Tågluff, så jävla metal !

The Trooper, aldeles jätte fin och färdig.
Är det någon som läser här kan jag bara
meddela att Bompä har fått så mycket lovord
av Maiden fans i från hela världen om sitt vackra
konstnärliga sinnelag.
Även i från en gammal tatuerare i Köpenhamn.

Vi har en frihetstörstande känsla och kan man väva samman det med hårdrock så känns våra liv alldeles toppen perfekt och kalasbra. En barnsligt bubblande känsla i kroppen kom sakta när vi insåg att
 Iron Maiden med sina ljuva toner menar att bjuda på konsert i både Malmö och Stockholm.

Det var i detta ögonblicket tågluffarplanerna började smidas. Tro det eller ej men bara två byten i från Malung till Malmö, det är ju nästan som att vinna på en trisslott. Perfekt kör i vind vi ska fan i mig ta tåget och glida ner igenom Sweden.

Jag har noll känsla för logistik så reseledare ansvaret föll på min bättre hälft. Han fixade det bra måste jag säga så här i efterhand. Redan vid 17 rycket anlände vi till vårat första resmål i Malmö. När vi checkar in så ska vi visst få bo i ett snyggrum på våning 18. Ni som känner mig är nog redan väl bekant med mitt ganska klaustrofobiska funktionshinder. Ni som inte visste det vet det nu. Resetrött känns det just då som nema problemas men vad händer?!? Hissjäveln stänger sina dörrar och inget mer händer, absolut INGET MER. Hissen rör sig inte varken upp ner eller åt sidan. Och framförallt öppnar sig inte dörrarna. I min kropp fräser det bara till, hörseln blir liksom burkig och yrseln kommer som ett brev på posten. Min andra hälft försöker ju handla så snabbt han kan men det hjälper ju inte, hysteriskt ringer jag på larmknappen och vips kommer det en personal till undsättning. För mig handlar det om liv eller död och det känns verkligen som luften tar helt slut. Adrenalinpåslaget är enormt och tårarna kommer. Jag råder inte över detta. Och i receptionen snyftar jag fram mellan klapprande tänder att trots att jag är hårdrockare så är jag inte så tuff. Vi ber om ett rum så långt ner som det bara går och det blir då på våning 5. Pustande och stånkande får jag ta brandtrappan upp och personalen lovar att hjälpa mig vid hissåkandet med en godmodig ton, om jag skulle vilja testa hissen på nytt. 

Efter denna pers somnar jag av på tre sekunder när jag väl kommit in på rummet. Antar att detta är den närmaste känslan jag kommer vid en ordentlig urladdning av en idrottsprestation. Usan Bolt, du och jag är nog mer lika än du kan ana.

Försöker göra en liten ölrunda i centrala Malmö men det blir inte så någon större utsvävning, tar det lugnt och finner ett litet ölhak där vi sitter en stund. Efter en god nattsömn laddar vi inför den stora Maiden dagen. Som en liten bonus kommer Paul Dianno lira på Lillatorget, alldeles gratis och vi och våra rockvänner bestämmer oss att ses för en lunch där. Att Dianno dyker upp så där bara känns surrealistiskt, han som en gång i världen var Maidens första sångare. Känns som en fin bonus och absolut ett måste för oss fans.

Dianno och hans band lirade bra men ljudet var en katastrof, synd nog för det kändes som en jävla fin gest av Dianno som bara bjöd på historiska låtar i från Maiden eran. Många öl slank det ner och i fin form drog vi så småningom vidare till arenan. 20 000 kändes som en liten och gemytlig mängd personer vilket det också var. Väl framme i tid så slog vi oss ner på en gräsplätt och resonerade med passerande människor och stämningen och förväntningarna var på topp.  När man är ute så här så känns det som man tillhör samma familj, känslan av gemenskap är så stor och det värmer i hjärtat. Alla älskar Maiden och man kan snacka käken ur led med första bästa människa man träffar på. Det är en del av tjusningen när man är ute så här.

Plus för den här spelningen är att ljudet är bra, organisationen flyter på fint och man kan både dricka pilsner och pinka utan större problem. Sen händer det där fanskapet som INTE får hända mitt i spelningen. Mitt knä och fotled går på semester. Känner väl igen den där bekanta känslan av hur ledbanden beter sig som kokt spagetti. FAN OCKSÅ! Det gör så bedövande ont så tårarna kommer, även tårar av besvikelse så klart. ja vad ska man göra mer än att gilla läget och sitta ner en stund för att möta sanningen i vitögat. Här har vi fröjdat oss åt en resa i hårdrockenstecken och mitt i konserten blir jag invalidiserad. Ja men hej svejs jag vet i detta nu att Gud inte existerar, eller ju förresten det gör han visst det. Han heter Steve Harris och är 

Mr Iron Maiden och jag ser honom fan inte för jag sitter med ett pulserande ben mitt i en spelning. :-I

Tack och lov har jag en handlingskraftig andra hälft, eller kanske ska man börja kalla honom personligassistent vid det här laget? Snällt fixar han in mig på läktaren så jag får sitta där i alla fall och se på konserten därifrån .Men det är ju inte samma sak alls.....

När vi ska där i från så är Malmös pittsura taxichafförer mycket motvilliga att köra oss till hotellet. De anser att jag inte inbringar nog med pengar för den lilla resan och att det är mer besvär än vad det ger inkomst så de vägrar helt enkelt att köra. Men vad fan jag kan ju inte GÅ?!? Paniken kommer lite lätt då jag ser hur jag får tillbringa en natt på en parkbänk i centrala Malmö, hur jag ska bli rånad, nedslagen och brutalt behandlad av gamarna som anser sig berättigad att skada människor på det viset. Tack och lov dyker det upp en oärlig taxichafför till slut. Han  ber om en hunding för den lilla turen som för mig hade varit helt omöjlig. Inget att fundera över liksom. Kan ju utesluta brandtrappan upp till våning fem på hotellet så snällt ber jag personalen om att åka med i hissen och ställer henne som garant till att hon ser till att dörrarna öppnar sig ögonblickligen om det blir tjall på det hela igen. Det gick bra och hissfan skötte sig som den skulle. Tack för det televerket.

Efter en natts söm så tuffar vi vidare med tåget till Köpenhamn. I och med att pilsnern försvinner ur kroppen tilltar så klart det onda i knät och fotleden. Känner mig så ledsen och besviken men vi bestämmer oss för att vi får turista utifrån förutsättningarna vi har och kan inte mer göra. Ta mig tusan så har vi inte rum på våning femhundrasjuttitusen i Köpenhamn också. Men knät värker så förbannat när vi väl är på plats så jag tänker att stannar hissen här så är det bäst att ta mig till närmaste veterinär och göra rödpölse av hela mig, vill bara vila benet så ta mig dit jag ska NU!

När jag vilar en stund på rummet åker Jonas ner på markplan för att reka läget kring hotellet. Mitt i detta hamnar han i ett bilinbrottsdrama och nedbrytande av bov. Han är som tur inte direkt inblandad i det hela utan skådar det hela på lite håll. Ja visst nu är vi turist i syndens näste Köpenhamn, all in liksom. Haltande tar jag mig över gatan för där ska vi käka mat, trots denna lilla strecka så är det väl vad jag fixar just för stunden. Ett fint litet ställe med god mat dörr i dörr med blinknde neonskyltar som bjuder på sexiga damer, dans och öppet till tidiga morgon. Känns lite så där konstigt för en svensk bondlurk att faktisk förlika mig med detta utbud av nöjen eller vad man ska kalla det för. Samtidigt så kan jag väl beundra Danmark för sin syn på det hela medan man i Sverige kör med stilen ,det vi inte ser det finns inte, och den typen av affärsverksamhet blir ännu mer skitig än vad det kanske skulle behövas.

Av någon outgrundlig anledning så brukar jag dra till mig människorna i den yttre regionen av levnadssätt. Jag fattar inte själv vad det beror på men så har det varit i hela mitt liv, vet inte vad jag utstrålar för något. Så vart är det bästa stället att stöta på särlingar och missbrukare om inte centralstation i Köpenhamn så säg. På trappsteget satt en av de trasigaste människorna jag någonsin sett. Och så klart började han tala med mig. Är inte så vidare bra på danska och ännu sämre begriper jag väl när människan som talar är så djupt inne i ett missbruk så det är bara ett skelett med håliga ögon som knappt håller i hop. Det jag förstår är i alla fall att han kommer i från Tyskland och har drogat bort hela sitt liv. Att han en gång i tiden jobbade med att bygga broar, haft egen bostad men att det sen gick helt åt helvete. Och här sitter jag nu sa han och tittade in i själen på mig med sina ögon. Tänker hur fan det kan gå så galet, vad beror det på att vissa hamnar där. Helt trasig på en trappa i centrala Köpenhamn. Mannen har också varit ett barn en gång i tiden, kanske föräldrar och syskon och kanske egna barn. Hur kan det gå så illa? Vad skulle kunna ha hjälpt honom att inte välja den vägen han i dag vet att var den sämsta vägen. För det sa han också, jag har fan inget liv men något gör att jag fortfarande lever vidare. Vips från ingenstans dyker det upp ytterligare en man som måste ha hört vårat samtal. Du det här är mitt problem sa han lite tystlåtet och drar upp sin tröja och visar mig sin underarm.

Jag har aldrig tidigare varken på bild eller någonstans sett en så infekterad sönderstucken arm. Misstänker att han själv inte får in en kanyl där utan troligen måste ta sina droger på andra ställen.

Bekräftar man nr två genom att bara säga okej jag förstår vad ditt problem är. Ingen av de båda beter sig på något sätt hotfullt, otrevligt eller ger mig en känsla av att jag behöver backa undan. Jag ser de båda i ögonen och önskar de ett så gott liv det bara går i deras situation. Säger hej då och haltar vidare i min tillvaro. Jag tror att det kanske är just det som betyder något för de båda. Jag lyssnade och bytte några ord med de båda. Jag ryggade inte tillbaka och jag visade de respekt och jag hoppas och tror att de kände att jag såg de båda med ett människovärde.

Fortsatte vårat turistande i Köpenhamn på en turistbuss. Turen tog lite mera än 1 tim och trots mitt förbannade knä så  fick vi se oss om lite. Avslutade dagen på Tivoli men orkade inte knata runt där så mycket är fortfarande osett. Men Tivoli var ett trevligt ställe med mycket fina serveringar och god pilsner. Sen var det dags för avfärd med nattåget till Stockholm. Nästa Maidenkonsert hägrade men jag fruktade hur jag skulle fixa det med benet.

Jo men se så kom då den klaustrofobiska känslan igen då på nattåget. Helvetes små utrymmen och jag hade paniken precis under nivån för hysteri. Jag jobbade stenhårt för att hålla den undan, inbillade mig själv en massa och den låg där på gränsen att bryta ut. Öppnade kupéfönstret, hade dörren öppen och försökte att kontrollera mig. Väl framme i Stockholm har jag aldrig varit så pigg och rask upp och ut kl 07.00. Frihet och luft och inget ryck i nödbromsen. Men med all denna kyla öppna fönster och dörrar kunde min bättre hälft ha frusit fast där i sin överslaf. Stackaren känner mig fan som en dåre och semester sabotör delux, men vad ska jag göra mer än att gå i terapi så småningom? 

Så kom då konsert nr två och med facit i handen hade jag kunnat stryka den ur mitt musikregister, men det visste jag inte då. Friends Arena i Stockholm suger inte bara hästballe utan för att inte ta i får hårt så säger jag att den suger elefantpung ! Kämpade på friskt för att ta mig dit och in på planen och när vi ändå talar elefentpung så kan jag väl säga att mitt ben var svullet som ett elefantben. Satan i gatan vilken undermåligt dålig organisation. Det sväljer man ju ner som ett genuint Maiden fan men sen när väl grabbarna drar i gång så kan man väl säga att katastrofen är ett fett faktum. Som ett hån mot ett av världens bästa band så är ljudet en total katastrof. Det är helt enkelt sämre än sämst och man funderar ju på om det existerar en ljudtekniker i den lokalen, så dåligt var det. Hade jag inte kunnat varje låttext utantill så hade jag inte hört ett enda ord ur texterna. Allt finlir på gitarrerna försvann och jag lovar att mina kassetter inspelade på 80-talet reparerade med tape låter bra mycket bättre i den sämsta kassettbandspelaren. Vilken besvikelse. Men jag är ack så glad för att vi hade möjligheten att skåda det hela på ett bra mycket bättre sätt i Malmö. Tycker mer synd om de som inte haft den chansen. 

Efter tillställningen så skulle närmare 56 000 personer även i från arenan och det tycktes ingen heller vara direkt beredd på. Eftersom jag inte kunde hålla marschtakt så tog det sin tid att ta sig fram till en busshållsplats. I mitt stilla sinne så kändes det ändå okej eftersom jag beräknade med mindre befolkade bussar. Men tji fick jag. det gick skitbra ungefär en hållplats sen mosade sig en hel jävla skara folk på genom bakdörrarna och täppte igen hela bussen. Säger bara klaustrofobi igen då. reste mig bara och meddelade min andra hälft att nu ska jag av. Plingade på knappen och röt nog som en tigrinna att stanna bussjäveln NU!! Hade jag inte kommit av så vete tusan vad jag hade gjort. Vips stod vi då där mitt i natten vid någon flerfilig motorväg någonstans i Stockholm och just då tappade min ängel sitt tålamod, han sa det inte riktigt rakt ut men jag märkte det mycket väl. Han hade inte en så där trevlig ton som han bruka ha. Han sa mer att jag hoppas DU har batteri kvar i din mobil för det har INTE jag. Nu ringer jag efter en taxi så fort jag vet vart VI ÄR.

Ha, men se så bra det löste sig för någon sekund senare kom det en buss med skylten Odenplan med tre passagerare i, så se så fint det löste sig då. Jag vet väl vad jag håller på med........eller inte. men i bland ska man ha lite tur också. Första gången jag slapp skala räkan för att åka på räkmackan kan man säga.

Så var den resan i stort och väl framme i Malung igen så stundade en veckans dansbandsmania och lite rehab av knä och fotled. Fortfarande inte helt hundra men här slipper jag i alla fall ha klaustrofobi. Nu lägger vi den här Maiden turnén till handlingarna och inväntar grabbarnas nästa besök i Sweden, eller kanske blir det Oslo nästa gång.  

Vi får väl se. 

Aces High, under konstruktion
Men även denna stilstuderad av många
och beundrad av fans och branchfolk.