Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

fredag 11 november 2011

Ajöss nu går jag till sjöss.

Så där då. Nu är 11.11.11 här och det är dagen då jag skall övervinna fobier och äta mat och dricka gott
på en båt.

Nu ska jag för första gången i mitt liv åka på en tur ut på helvetes vattnet och samtidigt vara väldigt instängd på en båt. Jo det är ju två av mina väldigt fobiska triggerknappar till ett panikartat uppträdande.

Kanske är så att få skulle notera om jag började hyperventilera och gråta ombord på båten, säkert skulle detta tolkas som ett kärleksdrama som gått lite över styr och kanske kommer det fram en man med syntetskjorta bakåtkammat flottigt hår och vill hjälpa mig igenom krisen, säkert spelar han en liten trudelutt som Gråååttt inga tårar nu för min skulllll......
Jag har ju inga fördomar om vilka de ordinära kryssarna är, inte alls det ska nu ingen tro i onödan....eller hur var det nu då?

Det känns jätte bra att orksetern Wahlströms spelar på dansbanan, pianisten Olle Eilestam lirar också och är säkert jätte fingerfärdig. Som partband framträder The Amigos. YES!! Jag känner mig väldigt trygg och igenkänningen är..ingen alls :-/

Jag ska verkligen ge mig ut på okänt vatten om man säger så. Jag vet inte alls hur man uppför sig eller hur det går till på en sån här partybåt. Jag läser att man kan sola i någon konstgjord sol på däck, men bikinin lämnar jag hemma, eller jag tar inte med den för jag har ingen, det är fakta mer närmare sanningen.

Men det hade iof varit lika bra att införskaffat sig en bikini också så att fobi nummer något hade mött nu när jag ändå ska göra så mycket saker som mina celler säger NEJ till. Har ju inte kortbyxor änns på sommaren, men kanske hade det i paniken av att vara ombord på en båt gått jätte bra att slänga på sig en bikini också.

För några år sedan hade jag faktiskt en badräkt på mig, det satt åt, både badräkten när den kom på och att få på sig den, det hela utspelade sig på Sunne Vattenpark och det var faktiskt syrran som formligen tvingade på mig en badräkt. Jag löste en enkelbiljett i det som kallas strömmen och pressade på mig en hutlöst stor badring, sån som alla andra sitter i ni vet. Sen klättrade jag i vattnet och hade huvudet väldigt högt ovanför ytan, sen gled jag runt där ett tag. Det gick ju bra och im still alive ser det ut. Men det var ett fasligt pyssel att få av sig badringen, den satte lite tight och väldigt hårt fast på mig,syrran stog redo på torra land och lindade kvickt in mig i ett badlakan. Men det gick bra. Tror att +35 grader i luften och stekande sol var det avgörande för seklets första och sista dopp.

Ja man kan ju undra hur man ska uppföra sig på den här båten, jag har ingen aning om hur det går till. Jag är mer bekant med hårdrockskonserter och festivaler, det vet jag precis hur man gör när man är på. I ärlighetens namn så har jag ingen aning om när båten kastar loss och när vi ska vara på plats. Har ingen aning om hur eller vart man checkar in eller alls hur man änns kommer ombord på skutan. Men syrran är lite mera berest så jag litar på att hon har kollen på läget. Jag har iaf hittat själva biljetten som varit förlagd en liten stund, det är ju kanonbra bara det kan man tycka.

Ettapp ett är att förflytta sig till Staden, vi tar syrrans bil eftersom vi kinesar kvar där och reser hem först på Söndagen. Om Dr Martens kängorna håller och det finns lite finanser kvar så kan det ju hända att vi besöker någon lokal på Lördagen också. Pub Anchor ligger mig varmt om hjärtat och när jag ändå är i staden så kanske man kan knalla in där en stund. Men vi får väl se hur det blir med den saken. Syrran började festligheterna redan i går då hon var en frisk fläkt på personalkonferansen, hon ringde vid 23-tiden och tyckte att livet var en fest, så vi får allt se hur länge syrran håller ut.

Nähä, nu är det dags att sätta lite fart. Kaffe skall kokas inför bilresan vi börjar där :-D

torsdag 10 november 2011

Rektorn sätter ner foten

Fick ett brev i dag i från Rektorn på sonens skola. Det förekommer bråk,kvädesord och annat uppenbarligen farliga tilltag i det som kallas pingishuset.

Rektorn har då i egenskap av just Rektor beslutat att stänga detta pingishus som påminner om en carport. Och då också i brevet påminner om att det är hon som har det yttersta ansvaret för eleverna under skoltid och kan nu inte garantera detta. Vidare i brevet söker hon stöd i sitt beslut för detta har ifrågasatts av eleverna men hon står fast vid sitt beslut. Det står också att det samtalas med elever och inblandade under de uppkomna bråken men detta har inte hjälp.

Jag vill resa mig upp och applådera för att det ÄNTLIGEN är någon i skolans värld som ta mig fan sätter ner en fot och tydligt säger stopp, det här är inte okej. Sen vid närmare eftertanke så kan man ju fundera om det verkligen är så att eleverna som varit i de här bråken i pingishuset är säkra att ha någonstans på skolan om Rektorn nu säger att det stängs för hon kan inte garantera elevernas säkerhet? Hur allvarligt är det då kan man ju fundera på.

Kanske trampar jag någon av er läsare ordentligt på foten genom att skriva så här, i så fall så kan jag också berätta att även min son har varit inblandad i bråk kring detta pingishus, då "bara" genom smädande ord mot andra elever, det är illa nog. Han har berättat om det hela själv och insett att pingis inte är en rastaktivitet som passar och i stället skitit i det för att stämmningen varit otrevlig. Bra val tycker jag som han fattade efter en diskussin här hemma, han insåg tydligt sin egen del i hela händelsen.


Papper nr två som kom hem i dag handlade om ett samverkansmöte. På det kan man läsa om något som kallas åtgärdstrappan. Det är tydligen olika metoder som kan tas till när eleverna inte sköter sig och man har försökt i gemenskap med vårdnadshavaren  finna en lösning, men ingen förbättring sker.
 I skollagen 5 kap §7-§14 har man lagstöd i att utvisa elever i från klassrumet,man kan i lagen också läsa kvarsittning och avstängningar av elever, helt eller delvis. Detta får ske max 1 vecka åt gången och under två tillfällen per kalender år. Omplacering av elever till annan skola eller klass är också möjligt. Och jag säger det igen BRA!!!!

Jag vet inte om detta är nytt i skollagen eller om detta funnits sedan tidigare. Jag kan bara hoppas och önska att detta träder i kraft det därt behövs och när det behövs. Handling och konsekvens så är det för oss alla, detta skall även råda i skolansvärld. Eleverna är en del i en arbetsmiljön för undervisande lärare då ska det vara ordning. Det är också klasskompisars arbetsmiljö och en viktig tid i livet för inhämtade studier. Jag vill uppmuntra ALLA lärare att säga stopp, hit men inte en millimeter till.

Jag kan förstå att en del lärare ger upp, jag kan förstå att man kanske inte utvisar en elev i åk 4 i från klassrumet, vem ser efter den ute i korridoren? Då hoppas jag att vårdnadshavaren omgående blir inring för att se efter sitt barn tills det är dags att släppa in den i klassrumet igen. Vårdnadshavaren har ju det yttersta ansvaret så då ska det väl ske i de här samanhangen också kan man tycka. Gissar att det säkert kan bli en hel del konflikter när inringda föräldrar får lov att avbryta sina jobb mitt på dagen för att deras små har misskött sig. Jag själv har barn av båda sidorna, nu mer är det ett minne blott för den äldre. Men i det fallet hade jag nog fått tillbringat mer tid i skolan än vad hon var där själv, om man nu i stundens allvar kan skämta till det lite. Och ni kan vara säker på att jag hade åkt till skolan och hoppats på att det inte varit en poliskontroll efter vägen, hade troligen inte hållit hastigheten och säkert inte varit på mitt bästa humör. Inte arg på läraren så klart, men fruktansvärt förbannad på mitt barn, eller snarare besviken och frustrerad.

Sonen har en helt annan sida i skolan, där är det han som blir störd av stök och tycker att det är fruktansvärt jobbigt att höra saker uttalas. Hans hjärta är vidöppet och förtåelsen och helheten av världen har han, och då mycket mer än det som ungar i hans ålder har. Därför blir det för mycket för han i bland och det händer att han är fruktansvärt ledsen. Han kan i bland berätta om att han på rasten har hört någon annan kalla någon saker som jävla bög eller hora. Vilket han tycker att är fruktansvärt utan att själv alls vara inblandad i det hela.

Så frågan blir då varför ska en sån som han uthärda stök och andra elakheter? Varför ska han få kliva åt sidan för de som för väsen? Jag tycker inte att det är rättvist på något sätt. Jag tycker att det aldrig ska vara så i ett klassrum eller på en rast. De som inte uppför sig efter ordning måste faktiskt få konsekvenser av sitt handlande och det utan några som hälls tolerans nivåer. Sonen har sett genom sin systers mindre lyckade skolgång hur det kan gå, nu löste dig sig iaf och allt gick vägen, men han är väl medveten om att det är ett mindre bra alternativ att inte sköta skolan och reglerna som är uppsatta. Där av värdesätter han sin dag i skolan väldigt mycket.

De som sköter sig i skolan ska också känna sig bekräftade i det. I bland kan det vara svårt och glömmas bort. Men det är en lika viktig sak som att stökande får konsekvenser. Det är de som stökar som tar energin och uppmärksamheten så klart. Det är stora klasser och inte alls lätt, jag klandrar inte läraren för detta. Men jag minns min egen skolgång och kan väldigt väl relatera till den.

På papper nr 2 kan man sen läsa att det kommer en elevenkät som handlar om trygghet. Jag läser om vissa mindre trygga ställen att vistas på som staplats upp på papper nr2, och enkäten kommer inte vara anonym.Målet för skolan är att uppnå 100% trygghet. Så utifrån det funerar jag och tänker vidare och hoppas då också att eleverna har möjlighet att berätta om hur de upplever de vuxna på skolan. När det kommer frågor om hur eleverna tycker att lärarna är brukar de vara väldigt styrda. För att 100% trygghet ska upplevas så innebär det väl också att eleverna bör uppleva personalens bemötande med ömsesidig respekt och vänlighet eller hur. I alla fall kanske inte riskområderna på skolgården är de stora trivsel/trygghets faktorerna. Det är viktigt att inse det och förstår det som lärare. Man kanske måste vara ödmjuk och ha förmågan att se sig själv utifrån, det kan vara svårt och jobbigt men kanske nödvändigt.


Keep on rocking, dags att packa infår Åldansturen.

Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer.

Nej jag tror inte på Gud. Jag tror att den är vi själva som skapar våran egen lycka. På livetsstig gör vi val, det är de valen som leder oss dit vi ska vara just då.Hur jävligt eller bra det än må vara just då så ska vi vara där.

Det handlar om små checkpoints, utifrån det gör vi val och stigens riktning stakas ut. Valen är som kedjereaktioner som helatiden får det att hända i någon riktning.


Jag tror att någon vill hålla oss i handen och hjälper oss göra de valenen som leder oss dit vi ska, men det är inte en Gud, det tror jag inte på. Vet inte om jag är en Dalai Lama light eller vad det handlar om. Vet bara att det fungerar för mig, jag är nöjd så. Nyckeln till det hela är att våga ha ett öppet sinna och liksom våga ge sig hän, det är det svåra. Hur frågar man stjärnorna och bara acepterar det eventuella svaret? Ja det krävs mod, otroligt mycket mod. Det krävs en hel del av att släppa kontrollen som det så snyggt kallas i dag.

Kugghjulen snurrar och vi hakar i varandras kugghjul, en kedjereaktion i hela maskineriet. Det är alltid svårare att haka i de som står oss närmast, där har vi också kännslorna med. Att beskåda och begrundapå håll är det enkla, det är lättare att försöka förstå och se.
Vill vi förändra så handlar det inte så mycket om att prata, det handlar mera om att GÖRA!
Handlingskraft och visa, men föra att våga så måste vi nog först prata och vägledas till insikten om att det handlar om just att göra.

Stjärnorna ropar på mig, men jag kan inte riktigt höra deras budskap. De vill leda mig, de håller mig i handen och drar i mig, men jag är så rädd, så jävla rädd. Jag känner det och jag vet det. Men det ligger en blockering i vägen. Vissa dagar blir allt så självklart, andra dagar är det svårare och tvivlen kommer.

Jag vet att jag är värd, det bästa, jag har levt klart i dyn nu. Jag är färdig, och troligt vis är det så att den tid vi har bakom oss av svårigheter har varit grunden för att komma vidare, stjärnorna ville det. Vi har klivit upp flera nivåer i interlektet, det låter ju sannerligen storartat och jävligt präktigt eller hur? Så sänkta och så fullständigt frustrerande under lång tid i ett liv där vi bara har orkat (läs tvingats) leva i  det som kallas primärbehoven, alltså äta och inte så mycket mera, har gjort oss till de vi är i dag.

Jag har en större förtåelse i dag för saker och ting än tidigar, och då trodde jag verkligen att jag var en människa som var vidsynt och verkligen ville vara det. I dag vet jag att för fyra år sedan fattade jag inget. Jag hade insikter på en väldigt mycket mindre nivå än i dag. Jag oroade mig för saker som var helt betydelselösa, det vet jag i dag. I från att ha tävlat i klubbmästerskap så befinner jag mig nu i OS kategorin. Kännslan är så men min tro är ändå att jag har tusen fler nivåer att erövra före jag gör ett bokslut i livet.

I går samtalade min sambo med sitt nya jobb i Norge. De väntade på honom, de såg fram mot Januari då han ska börja med glädje. Han fick också veta att de redan har planer för vad han ska börja med. De har en kund i Mexico. Ett av fartygen som sanerar Mexicanska Golfen efter BPs horibla oljeutsläpp är "kunden". Det ska min älskade sambo starta upp med. Han blir en liten del av det stora arbete som världen står inför, att ordna upp det stora misstaget människan ställt till med. Och jag känner mig berörd och glad för hans skull. Jag är helt övertygad om att det ALDRIG hade utvecklats sig till detta om vi inte hade haft våra fyra grisår i kaos. Oavsett om vi har levt endast med primärbehoven så har vi fan i mig vägrat annat än att handla utifrån det. Vi har vägrat lägga oss ner platt och ge upp. Det är precis den kraften som hjälpt oss framåt, även om vi inte kände det då mitt i allt kaos

Efter vägen har beslut fattast och stjärnorna har lett oss hit, precis där vi ska vara. Nu handlar det bara om att jag också följer på och låter mig ryckas med. Jag vet att det kommer bli bra. Försöker intala mig nu att sluta fega och stänga dörren och öppna nya. Jag kan och jag är värd det.

Mot nya mål!

tisdag 8 november 2011

DSM-IV. Den bekanta diagnosmanualen för oss som jobbar inom psykiatri.

För er utanför psykiatrins värld så gissar jag att denna bok, eller manual som jag kallar det, är väldigt obekant. Vi inom yrket känner väl igen den och läser man patienters journaler så ser man ofta siffror och då vet vi att det är koder. De koderna återfinns i DSM IV.


Den här typen av kodning brukas över hela världen, även här i Sverige. Tanken med det hela är att det inte skall bli några olikheter mellan länderna trots att patienten har lika diagnos. Så långt är nog tanken god.


Under min studietid skulle jag under en stor del av en kurs själv koda och diagnostisera 10 tal fall uppdiktade på papper. Man fick en bild av en människas vardagliga liv, problematik och hur det hela artades sig, sömn, mat, socialt liv osv osv....

Sen kom jobbet till diagnostiserandet och kodningen. JÖSSES! Vi hade i första hand lärt oss om de vanliga psykiska problemen och lärt oss känna igen symptom på detta. Bara det var en kurs i sig. Nu skulle vi i nästa kurs bruka oss av den kunskapen och koda. Låter ju inte så vidare värst svårt, vi skulle ju gå efter hela världens handbok och hur svårt kan det vara?? Jo det kan vara skitsvårt.

Det hela är som ett felsökningsschema. för vissa diagnoser kan man pricka in det hela klockrent på de kriterierna som krävs för att ställa en diagnos, på andra så kunde man hitta differesdiagnoser och det hela blev en väldigt matig soppa till slut. I boken beskrivs olika psykiska störningar i från olika typer och former av fobier till psykotiska tillstånd. Som en liten säkerhets ventil kan man också till diagnoserna se den lilla förkortningen UNS, det betyder utan närmare specifikation. Alltså om det är lite diffusa symptom inom den ställda diagnosen. Allt för att vara på den säkra sidan. Det märktes väl hur olika vi i gruppen såg på de olika fallbeskrivningarna, våra tolkningar var i bland helt olika. I vissa fall var vi överens. Misstankar om att fröken sannerligen ville utmana oss i detta och att vi skulle upptäcka våran olika syn på det hela slog snabbt rot i vårat tänk. Vilket jag ännu i dag inte tvivlar på att var ett av syftena heller.

Nu var det 10 uppdiktade fall på ett papper vi skulle koda, betänk då hur det är att koda en livs levande människa !?! Jag minns ett av fallen som jag var helt bombsäker på att absolut var en bulimiker, sen visade det sig att i frökens facit stog det borderlinepersonlighetsstörning. De diagnoserna är väldigt olika och kräver väldigt olika typ av behandling. Nu går det ju aldrig att få samma helhet av en person som är påhittad mot om man möter en människa i det vardagliga livet, så är det ju. Men hur länge och vilken bild får en läkare eller psykiatriker av en människa som denne ställer en diagnos på?


Humm, tja lite så där tvivelaktigt känndes det i min maggrop. Man ska också ha klart för sig att diagnoser kan ändar och förändras, en diagnos satt för 25 år sedan behöver inte i dag alls vara den samma . Men hur många är det som liksom får sina diagnoser "uppdaterade"? Jag vet ingen faktiskt.

Det talas i dag otroligt mycket om just diagnostiseringar på olika vis. En del har gjort sig pengar på det hela och diagnostiserade människor formligen ploppar ut som på löpande band.
På förekommen anledning så kan jag i Svenska Dagbladet Måndagen den 7 november läsa förljande artikel
Trotjänare som gör uppror, falsk sjukdom?


Psykiatern Allan Frances, som ledde arbetet av den nuvarande upplagan tycks inte gilla sitt alster och känner sig förskräckt över det han skapade. Han menar att hans upplaga av DSM -IV har skapat falska epidimier av psykiskohällsa sen upplagan kom år 1994.Han menar också att den nya upplagan som håller på att revideras kommer grunda för ytterligare diagnostik inflation. Han säger sig också helt oavsiktligt ha varit den bidragande faktorn till att utlösa tre falska epedimier nämligen autism,adhd och bipolär sjukdom hos barn. Han beskriver sin oro att den nya upplagan ska blåsa upp detta ännu mer genom att lägga till ytterligare diagnoser och sänka trösklarna för andra.Faran i det hela är alltså att barn blir drabbade av mera läkemedel som inte behövs och att ännu fler barn än hitills ska bli utsatta för detta.

Frances menar att det vi nu upplever är just den falska adhd-epidimi han var delaktig till att starta när DSM-IV kom ut 1994. Vide den tiden hade 3-5 procent av amerikanska barn den diagnosen. I dag har det hela ökat till 10 procent.

När jag läser det här och samtidigt själv ganska närgånget har studerat DSM-IV så känns det väldigt förskräckligt och läskigt. Och eftersom jag själv sett och är väl bekant med den här boken, även studiemässigt sett hur svårt det är att diagnostisera genom fiktiva fall så är det absolut helt självklart för mig att fel diagnoser ställs. Hur drabbar detta barn och familjer, vuxna och ungdomar?

Jämförbart är väl att under min skolgång så hade man inte så vidare värst mycket kunska om adhd. Man hade kanske hört ordet men inte så mycket mera. I dag vet varenda unga vad det är. Vilket iof är bra för de människorna som har fått den rätta hjälpen och behöver sin medicin. Men är det verkligen möjligt att det är ett problem som under några år har ökat så makant?

Jag blir allvarligt orolig när en person som Frances går ut i media med denna självkretik. Jag tänker på hur påverkbart hela systemet är. Är det verkligen så att om jag blir psykiskt sjuk så kommer mina problem passa in i den här boken och kunna omvandlas till en kod. Visp har jag en diagnos. Vi talar ju ständigt om det individuella, olikheter alla människors unika sätt att avar. Ja så är det ju, därför ser jag det som väldigt svårt att i en bok stapla upp det hela och precis bestämma vad som skall avgöra en diagnos.Det kan ju lika gärna bli åt andra hållet, jag behöver hjälp men passar inte in i en diagnos, hur blir det då? Troligen går jag runt med UNS som förkortning bakom diagnosen, eller så får jag ingen alls och där med ingen hjälp.


Ni mina kära läsare bör klicka på min länk här ovan för att se vade hela artikeln beskriver och vill säga. Det kan vara av största vikt att veta vad DSM är och vad det vill säga. Det kan vara ytterst viktigt att kunna ifrågasätta, eller smatidigt också veta hur mycket man kan kräva. Jag tror inte att så många vet om psykiatrins manual och hur den brukas.


Keep on rocking.

Det finns inga goda mornar, bara mornar.

Hade gjort ett väldigt bra byte om någon stackare hade varit dum nog att erbjuda en uppvärmd säng i stället för att gå upp. Min väldigt sovande familj har det väldigt svårt mellan 06.00-12.00. Det är en defekt eller egenhet vi har, jag vet inte vad det kommer sig av. Kan vara det socialarvet eller så är det genetiskt.

Vad det nu beror på så är det jävligt jobbigt att ta sig upp på morgenen, att det nu mer är bäcksvart ute grundar icke för att det skall gå lite enklare. Sonen har varit hemma vid och varit på rekreation, förkyld och hostig. I går sov han till 12.30 på dagen, man kan ju undra hur han kommer sova när han blir tonåring?

Tja det är väl bara att kika på min pingla som också är hemma med förkylning i från helvetet. Hon vaknade till vid 15-tiden, och är i aldra högsta grad tonåring.Kanske borde man börja oroa sig för liggsår också?!

Sonen har ett visst mått av understimulans efter en vecka hemma vid med den arma modern, jag kan omöjligt uppfylla den delen av enegrig som kompisar och en dag i skolan slukar. De två senaste dagarna har detta resulterat i en surgubbe man inte är van att se honom som. Det har pustats stånkats och svordomarna har hoppat ur munnen på honom som grodor titt som tätt. Är det något jag går i gång på så är det den här typen av gnöl och gnäll. AHHHHAAHGGG vad jag blir irriterad.

Han har bestämt och trofast suttit aldeles still i soffan inlindad i sin filt med älgvarningsskyltar på och gnällt som en bitter äldre herre på 78 år. Det har visats fel program på TV, jo men visst för vi har ju så få kanaler. Det har varit fel på fjärrkontrollen, jo så kan det bli om bordet står i vägen och man av lathet inte orkar flytta på det. Det har varit för ljust i fönstret, jo men vi har ingen persien och har aldrig haft där. Det har varit för kallt, ja men sätt på dig kläderna då. Nej det har då blivit för varmt......osv....GAHHAHAH mitt tålamod har prövats till det yttersta stundvis.

Gå upp på ditt rum och kika lite på dina saker då, har jag med en snäll övertrevlig röst försökt föreslagit, nej för jag har ingen lapma där så jag ser inget. Nähä. Men sitt då i soffan men var bara jätte tyst och snälla du SLUTA GNÄLL. Jaha och i det här huset får man visst inte finnas till och alls säga saker som man tycker. Dräpande kommentar av en väldigt listig 10 åring. Genast har det där korta irriterade tonläget förvandlats till väldigt dåligt samvete av hans mamma.

Så klart så måste han få gnälla men han gör det så väldigt sällan så man kräver av honom att han aldrig ska göra det, fy jag är en hemsk mamma stackars lilla pojk.

I går insåg han att han själv nog borde ta sig till skolan i dag, situationen tycktes närma sig stadiet ohållbar. Under flera timmar åkte han runt på sin fyrhjuling och verkligen fick ut lite av överskottsenergin.Jag märkte på honom att han var så pass alertt att han visst skulle kunna gå till skolan, men när skulle han somna på kvällen när han sovit till 12.30?

Vi slöt en pakt, även om du nu är trött i morgonbitti så ska det inte suras och gnällas. Det blir ingen trevlig stämmning då. Okej mamma, du måste också lova det för då kommer det nog gå vägen. Om vi båda försöker att ta det lugnt och prata trevligt så blir nog ingen av oss så speciellt sur och grinig. Okej vi kör i vind och testar detta då.

I morse så hölla han sin del av avtalet, lika så jag. Lugnt och hänsynsfullt gick vi sakta fram och det hela gick jätte bra. Med tromboden och notboken gav han sig av mot bussen och vi vinkade till varandra. Det känndes skönt.

Herre min vad jag älskar mina barn. Nu återstår det att se när den äldre vaknar till liv, det blir väl fram mot eftermiddagen kvällen förstår jag. Har hört henne hosta under hela natten.

måndag 7 november 2011

Mögelosten.

Jaha då var det gjort igen då. Överätande och nästan spyfärdig av mögelost. Överdoserar alltid allt som är gott. Och jag tycker ju ta mig fan ALLT är gott också :-(

Det absolut enda i godisväg jag inte klarar är Romerskabågar, eller för den delen all choklad med smak av apelsin. Det är INTE gott.


För övrigt slinker det ner allt som ätas kan. Detta är ett stört beteende mönster av min ätning, det är ju inget snack om den saken. Frågan är hur man kommer till rätta med den saken? Jag har nog varit delaktig i merparten av ät och bantningsutformningar man kan hitta i detta landet, ingen fungerar för att jag tror att det är en vägledningen i vardagen man behöver. Någon som sida vid sida följer med under dagarna, och ser det man inte ser själv.

Oppoppopp, varför stoppar nu den där chokladkakan i munnen nu? Eller kanske är det dax att prioritera en vettig frukost i stället för att .......osv. Man måste förstå en sak och det är att det här handlar om otroligt mycket förnekelse,precis som alla missbruk.

Intressant är att det ofta kommer de som tror att det vet och kan, och det är inget stöd snarare tvärtt om. Att missbruka sig av mat är ändå en skillnad mot övriga substanser. För det först så tror merparten, då oftast smala människor, att de på något vis vet allt om kost och motion, samt att de har någon rättighet att gärna delge mig det hela också.

En männsika som är missbrukare av exempelvis alkohol blir inte automatiskt en offentlig objekt där vem som kan häva sig fram och proklamera om hur bra det nyktra livet är, om hur enkelt det är att lägga ner sitt supande och så mycket bättre det är med en kvällspromenad än den där kvällsölen.

Har gått hos en dietist, nu iof för mång aår sedan men det kan jag ju bara säga att är fullständigt värdelöst för mig. Jag kan och vet saker om kosten, jag vet det där med långsama och snabba kolhydrater. Jag vet det där med omättat och mättat fet, jag vet det där med godis och kakor ......FÖR I HELVETE JAG VET DET DÄR!!!

Det handlar om att mitt belöningssystem i skallen är förvrängt. Det handlar om ett beteende hos mig och vem skulle då kunna vara lämplig för mig som hjälp? Jo en KBT-terapeut så klart. Någon som skulle kunna hjälpa mig vrida tillbka det hela. Vart hittar men en sådan då med speciel inriktningen kost? Jo ingenstans, det är inget landstinget alls tycks kunna erbjuda, nu mer handlar det oftast om viktreducerande operationer. Men oavsett om min magsäck är mycket mindre så har ju inte mitt tänk och belöningssystem förändrats, hur blir det i förlängningen? Jag vet inte och kanske slutar det hela på operationbordet också, jag värderar inte det hela alls, jag bara funderar på alternativa lösningar på ett eskalerande problem.

Sen har jag den turen att jag inte skäms alls, jag ser mig inte som en mindre värd person. Jag tycker att det är sorgligt för alla de som skäms och gömmer sig. Min filosofi är den att så länge man talar om ett problem så har man iaf kommit en bit på vägen. Man delar med sig och skapar förståelse.

Det svåra för en person som överäter är ju den att vi dagligen måste äta. Varje dag triggar du den där skadade ätmönstret, men en missbrukare av droger behöver aldrig mer hantera det i hela resten av sitt liv om den väljer att bli drogfri och orkar hålla sig till den sidan av livet.

Du får ta en straköl på morgonen och en på kvällen, mer än så får du inte ta. Känt är ju att det inte fungerar på så sätt. Men mat måste du äta, men i rimliga propotioner det är svårt.

Jag är nyfiken i en strut.

Att blogga är lite av en konstform. Man kan hitta tusen olika varianter av vad människor vill dela med sig av. Modebologgar, resebloggar, sportbloggar, matbloggar....osv.


Min blogg är mera en dagboksblogg där min skrivarlut får ett uttryck i cyberrymden. Har inget syfte att jaga läsare och skriva om sensationella botoxbehandlingar och bantningskurer. Inget som intresserar mig ett dugg. I bland så känns mina blogginlägg mindre bra skrivna, andra gånger kan jag känna mig väldigt stolt över vad jag fått i hop genom mina tangenttryckningar. Har fått mottaga en del fina komplimanger om mitt skrivande och det känns bra i hjärtegropen så klart.


Även om man är en bra skribent så kan man alltid bli bättre. Och min brist är min stavning det är jag väl medveten om, att uttrycka mig i texten och måla upp en bild för en läsare är inte mitt problem alls, det som merparten av människor brukar tycka att är det svåraste. Men eftersom min blogg syftar till mitt eget privata dagboksskrivande och inte en redaktionell text så har jag inte brytt mig så vidare värst om det. Datorn är ett jätte bra hjälpmedel om man ska rättstava, men när jag skriver blir jag otroligt störd av den uppkommna rödmarkeringarna och mitt skrivar flyt försvinner.

Man kan ju alltid justera en text efteråt men för mig är texten redan klar när den är skriven. Börjar jag pilla i texten så händer det allt som oftast att jag blir så kritisk så det jag en gång skrev och menade faller bort därför tycker jag inte att det är av så stor vikt med just bloggskrivande. De vise och lärde har säkert starka sympunkter på det hela men jag hävdar fortfarande bestämt att det är min blogg och min skrift och jag bestämmer precis hur den ska utformas och vara.


När jag skriver mina inlägg och är inloggad så ser inte sidan ut så som ni ser den. Det är många finesser som erbjuds oss skribenter. Man kan utforma sin blogg på många olika sätt och göra justeringar för det mästa. Man kan hitta olika mallar, olika design, utforma komentarsfunktionen på olika vis, man kan också tjäna pengar på sin blogg genom vissa justeringar, vilket inte jag gör.


Sen kommar man till det där som är mera spännande,statestiken. Där ser man mycket och kan även se vilka webbläsare besökarna har. Jag vet att någon har firefox, någon explorer, någon surfar in på min blogg med iphon, en anan med Mac. Man kan se hur många ni är. Och man kan se i från vilka delar av världen läsarna just befinner sig i som har kikat på min blogg. Döm om min förvåning när jag ser att någon läsare befinner sig i bla Tyskland, Ryssland, England, Estland, USA.


Säkert några Facebook vänner som är på resande fot men ändå! Det är ju jätte roligt.Det känns nästan lite som att en del av mig själv har besökt de här länderna. Någon har varit utomlands och ändå liksom kikat in på mig och mitt liv i från Ryssland. Några av de här bloggvisningarna tror jag att jag kan härleda till vissa personer, men jag vet ju inte helt säkert. Oavsett så tycker jag att det är fantastiskt roligt att få resa runt i världen med min blogg :-)

Inom kort kommer familjens brukande av dagens teknik nå andra dimensioner. I Januari förändras familjens bild då husets herre får nytt jobb och drar i väg till Norge på jobb. Till en början är det bara han som drar i väg. Vi andra står kvar i startblocken för att invänta startskottet för förändring. Ännu vet vi inte hur vi ska göra med något och vi tar det hela etappvis. Tills vidare får Skyp och Facebook vara behjälpliga som länken mellan våra liv och det som håller oss samman i familjen. Tack och lov för den elektroniken och uppfinning.

Det kommer att bli en stor omställning för familjen. Vi är ju vana att ha honom borta bara i bland. Nu blir det hela tiden. Men just nu har vi inte så mycket andra val. Det känns bättre att gråta när man har kronor på kontot än när man inga har, så är det ju.

 Funderar på hur det kommer bli under julen. Det stundar snart för hysterin kring detta igen. Varje år så säger jag att det ska inte bli någon panik, lika förbannat så drabbas jag av detta årligen. I mat och bakväg brukar vi ta det hur lugnt som hellst, om någon mot förmodan nu skulle tro att jag är en av de som stoppar julkor och gör syltor i från grunden kan jag upplysa om att detta är helt fel. Julen är ett litet känsligt kapitel i den här familjen, det är en kluven högtid, som för så många andra.I år så hade jag iaf en plan på ett gemensamt pepparkaksbak med min syster och hennes lilla teling. Lite julmusik, julmust och bara god gemenskap, det är jultider för mig.

Sen kommer alltide det där dåliga samvetet om vilka man ska träffa, hur man ska fira julafton osv. Jag vill så gärna att alla ska vara glad. Men det är svårt att få det att gå i hop. Det ä'r jätte svårt att försöka vara glad själv när minnen sticker i hjärtat och kroppen minns hur det var en gång för några år sedan när allt var kaos.Jag vill glömma, men det går inte.
Man ska väl inte måla fan på väggarna i onödan, det kan ju vara så att det känns bättre i år, jag hoppas det.

Alla vänner och bekanta ute i världen, tack för att ni läser. Nu ska jag skrota vidare en stund.
Hej på're!

söndag 6 november 2011

Det har INGET med åldern att göra!

Det sista jag förmedlar för i dag är den här länken.

http://www.aftonbladet.se/ipadoriginal/article13892342.ab

God natt.

Söndag

Den tristatste, tråkigaste dagen av alla måste vara Söndag. Söndag är den dag som i den nordiska mytologin är uppkallad efter solgudinnan Sol.

I dag ser man inte skymten av någon sol, det är grått och det hänger regn i luften och dagsluset bryter liksom inte riktigt fram. Just i dag känns det som att locket ligger över mig och hela orten.


Just Söndagar känns som en deprimerande dag,inget är öppet förutom matvarubutikerna. Alla människor går liksom i ide och så länge jag kan minnas så är Söndagarna den dag jag alltid har sett som den tristaste dagen. Minns inte hur det var på den tiden jag var stalltjej. Ett liv i stallet är ju inte så värst annorlunda oavsett veckodag, där brukar göromålen vara de samma som på Julafton,Påskdagen eller en helt vanlig Söndag.


När jag var liten så var det en fröjd att följa med morsan på handling när hon skulle till Domus. Det var då jag hade chansen att rusa in på bibblan och bläddra i fina böcker en liten stund. Men på Söndagarna var det stängt, både matvarubutikerna och bibblan. Det kanske är en av sakerna som ligger till grund för min söndagstristess.

Söndag är ju också den dagen som ligger till grund för vilodagen enligt den kristna läran, men måste då detta fortsätta som vilodag? Kyrkan har ju moderniserat sig på flera områden,så varför kan man inte nu också hotta upp Söndagarna litè?

Om man har trist så är det väl endast jag som kan åtgärda den saken, det är ju knappast så att det ligger på någon anans bord. Men för mig är detta så djupt rotat så det är svårt att ta sig ur denna kännslan. Lördag är en mera trivsam veckodag. I går fick jag se Tintin på Bio, den som fröjdade sig mäst var nog jag, inte ungarna. Det var med spänd förväntan vi drog i väg på Bio.

Kom då på att matine var en vanlig Söndags aktivitet när jag var barn. Om jag inte minns helt fel så var det matine varannan Söndag och jag var en flitig besökare på Bion.Jag har sett Branen i från Frostmofjället med den fina lilla gullspira. Jag har sett tecknade filmer men det som är starkast kvar i minnet är när Ronja Rövardotter kom upp på våran lilla Bio. Alla skulle dit, så även jag. Detta var ingen Matine, det var en vanlig filmföreställning.

Alla mina klasskompisar talade om filmen och jösses vilken förväntan man hade. En del hade även läst boken och meddelade mig som inte var en så god läsare att den var helt fantastiskt bra. När det väl var dax för filmen så var kön lång. Jag har aldrig sett en ¨så lång kö utanför Malungs Bio. Och sen föll det sig inte bättre än att jag inte fick komma in, det var fullsatt!

Herre Gud vad ledsen jag var. Det var inte roligt att komma till skolan nästa dag och inse att majoriteten av klasskompisar hade sett Ronja Rövardotter utom jag. Det var nog den största film besvikelsen jag varit med om i hela mitt liv. Tack och lov löste det sig med att Bion visade filmen en extra gång så även jag fick se den. Och jag tycket att det var en fantastiskt bra film, som så många andra.


Helgen som varit har gått i vemodet och eftertänksamhetens tecken. Det är den här helgen som svenska Kyrkan tycker att vi ska hedra våra avlidna nära och kära lite extra mycket. Precis som om jag inte gör det alla de övriga dagarna när jag känner för det då. Det är den här helgen som någon har bestämt att vi ska minnas lite mer än vanligt. Själv känns det precis som alla andra dagar eller helger, en enormt stor saknad helt enkelt.

Farsan och svärfar fick sina ljus tända och när vi åkte förbi kyrkogården så tänkte jag på att för varje ljus som lyser så saknas det en människa och då inte bara i dag utan alla dagar.


I dag ska jag drista mig med att baka en kaka, om jag kommer ur min Söndagscoma. Vi får väl se vart dagen slutar och vad det blir av allt.