I dag träffade jag honom. Han visar sin kärlek på ett speciellt sätt. Inte direkt med orden som jag älskar dig mitt barnbarn. utan han gör det på annat vis. I dag så sa han, jag vet att det är fint dit du ska flytta. Jag har varit dit på besök och det är något aldeles speciellt. Hade jag varit ung skulle jag också flyttat till Norge.
Med de här orden så vet jag att han menade att lyckönska mig, att han kommer sakna mig men att jag ändå gör rätt. Det slet tag i mig, jag måste lämna så mycket för att skapa nytt. Han är till åren kommen nu min morfar och någonstans så vet jag att man inte har varandra för alltid. Det gjorde ont och tårarna brännde bakom mina ögon.
Jag måste lämna många kära vänner och framförallt så måste jag lämna hela min identitet och alla ni som bryr sig om mig. Men sonens visa ord är ju att man försvinner ju inte, man blir bara att bo lite längre bort. Och visst är det sant.I bland känner jag bara viljan att packa och fra, andra gånger så kommer vemodet över mig med ett stort brak och jag blir nedslagen. Vad är det jag har gjort?
Samtidigt så måste jag flytta här i från. Orkar inte leva i den här kommunen med sina fultrix och angrepp på mig och min familj. Angreppen handlar inte om att jag i trots försöker försätta Socialtjänsten i någon sorts dålig dager och spy galla över de för att jag inte fått som jag vill. Är det någon som tror det så är det helt fel. Det hela handlar om deras egna normer och sätt att se på saken, det de vill se har inte funnits i min familj men ändå har de gjort alla tänkbara försökt att pressat fram deras sanning. Men det har misslyckats för att jag har stridit och talat om att det är fel. Detta har inte gillats och nu i skrivande stund vill de manevrera ut oss ur sina egna korridorer.
Troligen är det många av er läsare som fortfarande tvivlar på mina ord och säkert har en uppfattning om att det inte kan vara på det viset. Troligen är det många som inte tror på att en Socialtjänst arbetar på det viset, men helt enligt mina erfarenheter och upplevelser så kan jag inte alls se att de arbetar på annat vis. Att man plötsligt inte får boka ett möte genom en kontaktperson som man har gjort flera gånger tidigare under årens lopp är ju underligt. Allt kanske för att jag talat om för dom att jag avskyr de här mötena, jag avskyr att sitta på socialkontoret och bli utfrågad om allt möjligt och omöjligt. Det kan vilken byfåne i Sverge som hellst fattar efter fem helvetes år med möten och möten, men detta vill verkligen inte Socialtjänsten i Malung-Sälen Kommun begripa, eller alls försöka förstå att är så jätte jobbigt.
De ser heller inte vilken skade de ställt till med efter underiga beslut och helt galna tankegångar. Det förmår sig inte att se vilka sår de skrapar upp i våra själar och vårat liv.Vad då, vi är ju här för att hjälpa?!?
Ja visst, ett mycket underligt sätt att hjälpa någon i nöd och svårigheter. Deportera bort oss och utreda våran anknytning??! Jo men visst, kanske skulle vara den frånvarande föräldern som granskades i sin anknytning i stället. Så såg inte Socialtjänsten det hela. Då gick jag med på det för jag trodde att de någonstans visste vad de höll på med, trodde väl för fan aldrig i livet att de spelade roulett med människoliv.
Jag visste väl helatiden att jag inte hade någon sorts brist i anknytningen till mitt barn, det var inte där felet satt. Det som hände då var helt andra saker, en stor svår sorg att bära för ett litet barn som under en hel livslängd varit sviken av den andra föäldern. Ett barn som bar på en så stor sorg och ilska så orden inte räkte till. Svårare än så har det aldrig varit och vem har fått klä skott för all den här frustrationen? Jo så klart alla vi som faktiskt funnits och varit nära. Inte heller så konstigt och alls komplicerat egentligen.
Men nu tycks Socialtjänsten i Malung-Sälen kommun ha en väl inarbetad kultur och väldigt ingrodda normer i sitt sätt att arbeta. En kultur som innebär att om man beter sig på ett visst sätt så måste detta innebära vissa brister. Det är just de bristerna de fiskat efter och så gärna ville se att jag var orsaken till och de bristerna de trodde sig se hos mig. Detta har inneburit en sjuhelvetes press och granskning av mig och familjen. Den granskningen och pressen tycks ingen förstå alls på socialkontoret. De tycker sig se sig själva som en väldigt stöttande del i våra liv!?! Hur i hela friden kan man som tjänsteman och myndighet vara så blind och fantasilös. Eller handlar det om en förnekelse så att man själv orkar gå till sitt arbete och inbilla sig att man dagligen gör gott och det bästa för alla?
Detta går över mitt förstånd tusen gånger om. Och jag min korkade dumma jävel som trodde att det jag sa skulle hjälpa de att förstå problemet. I stället har det blivit tvärtt om, som att jag varit där och ljugit för dom och absolut inte alls varit den som vet något om min egen familj. Det har varit en stor nackdel för hela min familj att jag har haft stora kunskaper om vad jag har talat om. De stackars tjänstemännen har helt enkelt kännt sig trampade på fossingarna av mig. Att jag som ett sketet socialfall ska sitta där och som de ser det försöka mästra dom som har varit i branchen sen långt innan jag föddes. Jag ville inget annat än få hjälp att räta upp vårat liv till det bästa.
Skulle jag fråga dom om vad de själva tycker och har tyckt så vet jag att de inte kommer säga sanningen. Skulle jag fråga de rakt ut, tycker ni att jag är en dryg jävle som ställer krav på er så skulle de aldrig i livet våga säga ja det tycker vi. Detta känner man som "klient". Det ska ju varenda sociaonom ha väldigt klart för sig. Det grundar inte så värst mycket för en bra relation precis. Slätstrukna svar och inlindade sanningar är det INGEN som vill höra när livet är ett raserat korthus och varje andetag är en kamp. Hur än sanningen är så inger sanningen ett förtroende.
Mycket av detta gör att kännslan av att fortsatt liv för mig i min kära lilla hemby just nu känns omöjlig att hantera. Allt som hänt under årenslopp är så svåra saker att hantera att det faktiskt är en stor del och orsak av min flytt. Jag orkar inte varje dag bli påmind av allt. Många svåra saker kopplar jag i hop med händelser i min vardag, det kan vara en låt, det kan vara en maträtt vi åt just när det var så, det kan vara att se detta socialkontor varje gång jag åker till byn för att handla. Helt sjukt minst sagt, men också helt sant. Här har jag fått min stämpel av en myndighet som en gång sades vara till för att hjälpa. Så många olika varianter vi har mött av presonal på det där kontoret så kan jag aldrig göra något i våran by utan att behöva möta de som i sin yrkesroll har gjort oss så fruktansvärt illa. Även om de gör allt för att slippa se mig, det är ju någon sorts policy de också har, att inte säga hej till människor för att inte bryta någon sekritess, så ser jag dom. Jag kommer i håg alla deras ord, allt vad de gjort och allt vad de har förstört. Känns ju ännu mer stört att varenda sociaonom försöker undvika mig, det är ju inte alls uppenbart för någon att jag då har haft med dom att göra under deras arbetstid, eller hur det nu var då. Alla vet att i den här byn känner alla varandra så jag tror ju knappast att ett hej skulle få någon att fundera vidare på den saken.
Kan väl ses som en aning psykiskt instabilt att jag väljer att flytta i från orten och att jag skulle lida av någon sorts förföljesemani, men det är långt i från det. Har man varit i så stort behov av hjälp under så många svajiga år så blir det nog väldigt ofta så här. Varenda cell i kroppen på mig blir spänd så fort jag fylls med minnen då jag inte är beredd på det. Det hugger håt i hjärtat och bränner till ordentligt. Så är det och jag kommer så småningom själv behöva gå i samtal för att på något sätt finna en väg ut ur detta onda. Samtidigt är det absolut inget som gör mig oförmögen att gå ut eller leva det liv jag vill. Hade det varit så hade jag verkligen inte skrivit här och öppnat mitt hjärta och hoppats på att de skall läsas eller vidarebefodras rakt in i deras kafferum tills på Måndag.
Jag hoppas verkligen att någon av de som varit inblandade i den här cirkusen kan läsa och då också förstå något av det jag försöker förmedla. Jag hoppas att de redan förstår och inser vad de har gjort utan att de vågar säga det till mig. Ännu bättre skulle det ju vara om de själva bjöd in till ett möte för att prata om saken, att de lika naken som jag alltid varit sitter där inträngda i ett hörn och blir tvingad att svara på frågor. De brukar ju säga att de vill vara två för att stötta varandra så att de uppfattar saken rätt och kan tala om det hela och bolla senare. Ojojoj, kan det vara så att de inte vill känna underlägsenhet och är rädda? Kan det vara så att de vill vara två mot en för att jag aldrig har funnit mig i det de säger och svalt deras bete?
Den sensate jag träffade som är inringd i från något bemanningsföretag fick då lov att hantera det hela aldeles sjäv, då var det aldrig tal om två. Ja det är mycket at fundera på i den här världen. En värld där man ska ha klart för sig vem som bestämmer och vem som står i beroendeställning.
Snart kommer jag lämna orten, men jag kommer aldrig att glömma och jag kommer aldrig att tiga,
Vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror./ Smina erat eget socialfall på bloggen ;-)
