.

Nej det här handlar om en frigörelse där mor inte kan sätta åt ett endaste argument till sitt ställningstagande och uppstyrning i vardagen hemma i Sverige. Plötsligt har jag inget att säga till om, mer än att jag tycker att en eftersträvan av att dricka alkohol och röka är förbannat dumt. Speciellt extra mycket dummare för henne då diabetesen spelar en stor roll i hennes liv. I Danmark så har jag ingen åldersgräns i ryggen som här.

Det enda jag till slut kommer fram till är att hon fortfarande är svenskmedborgare och att det är rådande åldersgränser som gäller. Även under en familjesemeter i Danmark.

Detta dielmmat har fått mig att fundera lite extra, tänk om man bara skulle lägga ner allt. Om man skulle skita i allt vad ordningar är och säga, varsågod lev ditt liv du men se till att städa upp efter dig själv också. Jag tänker inte göra det längre. Jag funderar i bland på de föräldrarna som ser det så, hur känner deras barn det? Känner sig deras barn respekterade som människor och att någon bryr sig om dom. Alla de regler och ordningarna vi har i familjen handlar ju inte om att vara sadist eller diktator, det handlar ju om att styra in barnen på rätt väg och forsla ut dom i livet med bra värderingar och rätt tankesätt för att sen ta sig vidare ut i världen.

Hur det nu än är så ska vi till Danmark på semester och jag har mycket tid att grubbla vidare i föräldrarskapet tills det är dags att ge sig av i sommar.

I morgon är en ny dag.

En dag i Mora, ris och ros.

För min familj så var det en tidig Lördagsmorgon. I all hast bestämdes det på fredagen att vi i genemsam skara skulle åka till Mora. Det största syftet med det var att sonen skulle få ett par väl utprovade idrottskor i en sportbutik. Enligt hans egen utsago påstås det att han fått feta fötter, jag kallar det mer breda fötter. Det är svårt att finna en sko för hans fot. En som sitter bra storleksmässigt och en som också är bred nog utan att foten glappar.

Vi kom i väg vid 11-tiden och alla var med, husfolk likaså hundarna. Syrran säger väl inte så mycket då hon sitter med sina hörlurar inproppade i öronen, sonen håller hov som vanligt. Väl inne på Inter Sport så möts vi av ett hav med skor. Vi väntade på någon som ville expidera oss, och vi väntade och väntade............och väntade. Till slut kom det en stressad man och slängde åt oss mätinstrument för att kolla storleken på foten. Det var ungefär här jag verkligen började lacka ur. Vi hade åkt alla milen för att konsultera en kunnig person på området sportskor och får fan ingen hjälp.

Hur tålmodig min son nu än må vara så har han en liten brist i det hela, han tappar snabbt tålamodet av butiker och shopping, det är inte hans starka sida och påminner väl mycket om vad som känns bekant om man talar med män i största allmänhet. Jag klarar inte att hålla mina nerver i styr när jag ser de mina börja spåra åt det mindre charmerande sättet.

Jag sprang mellan skohyllorna och vinterkläderna där min äldre variant av unge ska testa ut en bra vinterjacka till vettigt pris.Till slut har den björn som sover väckts inombords hon mig och jag klargör för min familj och övriga i lokalen att den här butiken kan behålla sina skor och förlora en kund för nu får det fan i mig vara nog på usel service. Punkt! Uppskattningsvis har det gått 45 min utan större hjälp av någon personal, kanske ser vi inte ut som någon köpstark kund, vad vet jag. Men att vänta på det här viset acepterar jag inte. Uruselt.

Sonen lackar ur och börjar med det där provokativa surandet som kan få varenda människa att tappa fattningen, vilket jag ju redan hade gjort. Förklarar att vi ska till fler affären som kanske har skor men så klart har de inga sportskor eftersom Intersport tycks vara den enda med den varan. Som tur är har han en lite mera stillsam pappa som efter besök i övriga butiker åter går in på Intersport med honom och visp har han fått fatt på en passande sko. Men helvete vilket projekt, trodde väl att skon var det minsta problemet att införskaffa under dagen.

Dottern sökte med ljus och lykta efter serveringsbyxor som till slut återfanns på Dressman. Det var ett mycket snabbt avklarat projekt tack och lov. Hade detta också trasslat så hade jag nog tagit bussen hem och lämnat allt på stående fot.

Men sen är det ju det där med att man får vad man ger, tyvärr. På gågatan får jag skäll av en man vars liv och verkligehet jag inte har det minsta gemenskap med. Känner väl att jag inte direkt förtjänade denna vrede och aggresiva ton, men se jag fick det som ett brev på posten.

Mannen är en känd malungsprofil vars väldigt ytliga bekantskap grundar sig i mitt arbestsliv under sex månader på Jofa. Väldigt stressad och letandes efter hela min flock i centrala mora dyker då denna man upp som gubben i lådan och formligen tycks känna mer bekantskap med mig än vad jag någonsin har fattat.
-HEEEJJJJAAAA!
-Hej hej.
Sen går jag vidare och letar efter resterande familjemedlemar som jag ska möta upp.
-Men det var då väl fan också, alla tycks springa i från mig och ingen vill prata med mig, hör jag bakom min rygg.

Nej just det, fatta budskapet och låt mig få behålla min personliga intrigitet. Jag pratar med vem jag vill och mitt hej hej visar iaf  respekt och hövlighet.Mer än så tycker inte jag att behövs bara för att vi jobbade i samma fabrik på 90-talet. Kan man få vara i fred om man vill det eller?!? Har ingen lust eller ork att höra så dyrt allt är och vad mycket maten kostade som ändå var helt undermålig. Vill inte stå på gågatan i Mora och dumprata med en människa jag inte känner. VILL INTE!

Men visst, jag fick tillbaka för att jag tidigare surnat i hop totalt på Intersport, livet ville visa mig ännu en gång att man får det man ger, så är det ju. Sorry men måste man vara någon morsa åt hela världen som ständigt ska ha tid för alla människor? Jo i de aldra flästa fallen så tar jag mig tid och försöker lyssna och samtala, men i bland så måste även jag få bevara mig själv för en stund. Ta en paus och inte behöva ge utan behålla energin inombords. De jag aldrig någonsin försöker prioritera bort är mina vänner som betyder något, de som står mig nära och de som också ger tillbaka. Mannen i dag rår inte för sin livssituatíon eller livslott, men i dag räkte jag bara inte till.

Ska jag skämmas för det?