Drömmen om det nya livet.

Sylteosen, en liten bit utanför Molde.

Sonen är hemkommen efter Sportlovsfirandet i Norge. Han är fylld av energi och vill så gärna berätta om det nya landet och orten. Fint badhus, en kanon Bio och filmen var så bra, även om inte alla orden var begripliga just nu.

Även pappas kontor var fint och trevligt. Inge moln på den himmlen inte. Även om vädret i sig är ganska snabbt omväxlande så nära havet. Det har varit alla varianter av tänkbara väder under veckan som varit. Vårvärme och sol, snöblandat regn,blåst,bara regn, men så ser det ut när man befinner sig så nära den lilla pölen Atlanten.

Det blir lite annorlunda att bosätta sig så nära havet mot att bo där vi gör nu. Faktiskt så går man inte helt fri i från Tsunamins kraft, inte heller ras i från höga berg. Det finns Tsunamivarnare lika så människor som ständigt bevakar en bergssida som man vet kommer rasa, inte kanske just i dag eller i morgen, men rasa det kommer den göra det vet man säkert. Planen är att de spejarna som bevakar detta naturfenomen ska kunna se bergets rörelse i atttid och inom det snaraste ska orten evakueras. Det här är ju saker man som Malungsbo aldrig har behövt bry sig så mycket om eller aldrig har funderat på alls. Har väl två kritiska återkommande händelser här, det ena är vecka 29, den andra återkommande årliga händelsen är också älgjakten.

Båda de sakerna skrämmer mig en del, inte bara för att det handlar om dansband utan för att jag år i från år ständigt funderar på hur man skulle hantera ett akut läge vid en eventuell brand på Orrskegen eller kanske på en fullsmetad tillfällig camping mitt ute på en fotbollsplan.Alla vägarna är totalt blockerade av bilsiter som parkerar utefer vägarna och att ta sig frm med räddningsfordon är nog ingen enkel match. Inte heller om du råkar bo så pass illa till att du behöver hjälp fort och dit hur råkar vara nära dansbandsmeckas centrum Orrskogen. Sen ska alla tusentals människorna evakueras i från Orrskogen också, kan bara gissa mig till den paniken som uppstår och hur många som faktiskt skulle kunna trampas ihjäl. Jag har kännt hur trycket gör dig fullständigt låst under en konsert, då är det ändå inget paniktryck utan bara glada människor som rockar.

Älgjakten är en till årlighändelse som jag ständigt förundras över att går så bra som den änså tycks göra. Vetskapen om karlarnas kännsla av att leva djungelliv med dricka i kroppen och huvudet under armen under en veckas tid och samtidigt hantera vapen är skrämmande för mig. Vet inte riktigt vad för djuriska lustar som måste få utlopp under Oktober i skogen. Men de här farorna är ändå det som kanske jag anser vara minst farliga.

Det stora hotet mot hela byn är ändå de som sitter i styrande position och enligt min klara uppfattning styr kommunen ner i avgrunden. Kommunalrådet var just ute i dagspressen och talade om att det var viktigt att det finns,bostäder,arbeten och utbilldning. Tillåt mig småle. Tror inte att Kurt Podgorski (S) behöver bekymmra sig ett jävla dugg om att det kommer vara brist på bostäder, ingen vill bo kvar här så den saken reder sig nog väldigt bra själv.

Kurt Podgorski (S) talar också om vikten av att ha en bra utbilldning då blir ju frågan väldigt relevant varför man då tar bort en turistnära utbilldning som Restaurang och Livsmedelsprogrammet i en så stor turistkommun som Malung-Sälen? Vad fan menar karln, och hur har man mage att stå och dilla så i media och i sjävla verken inte ha ett dugg bakomliggande tankar alls i det man står och säger.

Att sen försöka skylla på att 94 personer har flyttat i från orten för att kraven på folkbokföring blivit strängare för de som jobbar i Norge, där av denna avflyttningssiffra, för fan Kurtan släpp TVn och se det för vad det är. Nu ska en tjänsteman sitta och undersöka saken och se om detta var en tillfällighet. Vad spelar det för roll om det var tillfälligt eller ej. Malung-Sälen Kommun har tappat 94 personer och ligger bland de sämsta i landet att klara av att behålla sina innevånare.

Jag kan tala om en sak för dig Kurt Podgorski och det är att ingen tycker att det är ett dugg hälsofrämjande att bo och leva i en ort där man blir deprimerad av att gå ut. Ser du inte Kurt att vi har inget kvar här. Inga jobb, en skola vars fullständiga galenskap startade den gången då Socialdemorkaterna+ Vänster partiet bestämde sig för att flytta åk 6 till Centralskolan,alla de gångerna som människor har brunnit för saker och försökt söka stöd av styrande politiker men bara blivit avvisade och fått kalla handen. Hur fungerar en av de tyngsta, dyraste posterna i kommunen, nämligen den socialasektorn? Är det en organisatorisk försvarbar verksmahet som ingen sätter sig in i och bara förlikar sig med det faktum att detta måste kosta pengar? Vet man alls hur de pengar men ständigt pyttsas in förvaltas? Är man säker på att det fungerar alls som det ser ut nu? Vem garanterar detta, är det enhetschefernas goda vistord och det man litar blint på eller kanske ska det vara så att en närmare titt på detta utifrån bör kostas på, i stället för att en tjänsteman sitter i kommunhuset och funderar och utreder varför 94 personer har fluttat i från Malung-Sälen Kommun?

Inom den snaraste framtiden så kan man lägga till några fler personer till den där avflyttningsstatistiken, det kommer vara jag och min familj. Jag tänker inte alls krusa den här kommunen en enda sekund i onödan längre. Jag har försökt på många olika vis och tyvärr har ingen lyssnat. Ingen på kommunhuset ska heller behöva sitta och ödsla sin tid och fundera ett dugg på varför jag flyttar utan det kan jag gärna tala om här och nu. Jag är JÄVLIGT trött och utled på att leva i en vardag där ingen på riktigt tar tag i saker och visar vägen. Ingen vågar sattsa ett nickel på att vi som bor här ska trivas och ses som värdefulla innevånare av något slag. Det sitter en självgod kommunledning som av ren princip och prestige vägrar lyssna eller alls vill främja kommunens överlevnad, trots att det ofta kommer sådana tafatta små budord i media i mellan varven. Sen då, när man ger dubbla budskap och det i sjäva verkat aldrig händer mer än talas så ser jag det inte alls respektfullt och ärligt mot oss invånare.

Att styra en kommun borde inte vara ett självändamål, att styra en kommun borde ses som ett mycket fint uppdrag där man blivit utsedd av folket med förtroende att styra skutan, inte sitta på sin stol år ut och år in och bara glutta ut på förfallet och i bland ropa till, oj oj oj nu blev det inte så bra. Den demoratiska ordningen råder och jag skulle verkligen vilja ha ett svar av de som röstar fram Socialdemorkaterna och Vänsterpartiet som ledande i kommunen ge mig ett konkret exepel på exakt VAD det är som gör dessa till lämpliga förvaltare av våran gemensamma framtid?

Skulle jag kunna komma på något bra själv så skulle jag genast nämna det som exampel, men jag kommer faktiskt inte på en enda sak. Att helatiden påstå att Socialdemokraterna var de som byggde Sverige är ett ganska ruttet argument, nu har S haft ganska lång tid på sig i den här kommunen och visa framfötterna och jag ropar helatiden efter vart handlingskraften i det ligger?

När jag brukar nämna detta så får jag oftast den hånande frågan tillbaka vem skulle ha gjort det hela bättre då? Mitt enkla kortfattade svar på den saken är att ALLA i gemenskap hade kunnat skapat stordåd. Min uppfattning är den att alla har något bra att tillföra, men då bygger det också på mindre prestige och en gemensam tro på att just ALLA kan hjälpas åt.

Nej jag ställer mig faktiskt stolt till en av de siffrorna i avflyttningstatistiken, jag har i alla fall kvar min egen förmåga att tänka och inte fallt under någon sorts masspsykos av dillerier kommunalrådet sprider i tidningen. Jag tänker skapa mitt eget nya liv och jag kommer göra det i Norge av två enkla skäl. Ett är att det finns en tro och framtid och som arbetstagare är du värdefull, två du har möjligheter att få jobb och kunna arbeta så att du har råd att vara ledig, så tja jag kommer kasta in handuken inom det snaraste. Och jag kommer aldrig i livet tro på myten om att Malung kommer vara en ort där man ser en ljus framtid och alla möjligheterna. Men okej för mig om det motsatta kommer bevisas, jag kommer vara den först att grattulera till den som lyckas med den bragden.

Om du klickar här så ser du vad kommunalrådet Kurt Podgorski själv säger om saken. Fundera en stund på det och skapa dig gärna en egen uppfattning.
Som Kungen säger, För Sverige i tiden! Hej på en stund.

Tatueringar, mannen,myten och legenden.

Sen barnebsben har tatueringar varit lite av ett naturligt inslag i mitt liv. Farsan hade bläckade armar och det var väl inget vi barn funderade närmare på. Han såg ut så och vi såg det nog inte som så underligt, även om det på den tiden var långt i från lika vanligt som i dag.

För 30 år sedan ansågs det väl mer tillhöra människorna som satt på kåken eller var ute på sjön, att en människa på 55 år skulle uppsöka en tatuerare och gadda en fjäril på skuldran fanns väl inte på världskartan. Frågar man branchfolket i dag så säger de att det är allt i från äldre damer till advokater som beställer tider för att ge sin hud ett konstnärligare uttryck.

I bland kan det kännas lite ledsamt att det har övergått till vanligheterna med tatueringar, det har inte lika genomslagskraft när man kanske har för syfte att genom hudens konst uttrycka sig. Men jag har ju en personlig benägenhet av att alltid hålla mig på den oposionella sidan av livet därför kanske det känns lite extra retfullt för mig. Samtidigt är jag väldigt likt min farsa i mitt sätt att vara och se livet så jag fattar precis hur han kännde den där kittlande glädjen över att faktiskt vara en av de ovanlig. Kan tänka mig hur han log inombords när de äldre damerna förfasade sig över hans egenhändigt gjorda konst på armarna. I dag förstår jag också min farmors förtvivlan över att sonen hade det man kan kalla kåkfarar gaddningar. Under 60-talet var det nog allt annat än trevliga toner runt kaffebordet då det gällde samtal kring min pappa.

Farsan var känd i byn som ett svårtyglat barn. Han for med fan som man sa. Men jag har aldrig någonsin hört att han skulle vara dum eller elak, det var inte det som gjorde honom känd. Nej det var pojkstreck. Alltifrån att snatta cigg hos brovaktarn till att olovligt köra motorcykel eller spela hartschfiol för grannarna. Gissar att farsan hade förbannat roligt men att farmor slet sitt hår.

Lite senare så håll sig farsan i raggarkretsarna. jeansjacka,snygga jeans och cowboyboots med sporrar och klackjärn.En sjyst våg av luggen skapas med hjälp av brylcrem, snygg som få är han :-) Många mellanöl rinner igenom den kroppen och rock n roll spisas för jämnan. Samlarintresset för musiken grundas.

Under min tidiga tonår började jag tjata om att få göra en egen tatuering, mina föräldrars budskap var tydligt. När du är 18 år går du vad du vill, före den dagen kommer det icke på fråga. Hade det varit som nu hade jag rusat i väg i alla fall och ruskat fram en tänkbar tvivelaktig källartatuerare och säkert hade motivet varit i stil med Fuck The World. Tack och lov så var inte tillgängligheten den samma då som den är nu.

I stället så började jag söka information, dettta före googel och internets intågande i det svenska folkhemmet. Det jag sakta kom fram till att i tatueringskretsarna så gick man till Doc Forest , eller Ove Skog som han heter på papperet,för att få pryda sitt skinn. Det var då jag bestämde mig att på min 18 årsdag skulle Doc så klart få skapa konst på mig.

Jag drömde ofta om den där dagen, om olika motiv, om hur det skulle kännas och framförallt hur det skulle kännas att träffa mannen, myten och legenden Doc Forest. När jag väl hade väntat alla åren och 18 årsdagen kom stog familjens liv på ända. Hela tillvaron gungade och farsan hade lämnat jordelivet. Drömmen om att skapa konst med hjälp av Doc lades på hyllan, det känndes inte som att det just då var nödvändigt.

Drömmen om att träffa Doc har aldrig försvunnit, den har varit med mig hela uppväxten och ända sen den där dagen då jag hörde talas om honom. Alla talade om Doc med respekt och tillförsikt, alla de som på ett eller annat sätt befann sig i gruppen tatuerade hyste stor respekt för honom.

Så småningom blev jag småbarnsförälder och det var svårt att sparapengar till mina planer om ett möte med Doc, sakta försvann drömen lite längre bak och jag har nog aldrig släppt drömmen, mera bara haft den på jäsning. Nu har det nog gått lite mer än 20 år sedan jag började smida mina planer, det var ca 20 år sedan jag först började skapa någon typ av bekanstska på Doc Forest. Och det har inte gått en enda födelsedag sen den dagen som jag funderar på den där starka viljan och drömmen om min
18 årsdag och att jag så i tankarna verkligen hade målat upp en bild av hur jag satt i studion och småsnackade med självaste Doc.

Nu fyller jag snart år igen och nu mer går det mycket enklare att ha koll på det hela genom googel. Och ja visst så är doktorn fortfarande aktiv och har sin studio i Aspudden nu mera. man kan också läsa på hans hemsida att det finaste man kan ge bort är så klart ett presentkort på en tatuering, presenten består ju hela resten av livet.

Kanske ligger nu inte mitt möte med mennen, myten och legende så långt bort igen. Kanske är det så att jag nu om aldrig förr ska ta och göra slag i saken. kanske får jag snart träffa min stora tatuerar idol och förtjusas över denna mannens stora livsverk. Det var han som var först av alla i Sverige, det var han som har gått i frontlinjen för den här konstformen. Det är han som är och förblir den människan som genom tiderna gav mig det intresset att se och studera allt kring tatueringens förekomst och historia.

Så nu fågar jag dig doktorn, när ska vi ses tro?

Kärlek och respekt till dig och för att ingen ska missa denna storhet inom konstformen så poängterar jag att ni gärna kan klicka här för att kika på min favorit doktor.

Snorunge det är jag det.

Kännde redan i går att snoren tilltog och nysreflexen tycktes fungera aldeles jätte bra. I dag snorar jag på, men underligt nog känns det inte så i kroppen, bara näsan. Får väl se då om jag går ner för räkning senare eller hur det blir.

Ska knega lite i dag på eftermiddagen så jag vet i alla fall vad jag ska göra. Hade väckaruret på 8.00 men det var ingen höjdare att masa sig ur sängen. Drog mig ett tag och vips så var dagen liksom förmiddag redan. Det går fort det där, tiden rusar aldrig i väg så fort som på morgonkvisten.

De norska sportlovsfirarna tycks ha det bra. I dag skall det badas i Moldes fina badhus.Och mannen i huset fyller år också, hela 42 år har det hunnit blivit. Och jag vet ju att när han fyller år så är det inte många dagar fram tills min födelsedag. Inga jämna år här inte, bara en lortsiffra som jag själv nästan inte kommer ihåg vad är. Det bästa med alla mina födelsedagar är att jag vet vad som komma skall. Min födelsedag intrfäffar alltid den 7/3 och detta innebär vår. Det är då jag varje år går i mål efter den långa vintern, det är då man börjar kunna ana sig till en lite ljusare period och snön droppar i från taken. Och efter våren så kommer ju det bästa av allt och det är ju den fina sommaren.

Svensk sommar är det finaste jag vet, med eller utan regn det kvittar nästan. Det är mera den ljusare perioden av året som känns otroligt bra för mig. Sen gör det ju inget om det låter bli att regna heller. Jag riktigt känner så skönt det är att ta med sig picknick, veckla ut en filt och lägga sig vid en strand en dag och läsa. Det är det bästa med allt.

Som redan bekant är så är jag en väldgt tänkande människa. Det räkte med att jag hörde temat för debatten i går i programmet Debatt. Sen åkte jag dit på grubbel och funderingar. Det hela handlade om ammning. Joho sen var det tankespinn på dirr i skallen på mig. Vet att det här tycks provocera många, det är liksom två läger i den här debatten. Vet inte om det hela beror på att det handlar om kvinnor och en del av deras kroppar och självbestämmande rätt eller om det grundar sig i just barnfrågor. Eller kanske handlar det om både och där med blir det hela mycket provokativt.

Jag bestämde mig för att inte se på programmet just då, det är minst lika provocerande för mig faktiskt, med lite självinsikt så ansåg jag mig inte själv som lämpad att kika på detta just då. Inte på humör alls för att hantera kännslotillflödet.

Jag ammade aldrig mina barn för det fungerade inte, men jag vet att en mannlig barnläkare sa åt mig,  vad då ALLA kan amma och att du säger att du inte kan det beror det på att du är bröstopererad eller?
Nej doktor gubbjävel det är jag INTE, och vad vet du om hur det känns att amma och inte få det att fungera. Vad vet du om hur ont det gör?

Så svarade jag ju så klart inte men i dag så här snart 11 år efteråt hade jag verkligen haft den viljan att poängtera för honom att han nog aldrig hade kommit i närheten av ammning så som jag gjorde och där med kanske inte alls kunde ha en åsikt om det hela. Barnläkare eller inte en man kommer aldrig kunna veta och föreställa sig det hela. Helt av naturliga skäl som jag inte klandrar någon för så klart.

Jag ser att mycket av hur man ska bete sig och vara en föredömlig förälder går ut på skrämselpropagande och medias väldigt glamorösa uppmålade bild av det nyblivna föräldrarskapet. Ingen skriver om ammningspsykoser eller andra svårigheter som faktiskt också kan hända. Har gått på två föräldrargrupper, där talar man inte om det förjävliga som man faktiskt kan uppleva och känna när man sitter där fullproppad av hormonder som flödar och livet känns åt helvete. Ingen dryftar någonsin om den där kännslav av vad fan man har gett sig in på och om man för resten av livet är dömt till att vara en svettig kossa i morgonrock, avskärmad i från övriga världen för man har inte tiden eller orken till mer än att överleva.

Nej detta stoppar man åt sidan och sen samtalar man om det nyblivna föräldrarskapet som ett rosa skimmer. Detta innebär ju så klart att de som inte känner den kännslan tar på sig skamen direkt och aldrig någonsin vågar tala om att det inte alls är så förtjusande roligt så alla andra tycks tycka att det är.

Att inbilla nyblivna föräldrar detta genom sveriges allehanda föräldrargrupper tycker jag är en större hälsofara än amma eller inte amma. Hur många mödrar är det som aldrig någonsin vågar öppna munnen om det skitjobbiga dryga livet de inte alls var beredda på om det aldrig talas om det? Hur många mödrar är det som genom denna frustration och kännslomässiga kaos sakta glider in i någon form av psykisk ohällsa och faktiskt kan bli en fara för sitt eget barn genom detta tillstånd? Utan att själv alls våga be om hjälp eller alls märker hur det är fatt?

Har själv två egna avhandlade föräldrargrupper i mitt liv och det talades aldrig om varken ammningspsykoser eller annat som faktiskt kan hända. Det var ingen som rakt ut sa att det kanske inte alls är så roligt den första tiden med ett spädbarn, det är skitjobbigt och sömnbristen gör det hela mycket svårare att hantera. Men känn ingen skam eller skuld, be om hjälp det är inte konstigt alls. Det var det ingen som sa. Nej det diskuterades enbart om spädbarnstiden som en period i livet som man skulle måna om, den tiden i livet då man ska knyta band och lära känna en ny liten individ och kärleken skulle flöda ohämmat.Även om det var lite jobbigt så sulle det bara vara bra saker och det lilla barnet som kommit skulle ta en stor del av dygnet, det hela gick ut på att få mödrarna att tro att detta kärleksrus och underbara var något utöver den starkaste bästa upplevelsen någonsin i livet.

Ja och med de orden så knallar man hem och har en bild av det hela, en kanske jobbig period men ändå så otroligt vacker och fullkommlig. En bild av det hela som ett eget litet universum där inget kan störa utan mer nu är det du mor och det lilla barnet.

Vad som glömdes bort var ju att påminna om att världen inte stannar. Tider som skall passas på BVC, maten måste lagas, hunden ska rastas,räkningar som ska betalas, äldre syskon som har föräldrarmöten på dagis,socialtumgänge man gärna inte vill tappa bort,att inse och förstå att den lilla babyn kommer styra hela din dag och natt så att du inte hinner ducha sa ingen, att den lilla babyn kan gråta i timmar utan att man förstår och kännslan av frustration kommer ganska snabbt, nej det sa minsann ingen.

Tänk om någon bara hade talat om att man faktiskt inte alls är en usel förälder om man inte alls tycker att det här är så roligt, det hade nog underlättat en hel del för många mammor som i smyg har gått och varit ängslig för att man måste ju vara galen som inte känner det där trevliga babyruset som alla talar om. Att tycka att det är skitjobbigt är faktiskt helt normalt och inte alls konstigt, det fattade jag inte då men i dag vet jag bättre. Kommer aldrig någonsin hymmla ett dugg om saker på livetsstig, aldrig någonsin försöka försköna en sanning eller kännsla, vad vinner man på det? Nej inte ett dugg utan snarare förlorar man massor.

Sportlov och drömmen om ett annat liv.

Vy över hamnen i Molde´.

Inte mycket i livet blir vad man tänkt sig. En del saker gör mer ont än anndra. Är ganska rådvill just för stunden, vet inte riktigt varken ut eller in. Vet bara en sak, det här är inte okej. Frågan är bara hur det ska lösas.

Klockan 03.45 vinkade jag av lilla och stora gubben i huset. De gav sig av mot Gardemoen för vidare transport och flyg till Molde. Sonen är spänd av förväntan och förtjusning att äntligen få besöka Molde.Han funderar så mycket på sin kommande flytt, han vill kika på lite skolor och funderar på om det verkligen går att leva på ett smörgåspaket i stället för vanlig skollunch. Men jag gillar utmaningar säger han och plirar i ögonen. I dag ska han för första gången flyga med ett stort plan, her we go säger han och skrattar gott. Stabilitet personifierad i en liten unge det är han det. Vi har talat om att det går att resa som ensamt barn om man bokar den typen av biljett, då får man speciell hjälp av en flygvärdinna. Lotsat genom säkerhetskontroll och visad sin plats på planet, lika så vid avstigning.

Han ser inte detta som ett problem snarare som en lyxvariant för resenärer, vem vill inte ha en privat flygvärdinna säger han och fnissar. Den här gången blir det ju inte aktuellt med en privat flygvärdinna då far får axla det ansvaret och vara den lotsande vuxna i bilden. Men så småningom kanske det blir så att han får resa på det viset. Han själv är fast besluten på att det här är sista terminen han går i Svensk skola, sen ska han ge sig av under sommarlovet mot nya mål och äventyr. Han ska starta åk 5 i Norge och Kviltorpskolan är den som troligen kommer bli hans nya lärosäte.

Men i Molde finns det många skolor till skillnad mot här. Och ser man på kommunens hemsida under fliken skolor så är det ett stort urval. Vi har inte undersökt upptagningsområden och så ännu och vet inte riktigt hur det hela fungerar. Men någonstans måste man starta projektet.

När man kommer till punkten flytta så inser man att det inte bara är att kasta sig i väg hals över huvud, speciellt inte om det handlar om ett nytt land. Hur nära Norge än ligger och man uppfattar det som väldigt likt Sverige så är det många olikheter och system i samhället som inte alls är riktigt lika. Bruktar tänka på att vi ändå inte har några större problem med språket och har i alla fall en väl orinterad uppfattning om vart och hur man kan söka information. Det finns ju faktiskt de människorna i från andra länder som inte har det, ett system i samhället som är helt främmande och ett språk man aldrig har hört någon tala. Och plötsligt ska man lära sig allt, det måste vara jätte svårt och kanske väldigt frustrerande. Framförallt väldigt ensamt och kännslan av att vara totalt utlämmnad många gånger ger mig en förståelse för de människorna som invandrar i från världens alla hörn.

Vi väljer i alla fall orten och slavar inte under något Migrationsverk, vi flyr inte krig och elände utan flyttar med glädje och untresset av att testa nya utmaningar och se oss om lite i världen. Även om flytten inte kommer vara mer än 65 mil in i ett nytt land. Många har har lyckönskat oss och ser oss som någon form av föredömliga förebilder som vågar ta steget ut i det lite mer okända. Det är roligt att höra, men samtidigt så är det sorgligt att inse att så många längtar här i från. De vill också flytta i väge men vågar inte riktigt ta steget fullt ut. Många i våran egen generation har reden gett sig av, och många som  längtar här i från är de som är i våran ålder och mitt uppe i familjeliv och arbete eller arbetslöshet.

Det finns också de som idiotförklarar oss, hur man änns kan fundera på att flytta till Norge eftersom Sverige tycks ses som det optimala landet att leva i. Kan inte riktigt hålla med på det. Tycker mig se att Norge är ett väl fungerande land där människor lever utan nöd och svält. men på något sätt så har vi här i byn en någon sorts föreställning om att det handlar om att fiska ur Norge så mycket pengar som det bara går och för att tjäna mäst ska man pendla och vara bosatt i Sverige och arbeta i Norge.

Ja så kanske det är, men i vårat fall så handlar det om att finna ett drägligare liv på många andra sätt än enbart ekonomiskt läge. Vi vill leva på en ort där det finns liv, där man ser framtiden och där man verkligen satsar järnet för att utveckla och inte ser det omöjliga i något. Vad kan då vara bättre än att flytta till en ort vars inflyttning är hög och sattsningarna i kommunen är under ständig utveckling. Inte bara ett snack med toma löften utan där det också märks och tydligt påvisas att vi vill något?

Om man då blandar lite statistiska siffror med min egen tro så är Molde en ort där ingengörer av olika slag flyttar in och bor, det är kalla fakta och klara siffror. Om man då funderar lite till så tror jag att den typen av människor har en kunskap och benägenhet av att konstruera och lösa saker, det liksom ligger i yrkets natur. Om man då bor på en ort där den typen av yrken är hög så kan jag då inte tro annat än att standarden,viljan och hela orten färgas av detta. På orten hittar man också en av Norges större högskolor med ett elevantal på ca 1500 personer, det i sig säger mig också att engagemanget och andan smittar av sig på resten av samhället.

Du har också naturen väldigt nära och en strid ström av turiseter vilket säger mig att det här stället är väl värt att besöka så de som tror att vi enbart fokuserar på Norge för att håva in pengar tror fel. Vi vill faktiskt ha livskvalite också. Sen gör det inget att det nu råkar vara så att mannen i huset faktiskt lyckades få ett välbetalt arbete även i norska mått, så den som bekymmrar sig för våran ekonomiska situation kan sitta väldigt lugnt i båten.

När och hur min avflytt stundar får tiden utvisa. Men flytta det ska jag med all säkerhet. Det praktiska måste lösas och sen ska även bostadsfrågan ordnas upp. Större lägenheter är aningen svåra att få fatt på än mindre, de dräller det av. Kikar på finn.no flitigt och drömmer mig bort. På arbetsmarknaden har jag börjat plantera ut spejare på orten. kanske kan jag få in en fot under sommaren då vikarier är en  strykande åtgång. Har tappat en del av engagemanget att söka via nätet, livet har gjort att orken trytit en liten smula. Men snart ska jag på det igen. Jag är fast besluten och har målbilden kvar. Det gäller bara att stå stark och kämpa vidare. Ingen ska kunna sätta käppar i hjulet och vill man inte stödja och suporta det här så slipper man, så får det bli med den saken.

Nu skall komposttunnan ut. Hade!