Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

lördag 15 juni 2013

Tiden nu.

Swedenrock 2013
Ja jävlar hur snabbt det rusar fram. Som ett lokomotiv på en rak räls, framåt mot okända mål.
Fattiga på både ork och pengar har vi stretat, kämpat och fightas. Hårda blodiga strider och vi har betalat dyrt.

Men vi satte upp vårat mål och fokuserade. Vi vägrade ge upp. Tankarna och känslan sa oss många gånger att bara släppa skiten. Lägger ner och sluta andas, ni kommer inte klara er igenom detta. Så sa tankarna mer än en gång. Men något inom oss ropade också det motsatta, KÄMPA!

Det gjorde vi. Vi levde efter mottot Den som aldrig försökt är en förlorare, den som försöker men ändå inte lyckas kommer alltid vara en vinnare.

Som vildsinta rovdjur slogs vi för våra liv. Kan tyckas vara dramatiska ordval men för att beskriva den rätta känslan kan jag inte finna något bättre.

Vi kom ut ur det hela som segrare. Alla i familjen lever och mår bra och ett litet barnbarn har vi också fått.
Alla jävlar som tvivlade på oss kan ju stå där i dag och faktiskt tänka att det mamma sa stämde faktiskt, vi hade ju fel och vi dömde ut den här familjen pga våra egna referenser i livet.

Jag förväntar mig aldrig att någonsin få höra någon av rovdjuren som tuggade sönder oss och slet oss i små köttiga stycken säga de orden. Förväntar mig inte en ursäkt eller ett förlåt. Jag vet att ALLA dom redan vet och känner det. Jag springer på någon av rovdjuren lite då och då, alla ser och vet det räcker bra.
Och har de inte lärt sig ett enda jävla dugg av våran historia så är dom dumma i skallen på riktigt.

Mitt namn är så fast i korridorerna så ingen vågar ta i mig med tång. Inte för att jag är skräckinjagande och utfärdar hot, nej för de har klart och tydligt fattat att har man med mig att göra så ska man vara inihelvete påläst. Man ska veta vad man talar om och man ska ha väl underbyggda argument om man ska tala med mig.

Mötte ett av rovdjuren på byn här om sistens. Höll i mitt lilla barnbarn och det kändes som vargen kom strykande nära och gick till anfall. Människan ville så gärna med med inlindade tomma ord be om ursäkt. Det gick inte hem hos mig. Kände hur mina ögon lyste rött, kände hjärtat dunka så hårt inom mig så det nästan gjorde ont. Höll mig inom ramen för vad man får säga. Kortfattat och inte de minsta åtalbart, men min kropp talade sitt tydliga språk. Och jag lovar att mitt budskap nådde fram.

Finns det någon anledning av en människa som kränkt mig och framförallt gett sig på min baby att stå där och  med ett tillgjort flin grattulera mig till mitt barnbarn? En människa som snickrade ihop sin sanning och ringer mig utifrån sin norm och ifrågasätter saker som är helt tagna ur luften bara för att denna tror sig veta något om våra liv? Fan heller att man ska försöka sig på någon sorts försoning på det viset.

Denna någon har inte känsla för finlir och vett och etikett, är det någon som ska uppsöka en samtalskontakt så kanske det är just den här personen.
" Skär man sönder sig så kan man ju uppsöka tex skolsköterskan eller kurator" är väl inte så väl valda ord i en stor samling och informationsmöte med en stor grupp människor. Mitt barn kände sig så utpekad och ångestpåslaget och utanförskapet var ett faktum under en längre tid efter detta. Informationen och ordvalet hade kunnat göras på tusen mer vettiga sätt.

Givetvis var det inte riktat till mitt barn, men sitter man där med sönderskruen kropp och armar så tacka fan för att man tar åt sig. Och detta är inget man så jävla enkelt bara häver ur sig, men rovdjuret gjorde det. Någonstans ger det mig en spegling av hela sättet att fungera på, sättet man är mot andra människor och sättet och värderingar. Det visade sig också senare i samtal med människan att jag inte var helt fel ute.

Alla ska veta att har man inget att förlora så blir man komplett livsfarlig, det är helt sant. Livsfarlig i den bemärkelsen att man absolut inte alls behöver fundera på hur och vad man säger. Livsfarlig i den bemärkelsen att man inte alls behöver frukta det minsta utan verkligen kan och vill säga eller skrika sitt hjärtas mening.

Efter den årliga processen som varit så har jag redan förlorat allt jag hade, men också jobbat mig tillbaka till ett värdigt liv och framförallt har vi jobbat oss så stenhårt framåt att mitt barn mår bra i dag. Detta helt på eget bevåg, ingen mer än vi har gjort det. Alla de ställen vi i från början trodde skulle hjälpa oss har stjälpt oss. Vi har varit helt själva i vårat ökenklimat och grävt efter vatten. Till sist fann vi oasen, vi klarade det. Jag är så stolt för det, jag är så glad och trygg i den personliga utvecklingen vi faktiskt har gått igenom. Då ingen liten kvällskurs utan alldeles på riktigt.

När jag vet vad vi klarar och vilka vi är i dag så ska ingen som trodde vi var förlorare och jag en galen mamma stå där och försöka sig på försoningar på konstiga vis. Aldrig!
Frågar mig nästan dagligen vad som hände. Hur kunde myndigheterna sluta lyssna på mig? Jag är och har alltid varit en fungerande människa, en mamma och människa på ett mänskligt vis. Ändå så snöade de in på saker som spårade ut i katastrofala konsekvenser, varför?

Jag har varit för stark, jag har aldrig lagt mig platt för saker som jag inte hållit med om. Jag har aldrig köpt teorier och skitprat som varit fel. De mötte motstånd och ju mer motstånd mer muskelspänningar fick de ta till. En mamma kan ju inte ha rätt, vi har rätt för det har vi lärt oss och vi tycker oss se.......
NORMSKADADE heter det. Livsfarligt säger jag.

Vänner i min omgivning ser inte på oss med den typen av ögon och synsätt därför blir det så svårt att berätta och förklara hur det verkligen har gått till. Vi själva kan heller inte begripa hur det gick så fel. Vi kan heller inte förstå så det är ju inte så underligt att utomstående inte gör det.

Vi vägrade anpassa oss efter en norm, vi vägrade böja oss för det samhället trodde vi var. Kommer aldrig att göra det heller så. Jag är född till den jag är. Och i den demokratiska andan vi lever i så har vi den fulla rätten att faktiskt leva så som vi vill, vilket vi gör. Och det liv vi har är inget halleluja liv med några underliga inslag. Vi jobbar ( men inte på ett normatvit sätt) vi lever och bor som vi vill ( men inte på ett normativt sätt) våra barn lever bra liv ( men inte på ett normativt sätt)

Vi kommer aldrig bli en familj som faller in under normen som samhället har bestämt. Det är ju så avvikande, trots att det inte alls är så underligt alls, så jag kan inte fylla i en blankett i från försäkringskassan, det finns ingen ruta för mig och mitt liv där.Mitt barn är själv förälder och tar hand om ett litet barn med det stora ansvaret, men får inte skaffa sig en bankdosa för hon är under 18 år.

Det hela känns absurt och helt befängt. Men vi är väl patrioter på barikaden som banar väg för andra människor som faktiskt vill leva utanför det samhället har bestämt. Ändå är vi ju inte direkt aliens som trillat ner i från yttrerymden.

För att skruva till skallarna på folk en smula så kan jag ju säga att mormor och morfar var på Swedenrock festival, vi drack öl och levde kungligt bland kanonmusik och trevliga människor. Vi har nu en plan på att åka till Malmö på Iron Maiden. Vi toppar det hela med att även åka till Stockholm på Iron Maiden för ytterligare en konsert.
Känn på den du SUCKER!