Som den gode skådespelaren, regissören och musikern Thorsten Flinck lär ha uttryckt sig så kan jag känna igen mig. " Jag presterar som bäst när jag känner ångest, det är ångesten som ger bränsle åt konstnärssjälen".
High five på det Thorstis, det är för mig mycket enklare att klä känslorna i ord då det bränner inombords, då det känns som krigföring i blodomloppet. Då det spänner i bröstet och pulsen är hög, då något gör riktigt förtvivlat för jävla ont, det är då jag kan och skriver som bäst.
Tror att det är en av mina styrkor som skrivande person, att jag kan sätta ord på känslorna och ofta få fram ett budskap med min text. Har aldrig en färdig plan på min text. Vet bara vilket budskap jag ska försöka skriva sen rinner det på som vatten. Antar att det är vad jag tränat på och nu mer sitter det utan att jag behöver fundera på saken.
Att skriva är också att utlämna en del av sig själv och sin närmaste familj. Men det som varit av mycket personlig karaktär har jag konsulterat med min familj om först och de har så klart okejat det, om inte hade det aldrig varit publicerat material.
Har skrivit om hemorrojder, Sverigedemokraterna ( ganska samma sak för mig vid närmare eftertanke), Kronofogdemyndigheten som förkortas KFM, har skrivit om det politiska läget i Malung-Sälen Kommun och mycket mera.
Det viktiga har alltid varit att om jag skulle möta någon i affären så skulle jag rakryggat kunna säga samma sak mellan fyra ögon som det jag skrivit. Att balansera på tråden för vad som är kritik och personliga påhopp tycker jag själv att jag har klarat bra. I de fallen jag har kritiserat personer har jag hållit mig till vad de har gjort eller borde ha gjort i sin yrkesroll, inte att de har fula kläder eller stora näsor.
Har aldrig stött på någon i det verkliga livet som skrikit åt mig eller agat mig för vad jag skrivit. Däremot så har mycket av det jag har kritiserat förändrats, kanske inte min bragd alls men kanske någon läst och funderat på saken. Kanske har jag varit en röst som hjälpt till att förändrat. Vet ju inte det så på rak arm men många gånger har jag tex kritiserat kommunens undermåliga hemsida som i dagarna nu är förändrad och tagit sig an en ny ton.
Sprängde helt min bloggstatistik då jag skrev mycket personligt om Kronofogden, och efter det har jag mött en del som tackat för mitt mod att skriva om det. Och det kändes bra eftersom det var min tanke också. Jag ville berätta om ett fenomen som kan uppstå för vem som helst och snabbt som ögat sitter du fast i en skuldboll som bara snurrar fortare och fortare.
När jag skrev om Nicklas Gotthardsson och hans, enligt mig, människohandel så debatterades det friskt på min blogg. Söker man på Nicklas Gotthardsson på Google så ligger min blogg fortfarande i topp för det söket, ger mig en egoboost så klart.
Som bloggare vet du aldrig hur ditt skrivna ord tolkas in hos mottagaren, det kan bli många vinklingar som man inte anande i från början. Jag som skriver vet ju mitt syfte och kan ju inte ansvara hur mottagaren tolkar in det hela. Men givetvis försöker jag tänka mig för och se tänkbara variabler för det. Mitt tidigare inlägg som heter Jävla blatte stick hem för fan är en ren provokationshandling. Det handlar om att få läsarna att reagera och läsa. Jag kritiserar den sittande regeringen för att inte våga ta vid SD och därigenom ger man bara mer och mer mandat till det odemokratiska Sverigedemokraterna med rötter i nynazistiska rörelser. Läser man bara rubriken så kan man ju tro att är fullkomligt i från mina sinnesfulla bruk. Att jag just rakat av mig håret, satt på mig bomberjackan och snörat på mig kängorna och börjat vrålar sige hail. Vilket alltså inte alls är fallet och kommer heller aldrig att bli. Det var en risk jag tog och jag funderade länge om jag skulle bruka mig av den rubriken också.
Att skriva är så roligt och i bland kan jag sitta och snickra på en text i flera timmar och tiden liksom bara försvinner, tappar lite av omvärlden och det som sker runt om. Är som ett behov, som att behöva gå på toan eller äta, jag måste skriva. Kombon med mitt samhällsintresse samt skrivande som behov är ganska bra. Man kan skriva om allt egentligen men enklast för mig är det som berör mig. I bland kan det kännas lite ensligt att vara en samhällsintresserad individ. Har inte så många att tala med om Irans politiska läge eller sharialagarna.
Har också fått ett perspektiv på det politiska läget och medias sätt att behandla den. Något jag inte riktigt hade före min tid i landet bredvid. Det gick bra för Norges FrP i valet. Vilket då var som att slänga in ett köttstycke till svenskmedia. Plötsligt blommade det upp någon sorts bild av Norge som ett rasistland där minsann invandrare inte skulle släppas över gränsen och det blev en bild av Norge som jag faktiskt inte kände igen mig i. Norska FrP framställdes likvärdigt med Svenska SD och hej och hå perfekt att skriva om.
För att så här på rak arm nämna något som skiljer FrP mot SD åt är att Sverigedemokraterna är ett populistiskt enfrågeparti med rötterna i nynazistiska kretsar. FrP grundar sig i mångt och mycket på
Carl I Hagen som varit en toppolitiker i 25 år och också varit delaktig i den Norska politiken i mer än frågor kring invandring. Hur sen FrP ser på invandringsfrågan är en annan sak, men i Sverige så har vi ju just nu ingen som tar i det, mer än då SD som säger sig vara de som vågar göra det. Och så spårar det ut i någon helt vansinnigt galet. Men att likställa Svenska SD med Norska FrP är felaktigt. Jan Guillou sa i Skavlan, "Om Sverigedemokraterna hade liknat Fremskrittspartiet så hade vi levt i en bättre värld", och jag förstår hur han menar. Trots att Janne G och jag inte har någon kärleksaffär på samma våglängd så är jag beredd att hålla med honom i just detta.
Hur saker och ting nu än ser ut i världen så är jag evigt tacksam för att kunna skriva. Att jag har modet att i bland bli mer personlig. Vissa kan få för sig att tråka och håna bloggare, att det skulle vara fegisar som gömmer sig bakom en bildskärm och inte vågar tala ut på "riktigt". Att man som bloggare skulle sitta och vara en fegis och inte på riktigt våga gå ut i samhället och förändra på riktigt. I den beskrivningen känner jag inte igen mig ett dugg, jag känner mig lika delaktig och påverkande som om jag skulle stå på en scen och tala. Jag tycker inte att man ska underskatta det skrivna ordet på det viset.
Syftet med min blogg är att kanske väcka en människas tankar, har jag gjort det är jag nöjd. Jag har ingen ambition om att nå ut i världen och störta USAs President, inte heller framhäva mig själv som en stilicon på stureplan. Inte min grej och jag gör det på mitt sätt.
Jag är och förblir en skrivbordskrigare!
