Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

torsdag 5 december 2013

18-års dagen är nu över.

Hela dagen har vi firat och haft trevligt. Jag har mellan varven varit emotionellt berörd och tårarna har trängt sig på. Konstigt kan man tycka när det är en glädjens dag men bara trevligheter och glada gäster. Men mina tårar handlar om historia, en långväga kamp i från galenskap och en del av mitt barns släkt som väl mer eller mindre hade passat in i en dokusåpa som Glamour. Inte ett dugg för det glamorösa, mer för de galna intrigerna och makthungriga tillvägagångssättet för att vinna troféer.
Mitt barn har planerat, bakat, gjort tårtor och dukat fint under de senaste dagarna. Hon har siktat på att göra sin dag till en fin minnesvärd dag. Det har varit viktigt för henne, hon har haft allt för sorgliga födelsedagar i sitt liv redan. Allt för många svek, allt för många gånger den galna sidan har visat en närvaro och ploppat fram ur jorden som svampar men helt utan närvaro med hjärtat och kärlek. Bara för att döva det gångna årets samvete. Det gångna året de totalt struntat i att visa det som alla barn behöver, värme, närhet, äkta omtanke, bekräftelse och kärlek. I stället har man gästspelat i bland med presenter för att döva det man inte lyckas frambringa på riktigt.

För över tre år sedan så klipptes banden med den biologiska pappan, ingen hade någonsin brytt sig på riktigt med äkta känslor. Minst av alla den som borde gjort det mest, den biologiska pappan.
Jag själv har inte den blekaste aning om varför en hel släkt i samma veva kan liksom strunta i ett barn. Ett barnbarn, ett syskonbarn. För mig är det obegripligt att ingen någonsin har talat med mig om saken. Att INGEN har ringt upp mig och konfronterat mig med vad fan är det som är det som händer här.

Men det var ingen som gjorde det när kontakten fortfarande fanns heller så för den delen är det väl inte så märkligt. Om nu hela släktskapet har gått på den biologiska pappans skruvade verklighetsuppfattning och de svalt hans sagor om mig som person så tycker man väl ändå att det borde ha känts som att någon ville ställa mig till svars för den helvetesmänniskan han brukar måla upp av mig. Men ingen har någonsin gjort det. En gång ringde bio farmodern till mitt barns mobiltelefon och tyckte att hon skulle be sin pappa om ursäkt för han var så ledsen för det hon hade gjort?!?

En konflikt hade uppstått och hennes pappa hade slängt ut henne och ville aldrig se henne igen, men farmor tycker att mitt barn ska ringa och be om ursäkt? Så skruvat lever den här familjen. Och givetvis ska någon som felat be om ursäkt. Men som vuxen får man väl ta det med sina barn själv kan man tycka. Framförallt slänger man väl inte ut sina barn och talar om att man aldrig vill se de igen?

Jag kan inte räkna alla gånger han slängt ut mitt barn, jag säger mitt barn för det är inte hans och det kommer det aldrig att bli heller så för den delen. En natt ringde han mig och talade om att jag skulle åka till Nås och hämta henne där, det var där han skulle ställa av henne och var jag inte på plats så var det mitt problem. Jag fick lov att ha is i magen och jag ringde polisen i stället. Det var inte självklart att polisen skulle åka dit alls. Och jag bönade och bad på mina bara ben. Senare ringde polisen upp och sa att läget var under kontroll och jag kanske borde kontakta Socialtjänsten för att reda i den här konflikten. Ja kära du det har jag försökt med sen 1997 för fan, blev mitt spontana svar.

Jag var tvungen att stilla mig den natten, jag kunde inte åka och hämta henne. Jag vågade helt enkelt inte göra det för jag visste inte vad för trasig själ jag skulle få hem, jag var tvungen att ha backup och jag visste mycket väl hans tillvägagångssätt. Hade jag åkt hade polisen varit där på tre röda sekunder för han hade talat om att han hade inkräktare i huset. Jag vet också att han brukar ha basebollträ vid dörren. Och jag visste inte hur jag skulle kunna få polishjälp just då, jag hade inga bevis för något. Jag hade bara min magkänsla, jag hade bara år av erfarenhet av vad han brukar säga och hur han brukar uppföra sig. Ord mot ord situationen skulle uppstå.

Den natten satt jag klarvaken och tvivlade på om mitt förnuft skulle tippa över till hysteri. Den natten var jag tom i hjärtat. Jag visste inte hur jag skulle kunna rädda mitt barn i från denna fullständigt galna individen som med smorda käkar kunde snacka sig själv i bättre dager på alla tänkbara sätt. En människa som till det yttre tycks vara helt fungerande ut men fullständigt galen om du ifrågasätter eller går mot på något sätt, då har du en fiende utan spärrar.

I dag för exakt tre år sedan var sista gången han ringde till mitt barn på födelsedagen. Före det samtalet hade han inte hört av sig på många månader. Men som alltid så skulle det dåliga samvetet dövas på födelsedagen, allt det man gjort bort sig under det gångna året skulle sonas. Så fungerar den här familjen uppenbarligen.

Mitt barn tog samtalet och drabbades av en panik i blicken jag sällan skådat. Hennes vackra bruna ögon spärrades upp och hon signalerade ren skräck. Och någonstans i detta så försvann hela hennes själ så långt bort så det nästan kändes som en vindpust i köket. Hon skrek rakt ut, ett skrik i från magen och ut. Ett nästan djuriskt skrik där hon fick ur sig att han aldrig, aldrig mer så mycket som skulle komma och tro att han skulle vara en del av hennes liv igen. Att hon aldrig, aldrig någonsin ville ha med honom eller någon av den sidan att göra mer i hela sitt liv.
Hon slängde på telefonen och sprang upp på sitt rum. Min man tog telefonen i chock och med en lika djurisk röst fråga om han nu fattade budskapet. Att vi alla nu ville ha sinnes ro framförallt hon som nu tydligt talat om sitt budskap. Sen avslutades samtalet. Allt gick så fort, alla gästerna chockades för den turbulens som plötsligt uppstod. I från att sitta vid bordet och småprata till kaos.

Jag fann mig till sist och rusade upp på hennes rum. Någonstans fann jag ett lugn inom mig, ett rationellt handlade. Jag hittade henne där på golvet sittandes på knä och blodet slaskade i från hennes armar. Hon satt på knä med huvudet böjt bakåt i en svårångestattack och drog efter andan och försökte få andningen i styr igen.
Jag föll ner bredvid henne och höll om henne så hårt jag bara kunde. Lugnt och rationellt agerade jag. Jag försökte andas med henne och liksom få ner henne igen till mig. Jag pratade lugnt med henne och sa att det var över nu. Att det var sista gången och att vi tillsammans skulle finna en väg ut. Ett nytt sätt att hantera hela hennes förflutna liv så att hon aldrig mera skulle behöva drabbas av denna paniken och göra sig själv illa igen. Just där och då lovade jag henne det och jag har stått stenhårt fast vid mitt ord.

I dag är vi där jag lovade henne. Tillsammans har vi kämpat och framförallt hon min fina diamant, det är hon som gjort jobbet och jag som har väglett och handlett på alla sätt och vis. I bland genom samtal, ofta genom att gå före och visa vägen. Trampat upp stigar och puttat på henne. Det har inte alltid varit lätt, inte för någon av oss. Men jag valde för många herrans år sedan att jag aldrig i helvete skulle svika. Ett barn väljer inte att komma till världen, det var jag som valde att ta emot henne och då mitt ansvar och skyldighet att finnas där. Hennes biologiska pappa valde en annan väg och det får helt stå för honom. I dag talar vi inte om honom i termer som pappa ens. Det är Jonas som är pappa, farmor det är Jonas mamma och farfar Rune finns hos stjärnorna i himlen men för henne är det farfar.

I dag kom det några grattiskort till henne på posten. Förväntansfull och glad för hågkomsten började hon öppna kuverten och läsa vykorten.
Ett av vykorten trodde hon först var i från en vän boende långt bort. Det visade sig vara den biologiska farmodern som plötsligt skulle sona sitt dåliga samvete. Inte ett livstecken på flera år men nu  ploppade det upp som svamp i skogen igen.

Hon läste vykortet flera gånger och såg så frågande ut. Sen sa hon det står i från farmor och farfar. Min farfar lever ju inte han är ju död och min farmor heter Ingeborg. Hon tog vykortet och rev det i småbitar och slängde det i skräpkorgen.
-Vet du mamma jag känner ingenting, absolut ingenting för det här. Att de har mage till att ens försöka. Jag fattar inte hur de tänker.

Det var allt som hände, det var resultatet och konsekvenserna av flera års frånvaro. Jag känner en sorg för att de inte förmår bättre än så här. Jag tycker synd om dom. de har gått miste om så otroligt mycket, de har valt bort en fin unge som verkligen har så mycket att ge. En klok ung kvinna som är en tänkare med stor skärpa och omvärldsanalytiskt sinnelag som är mycket intressant att samtala med. Man kan skratta sig sönder och samman, man kan tala politik, man kan samtala om allt. Hon har så mycket att ge och ett vackert hjärta. Ingen enkel person som så, men en enkel människa på det viset att hon inte räds olikheter och ser saker i svart eller vitt. Hon har förmågan att kunna se, känna in och befinna sig i alla olika sociala situationer och ändå klara av det galant. Hon bryr sig om och hon vill bli omtyckt för den hon är.

I dag när kalaset avslutades och jag skulle ge mig av så kramade hon mig. Han sa till mig att det var den bästa födelsedag hon någonsin haft i hela sitt liv. Mina tårar kom för jag vet hur svårt det har varit att fylla år för henne tidigare. Hon har aldrig kunnat känna att det varit en festlig dag, hon har känt att den dagen har varit dagen hon kom till världen och en person ville inte ha henne. Även hur mycket vi alla andra har öst kärlek över henne så har det alltid varit en som inte ville ha henne.

Nu mer är det hennes spelregler som gäller. Hon väljer sin stig i livet. Nu är det hon som styr sitt skepp, inte någon annan. Jag beundrar hennes.

Jag är så glad att det blev den bästa födelsedagen i hennes liv, det var den finaste gåvan hon någonsin kunde få. Och hela dagen har hon omgett sig av människor som bryr sig på riktigt. Äkta, uppriktigt och ärligt.

Godnatt världen.


måndag 25 november 2013

Skrivbordskrigaren.

Jag har skrivit i några olika skepnader under några års tid. Ofta har jag spytt galla över aktuella händelser, i bland uttryckt min förtvivlan, stunder då jag har känt ett påträngande behov av att häva ur mig.

Som den gode skådespelaren, regissören och musikern Thorsten Flinck lär ha uttryckt sig så kan jag känna igen mig. " Jag presterar som bäst när jag känner ångest, det är ångesten som ger bränsle åt konstnärssjälen".

High five på det Thorstis, det är för mig mycket enklare att klä känslorna i ord då det bränner inombords, då det känns som krigföring i blodomloppet. Då det spänner i bröstet och pulsen är hög, då något gör riktigt förtvivlat för jävla ont, det är då jag kan och skriver som bäst.

Tror att det är en av mina styrkor som skrivande person, att jag kan sätta ord på känslorna och ofta få fram ett budskap med min text. Har aldrig en färdig plan på min text. Vet bara vilket budskap jag ska försöka skriva sen rinner det på som vatten. Antar att det är vad jag tränat på och nu mer sitter det utan att jag behöver fundera på saken.

Att skriva är också att utlämna en del av sig själv och sin närmaste familj. Men det som varit av mycket personlig karaktär har jag konsulterat med min familj om först och de har så klart okejat det, om inte hade det aldrig varit publicerat material.

Har skrivit om hemorrojder, Sverigedemokraterna ( ganska samma sak för mig vid närmare eftertanke), Kronofogdemyndigheten som förkortas KFM, har skrivit om det politiska läget i Malung-Sälen Kommun och mycket mera.

Det viktiga har alltid varit att om jag skulle möta någon i affären så skulle jag rakryggat kunna säga samma sak mellan fyra ögon som det jag skrivit. Att balansera på tråden för vad som är kritik och personliga påhopp tycker jag själv att jag har klarat bra. I de fallen jag har kritiserat personer har jag hållit mig till vad de har gjort eller borde ha gjort i sin yrkesroll, inte att de har fula kläder eller stora näsor.
Har aldrig stött på någon i det verkliga livet som skrikit åt mig eller agat mig för vad jag skrivit. Däremot så har mycket av det jag har kritiserat förändrats, kanske inte min bragd alls men kanske någon läst och funderat på saken. Kanske har jag varit en röst som hjälpt till att förändrat. Vet ju inte det så på rak arm men många gånger har jag tex kritiserat kommunens undermåliga hemsida som i dagarna nu är förändrad och tagit sig an en ny ton.

Sprängde helt min bloggstatistik då jag skrev mycket personligt om Kronofogden, och efter det har jag mött en del som tackat för mitt mod att skriva om det. Och det kändes bra eftersom det var min tanke också. Jag ville berätta om ett fenomen som kan uppstå för vem som helst och snabbt som ögat sitter du fast i en skuldboll som bara snurrar fortare och fortare.

När jag skrev om Nicklas Gotthardsson och hans, enligt mig, människohandel så debatterades det friskt på min blogg. Söker man på Nicklas Gotthardsson på Google så ligger min blogg fortfarande i topp för det söket, ger mig en egoboost så klart.

Som bloggare vet du aldrig hur ditt skrivna ord tolkas in hos mottagaren, det kan bli många vinklingar som man inte anande i från början. Jag som skriver vet ju mitt syfte och kan ju inte ansvara hur mottagaren tolkar in det hela. Men givetvis försöker jag tänka mig för och se tänkbara variabler för det. Mitt tidigare inlägg som heter Jävla blatte stick hem för fan är en ren provokationshandling. Det handlar om att få läsarna att reagera och läsa. Jag kritiserar den sittande regeringen för att inte våga ta vid SD och därigenom ger man bara mer och mer mandat till det odemokratiska Sverigedemokraterna med rötter i nynazistiska rörelser. Läser man bara rubriken så kan man ju tro att är fullkomligt i från mina sinnesfulla bruk. Att jag just rakat av mig håret, satt på mig bomberjackan och snörat på mig kängorna och  börjat vrålar sige hail. Vilket alltså inte alls är fallet och kommer heller aldrig att bli. Det var en risk jag tog och jag funderade länge om jag skulle bruka mig av den rubriken också.

Att skriva är så roligt och i bland kan jag sitta och snickra på en text i flera timmar och tiden liksom bara försvinner, tappar lite av omvärlden och det som sker runt om. Är som ett behov, som att behöva gå på toan eller äta, jag måste skriva. Kombon med mitt samhällsintresse samt skrivande som behov är ganska bra. Man kan skriva om allt egentligen men enklast för mig är det som berör mig. I bland kan det kännas lite ensligt att vara en samhällsintresserad individ. Har inte så många att tala med om Irans politiska läge eller sharialagarna.

Har också fått ett perspektiv på det politiska läget och medias sätt att behandla den. Något jag inte riktigt hade före min tid i landet bredvid. Det gick bra för Norges FrP i valet. Vilket då var som att slänga in ett köttstycke till svenskmedia. Plötsligt blommade det upp någon sorts bild av Norge som ett rasistland där minsann invandrare inte skulle släppas över gränsen och det blev en bild av Norge som jag faktiskt inte kände igen mig i. Norska FrP framställdes likvärdigt med Svenska SD och hej och hå perfekt att skriva om.

För att så här på rak arm nämna något som skiljer FrP mot SD åt är att Sverigedemokraterna är ett populistiskt enfrågeparti med rötterna i nynazistiska kretsar. FrP grundar sig i mångt och mycket på
Carl I Hagen som varit en toppolitiker i 25 år och också varit delaktig i den Norska politiken i mer än frågor kring invandring. Hur sen FrP ser på invandringsfrågan är en annan sak, men i Sverige så har vi ju just nu ingen som tar i det, mer än då SD som säger sig vara de som vågar göra det. Och så spårar det ut i någon helt vansinnigt galet. Men att likställa Svenska SD med Norska FrP är felaktigt. Jan Guillou sa i Skavlan, "Om Sverigedemokraterna hade liknat Fremskrittspartiet så hade vi levt i en bättre värld", och jag förstår hur han menar. Trots att Janne G och jag inte har någon kärleksaffär på samma våglängd så är jag beredd att hålla med honom i just detta.

Hur saker och ting nu än ser ut i världen så är jag evigt tacksam för att kunna skriva. Att jag har modet att i bland bli mer personlig. Vissa kan få för sig att tråka och håna bloggare, att det skulle vara fegisar som gömmer sig bakom en bildskärm och inte vågar tala ut på "riktigt". Att man som bloggare skulle sitta och vara en fegis och inte på riktigt våga gå ut i samhället och förändra på riktigt. I den beskrivningen känner jag inte igen mig ett dugg, jag känner mig lika delaktig och påverkande som om jag skulle stå på en scen och tala. Jag tycker inte att man ska underskatta det skrivna ordet på det viset.

Syftet med min blogg är att kanske väcka en människas tankar, har jag gjort det är jag nöjd. Jag har ingen ambition om att nå ut i världen och störta USAs President, inte heller framhäva mig själv som en stilicon på stureplan. Inte min grej och jag gör det på mitt sätt.

Jag är och förblir en skrivbordskrigare!




onsdag 20 november 2013

Jävla blatte, stick hem för fan!

Passar det inte dig så åk hem för fan. Invandrarna kommer till Sverige för att utnyttja systemet. Leva som parasiter på skattebetalarnas kronor, jävla pack! Fattar dom inte svenska lagar och regler så häv ut skiten. Skulle jag komma till deras land inte fan skulle jag få bygga en kyrka där då, nej just det skulle inte tro det.

Vanligt florerande statusuppdateringar och snicksnack på Facebook. Och det här gör mig vanvettigt förbannad. Det är så otroligt obegåvat och fullständigt nedvärderade så det är inte klokt. Det gör mig ont att läsa, höra och se hur vanligtvis ganska reko personer kan spy ur sig något liknande. Inte så vidare värst genomtänkta saker.
Jag vet inte om många av de som sprider liknande saker saknar förmågan att uttrycka sig bättre i skrift. Jag vet inte säkert om de verkligen menar det de skriver eller om de ens har funderat med djupgående på vad det är de säger. Kan inte svara på den saken.

Jag kan bara tala för mig själv och det gör jag ofta, och om nu någon där ute skulle känna sig provocerad av det jag står för så kom gärna till mig och ta diskussionen, skjut inte pilar på de som INTE har med saken att göra.

Jag har av olika orsaker och anledning en större inblick i Migrationsverkets jobb än många andra, närmare än så går jag inte in på den saken. Jag har besökt ett Migrationsverk inte allt för långt bort och jag kan ju säga att det var en mycket omtumlande upplevelse för att uttrycka mig milt.

Hur människorna behandlades där var i Myndighetssverige helt ofattbart undermåligt. Det fanns inte en enda liten hänvisning i entrén. Det fanns inte en klocka, det var slitet tomma väggar och jag missade helt receptionen eftersom den var inne i ett mörkt rum så jag uppfattade inte att det var dit jag skulle gå. Hamnade helt fel i huset högst upp. Det var tydligen ett boende för de människorna som sen skulle transporteras vidare. Inte så mycket som en blomjävel i siktet.

När jag väl hittade receptionen satt det en handskriven lapp på dörren. Stängt kl 13-14. Frågade en tjej där varför, vi har fått information om att de var tvungna att stänga för det kom ett viktigt möte i stället. VA!?!? Kan man göra så hur man vill och när man vill? Uppenbarligen gick det jätte bra att smeta upp en lapp och dra igen luckan? Skulle man kunna göra så på någon annan myndighet i Sverige? Tveksamt säger jag då.

Klockan tickade och blev 14.......14.10......vips öppnas luckan. I det väntrummet var det överfullt kan jag säga. Och stilla funderade jag på hur alla dessa människor skulle hinna göra sina ärenden före 16.00, klassiskt stängningstid för myndigheter i Sverige. När jag pressat mig in i väntrummet förbi barn, gamla människor, unga vuxna och familjer så hittade jag lapparna för att ta ett nummer i kön. Gissa vad? På den satt ännu en dit smetad handskriven lapp med texten trasig.

Alltså jag kan inte stå för detta, jag kan inte smälta ned att detta är Myndighetssverige 2013. Jag kan inte för mitt liv tycka att detta sätt att behandla människor på är okej. Papperen som skulle fyllas i fick fyllas i utomhus vid ett bord i en lekpark. Och till slut och sist så var det fel tolk beställd så resan var i princip helt ogjord. Men frågan är vad gjorde den här resan med berörda människor? Deras liv ligger i händerna på Migrationsverket och bemöts på detta respektlösa helt ovärdiga sättet.

Kl 16 stängdes luckan i väntrummet med budskapet till många väntande människor där inne var tyvärr kom tillbaka en annan dag vi stänger nu.

Under veckan har det politiska utspelet av SD och Jimmie Åkesson handlat om att han erbjuder sig att tona ned SDs invandringspolitik i gengäld mot att kunna diskutera och samarbeta med övriga partier. Integrationsminister Erik Ullenhag (Fp) säger blankt nej till detta. Och jag sliter mitt nu mera gråa hår. Va fan, vem ska våga ta vid det hela. Vem ska våga stå för detta på ett vettigt sätt? Vem ska skapa ordning i leden utifrån ett demokratiskt perspektiv. Inte som SD med grunder ur en nynazistisk rörelse, vem ska våga?

Jag står fast vid att det måste till något och det snarast. Jag vill INTE att SD ska vinna nya mandat för att ingen vågar kliva fram. Som det är nu vinner SD mandat på mandat genom detta hyckleri och kallahanden spel i från övriga partier. Det jag såg och förstod av mitt besök på Migrationsverket är att detta håller på att haverera totalt. "Vi har haft det så här i några månader nu", sa en personal där.

Det måste finnas en plan för de människorna som söker sig till Sverige. Det är ovärdigt att bli hanterade som postpaket, aldrig få besked, aldrig få trygghet och ro. Aldrig veta, att leva så förstår ju varenda människa att sliter sönder människor inombords. Lägg där till att det finns orsaker och medhavda saker som gör att de just också ge sig av i från sina hemländer. Givetvis är det så och jag med min inblick i det hela vågar påstå att det är få eller kanske ingen som ger sig av för nöjes skull. Vad sen orsaken må vara är något helt annat.

Jag är djupt bekymrad över det politiska läget och jag är djupt bekymrad för de människorna som söker sig till Sverige och hamnar i denna långbänk av helt makalösa och ovärdiga sätt att behandlas på i statens regi
.
"Jag tänker aldrig kompromissa med att Sverige ska fortsätta vara ett öppet och tolerant land"  säger integrationsministern Erik Ullenhag (Fp).
 Han talar utifrån sig själv som liberal och jag gillar det liberala. Men ska man vara så liberal att det drabbar enskilda människor med stora livsöden och trauman redan? Ska man vara så liberal och välkomna människor som man inte sedan kan stötta och hjälpa utan forslas runt i Myndighetssverige i många långa år och sen vips får de avvisningsbeslut och ska ut? Är det att vara liberal och human i sin politik? Nej jag tycker det är ovärdigt på alla sätt och vis.

För mig handlar det inte om mängden människor som kommer över gränsen. Det handlar heller inte om etnicitet. Det handlar om att skapa en dräglig tillvaro för dessa människorna och att Sverige ska ha ett så pass utarbetat Migrationsverk som så snabbt det går klarar av hanteringen. Och det har jag med egna ögon sett att vi inte har. Är det att vara liberal?

Nej sätt press på politikerna att faktiskt våga ta sig ann de här frågorna på ett vettigt nyanserat sätt. Och se för guds skull till att SD åker ur riksdagen och aldrig någonsin sätter sin fot där igen. Vi har råd att ta emot flyktingar, vi har vett nog att skapa ett fungerande system, vi har möjligheten att skapa en trygg framtid för människor så se till att göra det nu också!


För den intresserade som vill veta mera http://www.migrationsverket.se/info/start.html

måndag 18 november 2013

Brungräddat leksandsknäcke

Så vidare värst dramatiskt mer än en knäckebrödsskiva är inte mitt liv just nu. Även om det inte är det minsta pausat så är det väl aningen stillsamt på händelser och och mingelpartyn.

Har väl förvisso aldrig vunnit pris i mingelmästerskapen, jag trivs bättre här under korkeken luktande på mina blommor liksom. Däremot vann jag en tatueringstävling. Jag ställde upp i klassen hårdrockstatuering. Fick dela förstapriset med en annan glad hårdrockare. Det var inte direkt en så ansträngande tävling. Känns ju inte som så stor prestation gjord av mig. Är ju som att visa upp snyggaste tavlan gjord av Rembrandt, menar hur svårt och jobbigt skulle det vara att äga ett sådant konststycke och sedan stolt visa upp, nej just det inte så jätte jobbigt. Kul var det i alla fall och glad blev jag.

Däremot har jag väl som vanligt haft skallen fullproppad av samhällshändelser på både på nationell och internationellt nivå. Jag blir i bland så jävla trött på mig själv att skallen ska lockas över att börja snurra och grubbla så snart jag hör något som väcker upp mitt medmänskliga samhällsintresse.

Som tex detta med upphandlingen av köttråvaror i Malung-Sälen kommun. Det lokala slakteriet förlorade upphandlingen vilket sorgesamt nog sätter det lokala slakteriet i mindre bra ekonomisk dager. Ja visst så kanske reglerna är i upphandlingssvängen, de är inget jag kan orda så mycket om för jag är dåligt insatt i lagarna gällande upphandling. Jag tycker det hela  är för jävligt oavsett hur reglerna är och ser bara stora förluster för alla inblandade parter.
Nå väl, det i sig var något som så klart satte igång hela min tänkarskalle. Men det som nog nära på provocerade fram politikern inom mig ännu mer var när självaste kommunalrådet Kurt Podgorski (S)
 klart och tydligt talar i de lokala nyheterna om hur alla människor bör ta sitt ansvar och handla lokalt på orten.
Att lokalbefolkningen skulle hålla sig i kommunen och inte åka till IKEA, Mora och orter utanför och handla. Kommunalrådet sa det så klart i ett tamt försök att få människor att tänka på det lilla lokala slakteriet och på något vis kanske försöka beskriva vikten av att hålla de lokala företagen igång.

Vad rev då igång hela mitt register inom mig av detta uttalande? Jo ett förbannat jävla sätt att projicera problemen på ortsbrona i stället för att aktivt ta tag i saken och fundera på nya lösningar och framtidsplaner för Malung-Sälen kommun. Framförallt då presentera en ny framtidsplan för orten. Hallå! Hur ska det se ut? Det som fungerat förut fungerar ju inte längre och det i sig är inte det minsta konstigt alls  för så ser samhällsutvecklingen ut i hela jävla världen. Det är just i de ögonblicket en stark ledare måste kliva fram, leda och styra upp.

I samma veva ledaren kliver fram och river upp gamla strukturer så skapar det en del oordning i leden, det blir massa otrevligheter som tex att bli ifrågasatt. Det skulle också kunna hända att någon blir riktigt skitförbannad. Men jag anser att detta är en ledares roll, i detta fallet kommunalrådets skyldighet att ordna fram illa kvickt.

Nu är jag inte så jätte korkad så jag begriper att butiker och ett levande centrum inte skapas av politikerna. Politikernas roll däremot är att skapa en levande ort. Ett ställe människor ska trivas i och känna sug efter att bo och besöka. Jag tjatar hål i skallen på alla i min omgivning om hur viktigt det är med mördande reklam och ansiktet utåt i världen om man ska vara med i matchen. Vilket även gäller som spelregler för att sätta Malung-Sälen kommun på kartan. Det måste sättas en mer personlig prägel på orten. Och det är nödvändigt i dag att synas och höras och där har vi ju nätet och all socialamedia som en toppen grej.

Det går helt över mitt förstånd varför inte kommunalrådet själv i just egenskap av kommunalråd tex har en egen Facebooksida? Snabbt som blixten når man ut till ortsbefolkningen med vad som händer och sker. Man kan snabbt presentera det dagliga arbetet, vad som sker under möten och vilka möten som komma skall. Man kan presentera och representera sig på ett kallekanon bra sätt. Kan man inte Facebook så kan man lära sig, min mormor har ju för tusan Facebook. Om inte det går så kan man ju skaffa sig en spökskrivare, det är ju inte heller så ovanligt att någon annan sköter den officiella biten om man inte har tid för det själv.

Kommunen har nu ÄNTLIGEN en mycket bättre hemsida, men enligt mig grå trist och tråkig. Men att ha tagit steget i från den som var är detta en stor förbättring. På den kan man läsa att den 28 Oktober fattade Kommunfullmäktige ett beslut om att anta en plan om att underlätta dispens i från strandskyddet i utvalda områden. Ja visst det får man veta om man speciellt söker på Just Malung-Sälen kommun. Men syntes man och fanns på socialamedier skulle det nå ut till så otroligt många flera som bara av en händelse snavade över den informationen. Allt i syfte att kanske locka några nya människor att vilja bygga och bo i kommunen. Det ska väl skrikas ut i hela världen vad kommunen har att erbjuda om man någon gång ska kunna ha en chans att locka till sig intressenter.

Får några år sedan processades det hårt om att byta namn i från Malungskommun till
Malung-Sälen kommun. Ett syfte var att de som skulle till Sälen skulle fatta att de var samma kommun och att detta skulle gynna kommunen i sin helhet?!? Okej minns jag fel eller var det så det var? Om jag inte nu har helt tappat minnet så undrar jag hur den effekten har visat sig? För en tid sedan pytsade också skattebetalarna in stålar i TV produktionen På väg till Malung beslut taget av kommunledningen. Allt i syfte att göra reklam för orten. Okej hur ekonomiskt väl investerade stålar var det då?

Kommunledningen tycks sitta lugnt i båten och någonstans tro att de små rycken av reklam ska rädda hela det förfall som väl inte kan undgå någon vid det här laget. Gissar att kommunalrådet inte heller håller med mig i den kritiken jag framför utan bestämt tycker att det visst jobbas i stort och i smått för att få orten att leva vidare.Hur förklarar man då den känslan av deprimerande utsikter som faktiskt finns på stapeldiagram? Det handlar om utflyttning, det handlar om minskade sökande till vissa gymnasieprogram, det handlar om en jävla hängbro som är blockerad i högsta känsla av öststatsanda, farlig att beträda och pengar till reparation ligger på is. What?!?

Ortsbor, vänner och intressenter ställ för tusan krav nu! Gör era röster hörda och det högt. Det har ni all rätt till i det demokratiska samhället vi lever i. Gör uppror och skapa framtiden. Om inte så fly hals över huvud. Jag vet att gräset är grönare på andra sidan. Det är inte alls dumt att flytta och leva i ett samhälle med en positiv anda.

Jo just ja. 700 000 kr är vad kommunen tjänar på att välja bort det lokala slakteriföretaget och ta det billigaste anbudet som de påstår ändå uppfyller samma krav på kvalité. Jo men tjena kungen, den som har smakat något av Karelius charkprodukter vet mycket väl att de äger ut det mesta i charken.

Länken till hela cirkusen om den här upphandlingen http://malung-salen.se/naringslivocharbete/upphandlingochinkop/upphandlingar/nyhetsarkiv/mersvensktkottochekologisktpamatsedeln.5.115cfd7a141efb9d7f072a.html

fredag 25 oktober 2013

Hörru ditt jävla praktpucko!


Så då var vi där igen då. När jag emigrerade till landet bredvid för ca 1 år sedan förfasades sig  en del människor över HUR jag kunde lämna min dotter kvar och flytta?!? Vad var jag för ondskefull morsa utan känslor?
Att min dotter gick andra året på gymnasiet och inte var den som valt att flytta till annan studieort tycktes inte klinga som ett möjligt scenario för någon av kritikerna till mitt tilltag. Att vi  inom familjen diskuterat om hon ville flytta med eller inte under en längre tid med för och nackdelar väl inbakade i diskussionen var heller inget som liksom kunde ana eller tycktes vilja tro.

Hörde även vissa tongångar i från hennes skola, vet att någon där hade ställt frågan till henne om jag hade tillfrågat henne om hon ville flytta med?!
Nej för fan det måste ni väl begripa att det aldrig var på tapeten, jag är ju en ond människa som skiter i mina ungar fullständigt och hals över huvud packar ihop mitt liv och går upp i rök framför ögonen på mina barn, eller INTE.
Jag valde att föra mina barn till världen och jag kommer alltid att vara deras mamma och det behöver jag inte tala om för dom, det vet dom i vått och torrt. Men även en mamma har sitt liv och det livet ska levas. Detta är inget egoistiskt tänk, det anser jag är ett mänskligt rättighetstänk Jag kommer vara deras mamma men jag kan inte leva deras liv. Jag ser det som min uppgift att ge de självförtroende nog att våga leva sitt eget liv och fatta sina egna beslut, kanske i bland med stöd och på puttning av mamma.

Jag tycktes göra något alldeles galet förbjudet just den där gången för 1 år sedan. Mötte en del konstiga frågor med antydan mot att det inte var okej att göra det jag gjorde. Någonstans så är det mycket provocerande för en del människor att en mamma flyttar och den unga vuxna dottern är kvar.
Jag lämnade mitt barn, men jag har aldrig och kommer ALDRIG att överge henne. Det är en betydande skillnad och långt i från samma sak.

Av olika orsaker och livsomständigheter bestämde jag att vara i Sverige under mitt barnbarns första tid. Jag har jobbat under sommaren tills nu och allt har fungerat bra. Jag blev kvar i Sverige mycket längre än beräknat av orsaker som hänger kvar sedan många långa år tillbaka samt att jag faktiskt kunde jobba på och valde då att göra så här.

Nu har tiden kommit för att återvända, och då kommer det där igen, men hur kan du göra så!
Öhhh ja hur kan jag välja att vilja skapa mig ett eget liv trots att jag är både mamma och mormor nu mer? Och det ska alla veta att jag återvänder inte till mitt nya liv med en klackspark. Jag har ett hjärta som skriker och svider, men inte för att jag på livsvillkors vis  tror att mitt barn inte klarar upp sitt liv själv. Jag har ett svidande hjärta för att jag tycker så mycket om dom. Jag kommer sakna de spontana som träffarna, kommer sakna fikastuder och bara en liten snabbpuss på mitt barnbarns runda kind.

Jag är inte småbarnsförälder, jag är mormor och tycker mig ha rätten att ha ett eget liv trots detta. Det är min dotters ansvar och livsuppgift att ta hand om sitt barn, inte mitt. Hon måste skapa sin egen familj. Jag har haft min småbarnstid med mina barn, och nu är vi i en ny epok. Det skulle vara helt fel av mig att rycka in som något annat än mormor och ta det ansvaret i från mitt barn som hon valde att ta. Jag tänker inte underskatta hennes förmågor utan jag vet att hon kan och klarar det bra. Att som mormor ta över ansvaret för sitt barnbarn är inte rätt. Det är band som ska skapas mellan föräldrar och barn, inte mellan mig och mitt barnbarn. Jag ska stötta och finnas som mamma och mormor för de båda, det kommer inte på tal om något annat. Och det är inget min dotter någonsin krävt heller.

Men jag finns där som mormor, den som lånar i bland. Den som man kan sova över hos, den som hjälper till i bland med saker den som ger oändligt med kärlek och trygghet. I går var jag och mitt barnbarn ute på tumanhand. Hade det så trevligt och godsamt, kärleken sprudlade och känns verkligen ömsesidig. Så ska det vara.

I bland är småbarnslivet tufft och svårt, det har det nog varit för oss alla som har barn mer än en gång. Men för varje pers så lär man sig saker och man skapar de där banden som faktiskt stärks och att man som förälder ser att man kan hantera de mest märkliga sakerna utan att faktiskt trilla av pinnen. Vill man dansa genom livet på rosa små moln och inte uppleva sömbrist och frustration så är det där med barn inte det rätta alternativet för att uppnå den önskan.

Jag hoppas nu ha kunnat stilla er där ute i stugorna en liten smula. Jag överger inte mitt barn och barnbarn, men jag lämnar de. Två olika saker glöm inte det.


onsdag 23 oktober 2013

Hoppets brinnande låga får inte slockna


Med och motlut i livet, så gör det till och kanske är det just det som är meningen med livet?

Av olika orsaker och anledningar har jag just för stunden en stress inombords och det är inte bra. Hjärtat pickar fort och jag vaknar när jag sover med ett ryck och får lov att dra efter andan.

Okoncentrerad och ofokuserad och försjunker in i mina egna funderingar.

Vad är det som håller på att hända med mig? Flera orsaker och belastningar i livet har pressat mig till den här gränsen. Jobbigt jobbigt så otroligt jobbigt.

Har funderat tillbaka till den där gången då jag föddes 1976 och det är få perioder under min livstid som inte varit fyllda med oro och stress. Inte konstigt att det tar ut sin rätt till slut och sist.

Har fattat på senare tid att nästan hela mitt liv har bestått av nödlösningar och "hemfixande" för att få saker att rulla på. Underligt nog är jag van den livsstilen och har inte så noga funderat på det närmare, tills nu på senare tid.

Jag börjar närma mig en ålder av 40 år och har funderat på om det i sig är en liten del i det hela. Min farsa avfärdade detta med ålderskriser bestämt när jag läste psykologi på gymnasiet. Han menade på att det bara var en ursäkt för att skilja sig och hitta någon ny att rumla runt lite med och att man fan i mig fick kämpa lite.

Farsan hade rätt, det är jävligt enkelt att hänga upp känslor på saker och ting utanför sitt eget ansvar. Klart att det är bekvämare än att faktiskt se på sig själv och erkänna att mina problem är mitt ansvar.
För så ligger det till, har jag problem så är det mitt ansvar att lösa det hela och man kan inte förvänta sig att Gud fader och den heliga anden dyker upp och likt Joe Labero svingar med trollstaven och vips är allt löst.

Jag är i konflikt med mitt inre just nu. Konflikten handlar om vart mitt liv ska ta vägen. Jag har inte haft ett fast jobb på många år. Kortare eller längre vikariat och aldrig arbetslös. Men jag har aldrig varit med i arbetskompisgänget på riktigt, jag har inte varit medspelare till 100 %.
Det är villkoren jag levt efter och valt självmant, och det har gått bra. Har så klart varit den som jobbat under jular, midsommar och semestrar, det har inte stört mig alls fören nu. Och jag har trivts jätte bra.

Jag vill ha tryggheten, jag vill ha semester och jag vill verkligen veta i från dag till dag hur mitt arbetsliv kommer se ut längre fram än i bland bara kanske tills nästa vecka, eller nästa dag. Det är vad saken handlar om. Har fina arbetskompisar saken handlar inte om det, det handlar om arbetsvillkoren och tryggheten.

Jag är snart 40 år och nu och min själ behöver lugn och ro och jag måste försöka skapa det. Har sedan gymnasietiden riktat in mig på olika typer av vård. Läste vård på gymnasiet och lyfte mina betyg enormt i från mina katastrofala högstadiet år. På den tiden hade man sifferbetyg och jag hade ca 2 i snitt i grundskolan. På ett bananskal kom jag in på min gymnasieutbildning och avslutade den med 4 i snitt.

Jag var så stolt och glad, jag kunde och den skinande 5 an i betyget i ämnet psykologi gjorde mig stärkt. Jag visste då att det var min grej, kände det i hela kroppen ett intresse var väckt.
Knackade mig fram i böcker och övningen gav färdigheter, det gick lättare att läsa för varje gång. Läste om vetenskapsteorier, sociologi, psykiatri och funderade ofta på ämnet.

Då på den tiden så jobbade jag extra på vårdhemmet, det var skoj och jag lärde mig mycket av de äldre. Framförallt mycket om individer om hur snabbt man som vårdpersonal fick lov att växla i sitt sätt att bemöta olika vårdtagare. Att lära sig känna in vårdtagaren och utifrån det knacka på och be om lov att få kliva in i vårdtagarens inre. Detta har följt med mig under hela mitt yrkesverksamma liv. Säkert har jag trampat i klaveret många gånger också.

Under de  senaste fem åren har jag befunnit mig inom psykiatrin, något som varit en dröm sedan jag avslutade gymnasiet och fick den där gnistrande fina 5 an i mitt betyg i psykologi. Jag läste en kurs i Psykologi på Universitetet i Karlstad och fick då inblick i den friska hjärnans sätt att vara och fungera. Men det var ju den där delen med den sjuka delen som intresserade mig mer, så jag riktade in mig på psykiatri.

Kom in på utbildningen i Säter där jag läst klart många kurser i psykiatrisk omvårdnad. Men kom inte fram till examen eftersom livet ville annat då. Och jag valde då att befinna mig inom psykiatrin och inhämta kunskaper och erfarenhet i stället, har jobbat i stället. Jag har tränat på GAF skalor, jag har tränat på att koda diagnoser enligt DSM bibeln. Den boken som brukas i hela världen för att ställa diagnoser, alla diagnoser har sin egen kod. Och läser du i en journal så ser du kodningarna, nu har jag glömt koderna jag så väl kunde då. Jag har läst Socialtjänstlagen och lärt mig Hälso och sjukvårdslagen. Har varit på mängder av föreläsningar och diskussionsforum. Har gjort mängder av arbeten och hemtentor. Har kikat på instruktionsfilm om hur man enligt lag lägger människor i bälte, har lärt mig hur och vad de olika tvångslagarna innebär och jag har lärt mig förvaltningsrättens funktion i det hela.

Allt detta har intresserat mig och en av anledningarna är att just den här gruppen människor med psykiatriska funktionshinder för de är helt i beroendeställning. Ofta utan anhöriga och ensamma i världen. Av naturliga orsaker så har de sällan anhöriga runt sig och ofta handlar det om tvång som utfärdats av samhället. Samhället ska alltså avgöra om det är lämpligt att ingripa och köra över en människas personliga integritet med tvång och utifrån detta medicinera en individ som den friska delen av samhället står för. Allt för att skydda personen i från att skada sig själv eller andra.

Lägger inga värderande ord i den tvångslagstiftning vi har mer än att det visst kan vara nödvändigt i vissa fall. Och som alltid då det gäller bedömningsfrågor så kan fel begås. Och jag är säker på att detta sköter den process som i dag pågår runt Sture Bergwall. Det jag med säkerhet vet är att tvångslagstiftningen och dess sätt att utfärda tvångslagar kommer att diskuteras och är nu en het potatis inom Sveriges psykiatriska slutenvård.

Under tiden som student talade vi ofta om att kränka personen så lite som det möjligt går i vårat arbete. Hur gör man det när man möter en vårdtagare utan sjukdomsinsikt kan man fråga sig? Ja det är jätte svårt och en stor utmaning dagligen. Ofta så har inte vårdtagaren sjukdomsinsikt alls, det ingår liksom i konceptet och UFON som ska äntra jorden och TV apparater som sänder dolda budskap är inte ovanligt alls att man får höra talas om, för vårdtagaren är detta deras verklighet.

Nå väl allt detta har jag känt att varit min hemma plan. Jag har under en lång tid funderat på att ta upp studierna men inte kommit fram till hur och vilken väg jag skulle ta.
Rätt som det var kom det en insikt till mig. I allt detta givande av min själ till andra människor, en del till de jag jobbar med och en del till de i min privata omgivning, så kom insikten.

Jag ska INTE jobba med människor, jag ska jobba FÖR människor. Och alldeles helt självklart och uppenbart så är det ju Statskunskap jag ska läsa. Självklart med en mera inriktad gren mot sociologi och juridik. Inte statistik och mattematik, det är ju inte min kopp med kaffe och kommer aldrig att bli.

Bitarna föll plötsligt på plats och jag förstår nu varför mina tidigare studier alltid har stupat före målgång, jag ska inte hålla på att vårda och ge av mig själv. Jag så klart hjälpa människor men inte i direkt omvårdnad. Jag ska befinna mig på lite avstånd men ändå bruka mig av livets alla erfarenheter som ingen kan ta i från mig.

En lång text i bloggvärlden som inte handlar om det strålande ljusa livet med huset under renovering och rätt klädda barn i märkeskläder och en dos löshår. En fullkomligt ointressant text för dig men nödvändigt för mig att skriva om. Så blev det i dag, i morgon är en annan dag.

Godnatt, vart och vem du än är <3

fredag 11 oktober 2013

Familjeföretaget

Träffade min stora kärlek för snart 14 år sedan. Kände honom sedan tidigare, samma fester, gemensamma vänner och kretsar.
Så snygg, så cool och det bästa av allt hårdrockare. Så här i efterhand så vet jag att han också haft ett gott öga till mig men kanske ansett mig som lite för ung. Jösses jag är ju hela 7 år yngre.
Under ungdomsåren för visso en stor skillnad, i dag som vuxen inte så värst märkvärdigt.

I början av vårat gemensamma liv så minns jag hur jag då frågade min dåvarande nygifta granne hur tusan man liksom kan gifta sig med någon och lova på heder och samvete ( eller hur man nu säger i kyrkan) att leva resten av sitt liv med en människa. Eftersom jag i princip hade flytt i från det förhållande jag hade haft innan så kändes ett sådant löfte helt absurt och alldeles otänkbart. Jag var inte bara bränd i från det, jag var helstek kan man säga. Ännu i dag får jag äta skit i från det förhållandet som ändå avslutades för 17 år sedan.
Min granne svarade kort och okomplicerat på frågan. Hon sa att man liksom bara vet det, det känns sa hon.

Det slog mig då att det inte finns något facit på livet, ingen klar och tydlig manual att läsa sen följa. Det handlar om intuition, det handlar om att lita på sig själv. Det var just i det där att lite på sig själv som jag drog vinstlotten. Har aldrig riktigt lidit av dålig självkänsla. Jag har allt som oftast kunnat lita på mig själv och följt mina egna signaler. Man skulle ju kunna ana att det mycket destruktiva förhållandet jag lämnat skulle ha skadat min känsla på egen tillit. Men jag valde att se det tvärt om, jag valde att se det som att jag absolut klart och tydligt visste vad som var mindre bra för mig. Jag valde att se det som lärdom, jag valde att se det som en utvecklande fas i mitt eget liv. Just då kunde jag inte sätta orden på det, men i dag kan jag det och det var just så jag hanterade saken då.

Jag har en stark tro och faktiskt insikt om att jobbar du dig ur det svåra själv, det som fan i mig känns fullständigt för jävligt och omöjligt att ta sig i från så möblerar du om inom dig själv. Du möter dig själv på ställen du inte trodde att var möjligt, du får möta känslor som är svidande likt piskrapp, du svävar i känslorna och åker bergochdalbana. Du reser dig upp, faller igen, blir omkullsparkad och det smakar blod i munnen. Det viktiga är att inte fly i från känslan och bli rädd, det viktiga är att finnas i känslan och jobba sig i från den.

Det är just i det ögonblicket du tar kommandot över ditt eget liv och verkligen dräper draken. Är du sann och ärlig mot dig själv så kan du också låsa upp nya dörrar och stänga gamla och kasta bort nyckeln. Det låter jävligt präktigt och enkelt, det är det inte. För att möta sig själv och sin egen person är skitläskigt och svårt. Det är inte alltid så skoj att se sina egna brister och sätt att vara och förlika sig med dom. Men en sak är ganska finurlig. Det du gjorde i går är redan gjort, i dag har du en ny chans att göra saker annorlunda och förändra. Tror inte så värst på att söka svaren i det förflutna, även om det är bra att kunna se orsaker och verkan. Vad jag menar är att varje dag du vaknar så har du en ny chans att förändra och skapa ditt liv. Känner just nu i skrivande stund att det känns som om jag är någon halleluja mänska som vill höja mig till skyarna, det är inte min avsikt. Jag vill mer försöka beskriva på ett enkelt sätt att det går eftersom jag själv har lidit av många tvivel och många gånger tänkt att det här går inte.

14 år har snart gått sedan jag själv ganska solklart kände att den här mannen vill jag leva med i resten av mitt liv. Precis som två pusselbitar passade vi ihop. Jag trodde inte att det fanns en människa på denna jord som skulle visa sig vara så kompatibel och likt mig själv. Värderingar, intressen och humor delas. Vi skrattar oftast åt samma saker, vi vet nästan alltid hur den andra tänker. Vi fyller i den andras meningar och ofta säger den ena det som den andra just skulle säga.

Vet inte hur många gånger det hänt att vi handlat utan att prata med varandra och när vi kommer hem så visar det sig att vi nästan har exakt samma varor med oss hem, bara det att ingen sa och gjorde upp vem och vad som skulle handlas. Kycklingfilé x2, kaffepaket x2, toalettpapper x2, ost x2, tvättmedel x2......osv.

Vi har vissa olikheter också men de olikheterna vi har är också så fint utformade att de väger upp den andras. Viss irritation kan också uppstå och för det mesta är det jag som blir jävligt förbannad och tappar konceptet. " Jag är aldrig osams, det är det hon som är" brukar det låta :-)

Jag har inte levt med min kärlek på snart ett halvår. Jag har varit i Sverige och gottat mig i mormorskapet och jobbat en del. Har under de här halvåret inte setts så många veckor. Men det fungerar ändå bra i familjeföretaget, det går bra. Men visst saknar man de gemensamma skratten, att lösa saker gemensamt att ha sin andra hälft nära.

Jag tycker mycket om dig Jonas. Och jag vet vad du brukar säga. Att du tycker mycket om mig också och om det skulle förändras så säger du till ;-)

torsdag 10 oktober 2013

Mormor jag är här nu.

För ungefär 1 år sedan fick jag det där chockerande samtalet hem till mig i Norge.
-Det är en sak jag måste berätta för dig mamma, jag är med barn.

Hela min tillvaro ställde sig upp och ner. Ändå så tror jag att jag just i detta ögonblicket höll mig så lugn det bara gick trots att hjärtat frös till is för ett ögonblick.

Jag blev just då skrämd i från vett och sans, inte för den lilla babyn i sig. Utan mer för allt det andra den helvetes jävla diabetesn hjälper till att ordna med fan själv som avsändare.

Att min dotter skulle klara av att ta hand om ett litet barn var aldrig något jag tvekade en sekund på. Men det var transportsträckan av de 9 månaderna som gjorde mig skräckslagen. Det var den stora risken för fosterskador som skrämde skiten ur mig.Det var de farliga skadorna som kunde komma för den gravida mamma som skrämde mig. Utslagna organ helt enkelt kroppsligt haveri hos både mamma och barn.

Det tillkom ju också det jätte jobb som tillkom på buss till Specialistmödravården i Falun på buss 16 mil enkel resa. Det tillkom också en ständig oro för att för lågt blodsocker skulle komma så fort när det var tvunget att ligga så pressat att min Thilda skulle svimma och inte hinna be om hjälp.

Där satt jag 65 mil bort och skulle inte kunna göra något, jag kunde inte vara nära även om mitt hjärta skrek och oron kunde ha tagit kål på mig för mindre.

Sen kom det där samtalet i Maj som förändrade våra liv och familjen.
-Hej Mamma. Hon är här nu och vi mår bra. Hon får lite extra hjälp med syret annars mår hon fint.

Tårarna bara kom som en strilande vårbäck på mina kinder. Fattade knappt att det var sant. Jag var nu mormor och min lilla unge var nu själv mamma. Det var en magisk känsla och faktiskt nästan overklig. Thilda hade kämpat stenhårt under 9 månader och uppnått målen, hanterat sin oro och ändå gjort allt så bra. Täta besök på Specialistmödravården och kuskat fram och åter på denna buss flera gånger i månaden.

I går blev Thea 5 månader. Jag har fått följa henne nära under den här tiden. Och den kärleken jag känner till den lilla varelsen är svår att beskriva. Att mötas av hennes vackra ögon och stora leende när jag träffar henne är så otroligt fint och kärleken sprudlar.

Jag får ofta frågan om hur det känns att vara just mormor, speciellt då jag själv inte kanske är så jätte gammal. Har funderat på det ofta och jag vet inte riktigt om jag förändrades som så. Jag fick den äran att bära ytterligare en till titel, förutom mamma så blev jag också mormor. Förändringen är att jag fått en till liten människa att älska och stötta i livet. Jag har fått den äran att se detta lilla människoliv komma till världen. En liten människa som sprider sig glädje och kärlek runt sig. Jag blir älskad som den mormor jag är och jag kan bara ösa ut kärlek i från mitt hjärta, det är vackert.

Nu snart stundar den tiden då jag själv får flytta över mig till andra sidan gränsen. Det kommer kännas svårt att åka i från min älskade dotter och barnbarn. Men jag har inte mitt liv här längre, jag är klar här. Men att lämna de dyrbaraste människorna i mitt liv kommer smärta i hjärtat.

Ta vara på varandra <3

onsdag 9 oktober 2013

Saker som jag gör.



Jag svär, dricker pilsner och lyssnar på hårdrock. Avvikande för vissa vardag för mig.
Jag är 37 år mamma till två och mormor till en liten mandelgris <3

Känner mig som ganska normalt fungerande människa i samhället.  Jag tycker om livet och jag har också sett livet i från många olika perspektiv, jag har också sett döden och känt den på mycket nära påtagligt sätt.

Där har vi lite av pudelns kärna av vad som format mig. Jag är stolt och glad för det jag åstadkommit hittills under livet. Vissa saker kunde jag gjort annorlunda och bättre, andra saker har jag hanterat skitbra. Så som det blir, det som är livet liksom.

Har också lite av ett hemligt mål att skapa något större livsverk, mina barn är så klart det största och finaste jag skapat. Inget kommer bräcka den biten. Men jag vill göra något stort förutom det. Jag vill vara den där kuggen som snurrar igång något nytt, något som jag kan baka stålar på. Och jag ska fan i mig ta och göra det också.

För en tid sedan satt vi i skiten rejält, vi var klientelet som ansågs vara lägst på näringskedjan. I alla fall om man frågar Kronofogdemyndigheten. Vi lärde oss jävligt hårt och med isande kyla att hamnar du i ekonomisk kris och blir ett köttstycke inslängt till hyenorna (läs kronofogdemyndigheten) så är du den som helt enligt spelets regler och Svenskstat skall utnyttjas till fullo. Du sitter stenhårt fast i en beroendeställning som denna myndighet till fullo utnyttjar till 100%.

Jag kan ju sätta på mig partyhatten och utbringa ett SKÅL och be om en fanfar för ingen av hyenorna lyckades driva in något av våra hus. Vi fann handlingskraft och ordnade med ett hårt jobb och många sömnlösa nätter hela saken själv. Men avgifter och fullständigt oskäliga värderingar gjord av Mäklaren får vi i alla fall betala. Trots att vi ansåg och ännu i dag anser att värderaren/ mäklaren fullständigt misskötte sitt jobb. Ändå håvar den ockraren in mängder av kronor och kan gott fortsätta smörja kråset och gå på sina vinklubbsträffar med goda vänner. Givetvis går detta bra eftersom han är polare med kronofogden (svenska staten) och speciellt utsedd för uppdraget. Vi var ju bara skuldsatta små lortar som inte var vatten värd.

Kan förstå att många anser att man får väl för fan skylla sig själv. Givetvis tar jag mitt personliga ansvar i den saken. det gick över styr, och det gick förbannat fort detta förnekar jag inte. När kontrollen väl är tappas så snurrar snöbollen mycket fort och jag tror att det är ett ganska mänskligt fenomen att man blir fullständigt nedslagen och inte vet varken ut eller in, man tappar handlingskraft. Det är ju inte direkt så att kronofogden sänder ut en ekonomisk rådgivare för att hjälpa. Staten vill ha in sina pengar det är den bistra svidande sanningen. Det fungerar heller inte så att man känner sig så värst tuff och kaxig och tar det hela med en klackspark. Det här handlar om en kris och varje människa som läst om hur en kris fungerar kan snabbt omvandla det hela till att det första som sker är just en typ av handlingsförlamning och chock. Sen kommer fasen då man kanske kan börja ta i saken och sist fasen då man börjar leva i vardagen igen. Chocken i sig handlar inte om att det blir en överrasknings moment , det handlar mer om att chocken om att kronofogden kommer och tar allt du äger och du står för det faktum att hur mycket än du nu har försökt, vänt och vridit på saken så går det inte längre.

I detta ligger en hel del av mänskligt psyke som kallas bortträngning också. I dag har vi mat och husrum, det skitjobbiga tar jag tag  i morgon. Då måste jag fixa det hel....sen går en dag och en till.

Vad jag vänder mig mot är att det är fullt lagligt att verkligen tjäna pengar på människor som inte har några. Företag som anställer folk som åker ut med delgivningar, mäklare som tjänar stora arvoden på värderingar så att kronofogden ska veta hur mycket pengar de kan håva in, värderingen för den som blir ifråntagen sitt hus betala genom det kronofogden driver in. Så hur mycket den värderingen kostar skiter ju alla i utom mäklaren som gärna saltar räkningen. Mäklaren har ju staten i ryggen och människor i beroendeställning som vem ställer sig upp för de som blir i fråntagna sitt hus?

Förr åkte Polisen ut med delgivningar, i dag så är det alltså privata företag som anställer delgivningsmän som sköter den saken och vem betalar då delgivningsmännens löner? Det kan ju säkert begåvningsreserven skita ut ett svar på i sömnen. För varje delgivning du skriver på får du betala en avgift på hundratals kronor. Så som skuldsatt är det verkligen svårt att se ett slut på eländet, det är svårt att se att man någonsin ska ta sig ur den ekonomiska krisen när de som ska driva in skulden gör sig pengar på någon som verkligen inte har pengar. Jag hade turen att faktiskt reda ut situationen, alla har inte samma tur och psykiska styrka att göra det.

Hur detta fungerar är svårt att förklara för någon som aldrig varit ner i varggropen och vänt, jag lovar att jag själv heller inte förstod spelets regler tidigare. I dag gör jag det och jag kan bli uppriktigt förbannad på ett system som detta. Samtidigt kan jag känna en viss tacksamhet för att jag har blivit väl inskolad i samhällets bottenskrap. Hur Sverige talar vitt och brett om hur väl fungerande system vi har och vilken trygghet det skall inbringa i människors liv. Fuck you säger jag då, det är bara löständer som skallrar, det ligger inget bakom det trygghets pratet.

Givetvis vill de som man är skyldig pengar ha sina pengar, av mig har de fått det också. Men att det ska gå att göra stora affärer på de som sitter i ekonomisk kris i från början och utnyttja situationen gör mig jävligt förbannad. Jag och min familj redde oss ur hela situationen, men det finns de som aldrig tar sig ur det hela och faktiskt får mycket högre skulder än de hade i från starten pga dessa jävla ockrare och avgifter.

Ett litet tips till Kronofogdemyndigheten är att i stället för att anlita delgivningsmän så kan de ju i första läget erbjuda en ekonomisk rådgivare som kommer ut på ett besök med medhavd kaffekorg.

Jag heter Sabina och är varken bättre eller sämre än du. Godnatt världen, vi ses i morgon.

lördag 7 september 2013

Lundsberg lite strykjärn och att lära för livet

Under den sista tiden har det varit mycket fokus på ett av våra riksinternat Lundsberg. Strykjärns händelsen har nog inte förbigått någon av oss. Inte mig heller för det tände en gnista inom mig som gjorde mig rejält skitsur och förbannad, det är heller inte första gången Lundsberg har varit på tapeten med sitt pennalistiska skitpå dig tramsade som för mig är oacceptabelt.
 Lundsberg grundades en gång i tiden för att plocka fram starka ledartyper som skulle arbeta i ledande positioner. Tanken på den tiden kanske var god, lika väl den tanken om hur man fostrade ungar till stenhård individer som skulle klara sig genom att slå sig fram i affärsvärlden. Där och då sattes nivån av kamratfostran och pennalism i väggarna och har seden då har det inte gått att tvättas bort. Och uppenbarligen lever detta kvar trots att rektor säger att det är nolltolerans på skolan.

Beakta att styrelsen ständigt värvar sina ledamot som själva varit elever eller på något vis har anknytning till skolan. Så jag ser detta som en sektliknande skolform där det absolut inte ska läcka ut saker om vad som försiggår där egentligen. Jag kastade mig genast in i debatten och noterade en sak, 200 elever grinade och jämrade sig för att skolan skulle stängas. Allt fokus låg på de stackarna som på tre sekunder blev utan både boende och skola. Men INGEN har nämnt ett ord av de två skolkompisarna som blivit brända av några äldre som i den uppnådda åldern av ca 18 år ta mig fan borde ha vetat hut för länge sedan!

Skolinspektionen beordrade omgående en stängning av skolan och jag sa redan då att det här kommer inte att hålla. Jag ger mig tusan på att Lundsberg kommer öppna och att Skolinspektionen inte orkar hålla fast vid beslutet. Jag fick nästan rätt, det var Förvaltningsrätten som gick med på det man kallar inhibition därför är nu skolan öppen igen tills utredningen av skolinspektionen är klar. Det är inte politiker som styr Sverige, det är näringslivstopparna och i detta fallet tycker jag att man kan se det hela tydligt.

Under mina debatt så fick jag på skallen av en instagram "fjortis" som ansåg mig som absolut ovetande om saken och att eftersom jag inte tillhörde skolan så skulle jag vara tyst. Taskig syn på demokrati kan jag tycka men en sak glömde den lilla snärtan bort. Riksinternaten för en lite större släng av sleven än en vanlig skola i från skattepåsen. Så jag anser mig som skattebetalare absolut rättfärdigad att få tycka i Lundsbergfrågan, och det kommer jag att göra så länge jag vill också för den delen. Vi har i dag absolut inget behov av denna förlegade skolformen de tre riksiternaten står för och är till för. PUNKT!

När vi då befinner oss i skolans värld så vill jag bara berätta om den otroliga lyckan och berättarlusten sonen kände då han i dag kom hem efter sin lägerskola. Sedan i Måndags har han tillbringat sin tid ute på en Ö i Atlanthavet. efter Ön finns inget mer än havet så den ligger långt ut i vattnet. Detta gjorde mitt bröst mycket åtsnörpt kan man säga. Liksom som om jag fick ett paketsnöre runt halsen eller något liknade. Tycker illa om skvalpande hav och böljande oceaner. Nästan så att jag ville gråta en skvätt när jag fick bilden av honom på MMS när han vinkande hej då till sin arma moder. Nå väl han har ju den turen att pappa i familjen har mer impulskontroll och tar det hela mycket soft så att säga. Jag är ju mera som en kladdkaka när det gäller den saken. Pappa i familjen har en filosofi som jag inte kan med, så länge man inte hör något så är det väl bra då, säger han. Har ni hört på fan!

Försökte få honom att ringa ut till Ön bara för att höra sig för lite, men där stötte jag på patrull. Vågade inte be om telefon numret dit själv häller, jag är väl medveten om min obefintliga impulskontroll gällande telefonering när jag av någon anledning verkligen tror att sonen har brutit ben och armar i samma veva han lider skeppsbrott eftersom lärarna har tappat bort honom. Till sist kom vi till en överenskommelse. Sonen var tvungen att absolut ringa sin mamma så snart hans pappa hade plockat upp honom på skolgården efter hemkomst ca kl 11.30, det gick hans pappa med på att fixa.

Strax före kl 12.00 ringde min mobil och jag hör en sprudlande pojke i telefonen som glatt berättar att han är hemma nu.
-Hej mamma jag är hemma nu!
-Men kära nån så roligt att höra i från dig. Är allt väl och hur har du haft det?
-Åhh jag har haft det jätte bra. Jag har fiskat och lärt mig en knop. Det var lite svårt att förstå på norska men en kan jag nu. Jag var den enda som vågade agna för krabbfisket, man skulle liksom peta en tråd genom ögonen på ett torskhuvud så att inte krabban kunde dra i väg med det. Jag har smakat krabba också.
-Det var allt modigt av dig, hur smakade det då tyckte du?
-Nja det var väl inget speciellt med det salt bara liksom.
-Vad har ni käkat mer då?
-Norsk pölse, det tycker jag ju inte är så gott och det vet du ju. Men jag tänkte att det var lika bra att tugga i sig för jag vet ju att jag blir pittsur och får huvudvärk om jag inte äter och det är det ju inte värt.

Känns betryggande att den lilla grabben, som man snart kan kalla man faktiskt har den insikten om sig själv. Jag känner hur en glädjetår tränger på, samtidigt som jag känner mig stolt så klart. Med en så glad röst fortsätter han att berätta.
-Det var nästan bara jag som hade havsfiskespö med mig också. Och jag fick en Lyr, det är visst en fisk i torsksläktet. Den stretade mot så min lärare fick lov att hjälpa mig.
-Men så spännande det låter. Känner mig glad för att din lägerskola har varit så bra.
-Ja det har varit så bra och vet du vad mer jag har ätit förresten, jag har faktiskt smakat på snigel.

Tänker lite snabbt att det är ju underligt att snigel går bra att käka när det kan vara nog så svårt med vanlig husmanskost mellan varven. Ungarna överraskar minsann när man minst anar. När vi avslutat samtalet med några pussar och kramar så tittar jag upp mot himlen och tänker så långt bort i från mig halva min familj är. Långt så långt bort och jag får lov att i smyg torka mina tårar eftersom jag är på jobb. Vart jag än skulle befinna mig så är det någon i min familj jag kommer sakna. Även om jag vet att alla reder sig bra utan mig så känns det nog så svidande i hjärtat. Men så här är våra liv och vi har valt att lösa livet så här. Just nu är det vad vi har att rätta oss efter.

I skrivande stund så funderar jag också lite på vilken skola som är bäst, den skolan som lär barnen att käka sniglar för att det är tjusigt och status, eller den skolan som haft tre klasser med sig på en Ö för att studera fiskerinäringen i från förr och smakat på en snigel i studiesyfte?

En sak är jag tämligen övertygad om och det är att min son ALDRIG skulle bränna en skolkompis med strykjärn men lätt klara sig i skog och mark utan att förolyckas på något vis. Min son behöver ingen kamratfostran. Han har undervisats i vett och hyfs och har ett hjärta utav guld och kommer klara sig bra i livet för att han just är den han är.

Jag älskar mina barn <3

måndag 19 augusti 2013

Till alla muslimfientliga

Läs den länkade artikeln och fundera en smula.
http://www.dt.se/nyheter/dalarna/1.6189637-fortsatter-hans-kamp-fran-dalarna

Det får bli mitt budskap för dagen

Så kom den där dagen

Har jobbat i Sverige under sommaren. Sonen har tillbringat sitt sommarlov på resandefot under alla veckorna. han har levt med sin ryggsäck och kuskat runt på luffen. Precis så som han älskar att leva och vara. Jag fick möjligheten att vara i Sverige och det kändes bra att få vara mormor och så nära. Jag valde den möjligheten.

I går kom den där dagen ingen av oss riktigt ville skulle komma. Sonen åkte i väg till Norge och sin vardag för att börja skolan. Själv är jag kvar i Sverige för att lösa en del saker som jag löser bäst på plats. Jag lever en dag i sänder och har ingen plan, skönt i vissa aspekter, bedrövligt tungsamt ur andra vinklar.
Försökte skärpa mig så gott jag kunde utan att visa hur tårarna trängde på, men det gick inte. Han gav mig den varma kramen och sa hej då, hoppas vi ses snart mamma. I det ögonblicket gick barriären sönder och tårarna kom som ur en öppen kran.

Ja vi lever så här utspridda i världen, men ändå en familj som är så nära. Vi valde att lösa vårat liv och ta mig fan inte sätta oss till ro med armarna i kors. Vi var tvungna till att handla och skapa det livet vi ville göra. Arbetsplanen för det blev då att emigrera och skaffa jobb som man får bra betalt för att göra, framförallt skapa ett liv på fritiden som vi gillar. Ett liv som innebär att vi faktiskt kan skapa ekonomiska förutsättningar för att vara de vi vill. Vi bestämde oss för att inte göra oss till offer och handlingsförlamade stackars satar. Vi ville ta ansvar för våran egen framtid och skapa den och vi gjorde det. Därför lever vi i dag som vi gör och priset vi betalar är att vi många långa stunder lever i från varandra.

Det gäller att ha stort tålamod och vara gjord av hevymetal för att leva så här. Det bygger också på tillit och stort förtroende. Många har frågat mig under resans gång hur det går för norskarna när jag är i Sverige. Det är en fråga som jag själv inte personligen ställt mig. Varför skulle de inte klara sig utan mig? Deras liv står inte och faller med mig. Tror inte någon hade funderat på det viset om det varit tvärt om. Om jag hade varit den som varit mer fastboende med min son och pappan varit den som varit mera entledigad. Kan trösta omvärlden med att de två grabbarna klarar sitt vardagliga liv med tvätt och mat jätte bra. De städar i bland också faktiskt. Läxorna blir gjorda och smörgåspakken ordnas på bästa vis.

Något som kan provocera mig ordentligt är när man hör andra sätta sig till ro, tala om så bedrövligt det är för de har inte jobb, det är svårt ekonomiskt och ojojoj hur ska det gå. Ja men fan ta tag i det då, packa ihop och flytta. Man kan inte rycka upp barnen ur skolan, man kan inte flytta för man har ett hus, man kan inte för att.......
Ja för vad då? Jo för egen rädsla, det är vad det handlar om. Jag har svårt att tro att jobben kommer trilla ner i från himlen och vips får man en bra lön och det hela löser sig om man inte själv jobbar för saken. erkänner att jag själv en gång i tiden var just den där som  byggde hindren och var feg som tusan. Men det är inte så farligt att ge sig av, det är faktiskt ganska utvecklande och trevligt. Men det bygger på att man vågar se sin vardag som annorlunda och att det inte alls blir så som man levt utan att saker och ting förändrar sig.

Jobba stenhårt och tro inte att saker faller ner i från skyn. Välj din inriktning i livet och kör. Ingen minns en fegis :-)

måndag 22 juli 2013

Tågluff, så jävla metal !

The Trooper, aldeles jätte fin och färdig.
Är det någon som läser här kan jag bara
meddela att Bompä har fått så mycket lovord
av Maiden fans i från hela världen om sitt vackra
konstnärliga sinnelag.
Även i från en gammal tatuerare i Köpenhamn.

Vi har en frihetstörstande känsla och kan man väva samman det med hårdrock så känns våra liv alldeles toppen perfekt och kalasbra. En barnsligt bubblande känsla i kroppen kom sakta när vi insåg att
 Iron Maiden med sina ljuva toner menar att bjuda på konsert i både Malmö och Stockholm.

Det var i detta ögonblicket tågluffarplanerna började smidas. Tro det eller ej men bara två byten i från Malung till Malmö, det är ju nästan som att vinna på en trisslott. Perfekt kör i vind vi ska fan i mig ta tåget och glida ner igenom Sweden.
Jag har noll känsla för logistik så reseledare ansvaret föll på min bättre hälft. Han fixade det bra måste jag säga så här i efterhand. Redan vid 17 rycket anlände vi till vårat första resmål i Malmö. När vi checkar in så ska vi visst få bo i ett snyggrum på våning 18. Ni som känner mig är nog redan väl bekant med mitt ganska klaustrofobiska funktionshinder. Ni som inte visste det vet det nu. Resetrött känns det just då som nema problemas men vad händer?!? Hissjäveln stänger sina dörrar och inget mer händer, absolut INGET MER. Hissen rör sig inte varken upp ner eller åt sidan. Och framförallt öppnar sig inte dörrarna. I min kropp fräser det bara till, hörseln blir liksom burkig och yrseln kommer som ett brev på posten. Min andra hälft försöker ju handla så snabbt han kan men det hjälper ju inte, hysteriskt ringer jag på larmknappen och vips kommer det en personal till undsättning. För mig handlar det om liv eller död och det känns verkligen som luften tar helt slut. Adrenalinpåslaget är enormt och tårarna kommer. Jag råder inte över detta. Och i receptionen snyftar jag fram mellan klapprande tänder att trots att jag är hårdrockare så är jag inte så tuff. Vi ber om ett rum så långt ner som det bara går och det blir då på våning 5. Pustande och stånkande får jag ta brandtrappan upp och personalen lovar att hjälpa mig vid hissåkandet med en godmodig ton, om jag skulle vilja testa hissen på nytt. 

Efter denna pers somnar jag av på tre sekunder när jag väl kommit in på rummet. Antar att detta är den närmaste känslan jag kommer vid en ordentlig urladdning av en idrottsprestation. Usan Bolt, du och jag är nog mer lika än du kan ana.

Försöker göra en liten ölrunda i centrala Malmö men det blir inte så någon större utsvävning, tar det lugnt och finner ett litet ölhak där vi sitter en stund. Efter en god nattsömn laddar vi inför den stora Maiden dagen. Som en liten bonus kommer Paul Dianno lira på Lillatorget, alldeles gratis och vi och våra rockvänner bestämmer oss att ses för en lunch där. Att Dianno dyker upp så där bara känns surrealistiskt, han som en gång i världen var Maidens första sångare. Känns som en fin bonus och absolut ett måste för oss fans.

Dianno och hans band lirade bra men ljudet var en katastrof, synd nog för det kändes som en jävla fin gest av Dianno som bara bjöd på historiska låtar i från Maiden eran. Många öl slank det ner och i fin form drog vi så småningom vidare till arenan. 20 000 kändes som en liten och gemytlig mängd personer vilket det också var. Väl framme i tid så slog vi oss ner på en gräsplätt och resonerade med passerande människor och stämningen och förväntningarna var på topp.  När man är ute så här så känns det som man tillhör samma familj, känslan av gemenskap är så stor och det värmer i hjärtat. Alla älskar Maiden och man kan snacka käken ur led med första bästa människa man träffar på. Det är en del av tjusningen när man är ute så här.

Plus för den här spelningen är att ljudet är bra, organisationen flyter på fint och man kan både dricka pilsner och pinka utan större problem. Sen händer det där fanskapet som INTE får hända mitt i spelningen. Mitt knä och fotled går på semester. Känner väl igen den där bekanta känslan av hur ledbanden beter sig som kokt spagetti. FAN OCKSÅ! Det gör så bedövande ont så tårarna kommer, även tårar av besvikelse så klart. ja vad ska man göra mer än att gilla läget och sitta ner en stund för att möta sanningen i vitögat. Här har vi fröjdat oss åt en resa i hårdrockenstecken och mitt i konserten blir jag invalidiserad. Ja men hej svejs jag vet i detta nu att Gud inte existerar, eller ju förresten det gör han visst det. Han heter Steve Harris och är 
Mr Iron Maiden och jag ser honom fan inte för jag sitter med ett pulserande ben mitt i en spelning. :-I

Tack och lov har jag en handlingskraftig andra hälft, eller kanske ska man börja kalla honom personligassistent vid det här laget? Snällt fixar han in mig på läktaren så jag får sitta där i alla fall och se på konserten därifrån .Men det är ju inte samma sak alls.....
När vi ska där i från så är Malmös pittsura taxichafförer mycket motvilliga att köra oss till hotellet. De anser att jag inte inbringar nog med pengar för den lilla resan och att det är mer besvär än vad det ger inkomst så de vägrar helt enkelt att köra. Men vad fan jag kan ju inte GÅ?!? Paniken kommer lite lätt då jag ser hur jag får tillbringa en natt på en parkbänk i centrala Malmö, hur jag ska bli rånad, nedslagen och brutalt behandlad av gamarna som anser sig berättigad att skada människor på det viset. Tack och lov dyker det upp en oärlig taxichafför till slut. Han  ber om en hunding för den lilla turen som för mig hade varit helt omöjlig. Inget att fundera över liksom. Kan ju utesluta brandtrappan upp till våning fem på hotellet så snällt ber jag personalen om att åka med i hissen och ställer henne som garant till att hon ser till att dörrarna öppnar sig ögonblickligen om det blir tjall på det hela igen. Det gick bra och hissfan skötte sig som den skulle. Tack för det televerket.

Efter en natts söm så tuffar vi vidare med tåget till Köpenhamn. I och med att pilsnern försvinner ur kroppen tilltar så klart det onda i knät och fotleden. Känner mig så ledsen och besviken men vi bestämmer oss för att vi får turista utifrån förutsättningarna vi har och kan inte mer göra. Ta mig tusan så har vi inte rum på våning femhundrasjuttitusen i Köpenhamn också. Men knät värker så förbannat när vi väl är på plats så jag tänker att stannar hissen här så är det bäst att ta mig till närmaste veterinär och göra rödpölse av hela mig, vill bara vila benet så ta mig dit jag ska NU!

När jag vilar en stund på rummet åker Jonas ner på markplan för att reka läget kring hotellet. Mitt i detta hamnar han i ett bilinbrottsdrama och nedbrytande av bov. Han är som tur inte direkt inblandad i det hela utan skådar det hela på lite håll. Ja visst nu är vi turist i syndens näste Köpenhamn, all in liksom. Haltande tar jag mig över gatan för där ska vi käka mat, trots denna lilla strecka så är det väl vad jag fixar just för stunden. Ett fint litet ställe med god mat dörr i dörr med blinknde neonskyltar som bjuder på sexiga damer, dans och öppet till tidiga morgon. Känns lite så där konstigt för en svensk bondlurk att faktisk förlika mig med detta utbud av nöjen eller vad man ska kalla det för. Samtidigt så kan jag väl beundra Danmark för sin syn på det hela medan man i Sverige kör med stilen ,det vi inte ser det finns inte, och den typen av affärsverksamhet blir ännu mer skitig än vad det kanske skulle behövas.

Av någon outgrundlig anledning så brukar jag dra till mig människorna i den yttre regionen av levnadssätt. Jag fattar inte själv vad det beror på men så har det varit i hela mitt liv, vet inte vad jag utstrålar för något. Så vart är det bästa stället att stöta på särlingar och missbrukare om inte centralstation i Köpenhamn så säg. På trappsteget satt en av de trasigaste människorna jag någonsin sett. Och så klart började han tala med mig. Är inte så vidare bra på danska och ännu sämre begriper jag väl när människan som talar är så djupt inne i ett missbruk så det är bara ett skelett med håliga ögon som knappt håller i hop. Det jag förstår är i alla fall att han kommer i från Tyskland och har drogat bort hela sitt liv. Att han en gång i tiden jobbade med att bygga broar, haft egen bostad men att det sen gick helt åt helvete. Och här sitter jag nu sa han och tittade in i själen på mig med sina ögon. Tänker hur fan det kan gå så galet, vad beror det på att vissa hamnar där. Helt trasig på en trappa i centrala Köpenhamn. Mannen har också varit ett barn en gång i tiden, kanske föräldrar och syskon och kanske egna barn. Hur kan det gå så illa? Vad skulle kunna ha hjälpt honom att inte välja den vägen han i dag vet att var den sämsta vägen. För det sa han också, jag har fan inget liv men något gör att jag fortfarande lever vidare. Vips från ingenstans dyker det upp ytterligare en man som måste ha hört vårat samtal. Du det här är mitt problem sa han lite tystlåtet och drar upp sin tröja och visar mig sin underarm.
Jag har aldrig tidigare varken på bild eller någonstans sett en så infekterad sönderstucken arm. Misstänker att han själv inte får in en kanyl där utan troligen måste ta sina droger på andra ställen.

Bekräftar man nr två genom att bara säga okej jag förstår vad ditt problem är. Ingen av de båda beter sig på något sätt hotfullt, otrevligt eller ger mig en känsla av att jag behöver backa undan. Jag ser de båda i ögonen och önskar de ett så gott liv det bara går i deras situation. Säger hej då och haltar vidare i min tillvaro. Jag tror att det kanske är just det som betyder något för de båda. Jag lyssnade och bytte några ord med de båda. Jag ryggade inte tillbaka och jag visade de respekt och jag hoppas och tror att de kände att jag såg de båda med ett människovärde.

Fortsatte vårat turistande i Köpenhamn på en turistbuss. Turen tog lite mera än 1 tim och trots mitt förbannade knä så  fick vi se oss om lite. Avslutade dagen på Tivoli men orkade inte knata runt där så mycket är fortfarande osett. Men Tivoli var ett trevligt ställe med mycket fina serveringar och god pilsner. Sen var det dags för avfärd med nattåget till Stockholm. Nästa Maidenkonsert hägrade men jag fruktade hur jag skulle fixa det med benet.

Jo men se så kom då den klaustrofobiska känslan igen då på nattåget. Helvetes små utrymmen och jag hade paniken precis under nivån för hysteri. Jag jobbade stenhårt för att hålla den undan, inbillade mig själv en massa och den låg där på gränsen att bryta ut. Öppnade kupéfönstret, hade dörren öppen och försökte att kontrollera mig. Väl framme i Stockholm har jag aldrig varit så pigg och rask upp och ut kl 07.00. Frihet och luft och inget ryck i nödbromsen. Men med all denna kyla öppna fönster och dörrar kunde min bättre hälft ha frusit fast där i sin överslaf. Stackaren känner mig fan som en dåre och semester sabotör delux, men vad ska jag göra mer än att gå i terapi så småningom? 

Så kom då konsert nr två och med facit i handen hade jag kunnat stryka den ur mitt musikregister, men det visste jag inte då. Friends Arena i Stockholm suger inte bara hästballe utan för att inte ta i får hårt så säger jag att den suger elefantpung ! Kämpade på friskt för att ta mig dit och in på planen och när vi ändå talar elefentpung så kan jag väl säga att mitt ben var svullet som ett elefantben. Satan i gatan vilken undermåligt dålig organisation. Det sväljer man ju ner som ett genuint Maiden fan men sen när väl grabbarna drar i gång så kan man väl säga att katastrofen är ett fett faktum. Som ett hån mot ett av världens bästa band så är ljudet en total katastrof. Det är helt enkelt sämre än sämst och man funderar ju på om det existerar en ljudtekniker i den lokalen, så dåligt var det. Hade jag inte kunnat varje låttext utantill så hade jag inte hört ett enda ord ur texterna. Allt finlir på gitarrerna försvann och jag lovar att mina kassetter inspelade på 80-talet reparerade med tape låter bra mycket bättre i den sämsta kassettbandspelaren. Vilken besvikelse. Men jag är ack så glad för att vi hade möjligheten att skåda det hela på ett bra mycket bättre sätt i Malmö. Tycker mer synd om de som inte haft den chansen. 

Efter tillställningen så skulle närmare 56 000 personer även i från arenan och det tycktes ingen heller vara direkt beredd på. Eftersom jag inte kunde hålla marschtakt så tog det sin tid att ta sig fram till en busshållsplats. I mitt stilla sinne så kändes det ändå okej eftersom jag beräknade med mindre befolkade bussar. Men tji fick jag. det gick skitbra ungefär en hållplats sen mosade sig en hel jävla skara folk på genom bakdörrarna och täppte igen hela bussen. Säger bara klaustrofobi igen då. reste mig bara och meddelade min andra hälft att nu ska jag av. Plingade på knappen och röt nog som en tigrinna att stanna bussjäveln NU!! Hade jag inte kommit av så vete tusan vad jag hade gjort. Vips stod vi då där mitt i natten vid någon flerfilig motorväg någonstans i Stockholm och just då tappade min ängel sitt tålamod, han sa det inte riktigt rakt ut men jag märkte det mycket väl. Han hade inte en så där trevlig ton som han bruka ha. Han sa mer att jag hoppas DU har batteri kvar i din mobil för det har INTE jag. Nu ringer jag efter en taxi så fort jag vet vart VI ÄR.

Ha, men se så bra det löste sig för någon sekund senare kom det en buss med skylten Odenplan med tre passagerare i, så se så fint det löste sig då. Jag vet väl vad jag håller på med........eller inte. men i bland ska man ha lite tur också. Första gången jag slapp skala räkan för att åka på räkmackan kan man säga.

Så var den resan i stort och väl framme i Malung igen så stundade en veckans dansbandsmania och lite rehab av knä och fotled. Fortfarande inte helt hundra men här slipper jag i alla fall ha klaustrofobi. Nu lägger vi den här Maiden turnén till handlingarna och inväntar grabbarnas nästa besök i Sweden, eller kanske blir det Oslo nästa gång.  

Vi får väl se. 

Aces High, under konstruktion
Men även denna stilstuderad av många
och beundrad av fans och branchfolk
.

onsdag 3 juli 2013

Känslan och ingivelsen








I bland finner man dolda stigar utan att veta hur. Vet inte hur det gick till men surfade in på Högskolan där jag bor i Norge. Vips hittade jag en utbildning som sög tag i mig, en inriktning jag aldrig någonsin tidigare har ägnat en tanke eller minsta fundering på. Översatt till Svenska blir det Juridik och Samhällsvetenskap
 (Norsk Juss og samfunnsfagsstidier)

Att få en större förståelse för världens olika samhällssystem, politiska inriktningar och filosofier är ju helt fantastiskt och jag tror att det blir ett stort behov av den kunskapen framleddes.
Ska man kämpa mot samhällssystem eller ska man utveckla och förbättra? Hur kommer det sig att kommunism existerar och är demokrati den bästa utav alla världar, sa hon som tror stenhårt på demokrati. Ja jag vet ju inte vad som är intvättat i skallen på mig eller vad och hur andra länder ser och upplever sina system och samhällen, jag tror ju att jag vet men det skulle vara intressant att studera saken närmare.

I bland känner jag mig som att sitta nykter vid de drucknas bord, känns väl som att det här inte riktigt är vad man samtalar om på kafferasten eller förfesten precis. Men jag funderar ofta på saken och intresseras stort i den här typen av frågor och känner mig ganska ensam om det.

Just nu snurrar livskompassen stort fort och helt okontrollerat. Jag finner aldrig riktigt min väg fullt ut. Finner aldrig det där ahaaaa så där ska jag göra. Får mängder av idéer men så svårt att få de i verk. Jag skulle verkligen behöva en driftig samarbetspartner som vägledde och handledde mig och framförallt knuffade igång saker jag kommer på.

Alla drömmar vi hade som var så nära men som bara gick upp i rök. Allt vi trodde på som omkullkastades och rasade. Är det någon ide att döma och försöka göra verklighet av saken eller är det bara att slå sig till ro eftersom det ändå aldrig blir vad man har tänkt sig ? Är det så här livet är och jag inte fattat det ännu bara? Har jag för högt ställda krav och önskningar om hur det ska vara och att leva det enkla livet inte existerar för någon?

Ja jag vet inte alls mer än jag instinktivt känner i hjärtat att jag söker friheten. Min definition på det är att vara så oberoende av yttre faktorer som det bara går. Jag vill bestämma, styra och skapa i min kreativa anda. Leva och göra det andan faller på. Antar att det ligger nära den personligheten jag har. Leva för dagen och göra det som tillfredsställer själen. Sällan leder det till ordning och reda i hushållet, inte heller så värst överdrivna samvetskval för måste göras sysslor som inte blir av.

Jag ser världen med ögon som är aningen annorlunda, allt beroende på historia, upplevelser, fattade beslut och vägval. Kan inte se yta vill befinna mig djupare än så för att jag sett och fått förståelse för vad det viktiga i livet är. Jag känner det som ett privilegierat liv och är tacksam för det, även om den inhämtade kunskapen har svidit och gjort så ont. Jag har sprungit med Jesus Kristus och varit jagad av Satan men kommit i mål helt på egen hand. Allt för att jag ville klara det. Ska det då vara så svårt att finna vägen man vill vandra på i lugn och ro?

Känner en äventyrslusta som jag inte känt tidigare i livet. Jag vill ut, se och uppleva. Jag har ett uppdämt behov av utmaningar och upplevelser av det positiva  slaget.
Har en tro och trygg känsla i mina hjälpare i bland funderar jag om de gått på semester eller om de bara har tagit en paus i från mig. Men sen kan jag också förstå att de är med mig och leder mig men kanske inte dit mitt intellekt alltid vill, kanske är jag i bland för dålig på att lyssna in signalerna och ta till mig den informationen de vill ge mig. Eller så är det just krokiga stigar, snårig mark och berg som de leder mig över för någon orsaksskull, frågan är bara vad och varför? Vad är slutmålet och meningen?

Tycker nog att det är dags nu för mina hjälpare att komma till sans att de tar och bestämmer sig för hur det ska se ut, bli och vara. Jag vill finna min plats i världen, min tillhörighet och vara i bland de som uppfyller det jag behöver.

Kanske är det dags att ändra riktning helt, är det så att min livskompass snurrar och inte finner polerna just nu för att jag ska fatta det där, du Sabina är inne på helt fel SPÅR, byt riktning och gör helt om här och nu!?

Dags att sova en stund, kanske har jag svaren i morgon. Godnatt världen vart du än är :-)