Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

lördag 8 september 2012

Sov du lilla videung.....

Jag sover sällan mer än 4 tim per natt. Det har väl utvecklats till något sorts beteende efter katastrofåren i kaos. Har aldrig varit en morgonpigg person för den delen. Natten och jag har ett speciellt förhållande. Undrar om jag har en gen eller två i från varulvssläktet.

Tänka, fundera och lösa saker fungerar alltid mycket bättre under nattens sena timma. Alla mina bästa skoljobb och hemtentor har jag alltid gjort under nattetid. Jag kan nästan känna hur min skalle vaknar till vid 22-tiden sen är det igång.

Har funderat många gånger på det där. Hur kan det vara så? Det är ju inte så värst socialt acepterat av samhället att vara en nattlig person, någonstans så är det snygggare att vara morgonpigg. Varför det liksom?

Hade nyligen en hel vakennatt då jag själv knäckte den enklaste nöten egentligen. Det är så fånigt enkelt så det är ju pinsamt att jag har behövt fundera på det hela under så många år. Att jag är vaken på natten och trivs just då är ju solklart. Nu vet jag varför liksom. Jag är en enormt kännande person. Otroligt sensibel för andra människros energier. Jag blir påverkad av det sociala samspelet på en nivå som inte alla riktigt blir. Under natten sover energierna och jag själv får utlopp för mina egna, så enkelt var det med den saken. Därför trivs jag bäst nattetid.

På Torsdagen så kom jag och min äldrevapendragare på en liten ide. Vi drar till mormor i Sunne en sväng. Bara för att vi kan liksom. Inte längre några hundar att ta hänsyn till och hon hade slutat skolan lite tidigare. Vi bara drar för att vi kan, eller hur mamma?

Japp så det gjorde vi. Vi kännde oss lite så där wilde and crazy, helt oplanerat och bara för att man kan. Skön kännsla i magen, helt spontant och bara frihetskännsla. Vi gör vad vi vill när vi vill om det nu var en så liten sak som att åka till Sunne för att hällsa på mormor/mamma.

Vi skrattade och samtalade i bilen och av tradition måste man stanna vid Värmlandsporten för att köpa en triss och tanka in lite java, så har det hela gått till under alla åren som min mamma bott i Värmland, en sån där fast tradition som inte rubbas. Tyvärr kammade vi hem noll kronor på trissen men om man är fast bestämd på att plöstligt händer det så måste man ju prova.

Väl framme i Sunne så är de älste också på besök hos min mamma. Min mormor och morfar är på besök och det är roligt att träffa de också. Det händer inte allt för ofta. Min mormor och morfar är ett mycket aktivt äldre par som flackar runt och håller igång måste man väl säga. Mormor hade med sin laptop och tycks älska det här med internet, blocket och tradera. Bra gjort tycker jag att våga det när man är 70 plus. Mormor går kurs i datoranvändande och tycker att hon lär sig bra.

För generationen som min äldre vapendragare kommer i från så blir det här lite av en kulturell krock. Min dotter är född med tekniken, det faller sig liksom naturligt. Hennes gammel mormor är nu på en anan nivå och de båda ska förenas och förstå varandra.

-Ja men har du sett, vart är alla mina favoriter nu då?
-Jo det beror på att du bytt webbläsare så då följer inte dina favoriter med, du måste lägga dit nya.
-Jaha men vad är webbläsare?
-Det är Exploerer och nu har du Fire Fox.
-Ja men vad är det då?
-Jo det är WEBBLÄSAREN!
-Vad har man det till?
-Jag förstår då inte varför jag inte får upp mina favoriter, beror det på att jag lånat ett annat mobilt bredband?
-NEJ, dina favoriter sitt väl inte i bredbandet heller, det sitter i din webbläsare som du nu har bytt och måste lägga dit favoriterna igen

Ser och hör hur min dotters tålamod prövas och hon försöker så gott hon kan lägga ner det hon i sin värld tycker är aldeles naturligt  på en nivå så att min mormor, hennes gammel mormor, ska kuna greppa det hela. Det är svårt mycket svårt att ha datakunskap för en 70 plusare.

Jag och min mamma fnissar och tycker att det är lite gulligt ändå. Min unge och hennes gammelmormor sitter vid köksbordet och morsan ska dokumentera det hela med ett foto. Sen säger hon ju det där man kanske inte ska säga just i stundade diskussion kring webbläsare.
-Nu har jag er på kort, det ser ut som ni lanar.

Var på repliken då genast blir en frågeställning i från min mormor vad det är.
Givetvis vill hon veta och jag tycker att det är otroligt tufft och coolt att mormor faktiskt vill hänge med i utvecklingen och hålla sig informerad om vad det handlar om, hon är ju i alla fall 72 år och ser det som absolut viktigt att surfa på nätet och fattar datoriseringens nödvändighet att begripa sig på.
Sen är mormor en aktiv deltagare då det gäller kurser. Minns sen jag var liten hur hon gått allt i från engelska kurser till svampkurser, hon gillar verkligen det där. Så att det nu är en datorkurs för äldre nappade hon ju snabbt på.

-Snart får morfar och jag våra nya telefoner också. Vi har beställt oss såna där som ni har, utbrister mormor.
Jag kikar till på min mamma med stora ögon, ska mormor och morfar ha androida telefoner?!? Hjälp hur ska det gå? Och varför liksom? Morfar har då absolut inget bruk för det alls.

Jag och mamma konstaterar att bara morfar lär sig svara och ringa så ska det väl gå bra, men det var just det. Mormor är nog så envis och för sig så hon ger sig nog inte fören hon kan ladda ner appar och surfa runt på nätet, men min kännsla är ändå att detta kan komma att bli mer än friktionsfritt. Jag kan ju ha fel. Ja kan då inte säga annat än att mina mormor och morfar är väldigt moderna av sig, man tänker inte på deras ålder. Och att min morfar snart är 80 år det känns inte alls så.

Eftersom lyset på bilen är aningen taskigt så bestämde vi att sova över hos mamma. För att vapendragaren skulle hinna till skolan så var vi tvungen att åka kl 07.00. Efter beräkningarna skulle vi då ha god tid på oss och allt skulle gå enligt planen. Väckning kl 06.00.
Det var under den här natten jag formligen kännde andras energier och sov knappt en blund. Det nästan pettrade i skinnet på mig, en mycket märklig kännsla.

Jag skulle sova väldigt nära många av de närmaste människorna jag har i livet. Jag skulle dela rum med mitt barn, som inte har gjorts på många år. Morfar är en betydelsefull människa i mitt liv och våra band sen barnsben är speciella. Och sen min mamma som är den finaste bästa mamma man kan ha. Hon som vet allt om mig och har forslat ut mig i livet på stappliga ben. Alla de här energierna hade jag runt mig och jag kunde INTE sova. Jag var trött och sliten men så uppe i varv så det fungerade inte. Mycket märkligt och ändå faschinerande på många vis.

Morfar vet saker som ingen behöver ha berättat för honom, han ser och känner. Han är en vis man som varit med om mycket i livet. Han var barn under världskiget vid gränsen mot Norge. Han har växt upp utan sin mamma och under förhållande som ingen kan förstå. Det här tror jag ligger till grunden för hans ödmjuka sida för människor, framförallt för oss barn, barnbarn och barnbarnsbarn Han har alltid varit delaktiga i våra liv. Jag var hans första barnbarn. När jag föddes 1976 så var det inte tal om jämställdehet och pappadagar. Och framförallt inte att en morfar skulle rulla runt på en barnvagn. Så när han hämtade mig den där gången när jag var liten och skulle ta med mig hem till sig så bar han mig, han tyckte att det var pinsamt att rulla barnvagnen. Så han bar mig på armen i stället, jag var några år då.

Mormor har varit på ett annat sätt. Men jag har minnen i från mormor också. När jag var lite äldre så skulle jag ofta sova över i från Lördag till Söndag hos de. Jag ville det och någonstans var det här veckans höjdpunkt. Inte för att mor och far skulle någonstans utan för att jag gillade det. Gissa hur många avsnitt jag sett av Allsång på Skanesn med Bosse Larsson. Inte för att jag alls tyckte att det var så roligt utan för att momor tyckte om programmet och jag ville vara henne nära.

Gissa hur många gånger jag fått lov att blunda under Dallas för att mormor uppmanade mig att göra det. Jag skulle skonas i från vissa olämpliga barnscener. Hångel mellan JR och Sue Ellen var lite to moutch på den tiden. Eller så kanske de var ute och hånglade på varsitt håll och jag inte riktigt hängde med i svängarna.Hahaha vilka tider.

Efter att ha slumrat mellan 04.00 till kl 06.00 då väckaruret skrålade så kände jag mig i alla fall körbar. Frisk luft och det perfekta höstvädret. Skinande sol delar med sig och uppmuntrar med lite energi. Mamma kommer ner i köket för att säga hej då åt oss och tackar så mycket för det överaskande besöket.

Resan över skogen mot Malung och skolan kommer att gå som på räls. Säger hej då vid skolan och jag åker vidare. Känner mig glad och uppfulld av trevlig energi. Att lämna mitt barn vid skolan så här glad och pigg i blicken var det många år sedan jag gjorde sist. Det måste ha varit i mellanstadiet sist. Jag vet att även hon bär med sig all kärlek hon får av de våra, av de som alltid varit nära. Nu kan hon ta det till sig i hjärtat som bränsle och verkligen omvandla det till en fortsatt kämparglöd. Hon ger kärlek och får kärlek i från alla håll. Fantastiskt underbart att känna och se.

Efter denna resan så somnade jag av vid 14 tiden i går. Vaknade upp en sväng under kvällen och käkade. Sen somnade jag om och sov tills i dag kl 09.00. Helt otroligt hur  det är möjligt att sova på det där viset. Men jag har haft en hektisk tid. Energin har dränerats genom diverse vardagliga jävulskap och personer som är fuckt up i skallen. Personer jag vill grattulera att har lyckats med konststycket att göra precis allt fel.

Fortfarande inget mail i från rektorn. Så jag funderar jag om det har lästs och med flit inte besvarats. Eller om det hela handlar om att rektor fick det hela uppdaskat i nyllet att fel har begåtts, där med kan man inte säga ursäkta jag har gjort fel. Adressen på blanketten är ifylld till min nya bostad som rektor säger att jag inte bor på så får väl se om jag får något i lådan i Norge.
Man tycker väl ändå att om mitt mail har lästs så kan man sända ett mail om att man mottagit det. Men inte änns det. Jag har mycket noga kontrollerat att rätt mailadress har fyllts i och jag har inte fått något felmeddelande.

Får nog påminna rektorn ser det ut. Och handlar det hela om att kravet ligger på en nivå om att jag ska sköta mig så ska ta mig fan rektorn också se till att göra det. Den nivån är i alla fall inget kontigt allas för min del. Men jag tycker då att även andra ska göra det, speciellt om man gärna proklamerar om det till mig och övriga elever. Det bästa är ju att leva som man lär eller hur.

Nähej nu ska jag fortsätta att turista vidare i Sverige och se om min djupa sömn har gjort mig pigg, stark och energifylld.

onsdag 5 september 2012

Tösen, fritösen och min mobiltelefon.




I familjen har slaget om fritösen varit ett ämne under en tid. Jag anser att en fritös är ett fullkommligt onödig kökspryl. Det tycker inte min dotter. Under flera år har hon nästan i perioder tjatat hål i skallen på mig om att vi ska köpa en fritös. Mitt svar har ständigt varit nekande.

Handlar det om att köpa ut sprit, eller inhandla en fritös så är jag tvärfast i mitt ICKE. Finns inte en sekunds utrymme för diskussion. Och den som lever nära vet att då är det ingen större ide att prova med tjat . När insikten om detta kom till mitt barn så blev det mer, när jag bor i egen lägenhet ska jag ha en fritös. bara så att du vet mamma.Okej för mig bara jag slipper torka frityrolja i från väggarna och halkaomkull på parketten så.
Under tidens gång rensade en vän till familjen i sina skåp och rätt som det var kom detta med fritös på tal. Och visst hade våran vän så klart en fritös som behövde nytt hema. Jag tar den gärna sa min dotter och sken som en solstråle.

Sakt och gjort vi fraktade hem detta dunder och jag glargjorde att det ska inte friteras så mycket som en räka i mitt kök.
-Men mamma när jag flyttar hemifrån.......

Nu har ju det lilla livet flyttat till egen lya, en mycket, mycket liten lya. Då måste man planera allt in i minsta detalj och den här fritösen som är skänkt av våran vän är STOR.
Den har fortfarande inte flyttat in i den lilla,lilla lyan ännu. Den skulle ta upp hela köket i princip. Med vemod och insikten om att det inte i nuläget fungerar med denna fritös så har mitt barn med sorg i hjärtat fått lära sig prioritera här i livet.

I dag fick jag SMS i från Ta tillvaran av mitt barn

T:Jag har funnit höjden av lycka.

S:Okej, vad är det då du har köpt?

T: Det får du se sedan.

När jag ringer efter en stund så får jag veta att det är en aldeles lagom stor fritös som inhandlats. Och jag hör att lyckan är fullkommlig.
-Mamma du måste se den, den är jätte liten och perfekt. Kom så får du se.
-Ja men kan det vänta lite ?
-Nej kom direkt, men jag lovar att vänta till själva friterings ögonblicket.
-Okej, kommer så snart jag kan.

Jag ska alltså nu få beskåda ett friteringsögonblick i den lilla lyan. Klart att jag är glad för hennes fynd men gladast blir jag ju för hela ungens stora entusiasm. Får en liten gnutta dåligt samvetete när jag under alla år varit så nekande i svaren då hon bönat och bett om en fritös. Samtidigt har hon ju nu fått kämpa och längtat efter detta köksredskap en längre tid. Tror inte lyckan hade varit lika stor om jag rusat i väg och köpt en fritös just när hon önskade sig en för flera år sedan.
Ähhh det är bra för ungarna att få vänta och längta lite efter det man önskar sig. I dag är det väl lite dåligt med den varan då vi oftast serverar de saker på fat.

Väl framme i den lilla lyan så ska det nu ske. Det ska friteras strips. Och om den fritösen hon fick av våran vän var stor så kan jag ju säga som så att den här var pytte liten. Okej jag kan väl medge att det var en gullig liten fritös då. Men det satt hårt åt ;-)

Eftersom detta nu är en betydelsefull händelse i friterandets historia i familjen så skall det noga dokumenteras. Foton ska delas på FB med vänner och den strålande glädjen hos den unga damen lika så.

Sen kommer det där jävla stavningsprogramet i min mobil att sätta nivån på hela friteringssessionen. Jag trodde jag skulle skratta mig sönder och samman. Om dagen började i ett vredesutbrott from hell så kan jag lova att den avslutades i en skrattsalva. Det är skönt att det kan vända.

Så här blev meningen jag skulle skriva på FB

Jag känner mig fulländad som människa, jag har en fetma.

För första gången har faktiskt min telefon helt rätt. Men om jag känner mig så väldigt fulländad som människa bara för detta vet jag väl inte. Men i stället för fetma så skulle det ju stå fritös men mobilen stavade ju bra själv. Som tur var hann jag aldrig publicera det hela. Men mitt barn sa att det passade ju kanon till just fritösen och att jag har just den hyddan jag har.
-Folka hade säkert gillat inlägget och tyckt att du var så bra för ditt goda självförtroende.

Sen skrattar vi igen så det skräller i rutorna. Och visst har jag nog så gott självförtroende så för den sakens skull hade jag då kunnat publicerat det hela. Men jag gillar inte att jag har en smat phone som överlistar mig själv, jag vill ju bestämma vad jag skriver. Men roligt blev det :-D




Lägre nivå än Glocalnet.

Att vara vuxen och dagligen göra avvägningar och hålla på och trassla i allt tänkbart, möjligt och omöjligt ger vissa bieffekter.I bland så känner man att nivån sänks till ett barns om inte ännu lägre. man vill ligga ner och gråta en liten stund. Ropa efter mamma som gärna får komma med en iskall handuk och badda pannan.

Nu är det inte så och jag med mina ärbara 36 år skall klara livet helt själv. Rodda och riva runt i allat, ringa, fylla i blanketter och finna lösningar på allehanda ting i från botten till toppen.

Det är just i de ögonblicken man blir den där lilla osnytna ungen som är en tvärhand hög. Uppsatt hår med gummisnoddar, ja ni vet äkta gummisnoddar som var det enda som fanns före frottesnoddarnas tid. I de där snoddarna har mor fäst sidenband i vitt. Träskor pryder min lilla barnfot och knälång klänning i för den tidens moderiktiga färger. Exakt så liten och barslig känner jag mig.

Och som i ett trollslag loggar mor in på chatten och det kliar i mina barnsliga fingrar. I stället för att vara den där lilla ungen som ligger och sparkar på golvet så känner jag hur jag totalt måste freeka ut i skrift. Orden skrivs utan egentlig mening. De skrivs för att kännslan utifrån det lilla barnet som jag just nu känner mig som.

-Tjena mamma Vad skulle du säga om jag bajsade i X bil och sprängde hela x-byggnaden i luften?

Förväntade mig kanske en viss återkoppling i från vuxenvärlden i det hela. Men tja mor är med på noterna och svara direkt med ett läte eller snarare en mening i från en Stefan och Christer farsen.

-To däää ( vilket i farsen betyder tror du det för den oinvigde i den här humorn)

Jaha mer än så blev det just inte i det samtalet. Men i nästa mening mor skriver så blir jag jävligt snabbt nedryckt på jorden igen.

-Jo på tal om detta, hur går det med ditt skiteri? Är det som det ska igen?

-Jo tack mamma det går aldeles utmärkt och hemorrojdproblemet är nu ur världen.

Sen blir det inte så mycket mer samtal om den saken. Men så skönt det är att få barnsla sig på detta viset. Det ger någonstans en kännsla av skratt, kännslan av att känna sig från vettet barnslig är faktiskt nödvändigt på något sätt, rent utav förlösande och befriande. Vet inte om detta är ett tecken på att man är jävligt barnslig alla timmar i livet, eller om det fungerar så här för flera än mig. Kan det vara ett sätt för att sen orka fortsätta vara så jävla vuxen och ståndaktig i livet?

Jag har en viss passion och humorsida för det förbjudna. Det ligger nog nära kopplat till mina egna värderinga om hur man ska och bör uppföra sig mot sin omvärld. Man ska vara snäll och vänlig och behandla alla typer av människor med ett viss mått av respekt. Vissa är det svårare att hålla en god ton till, andra behöver man inte fundera på så mycket utan det hela sköter sig själv.

Det roligaste jag vet är just att häva ur mig ett sånt där normativt väldigt socialt fel oaceptabla saker när människor i min omgivning minst anar det. Det handlar aldrig om att göra narr av andra människor, det handlar om att se den chokerande omgivningen och deras fullständigt tappade hakor och förvånande ögon, det är roligt. Det är lite som ett socialt expriment kan man säga.

Som den där gången när jag och min sambo var i Nyköping och skulle svänga ut i från parkeringen vid OBS. På trotoaren rullar en man förbi oss på sin lilla trehjuliga moped. Det i sig är inte ett dugg roligt och det handlar inte om att man gör sig lustig över ett handikapp. Nej det handlade om att locka fram en förvåning och ett fullständigt tappat ansikte hos min sambo.

-Stanna bilen för fan ! Jag vill råna den där snubben på den där trehjuliga moppen. Säkert har han hela pensionen i plånboken, lätt byte.

Jag lyckades jävligt bra måste jag säga. Så förvånad och häpen har jag aldrig sett min sambo någonsin. Hjälp vad jag skrattade, det gjorde ont i mig av detta okontrollerade dårskratt. Detta var väl begynnelsen av vårat gemensama samliv och då hade han kanske inte lärt sig riktigt hur jag fungerade. Ännu i dag kommer det där upp som tidernas festligaste skratt. När han efter några sekunder fattade att jag bara dumpratade och vad det hela handla om så skrattade han själv med mig.

Man får inte liksom säga så, och man får inte heller råna stackars personer som är helt utlämnade. Och att bryta den sociala normen bara genom att säga så där känndes kittlande förbjudet otroligt roligt. För den delen är det väldigt sällan jag rånar någon varken med eller utan trehjulig liten moped. Det har faktiskt aldrig inträffat. Jag har heller aldrig skitit i andra människors bilar eller sprängt byggnader, kommer heller aldrig att göra.

Men någonstans är det otroligt tillfredställande att bakom ridån få bete sig lite så där i bland. I bland har jag kännt mig som ett miffo just för att sånt här kan roa mig. Men sedan såg jag faktiskt på en dokumentär om just varför vi skrattar åt saker. Vad är humor egentligen. Till min stora förtjusning och lycka så tog de just upp detta absolut mäst förbjudna, det man absolut inte får skoja om. Att det faktiskt är det som leder till skratt just för att man verkligen inte får.

Vem har inte garvat åt Roland i filmen Torsk på Tallin? Roland är en särling och singelperson som är ett av det torraste man kan hitta. Alla försök till att träffa damer misslyckas han med. Alla fattar varför just han är singel och han är egentligen en liten stackare som vill så väl men det går inte ända fram, harmynt och allt som han är. Detta är ju egentligen sorgligt men blir så förbannat roligt. Just för att det är en sån sak som man faktiskt inte ska skratta åt.

Någonstans är det också legitimt att baka in tjocka människor där man ska skratta. Jag är ju en av tungviktarna på jorden, men jag har då aldrig haft en tanke på att det hela handlar om just vikten i sig och tagit illa vid mig. Säkert finns de persoener som tar åt sig av den här typen av humor men jag kan inte hjälpa det, är det roligt så är det. En av mina favoriter är faktiskt Benny Hill. Just för att man i dag inte får garva åt sexistiska skämt, just för att det egentligen inte är roligt alls.

Nähä, då ska väl jag gå och skita i en bild då och i samma veva spränga hela x-byggnaden
Hej påre.








tisdag 4 september 2012

Det här går ta mig fan till världshistorian



 
Jag tror helatiden att jag fått uppleva det mästa i träsket Malung-Sälen Kommun. I samma förbannade ögonblick så kommer det nya ting och jag stöter på patrull. Jag är säker på att det sitter ett pris på mitt huvud i form av att den som lyckas förgöra mig vinner någon sorts medalj eller vad är det frågan om?!? Skulle inte bli det minsta förvånad om det hela delades ut under kommunfestligheten som brukar vara en gång om året. Nu handlar det hela om en ganska lång historia kring detta inacorderingstillägg och en rektor som ska besluta om det hela. Men rektorn i fråga har i hela detta ärendet INTE kontaktat mig en enda gång! Och jag undrar vad i hela friden det är frågan om? Om det skulle vara så att jag känns för otrevlig att tala med i telefon så kan man väl svara på det mail jag skickat. Icke tyst som i graven. Jag vet ju inte om rektorn varit på sitt arbete i dag, så jag slår inte på den stora trumman.
Men jag vet däremot vad och hur rektorn talade till mitt barn. "Ja du är ju så stor själv nu så jag tar det här med dig". I helvete heller jag kommer gå med på det och mycket riktigt kunde heller inte mitt barn svara på saker som kom upp, det är sällan jag talar om ifyllda blanketter hit och dit och juridiska regler och paragrafe med mitt barn. Det hon har vetat helatiden är däremot att jag kommer flytta i från Sverige och sen vilken pappers hantering det har inneburit hit och dit snackar jag faktiskt inte med henne om. Lika ofta som jag samtalar med henne om försäkringskassans regler, a-kasse regler eller skattetekniska regler, lika ofta tallar jag med henne om D nummer och den norska pappers exercisen. Alltså VET hon inte hela storyn och alla svängarna kring det hela. Hur stor och saklig hon är i sitt resonemang.
 
Vet inte om rektorn tycker att en 16 -åring ska vara väl informerad kring detta gällande sin mamma. Om det nu borde vara så är jag den första att be om ursäkt att jag inte undervisat och underättat mitt barn om det hela. Tycker nog själv att jag lagt större vikt på andra saker att lära ut till mitt barn.
-Bor din mamma kvar i Sverige?
-Ja det gör hon väl.
 
Givetvis blir svaret så eftersom jag befinner mig fysiskt just nu i Sverige, MEN PÅ PAPPERET GÖR JAG INTE DET, och vad som är ifyllt på detta papper har jag då min dumma jävlel inte informerat mitt barn om. Det liksom känndes intre riktigt relevant att informera om denna pappers hanteringen kring det hela, jag och mitt barn har mycket andra saker att tala om. Förlåt mig rektorn jag är en usel förälder.
 
I alla fall så vet jag något aldeles mer vesentligt i samanhanget. Det är att jag ÄR ensamvårdnadshavare om mitt barn. Detta betyder då att man är juridsikt ansvarig för barnet tills 18 års dagen. I den frågan finns det liksom inget flexibelt utrymme alls för tolkningar. Detta kan man ju kanske tycka att även rektorn borde vara väl förankrad i. Hur klarsynt och resonabel nu mitt barn må vara så är hon på pricken 16 år och 9 månader gammal. Vart i detta ser någon att hon är myndig och jag som juridiskt anavarig för henne inte får informationen om en så viktig sak som en ekonomisk bit i familjen som inacorderingstillägget? Nej just det, hur mycket jag kikar och vänder på det så är hon under 18 år och jag anser då att det är mig man vänder sig till i den här frågan.
 
Hur många tusen gånger har jag inte hört, ja men det har ju du som vårdnadshavare ansvaret för,av skolan. Jo men visst nu tycks det vara andra regler som gäller här. Och jag kommer inte finna mig i det kan jag ju säga. Tror rektor verkligen att jag tänker vara tyst i det hela så är det en stor feltolkning av detta. Är det någon här på tellus som vet vad vårdnadshavare innebär och betyder i sin rätta mening så vill jag tala om att det faktiskt är jag. Detta som under lång tid har varit ett maktgrepp i från den andra bioföräldern så vet jag sannerligen exakt vad ordet bedetyder i sin rätta bemärkelse.
 
Jag gjorde fetmisstaget igen. Jag ringde en person som inte visste ett dugg vad det handlade om under någon form av tillställning de hade, hon i sin tur skulle fråga sällskapet vidare om det hela, för hon sa att alla var samlade i rummet och skulle fråga. HON lyssnade inte på mig och skrattade åt mig i telefonen och såg det som självklart att inacorderingsttillägget handlar om vart jag är mantalsskriven, jag själv ser inte den regeln någonstans. Efter detta samtalet hade de chansen att tala ihop sig om mig och bilda sig en uppfattning som är fel. Hur bevisar man det för en skra människor eller faktiskt en hel jävla kommun?
 
Jag kommer vara stämplad i pannan i hela resten av mitt liv. Okej för mig, synd för er som inte vet bättre. Det här gör mig bara mer stridslysten, att stå upp för den lilla människan som ett helt samhälle ger sig på.

måndag 3 september 2012

En mycket vanlig ovanlig söndag.

Har haft en fin dag. Solsken i blick och massor av att göra. Det där jag är helt värdelös på. Organisera, fundera och ordna. Jag är ingen person som är bra på det där när jag inte har en arbetsledare. I alla fall inte i det privata sfären. Enklare att göra det på ett yrkesmässigt sätt.

Så under morgondagen får jag väl försöka leka att jag jobbar på ett lager av något slag eller kanske som hemtjänst hemma hos någon annan om detta ska bli mer än kattskit.

Undrar just om det nya greppet kommer att fungera? Jag tvivlar men jag blir ju tvungen. Svårt att vara i det där mellakoliska flyttstadiet. Då man ska packa ner saker men kanske ändå behöver något i fall att........ja det kan ju stå 16 personer på gården som vill ha kaffe. Hur skulle det då se ut om jag inte hade kaffekoppar åt alla. Eller änns en kaffekokare. Ja för det här händer ju så väldigt ofta eller hur?
Och hur gör man med hushållsassistenten? Alltså den utan ben, den som inte är mänsklig utan den man bara baka bullar i eller gör korv i som  Kungafamiljen under jularna? Ska den vara med till detta pytte lilla kök i Norge eller vart ska den husera nu då?

Nu har ju jag inte bakat bullar så där överdrivet ofta tidigare i mitt liv. Och gjort korv i från noll  har ju aldrig hänt, men tänk om jag ångrar mig och vill göra det just i samma ögonblick som jag flyttat in i den lilla lägenheten i det nya landet ?!? Ja det skulle ju helt enkelt vara för jävligt om detta inträffade.

Jag har flyttat många gånger under mitt liv. Jag har dragit med flyttkartonger i från det gammla stället till det nya som aldrig någonsin varit öppnade. Detta är nästan absurt. Tycker att det är nära en kriminell handling och jag frågar mig varför? Jag kan inte svara på det. Vad jag vet är att vi är så överhopade saker så att det nästan framkallar en viss ångest. Det går inte att sortera det hela i det verkliga livet, där med blir det också stök i skallen och man känner en viss förtvivlan.

Sedan de första i familjen drog så visade det sig att majoriteten av saker och garderober med kläder blev kvar här i Sverige. Jaha men se där ja, det går aldeles utmärkt ändå. Vips blev det två olika garderobsuppsättningar av det hela samt en hel del jävla massor av prylar som inte alls behövs i det nya ser det ut.

Jag ska ha mina kläder och min fina älskade kandelaber med mig. Sen datorn så klart med tillbehör samt min mobiltelefon. Sen är det bra med den saken. Lika förbannat så går jag runt här och sprider saker hit och dit och får något underligt tvångstänkande om att jag måste ha det med. Det är ju bara skitsnack och ett förbannade fördärv. Ändå måste jag sortera och göra klart. För varje sak jag lyfter runt och tänker på så gör jag slut med det gammla. Det är bra nu Anna-Sabina, det är game over och där med basta.

Har jag hittat dörren till det förlovade landet nu? Jag tvivlar inte på mig själv och min potential som människa. Jag har klarat saker tidigare som jag faktiskt tvivlar på att alla gör med livet i behåll. Men uppenbarligen har mina saker en viss betydelse för mig. Som fotografier tex. Ska jag ha med foton i fall att jag får en viss längtan efter de mina jag lämnar. Sedan får jag lov att ställa motfrågan om varför jag vill ta med foton på mamma för. Kan ju plinga henne på Skype och se henne i rörlig bild om jag vill. Ett fotografi på mamma i från 1986 är ju liksom inget alls av betydelse egentligen i samanhanget. Hon är ju inte änns likt sig som hon ser ut i dag.

Att göra den här rokaden i livet kräver sin man minsann. Det kräver en stor målmedvetenhet och ett väldigt starkt självförtroende och tillit till sig själv och sina förmågor. Det är väl just i detta folk kan få för sig något så jävla dumt att idiotförklara våran grej och flytt. Som jag berättade tidigare är det inte bara lyckönskningar vi fått. Människors egen avund och mycket underliga människosyn speglar sig väldigt väl i det hela när de försöker håna oss.

Den sista grejen jag hörde var i från en osnyten liten snoris som skrattade och väldigt frågande undrade vad fan vi skulle flytta till Norge för.
-Hahhaha alltså jag fattar inte vad ni ska dit och göra, varför flytta dit liksom, det är ju värdelöst att bo där?
-Ja men nu råkade det finnas ett väldigt lämpligt jobb till min sambo där och vi vill flytta så då blir det dit det bär av. Har du bott där eftersom du säger så?
-Nej nej nej, men jag har en kompis.......bla bla bla bla.........

Men facit i handen så vet jag lite mer om personens egna flyttplaner och hur det gick med den saken. Inte så jätte bra och inobords så nöjer jag mig med vetskapen om att det handlar om ett stabilt självförtroende och en nykter insikt om att ska man ha förändringar i livet och nå sina mål här i livet så är det ingen som kommer och plingar på dörren och serverar det hela på silverfat. Det handlar om att ta ansvar för sitt liv och jobba för saken. Ett ganska hårt jobb faktiskt.

Borde inte lägga ner tre sekunder på den här typen av personlighet och sätt att vara mot mig. Samtidigt så gör jag det, det tänder en gnista inom mig, eller kanske till och med en eld. Jag ska nå mina mål och snudda vid stärnorna och jag skojar inte. Den som inte har något att förlora kan gå hur långt som hellst så enkelt är det. Den lite större frågan blir vart jag ska gå och vilken väg jag kommer ta mot mina mål. Jag har ett stort revanch sug över att bli den där knivskarpa nyckelpersonen i något samanhang som på ett eller annat vis kommer ge både en, två, tre personer svindlande insikter och tankeställare om vad fan det var som hände. Jag har blivit utskuffad på ruinensbrant men klamrat mig fast och hållit mig kvar vid mina sinnesfulla bruk, de som knuffat mig dit ska få veta vem det var de försökte knuffa ut.

Jag ska göra det snyggt, med stil och klass och på ett hedersvärt sätt och främst för min egen del för att läka ihop och bli så hel i alla djupa sår och ärr som det bara går. Jag har blivit ifråntagen allt och det är dags för mig att ta tillbaka det jag blivit bestulen på. Mina ordval och mitt sätt att se på saken känns väldigt närbesläktat med någon maffioso dirket i från Italien, det må så vara. Det är min kännsla i det hela som talar. Det är min rätt som människa och min stolthet som ska återerövras.

Processen mot min stora revanch har redan börjat. Det gjorde den i kväll när jag blev bjuden på kvällskaffe hos min vapendragar. Det skulle ni ser era jävla krypskyttar som försökte få det att framstå som brustna förmågor i mitt föräldrarskap, ni som ville få det att se ut som något det aldrig har varit, utan vad ni trott att det var. Ni som lyssnade på en galen person vars stora livsuppgift här i livet är att plåga mig sönder och samman tills jag dör och aldrig har funderat på vart de skjutna mesilerna har landat. Honom lyssnade ni på i våra mäst förtvivlade stunder och avgrundsvrål på hjälp. Snyggt jobbat, jag har i alla fall papper på att jag duger aldeles jätte bra precis som jag är och har varit. Det är det ju inte alla som här även om det tog tid i från mitt liv och aldeles onödigt mycket arbetskraft i från er.

Kvällens aldeles underbara kaffestunde inehöll samtal kvinna till kvinna. En dotter som söker vuxet perspektiv på saker och ting och just nu sorterar upp årens lopp på sitt eget sätt. En dotter som vet att mamma aldrig sviker eller slutar finnas till. Just det som hela resten av samhället har gjort och även det som i biologin anses vara en pappa. Men det var jag som fick axla det hela, jag har fått bära upp hela den biten. Det var jag som fick bära hela samhällets svek på mina axlar, det var jag som fick bära denna förälderns svek och även klä skott för det hela. Det kunde ni inte ta till er eller alls förstå. Frågande funderade ni varför hon inte vill komma till kallade möten, med lite fantasi är det väl kanske inte så väldigt svårt att förstå. I eran värld var det för att jag var närvarande, i våran värld var det just för att ni inte lyssnade, fattade och försökte förtå. Ni svek en ung människa i sin djupaste kris i livet och slet och drog henne i från den enda tryggheten hon hade, nämligen mig och den närmaste familjen. Så jobbar ni visst och tycker att ni gör ett strålande arbete mellan 8-16 mån-fre.

Grattis till er men ni tror jävligt fel i den saken vill jag påpeka om inte budskapet redan har gått fram. Hade ju aldrig chansen att säga det till er eftersom ni slutade höra av er så jag hoppas innerligt att jag har någon läsare i från Malung-Sälen Socialtjänst. Eftersom jag bott här hela mitt liv så vet jag hur information sprider sig snabbt och effektivt. Läser man min statistik så vet jag med säkerhet att jag har läsare lite här och där. Jag vet att hela mitt namn aldeles rätt stavat ofta blir googlat på och då kommer man hit. Har aldrig haft en ambition av att vara hemlig, tvärtt om jag är mycket offentlig och man vågar tilltala mig.

Nu mer brukar jag ha ca 80 sidvisningar per inlägg. Det är en ganska bra statistisk stapel som jag är mer än nöjd över. Jag bjuder er på en inblick i mitt liv och i bland så skulle det värma hjärtat om ni ville lämna en liten blänkare i kommentarsfältet. Man kan göra det ananoymt om man vill eller med namn också, det går aldeles utmärkt vilket som. Även om jag är gjort som ett järnspett så behöver jag i bland support i kampen om att vinna tillbaka livet så som det en gång var.

Hoppas på att bli bjuden på kvällskaffe i morgon kväll också :-)