Det skrivna ordet

I balnd tar orden i tänkandet slut. När man vill säga något vettigt och bra men det blir bara stopp. Superirriterande!
Dagligen är jag med om saker, utvecklande saker, invecklade saker, svåra saker och man vill ju försöka ha något bra att säga.
Men en vis person sa till mig en gång, måste man alltid ha något att säga då?

Nej det kanske man inte måste ha, men i dag så förs mycket av den vardagliga komunikationen via sms eller facebook, i bland också via mail. Då måste man ju liksom säga något annars faller ju det hela. Att kumunicera via det skrivna ordet är i sig en konstform, det man skriver och har som andemening skall också den som läser det hela förstå. Det är då vi har gladagubbar eller ledsnagubbar att tillgå som ett stöd i den texten vi skickar runt till varandra.

Det är just i detta läge varenda fjortis plötsligt blir kuratorn, teraputen eller jourhavande präst. Det är liksom ett krav på att man ska säga något tröstande till sin kompis annars dissar man som det heter. Ja men för fan om man inte vet riktigt vad man ska svara på, hur man kanske ska stötta just i den saken så ja då är det väl så. Hela cyperrymden är fylld av vilsna tonåringar som i sin bräckliga period i livet söker tröstande famnar att falla in i. Önskade att de här kraven på fjortisens vardagliga liv inte var så här. Jag tror det är förödande.

Okej jag tar på mig att jag nu mera talar som kärring, inte tonåring. Men det är ju tokgalet i från början till slut. Undrar just hur många timmar under ett dygn dagens kids ängnar sig åt att hålla igång alla forum och tusentals gånger skriva orden, jag finns, eller oftast är det minimerat till finns <3.

Givetvis ska man vara vänlig som vän, man ska stötta och hjälpa men inte i den digniteten det handlar om i dag, det kan jag inte tycke att är okej. De är totalt livrädda i dag för att faktiskt säga, nej seru jag tycker nog att du ska tala med någon annan om dina problem jag har fullt upp med mitt. Man riskerar då att det snabbt bildas en mobb och att det då blir olika sorters utspela av allehanda slag. Det kan vara ruktesspridningar och nätmobbing i den högre skolan.

Har många gånger läst en blogg skrivern av en lokalförmåga som man väl kan kalla ökänd för sitt fruktansvärda beteende. Jag skulle så gärna bara önska att den stackarn fick hjälp för det är något så tokigt så det liknar något i hästväg. Jag måste också angränsa mitt ansvarsområde, jag kan inte rädda hela världen. Och jag vet också att det inte saknas inblick av föräldrarna i det hela.

Det groteska i det hela är att det är lögnaktiga beskrivningar av saker som inte har en gnutta substans, det är saker skrivna om andra där ordvalen och påhoppen går långt över gränsen för vad som är lagligt. Och den här personen är stolt över det. Bara för att jag kan och vågar brukar det låta. Nu har jämnåriga växt upp och för länge sedan genomskådat hela den här coola sidan som egentligen bara är bisarr. De förstår att det är en ynklig stackare bakom det hela som nu mer har gjort sig osamns med mer än en person. Nu ska den här halvvuxna personen axla allt som uttalas och skrivits på nätet, personen ska våga gå ut i samhället med risk för att stöta på den man en gång kallade jävla horunge och bögjävel på sin blogg occh även utlovade misshandlar har förekommit, även om man mycket vitt och brett talat om att man står för det man skrivit.

Att det skulle vara så får mig ingen att tro, aldrig någonsin. Och det värsta av allt är att det kommer i kapp, det man gör och hur man handlar kommer alltid i kapp. Det finns ingen person med gott självförtroende som någon gång beter sig så här. Det måste vara djupa brister i mycket och en hel del föräldraransvar som brister.Gränsär och fostran tycks vara något obekant i det här fallet. Och det är alltid mycket enklare att dumma sig och vara elak bakom en dataskärm än i det verkliga livet. För den skull betyder det inte att den man trackaserar och ger sig på blir mindre sårad för det.

Och av vilken anledning tar jag då upp det här kan man fundera på? Jo för att i bland måste man inte säga något bara för att man kan, det är en gyllene regel. Vi har vissa friheter att uttrycka oss, men vi har också valet att inte göra det. I bland kan det vara bättre att vara tyst och låta saker pasera. Det är oftast något som glöms bort i dagens samhälle.

Just nu så är det bara stopp.

Jag benar och skriver på min bok. Och jag har redan trasslat till det, Enligt konstens alla regler så ska man ha en klar struktur på bokens uppbyggnad, start och avslut.
Jooo tjena Kungen så fel det blev.

Jag ska återkoppla stora delar av mitt liv till skrivana dokument utförda av Socialtjänsten i Malung-Sälen Kommun. Jag ska också bruka mig av docent Bo Edvardssons "Kritisk utredningsmetodk". En fackliteratur som är mycket enkel att förstå och enkel att läsa, bra uppställd bok helt enkelt. Samtidigt ska min historia berättas genom hela boken, händelserna som varit och hur sen socialtjänsten tolkat in något som inte varit överenstämmande med vad som egentligen har hänt. Hur personen som lovat plåga ihjäl mig tills jag dör faktiskt har fått stort utrymme att verka i sin frånvaro i från möten men ändå haft makt och gjort stora utspel.

Hela boken kommer ska återpegla den lilla människan i beroendeställning till en mynidghet som har en otroligt stor makt.Trots att samhället vi lever i säger sig vara mycket rättsäkert kommer jag i min bok kunna påvisa något helt annat. Jag kommer kunna påvisa rena lögner uttalade av tjänstemän yrkesverksama än i dag uttalade om mig till Förvaltningsrätten.

Innehållet kommer också spegla en enorm prestige och kanske har det också varit en hel del rädsla  från socialtjänsten att de faktiskt inte har vågat säga att  de gjort fel, fattat fel beslut eller i bland tvivlat på sina egna beslut. Det har jag aldrig hört något av de otaliga tjänstemän jag under årenslopp haft med att göra säga. Det finns en kultur i Malung-Sälens socialtjänst som jag också kommer påvis, det är att de har en mycket klar uppfattning om att om en familjebild brister så skall barnen/ungdomen deporteras till annan ort för behandling eller familjhem för i ders kultur är det absolut självklart att "felet" är hemförhållandena. Den uppfattningen kommer jag aldrig att dela, sen är jag ödmuk nog att också kunna säga att det visst finns fall där barnet/ungdomen måste förflyttas. Men det är långt i från en självklar handling fr mig och heller inte alls en klar lösning på ett problem.

Genom alla  helvetes åren har jag varit i kontakt med ca sju-tio olika utredande socionoer plus deras medhandläggare som det heter. kanse En del har förflyttas till andra kommuner. Två av de har varit inringda i från bemanningsföretag ,en har gått i pension, en arbetar i en annan kommun. Alla har de nedärvt mig och min akt i från den föregåendes tolkningar och vad den tror sig ha sett. Så efter alla åren i den här världen så kan man ju till viss del förstå att om man då ska stryka sin kollega medhårs och hålla med så är det givet att tolkningarna och uppfattningarna. Alla vet ju hur viskleken går till och det ord man började viska är ju aldrig det som kommer fram sist.

Under resans gång så har jag också varit med om flertalet socialchefer och även olika varianter och färg av styrande komunledning. 15 år av mitt 36 åriga liv har jag horat för Socialtjänstens. Ja jag väljer faktskt att uttrycka mig i de ordalagen för det är just så det känns. Vart hade jag kunna söka den hjälpen som jag så väl behövde annars? Det finns ju inget annat ställe att göra det på. Och jag erkänner att det faktiskt med facit i hand var ett av mitt livs dummaste jävla beslut att den där gången jag tog kontakt var dumt. Under de tio första åren i gemenskap med socialtjänsten handlade det om en psykisk instabil maktgalning som råkade bli min vapendragares pappa.Då handlade det om att jag  var utsatt för en psykisk terrorism där kanalen han brukade sig av för att komma åt mig många gånger, eller nästan alla gånger var genom mitt barn. Jag såg ett litet barn med guldlockigt hår fara så illa, jag hörde genom hennes ord, jag såg i hennes blick och jag visste att det var stortok hon var med om. Och jag bad om hjälp.

Kort och gott var väl samanfattningen av det hela att jag överreagerade och var tvungen att lära mig att även om vi hade varit samanboende så hade vi inte delat värderingar utan tyckt olika i vissa saker. Det var allt de såg, det var den uppfattningen Malung-Sälens socialtjänst tolkade in utifrån mina rop på hjälp för mitt barns skull. Under de åren var jag uppe i rätten flera gånger. Den första gången handlade det om ett vårdnadsavtal, eftersom pappan tyckte sig ha rätt till sitt barn 50% av tiden, han såg sig själv vara 50% delägare eftersom den procenten faktiskt var hans gener. SJUKT!

Jag fick till det avtalet som jag ville och försökte lindra hennes lidande i det hela. Jag var på den tiden gemensam vårdnadshavare och hade inte en rimlig chans att se till att han aldrig fick ha henne hos sig. hade det heller inte som mål, men det drog han ju själv tusen snyfthistorier om att så var fallet. Under många sömnlösa nätter så var det jag kom fram till dte att jag kunde inte bestämma över mitt barns livsöde i det här fallet. Jag kunde bara skydda henne så gott jag kunde. Och hon uttryckte aldrig med ord att hon inte direkt ville resa, men hon uttryckte det på många andra sätt. troligen hade jag handlat på helt annat vis om hon hade berättat rakt ut för mig att hon inte ville åka. När hon inte gjorde det med sina ord så var jag rädd för att fatta beslut över hennes huvud och ställa till med ännu värre saker än hon redan tycket att det var. Hon led och jag led men många nätter under min sömnlösa tid så lovade jag henne att aldrig ge  upp kampen för henne om ett bra liv.

Tingsrätten dömde till min fördel och resorna blev reglerade.Men inget blev bättre för det. Åren gick och det eskalerade. hon blev äldre och förstog mer, jag försökt helatiden samverka med soc, de i sin tur såg fortfarand eingen fara i det hela. Slåar han henne? Nej det har jag aldrig märkt men psykist ger han henne otroligt med smärta. Jo men det skulle ju jag förstå att var min intolkning i det hela eftersom han och jag inte kom överens, det var väl inte alls säkert att hon upplevde saker så som jag tolkade det.

Jag min dumma jävel trodde ju på dom, trodde ju att de satt inne med mängder av erfarenheter och kunskap. Då under dne här tiden hade jag heller inte erfarat BUP och deras metoder utan trodde att de kanske kunde hjälpa. Det hände en sak under mitt barns väldigt unga år då hon säger, mamma jag kommer hoppa framför en bil så att jag dör, då behöver inte pappa betala underhåll till dig längre.

För mig var det här ord som sa mer än tusen saker. Han hade tydligt talat om för det lilla barnet i 6-7 årsåldern om hur jävlig jag var som skulle ha betalt av honom för henne. Förstår ni den ångesten i det lilla hjärtat?! Förtår ni den smärtan och vilken beskyddar instinkt ett litet barn känner för att rädda livet på sin pappa? Hon sa att du mamma är rik, pappa blir fattig för att han måste ge dig pengar för att jag är hos dig. Jag hade ett litet barn framför mig som i ord utrycte sig om en dödslängtan för att pappa skulle slippa bli fattig, han hade givit det lilla barnet skulden för att han inte hade pengar. Underligt nog hade han kanske illa ställt för att han larvade runt på olika praktikplatser och inte sökte ett vanligt avlönat arbete. Den här personen har aldrig i hela sitt liv tyckt att han ska lyfta ett extra finger och kanske göra något som inte är så roligt och faller honom i smaken. Nej det ska ju vara jävligt roligt och precis så som han vill, då fungerar det friktionsfritt.

Att mitt barn ville hoppa framför en bil och dö tycket inte Socialtjänsten var speciellt allvarligt. Men den då utredande socionomen ville gärna samtala med mitt 6-7 åriga barn utan mig, bara de båda på tu man hand. Jag vägrade, inte alls för att jag var rädd för vad mitt barn skulle säga. Utan för vad och vilka vinklingar/tolkningar den utredande socionomen skulle göra. Jag ansåg att mitt barn behövd emitt stöd, jag är ju mamma för fan!
Det här var nog mitt första och största misstag genom historian. Intolkningen i det hela blev genast att jag motsatte mig erbjuden hjälp och att jag icke var samarbetsvillig. En prestige situation uppstog utan att jag själv alls insåg det, eller förstog då vad jag hade startat. Under ett besök i landstingets regi så berättade jag om det hela och den jag samtalade med skulle hjälpa mig, här sågs de orden som uttryckts av mitt barn mer allvarsamt.

Jag berättade också det för den icke tillmötesgående socionomen och jag fick en utskällning rakt över skrivbordet. Hon blev rosenrasande och tog ton och sa jag kommer inte driva dubbelarbete gällande det här. Nu får du bestämma dig vem av oss som ska sköta det här, blir det de på Landstinget eller jag? Socionomen hade också konsulterat BUP och de hade så klart gått på socionomens linje, mitt barn var inte alls i någon riskzon för fara. Nej så klart sa BUP så eftersom det var just den prestigefyllda socionomen som ringde och presenterade sin tolkning av det hela. I dag förstår jag hela det här spelet, jag gjorde det inte då. Men för den prestigefyllda socionomen så var det ju en avlastning av bördan att notera att en kontakt med BUP hade tagits och vad de gemensamt kommit fram till. detta noteras så klart i akten och där med har då socionomen ställt sig skuldfri och fixat en garant OM något skulle hända, garanten heter BUP.

Jag fattade aldrig vad hon blev så förbannad för den här socionomen. Var det inte bra om jag själv som förälder tog initiativ till att faktiskt lösa saken via Landstinget och deras kunskaper och utifrån det kunna hjälpa mitt barn? Funderade på i bland hur hon kunde skälla ut mig, kännslan av att sitta där och få skäll kan jag känna än i dag. Jag sa inget då, jag blev nog ställd och för 10-12 år sedan var jag långt i från lika inskolad i den här världen som jag är i dag. Nu fattar jag varför, jag som ung mamma i 23 årsåldern satte mig upp mot en tjänsteman, jag ställde redan då kraven på hur jag tycket det skulle vara. Jag motsatte mig samtal med mitt barn utan att jag var med och jag uppvisade redan då en strak personlig intregritet.

Det var den här socionomens prestige och agg mot mig som var startskottet för en bra mycket längre historia än jag då kunde drömma om. Hade hon kunnat sköta sitt jobb då och hjälpt oss som hon borde ha gjort så är jag ganska så säker på att vi hade varit besparade många år av plåga och oändligt mycket lidande. Den oproffsigheten jag mötte då av hennes tolkningar har sedan dss hängt sig kvar och blivit vedertagen. Och jag kan ärligt säga att jag har svårt att se henne utan att magen vänder sig på mig. Jag har svårt att svälja ner det hon utsatte oss för, jag har svårt att faktiskt vara i samma affär som hon. Men som tur är händer det inte ofta att jag ser henne.

Man kan dela upp mitt lig i gemenskap med socialtjänsten i två delar. den första delen var de åren jag bad om hjälp för att skydda mitt barn i från det jag förstog skulle komma. det kan man väl säga var  de första 10 åren, sporadisk kontakt, i bland mer i bland mindre eller inget alls, det berodde på vilka utspel mitt barns pappa hade för sig. De sensate fem årens kontakt har handlat om att ta hand om de skadorna vi aldrig fick hjälp med under de 10 första åren. Fem år av intensiv kontakt som handlat om i snitt två gånger i månaden. de fem ården som varit ett inferno och kaos. Ett brinnande helvete kort och gott. Flera förhandlingar i det juridsiak rummet, advokater,samtal, utredningar och fan och hnas moster.de senaste fem åren har det haglat anklagelser mot mig som inte socialtjänsten fått alls till viljes men ändå måste utreda har de ansett. Det har ju handlat om orosanmälningar i från diverse olika håll många i från personen som lovade plåga ihjäl mig tills jag dog. Han har ljugit socialtjänsten full med skit och dom har svalt betet med hull och hår, obegripligt för mig för han har inte deltagit på ett enda möte under fem års tid. Ändå har han via telefon lyckats med en hel del. Han kan också skriva in på sin meritlista att han på en variant av hjärntvättande sätt lyckades under en period få med sig mitt barn på sitt tåg också. Det som kom då ska hon hantera i dag och leva med att blivit uttalat i ord. Jag känner inget för det, mer än att jag vet hur galen han kan vara och är.

Att säga att man kan dö för sina barn är ingen underdrift alls. Det kan man och det är helt sant och ingen klyscha. Att möta sitt eget innersta är en helt annan sak. Att befinna sig i emotionella tillstånd man aldrig kännt tidigare är grymt. Det är mycket otrevligt i mellan varven. En hjärna som är överhettad av panik och rädsla sollar bort andra funktioner. Skallen rationaliserar bort oviktigheter och det blir som att kliva in i ett vacumförpackat tillstånd.

Allt vi har genomlidit och gått igenom är faktiskt inget hjältedåd. Jag är säker på att alla som måste klara det gör det. Min räddning var den  att jag tidigt valde att den här draken ska dräpas, jag kommer inte lägga mig ner eller låta mig besegras. Jag har hållit mitt ord sen mitt barn såg dagens första ljus och det var att strida för att hon ska få ett drägligt bra liv.

Under årenslopp har det hänt galna saker, jag har mitt i allt detta studerat och arbetat så mycket jag kunnat. Jag har sällan bangat för jobb, jag vill jobba och jag vet att jag är bra på det jag gör. Många kanske hade gjort tvärtt om,  sjukskrivit sig och dragit täcket över huvudet. Jag har i stället valt att jobbat så mycket jag någonsin kunnat varför då kanske en del säger? Kan det då vara så hemskt som jag beskriver det om man orkar jobba. Ja det kan det faktiskt vara och jag lovar att de sista fem åren har varit värre än de som inte trampat runt i mina skor kan fantisera sig till. Att jag har jobbat så mycket det bara gått vilket har varit ca 65-70 % i snitt har berott på att jag tycker att det är så roligt. Att möta de unika individerna som skänker mig utmaningar med sitt sätt att vara har varit en fröjd. I mångt och mycket delar jag en hel del av deras tillvaro, utan att de alls har en susning om det. Men jag tror att de ändå kan se och förstå att vi ändå har otroligt mycket gemensamt. Inte alls i de sjukdomarna de bär med sig, men jag vet hur det är att var i en beroendeställning och i princip faktiskt inte bestämma själv över sina livsöden.

Jag har precis som de levt i många år med socialtjänsten som inte alls har lyssnat elller förstått mitt språk, bildat sig egen uppfattningar, det är också något vi till viss del delar. det har har jag aldrig upplevt som ett problem, jag har aldrig blandat det privata med jobb på det viset. Och hade jag gjort det skulle jag inte satt min fot där igen. Men någonstans talar vi samma språk. Jag har också många gånger brukat mig av egna inhämtade kunskaper ur mitt liv, och jag har en kontakt och ett sätt att vara som fungerar, speciellt i bland de som inte är så lätt att ha en kontakt med. Den kunskapen gör att det känns som någon liten mening i mitt eget inferno, att jag har en spetskompetens att tillgå i mer komplicerade fall som kanske inte så många har. Jag är stolt för det, och jag vet att min kunskap och praktiserande i verkligheten är det väldigt svårt, eller snarare omöjligt att läsa sig till.

Det trasslig ai det här är nu att få till en bra bok,, en bok som inte blir allt för akademisk, det ska vara min bok men jag vill ändå påvisa de brister som finns och hur en människa i beroendetällning dagligen faktiskt har det. Jag vill öppna en dörr in till Socialtjänsten som faktiskt är helt stängd för dne som inte själv har med myndigheten att göra. jag vill visa den verkligheten för alla som har intresse för det. Jag ska med hjälp av den boken också berätta för alla som vill lyssna på mig. Och jag kommer också skriva om hur intolkningen av att vara hårdrockare görs av BUP, en myt som lever kvar i från hårdrockens historiska start, myten om den fullständigt livsfarliga öldrickande personen som inte är anpassad efter samhällets normer. Den biten hann jag också känna på och bli hårt straffad för.
 Otroligt men sant i Sverige 2012