Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

torsdag 5 december 2013

18-års dagen är nu över.

Hela dagen har vi firat och haft trevligt. Jag har mellan varven varit emotionellt berörd och tårarna har trängt sig på. Konstigt kan man tycka när det är en glädjens dag men bara trevligheter och glada gäster. Men mina tårar handlar om historia, en långväga kamp i från galenskap och en del av mitt barns släkt som väl mer eller mindre hade passat in i en dokusåpa som Glamour. Inte ett dugg för det glamorösa, mer för de galna intrigerna och makthungriga tillvägagångssättet för att vinna troféer.
Mitt barn har planerat, bakat, gjort tårtor och dukat fint under de senaste dagarna. Hon har siktat på att göra sin dag till en fin minnesvärd dag. Det har varit viktigt för henne, hon har haft allt för sorgliga födelsedagar i sitt liv redan. Allt för många svek, allt för många gånger den galna sidan har visat en närvaro och ploppat fram ur jorden som svampar men helt utan närvaro med hjärtat och kärlek. Bara för att döva det gångna årets samvete. Det gångna året de totalt struntat i att visa det som alla barn behöver, värme, närhet, äkta omtanke, bekräftelse och kärlek. I stället har man gästspelat i bland med presenter för att döva det man inte lyckas frambringa på riktigt.

För över tre år sedan så klipptes banden med den biologiska pappan, ingen hade någonsin brytt sig på riktigt med äkta känslor. Minst av alla den som borde gjort det mest, den biologiska pappan.
Jag själv har inte den blekaste aning om varför en hel släkt i samma veva kan liksom strunta i ett barn. Ett barnbarn, ett syskonbarn. För mig är det obegripligt att ingen någonsin har talat med mig om saken. Att INGEN har ringt upp mig och konfronterat mig med vad fan är det som är det som händer här.

Men det var ingen som gjorde det när kontakten fortfarande fanns heller så för den delen är det väl inte så märkligt. Om nu hela släktskapet har gått på den biologiska pappans skruvade verklighetsuppfattning och de svalt hans sagor om mig som person så tycker man väl ändå att det borde ha känts som att någon ville ställa mig till svars för den helvetesmänniskan han brukar måla upp av mig. Men ingen har någonsin gjort det. En gång ringde bio farmodern till mitt barns mobiltelefon och tyckte att hon skulle be sin pappa om ursäkt för han var så ledsen för det hon hade gjort?!?

En konflikt hade uppstått och hennes pappa hade slängt ut henne och ville aldrig se henne igen, men farmor tycker att mitt barn ska ringa och be om ursäkt? Så skruvat lever den här familjen. Och givetvis ska någon som felat be om ursäkt. Men som vuxen får man väl ta det med sina barn själv kan man tycka. Framförallt slänger man väl inte ut sina barn och talar om att man aldrig vill se de igen?

Jag kan inte räkna alla gånger han slängt ut mitt barn, jag säger mitt barn för det är inte hans och det kommer det aldrig att bli heller så för den delen. En natt ringde han mig och talade om att jag skulle åka till Nås och hämta henne där, det var där han skulle ställa av henne och var jag inte på plats så var det mitt problem. Jag fick lov att ha is i magen och jag ringde polisen i stället. Det var inte självklart att polisen skulle åka dit alls. Och jag bönade och bad på mina bara ben. Senare ringde polisen upp och sa att läget var under kontroll och jag kanske borde kontakta Socialtjänsten för att reda i den här konflikten. Ja kära du det har jag försökt med sen 1997 för fan, blev mitt spontana svar.

Jag var tvungen att stilla mig den natten, jag kunde inte åka och hämta henne. Jag vågade helt enkelt inte göra det för jag visste inte vad för trasig själ jag skulle få hem, jag var tvungen att ha backup och jag visste mycket väl hans tillvägagångssätt. Hade jag åkt hade polisen varit där på tre röda sekunder för han hade talat om att han hade inkräktare i huset. Jag vet också att han brukar ha basebollträ vid dörren. Och jag visste inte hur jag skulle kunna få polishjälp just då, jag hade inga bevis för något. Jag hade bara min magkänsla, jag hade bara år av erfarenhet av vad han brukar säga och hur han brukar uppföra sig. Ord mot ord situationen skulle uppstå.

Den natten satt jag klarvaken och tvivlade på om mitt förnuft skulle tippa över till hysteri. Den natten var jag tom i hjärtat. Jag visste inte hur jag skulle kunna rädda mitt barn i från denna fullständigt galna individen som med smorda käkar kunde snacka sig själv i bättre dager på alla tänkbara sätt. En människa som till det yttre tycks vara helt fungerande ut men fullständigt galen om du ifrågasätter eller går mot på något sätt, då har du en fiende utan spärrar.

I dag för exakt tre år sedan var sista gången han ringde till mitt barn på födelsedagen. Före det samtalet hade han inte hört av sig på många månader. Men som alltid så skulle det dåliga samvetet dövas på födelsedagen, allt det man gjort bort sig under det gångna året skulle sonas. Så fungerar den här familjen uppenbarligen.

Mitt barn tog samtalet och drabbades av en panik i blicken jag sällan skådat. Hennes vackra bruna ögon spärrades upp och hon signalerade ren skräck. Och någonstans i detta så försvann hela hennes själ så långt bort så det nästan kändes som en vindpust i köket. Hon skrek rakt ut, ett skrik i från magen och ut. Ett nästan djuriskt skrik där hon fick ur sig att han aldrig, aldrig mer så mycket som skulle komma och tro att han skulle vara en del av hennes liv igen. Att hon aldrig, aldrig någonsin ville ha med honom eller någon av den sidan att göra mer i hela sitt liv.
Hon slängde på telefonen och sprang upp på sitt rum. Min man tog telefonen i chock och med en lika djurisk röst fråga om han nu fattade budskapet. Att vi alla nu ville ha sinnes ro framförallt hon som nu tydligt talat om sitt budskap. Sen avslutades samtalet. Allt gick så fort, alla gästerna chockades för den turbulens som plötsligt uppstod. I från att sitta vid bordet och småprata till kaos.

Jag fann mig till sist och rusade upp på hennes rum. Någonstans fann jag ett lugn inom mig, ett rationellt handlade. Jag hittade henne där på golvet sittandes på knä och blodet slaskade i från hennes armar. Hon satt på knä med huvudet böjt bakåt i en svårångestattack och drog efter andan och försökte få andningen i styr igen.
Jag föll ner bredvid henne och höll om henne så hårt jag bara kunde. Lugnt och rationellt agerade jag. Jag försökte andas med henne och liksom få ner henne igen till mig. Jag pratade lugnt med henne och sa att det var över nu. Att det var sista gången och att vi tillsammans skulle finna en väg ut. Ett nytt sätt att hantera hela hennes förflutna liv så att hon aldrig mera skulle behöva drabbas av denna paniken och göra sig själv illa igen. Just där och då lovade jag henne det och jag har stått stenhårt fast vid mitt ord.

I dag är vi där jag lovade henne. Tillsammans har vi kämpat och framförallt hon min fina diamant, det är hon som gjort jobbet och jag som har väglett och handlett på alla sätt och vis. I bland genom samtal, ofta genom att gå före och visa vägen. Trampat upp stigar och puttat på henne. Det har inte alltid varit lätt, inte för någon av oss. Men jag valde för många herrans år sedan att jag aldrig i helvete skulle svika. Ett barn väljer inte att komma till världen, det var jag som valde att ta emot henne och då mitt ansvar och skyldighet att finnas där. Hennes biologiska pappa valde en annan väg och det får helt stå för honom. I dag talar vi inte om honom i termer som pappa ens. Det är Jonas som är pappa, farmor det är Jonas mamma och farfar Rune finns hos stjärnorna i himlen men för henne är det farfar.

I dag kom det några grattiskort till henne på posten. Förväntansfull och glad för hågkomsten började hon öppna kuverten och läsa vykorten.
Ett av vykorten trodde hon först var i från en vän boende långt bort. Det visade sig vara den biologiska farmodern som plötsligt skulle sona sitt dåliga samvete. Inte ett livstecken på flera år men nu  ploppade det upp som svamp i skogen igen.

Hon läste vykortet flera gånger och såg så frågande ut. Sen sa hon det står i från farmor och farfar. Min farfar lever ju inte han är ju död och min farmor heter Ingeborg. Hon tog vykortet och rev det i småbitar och slängde det i skräpkorgen.
-Vet du mamma jag känner ingenting, absolut ingenting för det här. Att de har mage till att ens försöka. Jag fattar inte hur de tänker.

Det var allt som hände, det var resultatet och konsekvenserna av flera års frånvaro. Jag känner en sorg för att de inte förmår bättre än så här. Jag tycker synd om dom. de har gått miste om så otroligt mycket, de har valt bort en fin unge som verkligen har så mycket att ge. En klok ung kvinna som är en tänkare med stor skärpa och omvärldsanalytiskt sinnelag som är mycket intressant att samtala med. Man kan skratta sig sönder och samman, man kan tala politik, man kan samtala om allt. Hon har så mycket att ge och ett vackert hjärta. Ingen enkel person som så, men en enkel människa på det viset att hon inte räds olikheter och ser saker i svart eller vitt. Hon har förmågan att kunna se, känna in och befinna sig i alla olika sociala situationer och ändå klara av det galant. Hon bryr sig om och hon vill bli omtyckt för den hon är.

I dag när kalaset avslutades och jag skulle ge mig av så kramade hon mig. Han sa till mig att det var den bästa födelsedag hon någonsin haft i hela sitt liv. Mina tårar kom för jag vet hur svårt det har varit att fylla år för henne tidigare. Hon har aldrig kunnat känna att det varit en festlig dag, hon har känt att den dagen har varit dagen hon kom till världen och en person ville inte ha henne. Även hur mycket vi alla andra har öst kärlek över henne så har det alltid varit en som inte ville ha henne.

Nu mer är det hennes spelregler som gäller. Hon väljer sin stig i livet. Nu är det hon som styr sitt skepp, inte någon annan. Jag beundrar hennes.

Jag är så glad att det blev den bästa födelsedagen i hennes liv, det var den finaste gåvan hon någonsin kunde få. Och hela dagen har hon omgett sig av människor som bryr sig på riktigt. Äkta, uppriktigt och ärligt.

Godnatt världen.