Lundsberg grundades en gång i tiden för att plocka fram starka ledartyper som skulle arbeta i ledande positioner. Tanken på den tiden kanske var god, lika väl den tanken om hur man fostrade ungar till stenhård individer som skulle klara sig genom att slå sig fram i affärsvärlden. Där och då sattes nivån av kamratfostran och pennalism i väggarna och har seden då har det inte gått att tvättas bort. Och uppenbarligen lever detta kvar trots att rektor säger att det är nolltolerans på skolan.
Beakta att styrelsen ständigt värvar sina ledamot som själva varit elever eller på något vis har anknytning till skolan. Så jag ser detta som en sektliknande skolform där det absolut inte ska läcka ut saker om vad som försiggår där egentligen. Jag kastade mig genast in i debatten och noterade en sak, 200 elever grinade och jämrade sig för att skolan skulle stängas. Allt fokus låg på de stackarna som på tre sekunder blev utan både boende och skola. Men INGEN har nämnt ett ord av de två skolkompisarna som blivit brända av några äldre som i den uppnådda åldern av ca 18 år ta mig fan borde ha vetat hut för länge sedan!
Skolinspektionen beordrade omgående en stängning av skolan och jag sa redan då att det här kommer inte att hålla. Jag ger mig tusan på att Lundsberg kommer öppna och att Skolinspektionen inte orkar hålla fast vid beslutet. Jag fick nästan rätt, det var Förvaltningsrätten som gick med på det man kallar inhibition därför är nu skolan öppen igen tills utredningen av skolinspektionen är klar. Det är inte politiker som styr Sverige, det är näringslivstopparna och i detta fallet tycker jag att man kan se det hela tydligt.
Under mina debatt så fick jag på skallen av en instagram "fjortis" som ansåg mig som absolut ovetande om saken och att eftersom jag inte tillhörde skolan så skulle jag vara tyst. Taskig syn på demokrati kan jag tycka men en sak glömde den lilla snärtan bort. Riksinternaten för en lite större släng av sleven än en vanlig skola i från skattepåsen. Så jag anser mig som skattebetalare absolut rättfärdigad att få tycka i Lundsbergfrågan, och det kommer jag att göra så länge jag vill också för den delen. Vi har i dag absolut inget behov av denna förlegade skolformen de tre riksiternaten står för och är till för. PUNKT!
När vi då befinner oss i skolans värld så vill jag bara berätta om den otroliga lyckan och berättarlusten sonen kände då han i dag kom hem efter sin lägerskola. Sedan i Måndags har han tillbringat sin tid ute på en Ö i Atlanthavet. efter Ön finns inget mer än havet så den ligger långt ut i vattnet. Detta gjorde mitt bröst mycket åtsnörpt kan man säga. Liksom som om jag fick ett paketsnöre runt halsen eller något liknade. Tycker illa om skvalpande hav och böljande oceaner. Nästan så att jag ville gråta en skvätt när jag fick bilden av honom på MMS när han vinkande hej då till sin arma moder. Nå väl han har ju den turen att pappa i familjen har mer impulskontroll och tar det hela mycket soft så att säga. Jag är ju mera som en kladdkaka när det gäller den saken. Pappa i familjen har en filosofi som jag inte kan med, så länge man inte hör något så är det väl bra då, säger han. Har ni hört på fan!
Försökte få honom att ringa ut till Ön bara för att höra sig för lite, men där stötte jag på patrull. Vågade inte be om telefon numret dit själv häller, jag är väl medveten om min obefintliga impulskontroll gällande telefonering när jag av någon anledning verkligen tror att sonen har brutit ben och armar i samma veva han lider skeppsbrott eftersom lärarna har tappat bort honom. Till sist kom vi till en överenskommelse. Sonen var tvungen att absolut ringa sin mamma så snart hans pappa hade plockat upp honom på skolgården efter hemkomst ca kl 11.30, det gick hans pappa med på att fixa.
Strax före kl 12.00 ringde min mobil och jag hör en sprudlande pojke i telefonen som glatt berättar att han är hemma nu.
-Hej mamma jag är hemma nu!
-Men kära nån så roligt att höra i från dig. Är allt väl och hur har du haft det?
-Åhh jag har haft det jätte bra. Jag har fiskat och lärt mig en knop. Det var lite svårt att förstå på norska men en kan jag nu. Jag var den enda som vågade agna för krabbfisket, man skulle liksom peta en tråd genom ögonen på ett torskhuvud så att inte krabban kunde dra i väg med det. Jag har smakat krabba också.
-Det var allt modigt av dig, hur smakade det då tyckte du?
-Nja det var väl inget speciellt med det salt bara liksom.
-Vad har ni käkat mer då?
-Norsk pölse, det tycker jag ju inte är så gott och det vet du ju. Men jag tänkte att det var lika bra att tugga i sig för jag vet ju att jag blir pittsur och får huvudvärk om jag inte äter och det är det ju inte värt.
Känns betryggande att den lilla grabben, som man snart kan kalla man faktiskt har den insikten om sig själv. Jag känner hur en glädjetår tränger på, samtidigt som jag känner mig stolt så klart. Med en så glad röst fortsätter han att berätta.
-Det var nästan bara jag som hade havsfiskespö med mig också. Och jag fick en Lyr, det är visst en fisk i torsksläktet. Den stretade mot så min lärare fick lov att hjälpa mig.
-Men så spännande det låter. Känner mig glad för att din lägerskola har varit så bra.
-Ja det har varit så bra och vet du vad mer jag har ätit förresten, jag har faktiskt smakat på snigel.
Tänker lite snabbt att det är ju underligt att snigel går bra att käka när det kan vara nog så svårt med vanlig husmanskost mellan varven. Ungarna överraskar minsann när man minst anar. När vi avslutat samtalet med några pussar och kramar så tittar jag upp mot himlen och tänker så långt bort i från mig halva min familj är. Långt så långt bort och jag får lov att i smyg torka mina tårar eftersom jag är på jobb. Vart jag än skulle befinna mig så är det någon i min familj jag kommer sakna. Även om jag vet att alla reder sig bra utan mig så känns det nog så svidande i hjärtat. Men så här är våra liv och vi har valt att lösa livet så här. Just nu är det vad vi har att rätta oss efter.
I skrivande stund så funderar jag också lite på vilken skola som är bäst, den skolan som lär barnen att käka sniglar för att det är tjusigt och status, eller den skolan som haft tre klasser med sig på en Ö för att studera fiskerinäringen i från förr och smakat på en snigel i studiesyfte?
En sak är jag tämligen övertygad om och det är att min son ALDRIG skulle bränna en skolkompis med strykjärn men lätt klara sig i skog och mark utan att förolyckas på något vis. Min son behöver ingen kamratfostran. Han har undervisats i vett och hyfs och har ett hjärta utav guld och kommer klara sig bra i livet för att han just är den han är.
Jag älskar mina barn <3
