Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

lördag 7 januari 2012

En ny vardag.

Så var det då dags för det nya livet. Det obekanta och det man inte vet så mycket om ger mig tårar. Blir skraj nu är vardagen upp till mig. Helt ensammen om allt. kanske låter fånigt för de som alltid är ensamstående, det har jag också varit en period i livet så jag vet att det inte alltid är så enkelt.

Nu handlar det mer om att vara ensam med många jobbiga saker som redan har slitit oss i själen. Det ska jag fixa, jag ska göra allt det där nu. Allt som jag haft hjälp med att orka. Nu har jag ingen som kan ta vid när jag behöver rast och vila. Allt ligger på mina axlar.

Nytt och obekant är alltid knepigt, det här blir väl också en vardag till sist. På kartan ser ni Ålesund, det är dit våra blickar riktas. Kanske är det där hela familjens nya liv startar, inte bara som en jobb ort för mannen i huset.

Har kikat lite på skolor men inser snart att trots att det handlar om vårat grannland så upptäcks det en viss kulturell olikhet. Det bästa är nog att ge sig av och på plats försöka införskaffa sig information om det hela.

Hade åkt om det inte varit för ett inplanerat jobb som tydligen förändrade sig i sista minuten. Jag var tillfrågad och tackade ja sen tidigare, i dag fick jag höra att jag inte behövdes. Det känns aningen bittert och ledsamt speciellt eftersom jag kunde ha varit med till Norge och åkt hemöver under början av veckan. Men vad gör man liksom, mer än att inser att man kanske inte är av någon större vikt som arbetskraft just där då. Nej sattsar på andra hästar och ser mig om, lyfter blicken högre och tänker skapa något bra, fint och vackert. Ett toppen liv med anndra ord.

Allt har havererat mer eller mindre, mobiler, bilar allt bara rasar samman och det hela känns lite uppgivet och ensligt så här på toppen, eller snarare botten.Just en mobil är viktigt för mig då jag oftast blir uppringd på den av viktiga personer i mitt liv.  En del av dessa vill bara byta några ord, anndra vill tala om lite jobb de tycker jag skulle passa bra till att utföra, andra vill bara ha hämtning eller kanske meddela sig om geografisk placering just för stunden.

Nu har jag inget av det! I all vänlighet får jag låna en mobil av en god vän och kollega. Via FB kan man nå ut via mailen till många, ja så bra tänker jag tills jag inser att både chatt och mail bara står och tuggar och inte går att öppna. Heja Sverige! Känner mig nära en liten kolaps av lindrigare grad, det hela ska säkert lösa sig snart, men ändå. Surt så in i helsike.

Och som alltid är det snart en ny dag,borsta av dammet,spotta i nävarna och köra vidare framåt i en sakta lunk för vad har man för val? I från att tro att man ska jobba ganska hårt i en hel del timmar tills att för någon timme sedan bli uppringd och få info om att man inte alls ska det så känns det väl så där.

Hade ordnat hundvakt, barnvakt och löst allt det tekniska runt hela apparaten, det är ett litet projekt i sig så klart. Ja man ska inte gråta över spilld mjölk så är det, det enda man kan göra är väl att fundera på vad man svarar nästa gång det rings i mobilen och man blir tillfrågad om man vill jobba. Om jag nu har någon mobil man kan ringa på vill säga.

Hej på en stund.

fredag 6 januari 2012

300 000 alkoholister men bara en Sverker.

Jag har alltid gillat Sverker sen första gången jag såg denna gynnare på TV. På den tiden handlade det om konsumentkunskap, Sverker har lärt mig massor om att vara kund. även om jag på den tiden inte hade åldern inne vare sig för att köpa dammsugare eller byta fönster så kikade jag alltid på Plus.

Nu har Sverker slagit sig in på en ny bana, kanske lite mera politiskt inriktad samhällsdebatt. Kikade på det första avsnittet av Sverkers stora strid och jag tyckte bra om programmet, men det känns för jävligt att se skiten. Programmet handlar om Svenskars alkoholvanor och våran dalaprofil Kenneth Johansson( C) gästar programmet i egenskap av politiker sittande i socialutskottet.

Jag ser programmet och vill bara SKRIKA rakt ut i ren frustration. Det som upptar den största delen av programmet är alkoholförsäljning på idrotsarenor eller inte. Den mycket gode Kenneth tycker självklart inte att sport och alkohol hör i hop. Det tycker inte jag heller så det är bra med den saken. Men om man nu har en arena med alkoholförsäljning som inbringar pengar så är det väl inte ett förbannade dugg underligt att arenorna säljer alkohol?!? Vem vill inte tjäna pengar liksom. Och nämn ett stort evenamang där det inte finns öltält?  Jag vet inget, och jag tycker heller inte att det bästa sättet att angripa svenskarnas supande handlar om överförmynderi där politiker ska börja småpilla i skitsaker som ser fruktansvärt tjusigt ut på ett papper.

Gällande idrottsevenemang med alkoholförsäljning så hävdar vissa, där av Kenneth Johansson att detta inte borde förekomma eftersom det ger en mindra bra bild kring alkoholen för ungdomarna.Nu är det väl förhoppningsvis så att spelarna på planen inte glider förbi baren och tar sig en pilsner mellan perioderna, så jag undrar vart och vilka förebilderna är? Antar att det handlar om förebilder i publiken han talar om. Om det nu skulle vara så att hockey killen Pelle har sin stora idol Kalle i publiken som dricker öl så känns det för mig inte som att just detta är avgörande för Pelle och hans alkoholvanor i framtiden.

Är det så ungdomar får taskiga alkoholvanor så måste jag då själv absolut genast sluta ta mina barn på restaurang, det är en miljö där det finns alkohol och det kan dyka upp en berusad person, det vet man aldrig. Vart ska jag stuva undan ungarna vecka 29 när man bor i Malung, då dräller ju samhället av ölande folk samt öltält, då handlar det om en hel vecka i streck. Ska jag då förbjuda mina barn att pasera centralorten, eller ska jag sätta på dom ögonbindel när vi åker och handlar på Hemköp?

Under Sverkers hela program sägs icke ett enda ord av det jag fullständigt har som övertygelse och tro, nämlligen att ungdomars alkoholvanor och deras relation till detta grundar sig i något långt tidigare än det som händer när de är stora nog att gå på en hockey match, nämligen föräldrarnas sätt att hantera alkohol samt socialtjänstens roll och arbete för ungar balanserande på en skör tråd. Hallåååå!!! Varför nämnder ingen detta och varför fanns det ingen representant i från Soc i programmet?

Systembolaget har två roller i samhället, dels att sälja alkohol, samt att jobba för/mot alkoholproblematiken som uppstår hos vissa människor. Jag ser att de tar ansvar för vilken roll de just är i vårat samhälle. VD för Systembolaget säger också att man alltid kan bli bättre och den ambitionen hoppas jag verkligen att han står för och menar till 100%

Det snackas om generna, det vi alla ärver på gott och ont. Har man gener med missbrukar betoning ja då sitter man i en bra mycket sämre båt ute i hevet, så är det och det är ett faktum vare sig vi vill eller inte. Men vem av oss som blir alkohlister eller inte det har vi ingen aning om, först när det är försent så står det faktum klart, shit jag är alkoholist, det var ju inte så bra då kanske. Första supen sen kan det vara avgjort på vilken sida av alkoholen man står, så kvickt är det avgjort.

Det diskuteras heller inte ett ord om hur småungarna kan få vuxet folk att knalla in på Systembolaget och få alkohol utköpt utan några större svårigheter. Den biten borde det vara stränga straff på, det borde svida ordentligt för den som knallar in och köper ut åt en underårig på bolaget, detta gör mig mer än heligt förbannad att alls förekommer. Och jag är tämligen säker på att det inte alls är svårt att fixa detta någonstans i Sverige. Den som köper ut åt en underårig och jag ser det ska nog ha ganska tort på sina egna fötter för det kommer göra mig fullständigt vansinnig. Jag skulle inte vilja byta kläder med den stackars saten.

Om det fanns en gnutta vett så borde människorna som köper ut känna ett gnagande samvete när de funderar efter en liten sekund och kanske tänker att det kan ju faktiskt vara jag som eldar på den här ungens missbruk genom att köpa ut. Har jag samvete till detta, kommer jag att kunna se den här ungdomen i ögonen igen, kommer jag kunna se de annhöriga i ögonen och stå för det jag har gjort, jo det var jag som köpte ut åt ditt barn?

I Sverkers programm så berättar en kille om sitt liv som alkohlist och missbrukare. Han började supa som 10 åring och kolapsade när han var 21 år. Han levde i en missbrukar familj och han och hans syster började supa tillsamans? När jag hör detta så funderar jag på vad vi har en socialtjänst till för? Var fan håller de hus? Grabben berättar att under en lugn Måndag kväll så drack han ca 12 starköl, det var en lugn kväll och han var kanske 12-13 år !?! Det är förskräckligt, fruktansvärt och bara aldeles jätte sorgligt. Vart befann sig vuxen världen, vart var skolan, vart var alla och hur kan detta ske?

21 år och söndersupen inskriven på psyket, kan vi inte bättre i Sverige? Jag vet att det fortfarande 2012 förekommer en skev bild av vad som är en alkohlist. Ingen ser en människa framför sig i 16 års åldern, det bilden som oftast kommer upp i skallen på folk är en man i 50 års åldern. Så det är nog dags nu att börja förstå och inse vilken och vilka som kan drabbas av den här sjukdomen, det är dags att informera människor om att det faktiskt kan drabba alla oavsett ålder eller kön. Det är den bistra sanningen.

Ska alkoholvanorna och riskdrickandet vända till det bättre i vårat samhälle så är det nog på tiden att folk utbilldas i det hela och framförallt att föräldrar vågar ta ställning och inte blunda för vad ungarna håller på med. Och framförallt att vuxna köper ut åt underåriga, och den som köper ut ska åka på röven ordentligt, speciellt om de är så fega och vill vara så mycket kompis så de också försörjer anndras barn med alkohol, då har man skitit en gång för mycket i det blå skåpet.


Vill man se Sverkers stora strid så kan man klicka på länken här nedan http://svtplay.se/v/2668543/sverkers_stora_strid/del_1_av_3


Allt för nu.

torsdag 5 januari 2012

Nej vet du vad!

Arla morgonstund har fan inget i mun, mer än en torr svullen tunga om man andas genom munnen för att man har en tjock kropp,röker och har andningsuppehåll.

Då har man som en strävhårig tax i munnen. Så vad gör jag nu här kl 01.49 en simpel Onsdag? Jo inte ett dugg och det främjar inte den arla morgonstundens alla bekymmer och djävulska besvär. Har för mycket att fundera på, framtid, bakomliggande tid, min historia, världen, politiska händelser i länder man knappt ser på  kartan. Ja det snurrar en del i skallen.

Jag drabbas av små paniska kännslor då jag kommer på att det är många år sedan nu då andra gjorde sina livs val och i dag har ett fast tryggt jobb, eller finns det trygga jobb nu mer? Jag vill ha ett så fast jobb nu så jag kan kalla mig anställd, jag vill veta vilka dagar jag ska arbeta eller inte. Det vet jag aldrig. Och jag tycker ju så fasligt mycket om det jobbet som ringer mig och vill ha mig så jag sticker oftast i väg på de uppdragen jag får tilldelade, om det går. Oftast så gör det ju det och jag känner mig nöjd med att på något vis efter många år vara den som fixar det som jag blir ombedd att göra.


Men nu har det kommit till en punkt i livet då jag skulle vilja säga att jag faktiskt har semester. Boka den där veckan på en ort och semestra med familjen, kunna planera det långt i förväg sen bara vara ledig. Trots att det i bland är väldigt ojämt fördelat och jag inte har jobb så är jag aldrig ledig, väntar omedvetet på att telefonen ringer och att det är dags att ge sig av. Sen är det bara att fördela allt hemma vid och sticka i väg. I många fall vet jag när jag sak jobba en tid i förväg, men i bland händer det att jag rycker ut inom loppet av minuter eller någon timme. I bland har jag en längre period då jag vet vad jag sak göra. Men jag är aldrig ledig.

Det här arbetssättet har väl blivit en livsstil för familjen, kidsen vet hur landet ligger och skulle nog bli mer förvånade om jag hade ett fast schema där vi kunde planera hela vardagen utifrån. Jag har trivst på detta viset under många år, det har inte alls tryckt mig ett dugg. Snarare tvärtt om, jag har sett att jag kan på fria dagar boka in frisörer och allt annat man kan tänkas hitta på. Jag har också fritt mandat att säga nej tack till en arbetsdag eftersom jag inte slavar under någon A-Kassa eller annan bidragsgivare.  Men jag vet också att de gångerna jag säger nej så går jag miste om kronor på kontot, det händer väldigt sällan eftersom jag tycker om att jobba. Men i bland så krockar allt. Och vissa saker jag har bokat i min vardag måste jag prioritera, det är jag skylldig min familj.

Just nu har jag tre jobb att hålla i gång. Det som jag ser som mitt huvud jobb och där jag tillbringar mäst tid, det är Storbyboende. Sen har jag ett assistentjobb, de vet att jag jobbar en hel del men att jag rycker in i den mån jag kan om de ringer, samt ett jobb i Sälen som stugavsynare och stugstädare.

Så nog har jag att göra det kan jag inte klaga på alls, men jag skulle så gärna vilja vara en av de annställda. De som kan vara lediga i bland bara. Storhelgerna och sommartid skulle jag kunna jobba på mer än heltid om jag så ville. Och jag vill ju jobba också, men det är väldigt motigt i bland att jobba då solen lyser och man skänker en tanke till de som ligger på stranden med en god bok. Det kan jag inte säga annat om.Men visst går det mycket enklare att jobba också under den ljusare tiden av året, det gör det allt.

Under den här julen så insåg jag att mitt val av arbetsstil har restulterat i att familjen har blivit ganska traditionslösa. Oftast har jag ju arbetat under storhelger och där med inte orkat med det anndra kanske orkar som är lediga runt jul, påsk elleer andra högtider. Jobbar man som jag med människor så tar det en del av energin i knoppen, kanske är det så att familjen fått stryka på foten en del för det. sen är ju jag som person ingen pysselmorsa heller, men kanske hade det varit mer av den varan om jag inte hade jobbat så som jag gjort.

Nå väl, detta är mitt val som jag utan några som hällst tvång har valt helt själv, jag klandrar ingen. Men det hela var meningen att knega på lite extra under en tid sen se vart vägen ledde mig, nu har det gått många år i samma spår. Men den arbetslivserfarenheten jag har införskaffat mig är ingen liten sak, den är stor och mycket värdelfull för mig. Den erfarenheten syns inte utåt, men inombords känner jag att den är mycket stor och berikande. Kan jag bara finna en arbetsgivare som vill lyssna på det jag har att berätta om den saken så skulle det vara mycket bra och till min fördel.

Jag ska starta upp mitt nu vilande projekt söka jobb igen, det ligger lite i träda. Men först måste den nya vardagen snurra i gång lite först. Nu är det nära för nystart i grannlandet. Det blir det första steget sen får vi se.

Godnatt världen, vi ses snart igen.

onsdag 4 januari 2012

Jag står när de anndra faller.

Olga Korbut/ Saprvan från Minsk

Det sa klick. Inte ett sådant klick som när Kungen först mötte Silvias blick under Olympiska spelen för så många år sedan. Nej det här klicket var lite annorlunda. eller så kanske man kan säga att mitt klick mer liknade en kvist som kick av. Det var min rygg det lät i och som talade för sig själv.

Bonade i soffan och sträckte ut mig. När jag sträckte armarna ovanför mitt huvud så kom det där klicket, den här gånget ett förlösande sådant. Allt skeva och sneda tycktes rätta till sig aldeles av sig själv.

YES, underbara lilla klick vad jag tycker om dig. Låsningen placerad runt stjärtregionen/svanken ordnade upp sig och plötsligt känner jag mig som sparven i från Minsk självaste Olga Korbut, eller i alla fall lite mer rörlig och behagligare i ryggen blev jag allt.

Mitt högerben känndes plötsligt väldigt jämnlångt med mitt vänsterben, en underlig kännsla det där. Nu när allt tycks ha rättat till sig så känns det plötsligt väldigt fel. Tänk att även när allt är bra så och som det ska vara så blir det fel. Så snabbt man vänjer sig med det skeva, sneda i livet och det blir liksom en vardag att hantera. När det sen blir det som kallas normalt blir det ytterligare något nytt och det känns obekant.

Nu ska jag käka en omelett.

Hårdrockens historia, del 1

Rusade till Tv-apparaten kl 22.40 och klickade på kanal 2. Hårdrockens historia börjar och det första avsinittet av elva börjar.

Mycket förnöjsamt känns det att frikoppla skallen i från omvärlden och bara insupa det som känns som min hemmaplan.

Funderar en aning på varför denna genre har blivit så folklig helt plötsligt. I från att varit hatad och rent ut av vara föräldrarnas stora skräck till att plötsligt bara vara acepterad. Nu är hårdrocken med i finrummen mer än den någonsin har varit. Känns lite så där faktiskt, man vill ju inte vara en snygg kultur, man är van att tillhöra underskiktet av musikvärlden. Tusen gånger har jag stått på barikaderna och försvarat min älskade musik, plötsligt är den identiteten borta, lost and so alone.

Under de senaste åren så prånglas det ut dokumentärer, och TV program om musiken. Dokumentären om Lemmy visas på TV 4 fakta och Så jävla metal kan man köpa på CDON, hummm, vad händer nu då?

Tror ju inte att vi hårdrockare har nött hål i skallen på Ann Ekeberg och henns fullständigt absurda påståenden om musiken, tror ju knappast att hon och alla hon fick med sig i sina kampanjer mot hårdrocken på 80-talet plötsligt har förändrat sin uppfattning. Nej det är nog snarare så att vi kids som Ann Ekeberg retade på sig och gav bränsle åt att fan i mig aldrig i livet låta en dam (läs kärring) som henne ta i från oss våran musik, det är nog vi som har växt upp. Det är nog vi som nu mera sitter som journalister, TV producenter, kulturmagasins skribenter, det är nog nu vi har växt upp och klivit in i finrummen, men vi har aldrig övergivit våran musik utan den har vi med oss.

Vi förskräcks heller inte ett enda dugg över att våra barn lyssnar på hårdrock, snarare kanske det är vi som introducerar våra barn in i den musiekn. Man går på konsert med sina barn bara för att visa vad man själv växt upp med och tycker är så metal och så jäkla bra.

Under detta första avsnittet så sätts fingret på det som skapar en enad kännsla i bland oss hårdrockare. Vi för utlopp för våra kännslor under en konsert och vi upplever saker gemensamt. Det är magiskt med konsert, det aggresiva i musiken får oss att känna en fysisk kännsla av välbehag. Så är det, och plöstligt har jag fått hjälp med att sätta ord på det jag har försökt beskriva under nästan en hel livslängd.

Jag behöver bara höra en kort snutt av ett Black Sabbath intro och då reser sig formligen nackhåren på mig, ingen annan musik mer än hårdrock har hitills gett mig samma kännsla. Rysningen av ett välbehag är magisk. Många av Iron Maidens låtar får mig att känna samma sak och jag kan inte riktigt klura ut hur man kan känna så fysiskt bara av att lyssna på musik, men så är det för mig.

I dag har det varit en underlig dag i mitt liv. Kommer aldrig tro eller säga att jag någonsin har varit med om en hel del, i dag kommer insikten om att jag inte varit med om så mycket alls här i världen. Det har varit mycket underligt på olika sätt och vis. Eller så kanske man kan vända på steken och se det som att man varit med om en hel del i livet och klarade den här kakan också, utan större fara för liv och lem.

Jag har också generat en man så stackarn nog önskade sig en lucka i golvet, det var inte min mening utan ville bara skoja till det en liten smula men det blev väldigt fel.
Under måltiden på ett hak någonstans i Sverige så bad han försynt att få komma förbi med sin bricka medans jag satt där i godan ro och mumsade på en pannbiff.
-Ursäkta, kan jag be om att få komma fram.
-Ja visst det ska gå bra, sa jag då och började krångla lite med stolen. Som synes är tillhör jag inte den smala skara människorna på jorden. I samma veva som jag böjar bända runt lite så säger den försynta mannen lite tyst, nej men sitt still du, det är bara att dra in magen. Var på min skojfriska skalle svarar ååhhh ja det är ju lättare sakt än gjort.
Mannen får en rödlätt ton i nyllet och himmlar i ögonen.
-Mjaaaa, nu var det ju min mage jag menade.
Då säger mitt rundnätta lunchsällskap det som nästan får mannen att sätta pannbiffen i halsen före han änns smakat av den.
-Jo och det är ju lite svårt att skjuta bordet hitåt också, det tar ju liksom stopp.

Sen bryter jag ut i ett hysteriskt garv och ser hur stackarn lider så jag får be om ursäkt för det jag sa, att jag inte menade något illa alls och att det var ett mycket dumt skämt i från min sida. Jag hoppas att den generade mannen kännde smaken av pannbiffen för den smakade väldigt bra. Och jag hoppas att han kan förlåta mig för det dumma skämtet jag drog. Jag menade inte alls att genera mannen, mera som ett lite bjuda på sig själv skämt. Jag skäms inte så värst för min lekamen och tog då i ett hastigt ögonblick så för givet att min självironi skulle kunna muntra upp stämmningen en aning. Så fel jag hade. Men jag får tacka den arma kraken över att han lärde mig att det kanske inte alla gånger är passligt att häva ur sig det som på en sekund kommer fram i skallen, oavsett skämt eller allvarsammare saker. Erkänner också att jag fortfarande skrattar lite, för det blev lite extra tragekomiskt av allt till slut.

Ska spana in utbudet på SVT play, det finns många skatter där att finna. Känner att den här uppfinningen passar mig utmärkt, att se på TV när man vill passar mig toppen. Det är väldigt sällan det visas Ett med naturen eller kalla fakta precis när jag vill. Kronjuvelerna kanske blir det som får snurra en stund tills den gode John Blund strör ut sitt sömngrus i mina ögon, om han nu gör det vill säga efter en bisarr och underlig dag.

Jag ska testa, god natt och hej då på en stund.

måndag 2 januari 2012

Vart jag mig i världen vänder står jag där med tomma händer.

Saknaden av en vardag.

Ledighet betyder sällan just ledighet i en familj med barn, eller en halvtonåring och en tonåring för att vara mera exakt. Det är bra mycket skönare med vardagen som knallar på i sin tristess, men man vet iaf vad man har att förhålla sig till. I vardagen handlar det mer om idrottskläder, föräldrarmöten, skolbussen och läxor. Nu är det bara ledigt vilket innebär en förslappning av det grövst sorten.
Man ska liksom unna sig att vara ledig bara för att man kan ser det ut.Det hade ju varit skoj att kanske ungås på ett annorlunda vis under ledigheten men det tycks vara svårt i den här familjekonstilationen. Sonen fiser runt i långallingarna och ulltofflorna, dotter ser man inte skymten av förens på eftermiddagen. Det främjar ju inte lusten eller orken att kanske ge sig av ut på något annat, det är lindrigast att bara vara hemma då. Hennes diabetes späder på den reda trötta tonårstiden, det blir inte bra med den här typen av liv för henne. Så trött och slut och det gör ont i mig att se hennes liv sovas bort när alla andra har trevliga saker för sig.

Jo visst det är ju bara att säga åt henne kanske en del tycker då, jo då så att det är nog en av de sakerna jag har försökt under en längre tid. Och den som tycker eller tror att det är bara att säga åt en 16 åring har nog aldrig haft en sådan innan för sina väggar, eller iaf inte min som man aldrig i hela hennes liv har kunnat säga åt utan mer på ett ytterst mjukt och försiktigt vis fått försöka leda.

Ja det är svårt och jag är maktlös och måste själv inse att jag inte kan göra något, hon får smälla skallen i betongen tills att det faller på plats, så är det med henne. En lek med döden som är aldeles för allvarlig och jag hoppas att insikten kommer före det är försent.

Även om insikten kommer så kan senkomplikationerna dyka upp så småningom, det är inga coola saker precis, ganska ruggiga och plågsama är dom.

Är det konstigt att man som mamma är
skräckslagen och förtvivlad?


Jag hoppas innerligt att det snart blir en förbättring och vi siktar framåt.många anndra förbättringar ska ske i familjen också. I min sträckta rygg jag just nu bär med mig så kommer också en del tankar om att stärka upp det hela. Jag tycker att det är kalasroligt att träna när jag väl kommer på plats, det är superroligt att gå på gymmet och öva i grupp. Ett pass på 50 minuter sen är det hela gjort, varenda muskel har fått vad den tålde samtidigt som kondisen förbättras.

Nähä då ska jag gymnastisera en aning och mjuka upp min stela rygg. Det knastrar som en kartong knäckebröd så det är nog bara bra att böja sig lite hit och dit.

Hej på en stund.


söndag 1 januari 2012

Första dagen på 2012

Ryggen gör ont efter ett litet danssteg på en isfläck. Det känns ytterst obehagligt men det går väl över snart får vi tro. Trist är det iaf.

Ryggskottet kom precis som det nya året. Firade med syrran som hade lagat god mat, tjälknöl och potatisgratäng. Till efterätt glass och maräng, det passade mig fint :-)

I dag har jag varit liggande mäst hela dagen, har försökt vara i gång lite då och då men ack ack ack, inte fungerande till hundra.

Under den vilsamma stunden i dag så har jag funderat en hel del på saker och ting. Kom fram till att den vuxna föräldern som köper sprit till underåriga får mig MYCKET förbannad. Hur kan man? Och hur fan i helvete är man funtad i skallen? En känd historia i detta fallet gör att jag vet att troliga hjärnceller försvunnit bort i ett eget tvivelaktigt levende, detta gör mig ännu mer förbannad. Hur kan man då hjälpa ungar på traven till ett eget mindre bra liv. Vem vet vilken av dessa ungarna som bär med sig anlagen för ett eget missbruk?

Nej så klart vet ingen det men måste man då som vuxen hjälpa dom på traven? Är det så förbannat svårt att fatta och inse att vi har en åldersgräns på alkohol för många orsaker och annledningar, inte bara för att. Om man försörjer sina egna ungar med alkohol och tycker att det är okej så kan jag inte göra något åt den saken. Men när man börjar försörja anndras barn med alkohol för att man ska vara en cool förälder då jävlar.

Nej fy fan så mycket kusliga människor man kan hitta när man vänder och vrider på lite stenar här och där. Men det kommer väl en dag då den stora björnsaxen smäller igen, då kanske insikten om att ett coolt kompiskap inte var så jätte fränt med tonåringar utan att det kunde ha varit bättre att varit förälder och en förebild.

Snön kom också med det nya året. Ungarna joddlade och har tillbringat en hel del timmar ute. Skridskor och snölek har gjort deras kinder väderbitna, äntligen ! Som de har väntat och pendlat mellan hopp och förtvivlan.

Mannen i huset har också fått sitt vunnapris hemkört. En årsförbrukning av doftgranar vunnen på Falubildemontering, detta var ett hedersfullt pris må jag säga. Det ingick också en skraplott men tyvärr blev det nitlott. Men 12 doftgranar är väl ändå inte fy skam :-)

Dags att käka, klart slut.