Nu spekulerar ju jag själv, men det är ju så att jag vet väl hur andras olycka, lycka brukar behandlas och utredas i den lilla byn. Ämnet för dagen runt mängder av kaffebord är troligen min familj, då främst the superstar of all stars, min äldre vapendragare och dotter.
Ja det är helt sant att hon väntar barn och jag ska bli mormor. Och på frågan hur det gick till så ber jag er alla googla om ni har kunskapsluckor i människans fortplantning.
Mitt barn kom till mig och berättade om det hela och jag kan lova att varenda fas i det man kallar chockfaser har jag gått igenom. Chockfas-kännsla av overklighet, en smula förvirrad. Reaktionsfas-inser och förstår vad som hänt. Nyorienteringsfasen-det hela är nu lite mer vardag och det nya ska nu hanteras.
Det här har varit en tid med kännslor i ett kaos, ett stormande upp och ner, rädslor och förtvivlan, allt under långa samtal. Sena nätter, vakna nätter och en hel del tårar.
Lätt som en plätt? Svar nej det har varit allt annat än enkelt. Varken för mig eller mitt barn, men alla samtalen har varit konstruktiva samtal som hjälpt mig att förstå och inse att min älskade lilla barn nu noga har valt sin väg i livet. Och det valet stöttar jag fullt och fast och önskar och hoppas att allt ska gå bra. Och jag har redan ett mormor hjärta som klappar.
Att vara tonårsmamma är en sak som är bekant för mig, det är bekant även för min mamma. Jag blev mamma som 18 åring. Det var ett tufft och kämpigt liv i bland. Jag kännde många gånger att jag fick försvara min titel långt mycket mer än en äldre mamma någonsin behöver.
Mina egna värderingar har ställts på prov ordentligt kan jag villigt erkänna. Jag har under båda mina barns liv fostrat de båda att fatta egna beslut, stå för sina beslut och då också vara beredd på konsekvenserna. Det här varit min ledstjärna och det jag satt som det viktigaste att lära ut.
Nu har mitt barn valt att bli mamma i unga år, och jag måste stå upp för det jag lärt henne, att göra val och verkligen ta ansvar för det, och jag ska visa henne att det valet hon gör är det rätta för henne, jag tänker göra allt jag kan för att vara stödet i hennes liv.
Under ett samtal så får jag en reflektion som verkligen bevisar med all kraft att det är en mognad i beslutet. Jag får ett kvitto på det jag har lärt ut och mitt i det kaosande tankebanorna så hjälper hon mig, min fina lilla älaksade vän, att komma tillbaka ner på jorden.
-Mor, du är nog så där ledsen och rädd bara för att du kännde som du gjorde då den gången. Det är ju inte säkert att jag kommer känna som du gjorde. Var inte ängslig mamma.
De orden i från min vän får mig att inse att det faktiskt är sant. Mina kännslor och upplevelser behöver inte alls vara de samma för henne. Hon kommer så klart uppleva en hel del och vara med om tuffa tag, det vet hon också. Men det betyder ju inte att mina kännslor förflyttar sig över till henne.
Just i det här ögonblicket hände något helt ofattbart stort. Det var just i det här ögonblicket som navelsträngen mellan mig och mitt barn faktiskt klipptes av. Våran relation förändrades och hon växte upp på tre sekunder i mitt medvetande. Jag fattde plötsligt att hon är stor nu, även om hennes ålder är 17 år på idekortet så har hon ett ofantligt stort medvetande och en världsbild som är bra mycket större än många skaffar sig under hela sin livstid.
Min vapendragare har nu gjort ett stort livsval och det är att bli tonårsmamma. Hon har också gjort det livsvalet med ett medvetande om de riskerna hon tar som diabetiker typ1. Riskerna är mycket större i hennes fall, både för hennes egen hällsa och det växande lilla barnets hällsa. Det är också risker jag är medveten om och kommer så klart vara orolig för, det är ett högt spel. Själv säger hon att vi måste ta en dag i taget och leva efter det, precis det jag lärt ut som nu också ska bevisas i full kraft att jag mear, även om det är svårt.
Hör i från mina nära där "hemma" att de får frågor, åsikter och annat ställs och spekuleras i. Det här var just en av de farhågorna jag och mitt barn spekulerade i, det var just det här som var en av de sakerna jag sa att hon måste vara beredd på. Och mycket riktigt, spekulationen besannades och det vi siade om i spåkulan slog in.
Är det någon i så unga år som vet vad livet handlar om så är det faktiskt min vapendragare. Det svåra hårda livet hon har med sig har gjort henne till den hon är i dag. Hon är milslängder i från många vuxna i sitt sätt att se på saken. Om några har gnuggat i livets hårda skola, vägletts och gått i från olidligt kaos till klarhet så är det vi. Vi har gjort en inreresa, kalla det personlig utveckling om du vill, som mängder av människor världen över suktar efter att få uppleva. Människor som betalar teraputer och brukar stora summor av pengar på i bokform, den resan har vi gjort.
Vi har pressats igenom ett nålsöga,något jag själv aldrig skulle kunna ana att faktiskt skulle gå, men vi gjorde det tillsamans. Vi har sett döden i vitögat och dräpt många eldsprutande drakar efter vägen. Vi har utkämpat strider på slagfälten, vi har gjort det där som gör att man växer som människa inombords om man väljer att ta den vägen under resans gång.
Kära läsare där "hemma", om ni har en åsikt i det hela så ställ er först frågan om varför du ska ha en åsikt. Om ni vill fråga något så fråga oss, både jag och mitt barn är talbara och öppna med det här, så klart i syftet och tron om att det är bättre att tala om saker och vara öppen i stället för att smussla så ännu mera spekulationer skapas.
Jag bär redan ett mormorhjärta, jag bär även ett mamma hjärta så var snälla mot oss, bara för att man kan så behöver man kanske inte alltid säga allt. Det kan göra ont.
Vi är överväldigade av alla som verkligen lyckönskar och stödjer, vi behöver det, framförallt min älskade vapendragare. Det här är inget förhastat beslut, det här är ett noga övervägt beslut och jag funderar på om äldre mammor någonsin måste försvara sitt val av att skaffa barn?
Det här är mitt liv, mitt barns liv och mitt barnbarns liv. En ny stjärna är på väg att födas. <3
