Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

fredag 23 mars 2012

I kväll skriver jag till er.

Kära arbetskambrater. I käll skriver jag bara till er. På mitt sätt vill jag tacka er alla och en var, ni har varit mitt stora stöd i livet de senaste åren, och jag tror ingen av er vet riktigt fullt ut hur och varför,men det har ni varit genom att finnas.

Jag har haft min plats ibland er, har inte kännt mig utanför eller som den där vikarien, jag har varit Sabina med er och i bland er även om Leif i bland kallat mig Jonna eller något annat namn.

Jag kom till er på min första LIA genom min KY utbilldning. Jösses vad jag var darrig, nu skulle allt vi läst sättas på prov. I det verkliga livet skulle jag nu testa av mina kunskaper och prova mina vingar i pykiatrins värld. Den första jag hejar på var du Jonna, glada att ses så kramar vi varandra och det första du meddelar mig är att min handledare
 Eva M fått lov att åka på uppdrag och att jag ska få gå med leif under dagen. Men Leif var inte på plats han heller så vänligen bjuder Jonna mig på en kopp kaffe och talar om att jag kan sitta ner vid matbordet och vänta för leif dyker upp om en stund.

Det gick vågor i kaffekoppen, det var nog en skräckblandad förtusning. Jonna kilade i väg och där satt jag i en matsal helt själv, ny visste inget känndes det som mitt i bland människor som jag inte hade en aning om hur de skulle uppfatta mig, varken boende eller presonal.

I skolan hade vi ju tränat på det där, att behålla din intregritet, att måna om ditt privata, hålla distansen för att alls kunna göra ett proffsigt jobb. Det är inte dina vänner, det är människor med en psykiskproblematik som du ska stötta, inte tycka synd om, men givetvis vara ett stöd för som personal. Oftast som ny testas du av, det är då viktigt att fundera på vad som händer, hur du ska hantera, lite på dig själv, ta hjälp av medarbetare.

Allt detta tuggade vi om en hel kurs, men det viktigaste av allt så handlar det om att veta vem du är själv för att sedan bli en spegel utåt. Okej, vem fan är jag då? Hur kommer jag reagera och varför, det var ett av uppdragen vi under LIA tiden hade att reflektera över och studera kring genom ett pedagogiskt dagboksskrivande, och sen med en analytisk förmåga se och fundera på vad vi själva behövde arbeta på och vilka styrkor vi har.

Redan efter någon minut i den där matsalen sätts det hela på prov, och jag sitter där helt ensamenn också. "Men hej vad fin du är, vad heter du, hur gammal är du har du barn och man också?" Fullpepprad med massor av frågor av en boende och minaa gugghjul snurrade. Vad jag heter kan jag svara på, hur gammal jag är behöver ingen veta, om jag har barn och man tänker jag aldrig svara på, där går min gräns för mitt privata.

-Jag heter Sabina och mer än så vill jag inte svara på.
-Nähä jag förstår det, och så klapprade det till i golvet och människan försvann.

Fan så dum jag kännde mig, jag som vill tala och vill skapa kontakter, men jag får väl lite på föreläsaren och allt jag studerat att detta blev rätt nu då. I alla annan vård hade man blivit glad för de här frågorna, man hade jublat och tyckt att hej och hå där gick startskottet för att knyta kontakter och etablera ett vidare samarbete med vårdtagaren, här inom psykiatrin får man ofta lov att tänka tvärtt om. Det här handlar inte om åldringsvård, hemtjänst eller personlig ass, det här handlar om att orka jobba i bland människor vars värld ser fullständigt annorlunda ut, i en vär där kaos ofta råder inombords av den människan man ska stötta och hjälpa i vardagen och jag som personal kommer att bli den som i bland har förtroendet att styra upp skutan. Har man inget förtroende och en relation är det svårt att arbeta. Jag såg att jag måste  bygga upp det och då inte med ett fåtal boende utan ca 21 stycken, kan ta flera år, eller en timme, det kanske aldrig händer.
 I efterhand så vet jag att jag gjorde rätt. Jag satte gränsen och frågan har sällan eller aldrig ställts igen. Det var en test av mig som den där nya personen, så som det alltid blir.

Ni alla hjälpte mig att utveckla alla mina instuderade kunskaper i det praktiska och jag trivdes i från första stund hos er. Och ser jag tillbaka på mina drygt tre år så har jag fått så mycket arbetslivserfarenhet så det är ovärderligt för mig. Många gånger när jag åkt hemifrån till ett arbetspass så har det varit i tårar och inom mig så kaos, mitt privata liv har under många år varit en strid på kniven. Inte en lugn stund på fem år, det har slitit mig sönder och samma, men jag har alltid åkt till er för att få vara jag. Hos er har jag varit trygg i min roll. Där har jag blivit en med er. Som semester helt enkelt.

Jag har sökt jobb på Veksthuset i Molde. Om nu någon skulle tro att jag tänker bli trädgårdsmästare så är det fel, Eva M är i alla fall en av de som tänkte tanken. Känns hedrade för mig i och för sig efter  som inte ser olikheterna mellan en tulpan och solros ;-). Men det här handlar om behandlingsarbete inom missbruk. Ett jobb jag hoppas mycket på att få testa.Nya utmaningar men jag är nog så som människa.

Inombords så är jag en luffare, alltid på väg och slår sig inte till ro.Men ändå så gör jag det. trodde aldrig att jag skulle flytta igen under min livstid när vi väl instalerade oss här för 6-7 år sedan. Vet att vi stirrade på varandra och sa att nu får det ta mig fan vara nog, vi hade gjort en sorts rotationsflytt, vilket innebar fyra flyttar under en väldigt kort tid. Vi sålde vårat hus 6 rok och tre våningar och flyttade in i 3 rok som då skulle helrenoveras. och byggas om. Vi han aldrig det, kaoset på elitnivå i våra liv startade och orken rann i väg.

Jag kommer sakna er alla. Nu ska jag börja på ny kula och komma till en plats där jag darrar så det går vågor i kaffekoppen. Men jag måste ge mig av här i från. Mycket kring mig har varit så otroligt slitsamt. Mycket som är så galet så jag själv fattar vad jag varit med om. Och det här hoppas jag nu få på pränt och i bokform så småningom. Hela historian i från början till slut. Och jag ska servera alla de som vill läsa en matig soppa utan så värst många motstycken. Allt för att jag valde fel en gång för snart 19 år sedan, sen den dagen blev aldrig mer mitt liv sig likt igen.

Nej kära vänner, jag ger mig ut på darriga ben som Bambi på hal is. Just nu i skrivande stund har jag inte en enda aning om något. Jag har ingen koll, jag vet inte när jag flyttar, jag vet inget om livet som norska. Vad jag vet är att jag måste finna ro om jag inte ska falla sönder som en vissen blomma.
Jag måste ta ansvar för mig själv och mitt liv och det ska jag göra nu fullt ut.

Även om jag säkert ser er snart igenn så tänker jag göra det som jag altid gör. Jag kommer lämna er med lite musik, det som är mitt liv. Utan musik är det meningslöst. Och de som inte har tillgång till FB och blivit länkade hit får ni som har det gärna meddela om att de har en hällsning här. Jag kommer att sakna er alla. Och vet ni vad, i dag fick jag betalt för alla mina tre åren. Allt det jobb jag lagt ner på att etablera en kontakt som på slutet har lossnat ordentligt.
Han kramade mig och sa Good luck, en kram och två orden på tre år, det är stort för mig. Det kom tårar både på honom och mig. Det var i dag jag jag förstog att jag funnit en vilsensjäl, fångat den och faktiskt kanske lagat ett litet,litet hörn på den, det kanske var just detta stjärnorna ville och just det uppdraget jag nu fullföljt? Jag vet inte, men jag tar allt med mig och speciellt upplevelsen i dag. Det har lärt mig att aldrig ge upp, även om det tar tre år, det var just detta jag hörde på föreläsningen för så länge sedan, det kan ta en time eller flera år att göra det. /Sivanz ;-)


Ps/Här får ni några favoritlåtar av mig, låtar som bara är jag/Ds






onsdag 21 mars 2012

Rafflande drama, polisen grep mig.

Efter kallmålningskursen skulle jag lämna några böcker på Bibblan. Precis när jag svänger in på den lilla parkeringen framför Bibblan så möter jag Poilisen som kommer i från motsatta hållet. Har på känn att de tror att jag smiter i från de och säger till min äldre vapendragare att de säkert trodde det och vänder.

Magkännslan var så klart den rätta, när jag lämnat böckerna i postlådan så ser jag att de svänger in en polisbil på parkeringen och i sakta snigelfart åker mot oss. Polisen vevar ner rutan och säger inte ett ord. Jag går fram till deras bil och funderar vad de vill.

-Hejsan, vill ni prata med mig?
Varpå den kvinnliga polisen spänner sig lite extra så att uniformen smetar åt ordentligt.
-Ja det vill vi, är det din bil?
-Njaaa...jag vet inte riktigt.

För jag vet verkligen inte om det är min bil. Jag har aldrig funderat på vilkens bil det är, vem fan som står skriven på bilen och för någon månad sedan så visade det sig ju att jag var skriven på Lagunan utan att veta om det. Det är liksom inte så noga i våran familj, vi delar lika i både glädje och sorg. Så har vi valt att ha det så skit samma vem biljäveln står på. Att jag svara som det är misstolkar nog den här snutfian med två t mellan snut och fia ordentligt för hon tar ton och beter sig som om jag just skulle ha rånat en bank.

-Men lägg av vi är inte här för att jävlas med dig, VEM ÄGER BILEN?
-Jag vet inte det, svarar jag för jag vet ju inte det. Och jag svarar på frågan och blir så väldigt ställd och låst i situationen över deras sätt att bemöta mig så jag tappar orden, svarar bara rakt på en fråga.

I från baksätet kommer det några ord i från ytterligare en polis som säger att bilen står på Jonas. Och antagligen blir den kvinnliga polisen en aning spak för polis nr tre som sitter brevid henne tar över bad coop rollen.

-Känner du den här Jonas?
-Ja det gör jag.
-Bor du med honom?
-Öööhhhh nej, jag vet inte riktigt ,säger jag då.

Nej för jag vet inte riktigt hur det är just nu. Han bor ju i Norge nu mer, och jag svarar bara faktamässigt i den här väldigt obehagliga situationen, tänker inget närmare på relationer utan bara helt krasst på om jag bor med honom eller inte och det gör jag ju inte. Tänkte väl på om det kanske var fel adress om de skulle kolla mig eller så. För de frågade mig inte änns om körkortet. Tänkte att det kanske skulle bli ytterligae saker att förklara om jag sa att ja det gör jag och plötsligt visade det sig att det gör vi inte alls.Så nej jag bor inte med Jonas.
Uppenbarligen svarar jag fel efter deras regelbok och hur de tycker att jag SKA svara. Men jag vet ju inte hur det är med varken bil eller boende som faktiskt i dagsläget är på två olika adresser och Jonas är faktiskt skriven i Norge.

Den mannliga polisen i framsätet ryter åt mig.
-Sitter han i bilen?
-Nej det gör han inte, nu är det verkligen nära för en flipp här. Tycker att de behandlar mig fruktansvärt illa och otrevligt absolut utan anledning. Och fortfarande så vet jag inte vad de vill mig riktigt. Är jag misstänkt för något eller vad är det frågan om?
-Ja men NÅGON sitter ju i bilen, vem är det som sitter i bilen?
-Mitt barn.

Nästan så att de är på väg ut ur bilen och jag tänker kommer de bryta ner mig för att jag lämnat böcker på bibblan, har det varit inbrott i närheten och de tror jag är inblandad i eller vad händer? Sen kommer det hela, allt de ä så arga för och allt det kriminella jag gjort utan att veta om det. Bilskatten är inte betald. Allt ett efterspel och virrvarr efter den ekonomiska krisen som utspelade sig för en tid sedan. Detta har alltså fallit undan. Och vi har trott att allt varit okej och att skatten ska vara betald senast den sista den här månaden.

Den mannliga polisen fortsätter sitt förbannade dåliga bemötande och muskelspända käft. Han vill verkligen visa mig att han sitter i en helt annan position med sina två statligt anställda kollegor med uniform i bilen.Han och kollegorna som är utsända av staten för att upprätthålla ordning och reda, de som ska skapa förtroende mellan polis och medborgarna. De som faktiskt ska jobba för människor, inte vara ute och leka hollywoodsnut en Tisdagkväll i ett stendött samhälle där jag har begått ett brott som jag heller inte visste om, nämligen inte betalat bilskatten på ca 800 kr.

-Du ska ha klart för dig att jag är snäll mot dig nu, men om jag ser dig rullandes i den här bilen en enda gång till så rycker jag skyltarna och du får böta. Fattar du det?
-Ja.
-Bra.

Sen vevar de upp rutan och åker igen. Inte ett hej då ellle något, bara åker. Jag känner mig chockad. trodde verkligen inte att psykologitestet släppte igenom den här typen av människor på polishögskolan. Men de hade ju redan en föreställning i från början om att jag svängde in på parkeringen för att smita, det är jag säker på för varför skulle de annars så tvärt vända vid Apoteket och komma efter mig? De han ju inte kolla mitt regnr och info om bilen före jag svängde, det är jag också säker på. Uppenbarligen hade jag begått ett av de grövsta brotten man kan begå i det här samhället, nämligen inte betala in skatt till staten. Det ska man verkligen ha smäll på fingrarna för och bli ordentligt uppläxad för.

Och visst, jag hade inte skött mig som jag borde. Skatten var inte betald, men nu är den det. det var ett misstag och efterdyningarna av ett ännu större misstag och ekonomiskt haveri. Så bad coops kommer tyvärr inte få den äran att åter igen spänna muskelaturen och uppföra sig svinigt mot mig.

 Men jag ångrar en sak. Jag ångrar mig så att jag inte sa att jag tyckte att de skulle sköta sitt jobb och plocka skyltarna på en gång. Det hade nog gett de lite flera poäng i den jakten de bedriver på snygga siffror för trafikförselser. Nu mer jobbar de ju efter den tesen, att plocka på sig så många trafikförseelser som det möjligt går för statistiken.De stora brotten som inte ger lika mycket klirr i poängjakten kommer ju aldrig riktigt fram. De tar ju får lång tid att lösa så det är bättre att jaga bilister som inte sköter sig, de blir ju tagen på bar gärning och brotten brukar vara ganska uppenbara på en gång.

I vilken skala och storleksordning de tyckte att jag var kriminell så odlade de just ett väldigt bra polisförakt. Den här typen av bemötande är inte okej. De kunde i alla fall bemött mig med en trevlig samtalston och respekt.När jag berättade för min äldre vapendragare om ordväxlingen utanför bilen så sa hon, ja du mamma nu kan du väl säga fuck aina i alla fall.
Ja det känndes så, nästan så att jag ville det. Men eftersom jag är 30 plus så säger jag jävla polis polis potatismos i stället. Svinen svärtar ner hela kåren, som tur är har jag visom och förstånd nog att vet att den här typen av polisiärt arbete kommer inte främja de själva på något vis. Har man en sån här aggresiv ton och bemötande mot mig som ska lämna böcker och inte har betalat bilskatten, hur behandlar man då människor som begått grövre brott?

De satte fast i sin kännsla och tro om att jag smet i från dom och hade inte större yrkseskicklighet att släppa den tron när de talade med mig, synd för dom inte mig. För är man polis och inte har större fantasi och mindre normativa tankar utan spänner musklerna före man änns vet vad man talar om så kanske man borde gå en liten kurs eller söka nytt jobb.

Jag vet redan att polisen är ett sändebud från staten att uppräthålla ordningen, så det behöver man inte med en aggresiv ton tala om för mig. Det som hände var tvätt om, jag tappade tilltron och respekten, framförallt tyggheten när de visar sig i från den här sidan. Känns inte ett dugg behagligt och tillitsfullt att det kanske just en dag när jag är i nöd måste ha men de här att göra igen. Det skapade de helt själva och gjorde det jätte bra.

Nej vet ni vad, i dag tänker jag vara superfånig och faktsikt säga fuck aina, i alla fall de här spännisarna i den här bilen som fatalt misslyckats i sin yrkesroll. För att det inte ska florera rykten och bli en taskig stämmning i fikarumet på stationen så kan jag också tala om att det var ingen lokalt uniformerad polisstyrka, vet e tusan vart den här ligan fragglar dök upp i från.

Polis polis potatismos nu är bilskatten betald och jag ska sova, väldigt gott också för jag är en snäll människa :-)
Hej på en stund.