Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

lördag 31 december 2011

Bokslutet 2011.

Om någon timme så är det dags för ett nytt långt år. Funderade en smula på vad vi pysslat med under 2011?

Vet att starten på det var tungsam. En bister och svinkall vinter känndes knäckande. 25-30 grade kallt var det vi hade att deala med under en mycket lång period, skit trist och förbannat dyrt blev det. Så pass dyrt att vi fick prioritera bort årets Swedenrock festival, det var ett hårt slag i mitt hårdrockande hjärta men det fanns ingen annan lösning och möjlighet. Jag fällde tårar och svor långa ramsor åt elbolagen som formligen rånade oss på pengarna.Men det är bara att resa sig upp ur askan, damma av sig lite, torka tårarna och kämpa på vidare och sikta framåt.

Så småningom drabbas mannen i huset av en smittsam lunginflamation, heja sverige igen! Vecka efter vecka med feber och en hosta som gjorde att det skallrade i fönsterrutorna. Aldrig släppte den här skiten taget om honom. det visade sig också att ett galet lågt Hb gjorde att tröttheten ständigt var närvarande. Vid det här laget började jag bli ängslig, med många arbetsår inom vård och omsorg så vet jag vad ett för lågt Hb kan betyda och  det känndes oroligt i mitt innre.

Efter någon månad började han repa sig, järntabletter käkades som smågodis och myckoplasma i lungorna tar tid att bli återställd i från, men hans lidane var ganska svårt att se, han orkadae inget och vid minsta ansträngning så blev han flåsig och anfådd. Fya lilla hjärtat då :-/

Under 2011 skulle dottern avsluta grundskolan och detta var ytterligare ett gnag i magen på mig. Traditionen i våran by är att ungdomarna åker runt på ett traktorflak allt annat än nyktra och städade.En mycket märklig trodition eftersom ingen som avslutar sin grundskola är 18 år eller äldre. Men så har det sett ut genom tiderna och hur de fixar sitt dricka är en het potatis i byn mellan varven. i alla fall så diskuterades denna avslutning långt före dagen då det var dags att ta hej då av klasskompisar och grundskolan. Stenhårt och orubbad står/stog jag fast vid det jag tycker, det är att ingen dricka av alkoholhaltig dryck skall någonsin slinka ner i en underårigs strupe. Punkt slut.

Det visade sig att falla i god jord och dottern avslutatde sin 9 åriga skolgång på ett nyktert alternativ i ungdomsgårdens regi. Tack för det televerket och just den kvällen kände jag att det var bara att pusta ut för våran familjs räkning, men jag befann mig ändå ute i samhället för att vara behjälplig för de som inte valde samma väg att fira avslutningen på.

Sonen lever livet i sin gilla gång, han har inte så stora krav på saker och ting. Han trivs bra hemma i lugn och ro och skapar gärna saker på sitt eget vis. Under vintern påbörjades bygget av en hundkoja till Atlas. Vilket var färdigställt lagom till sommaren. Glädjen och den strålande lyckan över sitt verk lyste då det var dags för hunden att flytta in i sin väldigt påkostade boning. Isolerad,plåttak och målad stog den där så fin och inbjudande trevlig. Det hände i bland att han försvann och när man ropade på grabben tittade han ut i från hundkojan, han och Atlas hade samkväm där ute i gemensamhet, speciellt de dagar då det regnade, det var extra mysigt. Grabben ville väldigt gärna frakta ut sin sovsäck för att provsova där ute en natt, det blev inte av under sommaren. Men kanske blir det något att göra under 2012. Grabbens äventyrslust i skog och mark har han burit med sig under hela sin livstid och det förvånar mig om han inte inom några år ger sig av till sitt älskade Alaska.

För Sverige i tiden.
Ja sen har vi då den där familjesemetern när vi packade bilen och gav oss av mot huvudstaden för att fira kungens 65-års dag. Hej baburiba liksom. Bilen packades med strykjärn och dotterns malungsdräkt, inget kunde gå fel tyckte vi då. Allt var klart och vi rullade i väg. Försökte kolla på hovets sida vilke tid Kungen var redo för grattulationerna men vi fann inget exakt klockslag. Vi misstänkte att hovet var rutinbundna och siktade på den tiden han firat födelsedagen under fjolåret. När vi väl kom till slottet så var det väldigt tomt, va fan hade vi missat Kungen?  Svar ja, visst hade vi det. Väldigt snopna så fick vi se på när kanonerna rullades i väg och en och annan diplomat hoppade in i sin bil och åkte i väg. Hur kul var det då när man hade en inre bild av att få vifta i den lilla vimpeln och hurra för hans Majestät Kung Carl-Gustav. Vi fick lov att rädda det som räddas kunde och besökte i stället de  delar av slottet som är offentliga. Mycket guld och en ny värld öppnade sig. Historiens vingslag grep tag i mig och som en sann turist gapade jag och bara tittade på allt fint och historiskt som är bevarat. Det blev ändå en rolig minnesvärld dag. Men dottern är aningen bitter för att vi missade Kungen även om vi kan fira nästa födelsedag så fyller han ju aldrig mera 65 år och går i penssion liksom.


Sommaren kom och med mycket svdande hjärta visste vi att våra Swedenrock kompisar var på festivalen och vi var hemma. Surt sa räven. Vi fick meddelande där i från och vi var saknade, det känndes som en tröst i allt fördärv och elände. Så många fina festivalvänner som vi ville dela upplevelsen med men som vi saknade otroligt mycket. Ett mycket stort ljus på musikhimmlen var i alla fall att vi kom i väg till Ullevi på Iron Maiden. Det känndes så förbannat bra och jakten på Steve Harris och en autograf upptog en hel del av mitt sinne. Tyvärr var inte turen på min sida men det var en minnesvärd helg med en del pilsner och trevligt umgänge. Resten av sommaren kantades av en hel del jobb vilket får mig att trivas fint i vardagen.

Sonen åkte på Scoutläger och dottern besökte Peace and Love festivalen, deras olika intressen är milsvidder i från varandra men vi föröker bejaka deras olikheter och intressen så gott vi kan. För oss är det väl inte så underligt men när man tar sig en funderare på det så är de båda väldigt olika men ändå också lika på många sätt. De respekterar varanndra och på något vis kan de dela sin vardag och olikheter. Brorsan är king när han får hänga med syrran och vara med henne, de brukar ha skoj i hop även om det är en betydande ålderskillnad mellan de båda. Det gör mig glad att se deras samspel och att de båda har en genuin kärlek till varandra, bättre kan det ju inte bli.

Under sommaren påbörjades också jakten på ett nytt arbete. Och under tidig höst stog det klart att mannen i huset skall påbörja en ny karriär som förändrar hela familjens livssituation på många olika vis, främst ekonomiskt. Men vi kommer också att få betala en hel del för att genomdriva det hela och vi står nu beredda på vad som komma skall. Är det verkligen våran tur nu? Är det så att vi äntligen har kommit till en punkt i livet då det bara kan bli bättre och aldrig mera så uselt som vi haft det. Det är bara att tuta och kra så får vi se vart det leder oss.

Dottern började första året på gymnasiet och det kunde nog ingen ana efter allt som varit men hon gjorde det!! :-)
Sonen påbörjade studier i åk 4 och vi frågar oss vart våran lilla gubbe tagit vägen? Han besöker väldigt gärna ungdomsgården och ser det som ett trevligt tillhåll efter skolan. Det är svårt att aceptera och förstå att den lilla mannen nu har en fot på väg ut i tonårsvärlden.

Själv funderar jag på åt vilket håll jag ska gå. Studier, sökta jobb och bara ett enda virrvarr av allt. Det har varit en lång period i livet där jag inte har kunna fundera så mycket på mig utan helatiden bitit tag i kantande problem och svåra saker att hantera. På vägen har jag och det jag vill skapa försvunnit bort helt av naturliga orsaker och anledningar, det har inte fått plats helt enkelt. Har bara strävat efter överlevnad i en galen värld, vem har då tid att fundera på vad man själv vill skapa?

Nu har livet förändrats och funderingarna på mitt kalla har åter kammit till mig. Jag vill skriva, det är ett behov jag har. Jag måste få skriva om inte så går jag sönder. Har funnit en skrivarkurs i Göteborg som jag ska anmäla mig till och nu jobbar jag  så hårt jag kan får att få pengarna att räcka till den. Så fort jag kan ska jag anmäla mig till den och jag hoppas att mitt skrivande kan utvecklas till det bättre med hjälp av den kursen. Att ha skrivandet som ett behov är underligt när man hör så många som ser sig själv som rena skrivfobiker, kanske är det det jag ska skriva om, att våga skriva och göra sin stämma hörd. Pennan som vapen är inget trams, det är sant och jag skulle vilja ge många flera den självkännslan och insikten. Alla som inte är analfabeter kan skriva, det gäller bara att ta modet till sig och öva och våga.

Nu om några timmar är 2011 slut och ett nytt år tar vid. Vad som komma skall vet vi inte så mycket om, det enda jag önskar är sinnesfrid och hällsan i behåll. Jag ska vara en god medmänniska och finnas vid sidan av den som behöver mitt stöd och hjälp. Jag ska vara en god medborgare och sköta mina åttaganden på bästa vis. jag ska i den mån jag kan stå upp som en god förebild i det jag tycker att är rätt, men samtidigt visa ödmjukhet inför det faktum att jag kanske hade fel. Jag vill lyssna och lära av anndra, jag vill attt anndra lyssnar och lär av mig.

Här med önskar jag och min familje ett gott nytt år till er alla och en var. Kärlek och respekt till er alla, glöm inte att vi tillsamans kan skapa en bättre värld.

tisdag 27 december 2011

Fuck aina!

Får ett sms i går där ett polisdrama beskrivs, ett drama med glädjande besked tack och lov.

Mannen i huset stog utanför ett bostadsområde och väntade på den förstfödda då polisen kör upp och ifrågasätter varför det inte är nummerplåt bak på bilden?

Så klart har de all rätt att fråga en sådan sak eftersom jag under den mera kalla perioden bröt av den i från plasten den satte fast i. I stället för att öppna bakluckan där man ska tog jag tag i plåten och med ett litet, litet kras hade jag plötsligt nummerplåten i handen. Med en djup suck konstaterde jag bara att så klart så ska väl även bilen demoleras och förfalla när allt annat gör det, slängde sen in plåten i bilen så var det väl inget mer med den saken.

Under kontrollen i går så beskrevs händelsen för polisen och i nästa mening delgavs också att bilen är komplett olaglig på alla vis, den är avställd och inget är som det ska, MEN jag sak köra hem bilen för reparation.
Myndig polis: Är det din bil?
Sambo: Nej, det är det inte, den tillhör min sambo.

Sen hände liksom inget mera. Är det inte konstigt? Vad var det som hände liksom? Polisen hade ju värsta chansen att bötfälla men valde att enbart förmana, det måste ha varit julfest och en kännsla av vänlighet även i polishuset. Eller så syntes det ganska tydligt att det här inte handlade om en ordinär gangster eftersom ärligheten rann som ett rinnande vatten. Polisen slapp trassla med så värst mycket kontroller utan visste att det var minsann en icke ok bil tillhörande en sambo, vilket jag villigt ska erkänna att jag glömt bort helt faktiskt, menar att det var min bil. Men vid den här påminnelsen så minns jag faktiskt att så är fallet. Alltså är det där med mitt ansvar att bilen hålls i okej skick och befinner sig i alla register, så jag tror att jag vill glömma bort att det är min bil igen faktiskt, om det nu går då vill säga.

För en tid sen så följde jag killarna på Salong Betong,de har på något vis kommit upp sig i tatuerar svängen av någon outgrunderlig anledning och varenda gangster vill ha en gaddning gjord på Salong Betong. Under ett avsnitt så är det en nöjd kund som stolt visar siga verk där av en på armen där det står med stora bokstäver, fuck aina.

Jag är så jävla lite gangster så jag fattade inte ett dugg vad budskapet innebar utan tänker att det måste vara en hemskt att avsky en kvinna vid namn Aina så pass att man måsta tatuera in det på armen. Efter några minuter till in i programet så har jag lärt mig att aina är gangsterslang för polis. Känner mig ganska nöjd över att jag verkligen inte vet vad aina betyder, samtidigt blir det också jävligt barnsligt att en vuxen karl ska går runt med fuck aina på armen. Är det någon som ska fuck så är det väl alla gangster wanabe kids som kutar runt i samhället och fördärvar. Att aina sen sköter sitt jobb är ju bara bra.

Mitt slangord för polis kommer att förbli snut, mer gangster än så lär jag aldrig bli tack och lov. På distans så fick jag via mannens sms känningar av polisens återupprättande av ordning, jag blev lite darrig trots att jag inte alls var med i händelsernas centrum. Men på något vis så kännde jag mig ytterst ansvarig och ska man hårddra det så är jag ju det eftersom det är min bil. Men det skulle väl aldrig falla mig in att alls avsky det organ som står för lag och ordning i samhället. Varför det liksom?

Jag har aldrig varit i klammeri med rättvisan och har som ambition att aldrig ha det heller. En polis har inte som arbetsbeskrivning att åka runt och jävlas med medborgarna, en polis ska trygga det samhälle vi lever i. Och i den här delen av Sverige som vi bor på så måste jag någ ändå säga att en polis som dyker upp på annandag jul är något unikt.

Jag är tacksam för att det finns polis att tillgå på orten, det tycker jag bara är bra och så måste det vara. Nu kanske jag är extra glad för att det inte blev någon större sak av mitt tvivelaktiga fordon, men jag tror nog inte att jag hade kännt något annat ändå om utfallet blivit lite sämre.

Aina kommer aldrig finnas i mitt vokabulär, det kan bli så att jag säger polis, polis, potatis mos värre än så blir det inte.

Klart slut.

söndag 25 december 2011

Dagen efter kvällen före.

I dag stundar juldagen och allt är likosm väldigt tyst och stilla. Alla var väl glada i går tror jag. Jag somnade sittande i soffan, sen orkade jag inte gå till sängen utan bara lutade mig lite till höger och vaknade där i morse.

I afton stundar en prestigefull bowlingtävling som jag och min familj måste vinna. Mötande lag består av min syster och hennes familj. Den här lilla utmaningen kom tomten med i går så riktigt elak med onda avsikter är han nog inte, eller?

Förlorar jag denna duell så måste jag ha skämsmössan och dumstruten på mig tills midsommar och det blir ju inte bra. På tal om det fick jag en supersnygg mössa av min systerdotter. Svart med kurbitsliknande motiv på, så vem har snyggast möss nu då tro? Jo jag så klart och den vill jag ju ha på mig istf dumstruten :-)

Swedenrock biljett är en gåva av mannen i huset, det känndes väl inte så värst överaskande men mycket glädjande. Det är min semester och lediga bästa tid på året, i fjol belv det ju inget av SRF. Men i år är det dags att ta revansch på att vi int ekom dit i fjol, det blir bra det.

Kidsen är glad för sina klappar, dottern fick två fråge spel, ett om mat och det andra om kungahuset. Vilket inte kan passa henne bättre. Sonen jagar friskt med sitt jaktspel och mannen i huset gubbar runt i sina nya skinntofflor.

Före jag somnade i går så såg jag på dokumentären om Lemmy Kilmister och hans liv och levende. Det är väl med en skräckblandad förtjusning man ser det medicinska undret fortfarande lira med sitt band Motörhead, även Ozzy funderar en smula på hur det kan gå till att mannen fortfarande lever, det säger mig att det då måste vara något helt utöver det vanliga, drickat och andra substanser som flutit genom de ådrorna genom tiderna är nog inget man ska fundera så värst mycket på.

I morgon ska jag jobba lite igen och då är livet som vanligt, det jag känner som mera bekant än ledighet och tvångsmys under julhelgen.

Hej på en stund.

lördag 24 december 2011

Hello darkness my old friend.

Så var den då här, dagen som Sverige stressat röven av sig för. Julaftonsmorgon och det är kyligt ute, men knappt en gnutta snö på backen.

Det är glädjande att det har vänt nu, det blir ljusare och ljusare för varje dag som går. TACK!

Det ska bli mig ett sant nöje att uppleva lite ljus igen, hösten och vintern har kännst som en blöt yllefillt hängandes över oss. Mörker,regn,grått och disigt. Mycket trist och tungsamt.

Även om jag är vän med mörkret så måste kroppen få lite dagsljus för att inbringa lite energi, det kan man ju inte påstå att är fallet de senaste månaderna. Men nu ljusnar det för varje dag som går, det om något är väl en fin julklapp.

Sonen lirar på sitt nya spel, sitt PS3 som han fått av oss och några flera. Han föll ut i glädjetårar i går, han sa att han inte kunde anat att han verkligen skulle få det han önskat sig så länge. Tror nästan att han blev lite chockad, jag ser ju att det är ett spel här framför mig men det känns ändå som om det inte är sant. hur har ni kunnat köpa det här åt mig? Det känns som om jag inte är värd en så fin present.

Då kunde mitt hjärta gått sönder i tusen små partiklar. Klart att du kära lilla pöjk är värl din julklapp. Du är en bra människa, och snäll vän som ställer upp, du hjälper oss här hemma om det behövs och du är duktig i plugget, klart att du om någon är värt din present.

Han förklarar det hela med att det är ju inte ansträngande precis utan att det faller sig ju bara naturligt och det är ju bara så som jag är. Ja just det, bara så som han är, den snällaste klokaste lilla man som tänkas kan. Det är värt att primeras på alla tänkbara sätt.

Dottern ägnade kvällen åt att lira bingo och vann 100 kr, det tyckte hon satte fint i den ekonomiska kris hon tycker sig ständigt befinna sig i. Hon tycker julen är lite överskattad och vi försöker att förklara att det är vad man gör det till, det behövs inte hetsas utan det fina kan vara att man ses och har en trevlig gemenskap. Det är inte en helt enkel högtid som känns så vidare behaglig för alla, det är väldigt svårt att för många och man kan känna sig väldigt ensammen även om man har människor runt sig.

I morgon är allt över. Då sitter människor i stugorna med mängder av saker de inte behövde, pengarna är slut och resterna av julbordet får hänga med så länge det går. Jag och mina Eddisar tar det väldigt lugnt, vi ser det också som en vanlig helg, behöver inte stressa sönder oss. Allt blir bra ändå.

Hej på en stund.

fredag 23 december 2011

11 år av lojalitet och slit, vad fick du för det?

I dag var sista arbetsdagen för mannen i huset på sitt 11 år långa arbete. Många jobb ute i Europa, många resor och militärfolk och andra har betats av. Med din unika kunskap och flexibilitet borde vara varje företags dröm. Du trivdes så bra, men som alla jobb kanske det pendlade i bland och det är ju inte konstigt utan mera mänskligt.

Minns när jag väntade sonen och han sökte med ljus och lykta efter ett jobb. Ska det gå vägen måste jag kunna försörja oss vet jag att han sa. Så plötsligt ringde det där företaget som en skänk i från ovan och så var saken klar, 4 mil till ett jobb som motsvarade utbilldningen var ju mer än man kunde drömma om.
 11 år blev det i företaget, ganska precis räknat faktiskt.

Jobbet påbörjades och din glädje lyste, din arbetsvilja och lojalitet till ditt företag prioriterades inte. Minns när vi firade din semester och chefen ringde. Efter samtalet meddelade du att på Söndag var du tvungen att resa i väg på jobb, jag var inte glad men du ställde upp för ditt företag. Förändrade planer i familjens semester sattes som nr två och du ville ställa upp. Vi övriga fick gilla läget.

I fjol kom den förbannade lunginflamationen och slog ner dig under under några månader. Det och för lågt blodvärde gjorde dig så trött och slut, ändå ville du bara börja jobba igen. Försökte men det gick inte, orken tröt och sängläge var det enda tänkbara.

För fyra år sedan kom familjens stora kris och det jävligaste av allt jävelskap avlöste varanndra, hur många nätter har vi sovit några timmar, vi har gått sönder och samman av rädsla och utmattade av sömnbrist, men du har tvingat dig att resa dig upp och åka på jobb. Under alla de här åren i ett inferno på hemmaplanen har du kämpat och kämpat. Av lojalitet och glädjen att få ha ett jobb, av lojaliteten för ditt företag har du vägrat ge upp. Fyra år har gått och kanske är det först nu det börjar avta. Har någon frågat dig hur du mår? Har någon fundrat på varför och hur det gick för dig och din familj?

Det du berättade för fyra år sedan kanske någon tror att "gått över", vad vet jag. Men som chef på ett företag kanske man borde se att det är de anställda som håvar in pengarna, utan deras flit och arbetsvillighet har man inget företag. Då kan man sätta lapp på luckan och meddela omvärlden att sorry konkursen är ett faktum.

Ur infernot under fyra års tid föds också ett ekonomiskt jävla skit dilemma, allt eftersom jag i från den tiden inte fick det jobbet som var ägnat åt mig. Ingen vill anställa en person som börjar med att inte vara där. Det är fullt förstårligt, vi tömde allt vi hade, allt vi ägde och sparade pengar flöt i väg som sand mellan fingrarna. I fjol när den bistra vintern tog ett stadigt tag om oss så gick det inte längre, pengarna räckte inte och vi fick lov att pussla, låna, vända och vrida. Ekonomiska bekymmer kantrade vägen och ett stort svart nytt moln föddes ovan vårn redan tuffa vardag.

Efter den vintern och en längre tids sjukskrivning pga lunginflamationen var allt knäckt, det gick käpprätt åt helvete. Men i våran värld och långa tids inferno och galenskap så värderade vi inte det så hårt, vi såg att alla i familjen är vid liv det är det viktiga. Allt annat i hela världen kan man reparera och fixa på ett eller annat sätt, inget som inte handlar om våran hällsa är nerprioriterat, även om det fan inte är roligt men vi klarar det, så måste det bli.

Iron Maiden släppte biljetter och även där prioriterade vi, musikn är det vi lever för. Det är vårat intresse och enda stället vi får en gnutta återhämtning, en liten strimma hopp om hur det faktiskt är att släppa alla bekymmer, allt det vi varit med om och levt i och med i 4 år, allt det vi slitit för med våra själar som insatts.

Efter att nästan fått ställa in Iron maiden spelningen efter lång tids lunginflamation och bieffekterna av det så sa du, fan det är klart vi ska åka, vi måste ut för att få nya intryck, vi måste ut och se människor, vi måste bara få leva ett litet tag en stund utan det jobbiga vardagen. Ví måste bara få vara vi en liten stund, även de prioriterades ur ett humant perspektiv, allt för att orka vidare i infernot och allt det jobbiga.

-Nej Smina, jag får inte semester.
-Vad säger du, varför vad är förklaringen till det?
-Jag har varit borta för mycket.
-Jo men nu är det ju inte någon semester du varit på, du har ju varit sjuk!

Jag grät, livet kändes för fan helt hopplöst och som alla ville nita dit oss ordentligt på väggen, hur fan gör man nu då? Jag vill inte på konsert utan att dela den med dig, jag vill ha det tillsamans med sig.

Efter mycket om och men så kunde du jobba in ledigheten, med vetskapen om att det var upp till dig att visa hur mycket ditt jobb betydde för dig. Ett sådant uttalande ser jag som ett hot uttryckt mellan raderna, ett hot om att du skulle vara jävligt tacksam för ditt jobb och att jag som chef har mandat att göra vad jag vill med din anställning.. Men jag vet också att det var i det ögonblicket ett frö såddes. Det var hemskt att se dig så ledsen, det var hemskt att veta hur du under alla år kämpat och gjort ditt bästa. I bland jätte bra, i bland bara bra, men jag som lever med dig varje dag beundrar dig för att du kämpat så det smakat blod i munnen fler dagar än någon på företaget kan ana sig till.

Hade det varit en ledning med omsorg och förståelse för arbetsmiljön och hällsa så kanske någon kunde ha frågat dig hur det var fatt, hur mår du i dag? Ta mig fan bara brytt sig om dig som sin annställd. Bara en vanlig enkel männsklig fråga. Men du var tagen för givet, att ditt jobb var så betydellsefullt att du skulle hänga med i svängarna. Jag sa till dig att det är inte du som behöver företaget, det är företaget som behöver dig. Blir man behandlad så här ska man inte vara kvar, du är värd bättre.

Sen komm sommaren och semester, det lilla frö som slagt rot växte till sig. Några sök på platsannonser och så dök det här jobbet upp. Det var som skapat för dig och själv tyckte du att det var precis din grej, det du redan hade erfarenheter inom samma bransch. Ett jobb sökt och det blev ditt. Du välkommnades av vårat grannland Norge, de ville ha dig och öppnade sina armar för dig. Du välkommnades med glädje, inte som en annställd där du ska vara tacksam för ett jobb. Utan där är synen annorlunda, där är företaget tacksamt för att du vill vara anställd hos dom, en mycket betydande killnad.

I dag när du gjorde  den sista dagen av 11 år i företaget. En mer vanlig, eller låt mig säga normal ledning hade nog samlat alla och avtackat dig på något vis. Kanske nämt några ord och eventuellt en minnesvärd present, så var det inte för dig. Så betydelse full/ eller betydelselös har du varit under alla år. Allt det du gjort och skapat i företaget ses inte mer värdefullt än så här, det är bedrövligt tycker jag. Det är en syn på sina anställda som borde vara kriminellt, så gör man fan i mig inte. Det behövs inget geni för att förstå vanligt hyffs och uppföra sig där efter. Man behöver heller inte ha läst speciellt många kurser i ledarskap för att inse hur knäckande kännsla du som annställd kan uppleva vid ett sånt här bemötande.

Nu är det ju tur att vi levt i det jag kallar galenskap och inferno under en längre tid, det gör oss bara starkare och vi har lärt oss en grundsyn på oss själva, det är att det enda som betyder något för oss är hur vi värdersätter oss, det andra ser oss som eller behandlar oss illa för är ganska betydelselöst. Vi är väl förankrade i oss som personer och vilka vi är. Vi vet att vi är bra och det räcker en lång bit på vägen. Så företagetsbemötande är inte ett dugg knäckande, mera en bekräftelse på att det är rätt det du gör. Packa i hop och skapa något annat, något bättre där ledningen värdesätter det jobbet som utförs.

Nu är den här historian ingen snyftig sak, snarare tvärtt om, det är en soleksnes historia. Utan det här hade det aldrig dragits i växlarna, utan ett så uselt ledarskap hade det aldrig blivit tal om ett byte av jobb, vi hade varit kvar och irrat.i samma soppa. Jag grattulerar dig till det nya. Till en början kanske på stapplande ben i en ny socialkrets där allt är okänt. Du ska lära dig en ny arbetskultur och starta det nya projektet mot Mexico. Älskade kära Jonas, du ska ju rädda världen, hur stort är inte det mot att sitta i grannkommunen och vara en betydelselös annstäld?

Jag kommer stödja dig till hundra på alla vis jag kan. Nu kommer en ny tid och det är bara att tuta och köra. Lycka till med det nya :-)

Play rock n roll, du äger!

torsdag 22 december 2011

Ett avtryck i historian.

Här på bilden är vi, farsan och jag, och det är nu mer en herrans massa år seden det begav sig. Mycket vatten har runnit under broarna sen den där luciamorgonen.

Farsan och jag var alltid kompisar, det var han som sa klart flickan ska, morsan kanske inte uppskattade det alla gånger. Men pappa ville nog att jag skulle få göra det som föll mig in, det var ju allt i från knallpulver gevär till gud vet vad. Men pappa höll på mitt lag i de aldra flästa fallen.


Jag tror att han var sån för att han visste att han inte skulle vara med oss så länge. Tror att han levde varje dag som om det kanske var den sista, han talade aldrig om det med oss men det känndes så. Han ville ge oss ungar allt, inte då i prylväg utan mera kännslomässigt. Hur än jag hade trasslat till det så var han brevid min sida, inte alltid så värst uppskattande för vad jag hade gjort, utan mera ett stöd i att trassla ut eländet som jag ställt till med. Så var han min fina pappa.


Varje jul tänker jag på den där gången pappa hade hyrt in en tomte. Morsan fäktade på som ett skållat troll dagarna före jul, allt skulle vara perfekt och minsta lilla damkorn skulle förpassas till sällan jaktmarker. Det där året tog pappa tag i saken kring tomtandet och hyrde in en känd profil här i byn. Mamma tvivlade en aning på det hela men farsan lovade att allt var planerat in i minsta detalj. Den kända profilen hade investerat i en tomtedräkt och skulle ut och knega i hop lite extra pengar, inget kan gå fel lovade pappa.

Farsan litade på alla han ville ge alla en chans så även denna inhyrda tomte. När julafton väl stundade så var hela släkten samlad hos oss. Och det var många av oss kusiner som på den tiden var väldigt små alla barnen väntade på tomten. Farsan gnuggade sina händer för att han var säker på att hyrtomten verkligen skulle göra succe, de vuxna höll nog med honom. Vi barn fick runt 15-tiden höra att snart kommer tomten.

Kalle Ankas julfirande slutade och vi barn kikade i alla fönster och väntade, och väntade......och väntade. Det kom ju fan inten tomte. Klockan tickade i väg och timmarna gick. Alla vuxna började till slut att vrida på sig också, hade den inhyrda tomten bangat uppdraget eller vart tog han vägen? På den tiden var det inte en människa som ägde en mobiltelefon så under flera timmar levde vi i ovisshet och småkusinerna tappade verkligen tålamodet.

VART ÄR TOMTEN?

Många timmar senare så ser vi skymten av en SAAB parkera längst bort på gatan och förtröstan byts mot förväntan, det är våran inhyrda tomte som äntligen är på väg. På väldigt stappliga ben tar han sig fram mot våran dörr och så står han där, tomten med alla klapparna.

Även om det var tre fyra timmar försent mot vad som var inbokat så sänker sig lugnet hos familjen som äntligen får sina paket, alla barnen blir väldigt glada och de vuxna pustar ut.

Sen visade det sig att tomten inte hade så god planeringsförmåga när det gällde inbokade besök, där av denna fördröjning. Nu i dag kan jag skratta åt det där minnet, men då var det nästan så att man trodde att det skulle bli en jul utan paket. Det var nästan så att man anade att det faktiskt kunde bli så att man inte fick klappar om man misskött sig. Men även den julen klarade jag mig :-)

onsdag 21 december 2011

Jag julstöka? Nej nej inte då.

Sonisphere, den som solen glömde bort.
Nej inget julstök, bara stök i mitt hus. Sitter och kikar på gammla foton och tar fram sparade minnen.

Hittade detta kortet i mina gömmor och genast började jag skratta, det ser väl för bedrövligt ut kanske men det var en av alla roliga saker under Sonisphere festivalen 2010.

Om man kikar väldigt noga så ser man en Lidel butik bakaom mig. Bakom Jonas ligger då Pub Anchor som sällskapet skulle in på. Där av denna ompackning av en låda pilsner ner i resväskan. Tyckte väl att vi skulle vara lite världsvana och inte stövla in på Anchor med en låda öl. Någonting sa oss att det inte skulle gå vägen. Bästa att packa ner pilsnerna i resväskan i stället och snällt fråga personalen på Anchor om en ledig plats att förvara den på.

Hemma i min by så skulle inte alls denna ompackning dra till sig så speciellt stor uppmärksamhet, om det nu ligger min hemort till fördel eller nackdel avhandlar jag inte nu. Men på något vis så trodde jag att bor man i Stockholm så har man nog sett en hel del av människors tilltag och olika sätt att vara.

När jag besöker staden och ser märkliga ting som inte tillhör min vardag så försöker jag allt låtsas som om det regnar och så knallar jag försiktigt förbi, jag vill tro att jag ser ut som att jag sett allt underligt under mina stadsvandringar. Spelar svala snubben och försöker inte se ut som om jag tar någon  större notis om det underliga som sker.

Under denna ompackning av pilsner utanför Lidel så hände något helt tvärtt om. En äldre dam spatserar förbi och med hela sitt kroppspråk visar hon verkligen att hon tar notis över det vi håller på med.Hon ser inte rädd ut, mera som en i publiken under en Joe Labero Show när han sågar av ett kvinnfolk på mitten. Hon gapade så att småfåglarna kunde ha byggt ett tvåvåningshus i munnen på henne.

Okej den skaran av pilsnerstinna bybor kanske inte var den tystaste skaran människor just då men i alla fall, hon stirrade på resväskan så det känndes som att det var mer pilsnern omplockningen hon fokuserade på än att vi förde liv och hade roligt.

Damen knallar förbi och vrider på skallen flera gånger och det är då min vän säger den dräpande kommentaren, " Jo hörru, det var rea på Lidel".

Då bröt jag i hop fullständigt, hade inte resväskan varit så förbannat liten, eller jag så stor det får man välja vilket man vill,. så hade jag gärna bett om att få åka med i den. Jag skrattade hejdlöst och verkligen inte speciellt tyst alls.

Damen fick sig nog ett minne hon sent glömmer, jag undrar vad hon sa till sina vänner? Undar hur hon återberättade hela händelsen?

Uppdrag skriv.





Hittade just ett mycket trevligt projekt genom Vuxenskolan.
"I dag är historia i morgon."




Jösses vad skrivarluten plötsligt pockade på. Klart jag ska skriva jag har mycket att berätta om. Frågan blir hur jag ska lägga upp det och om jag hinner färdigt tills slutadatumet 1/3-12. Känns mycket coolt att få ha sin skrift väl bevarad på Dalarnas museum, det känns faktiskt mycket hedrade och fint.

Behöver nog starta med en övergripade skiss först, liksom dela in i olika delar så att texten får en röd tråd och löper på fint i ett samanahang. Jag måste välja ut en del av mitt liv och historia för att hinna med att göra det klart. Frågan är vad i mitt liv ska jag välja att berätta om? Det känns som att dalarnas museum har lite fö dåligt med hårdrock i sina arkiv, det är nog en del av mig som jag ska välja att skriva om :-)


Det känns som om jag hade behövt den där skrivarkursen nu som jag önskat mig i julklapp. Nå väl det går inte att ändra på, får ta det som det är och jag hoppas på att det är flera som gärna vill skriva och göra ett avtryck i historian :-)


måndag 19 december 2011

Jag skulle vilja vara ett jehovas vittne.

För första gången i mitt liv så känner jag att Jehovas vittnensekten tilltalar mig. Men enbart med ett enda litet futtigt framgment i hela sin framtoning. Det handlar om deras avståndstagande inför att fira jul och andra högtider som vi anndra håller på med.

Julen är hycklarnas tid, det dåliga samvetet skall tvättas rent och man ska vara så förbannat glad och måna om hela släkten. Varför kan man inte det året runt? Varför ska man gå på knäna ekonomiskt och emotionellt i slutet av December varje år?

Jag har människor i min närhet som vånads och mår så otroligt dåligt över den här frampressade glädjepåtvingande kännslan, människor som saknar och längtar efter det man aldrig får, delar av familjen som ständigt är frivilligt frånvarande av någon outgrunderlig annledning. Delar av en nära familj som har försvunnit bort. Jag ser människor som skiter blankt i dyra julklappar, de betyder inget, de saknar närheten och den äkta omtanken av sin familj. God jul menat i från hjärtat inte bara för sakens skull.

Jag ser ensamma människor som känner sig utanför hela samhället, de som får stå ute i den kalla vintern och titta på och aldrig bli insläppta. De som känner sig ännu mera ensamma under julen där familjen, om man nu har någon, tvingas till samankomster och glöggfester.

Jag vet barn som våndas inför denna högtid där det blir så otroligt påtagligt vad man saknar så att det är så svårt att se det man har. Ja så julen är allt annat än trevlig för många. Hycklarna pyntar sina hem och säger att julstämmningen är viktig för barnen.Men vem är det som lär barnen att det viktiga är att man har ett julefint hem annars räknas inte julefriden in?

Så klart kan julen också vara en trevlig högtid för många, men jag tror att en hel del av oss ser den som otroligt tvingande på många olika plan också. Det är väl inte en människa som håller på att frätasönder sig i stress under påskhelgen? Jag har då aldrig hört talas om det. Under julen ska alla hinna klart säger dom, med vad då? Vad är det som ska vara så jävla klart?

Varör är det så svårt att avväpna sig i från yttre faktorer som talar om för oss vad och hur vi ska fira jul? Kan man inte få göra det med en pizza om man vill utan att man för det skulle anses som underlig? Nej så kan man inte göra, klar man ska ha julmat på bordet till vilket pris som hellst, oavsett om man tycker om sylta eller ej så kommer ju mormors kusin på jullunch och hon tycker nog att sylta är gott, jag vet inte riktigt för jag känner henne inte men vi är ju släkt och nu ta mig fan ska det vara trivsel under tvång här.

Jag har inget av det som anses vara det man ska göra klart. Och jag ger mig tusan på att julafton med Calle Moreus ändå kommer. Jag är helt säker på att julafton den 24/12-11 dyker upp som ett brev på posten även om jag inte städar ihjäl mig tills dess. Jag har heller inte sänt ett enda julkort i år igen, detta för att jag tycker att de jag vill hällsa till kan jag ta den moderna vägen och göra via datorn.

Föresten så vill jag nog inte vara ett jehovas vittne. Fy så trist att aldrig någonsin ta sig en pilsner och rocka på festival. Håller mig nog till mitt julställningstagande ändå utan vinnen.

God jul mina vänner. Lev väl så tar vi en repa ännu en gång på det nya året.

Snälla världen, följ händelsen mycket noga nu.

I dag kommer Nyheten om att Nord Koreas diaktator Kim Jong-Il har avlidit under Lördagen. Vi ska ha klart för oss att denna diktatur och dess regim inte är gullebarnen. En diaktatur som står utan ledare är en mycket darrig struktur och i detta läget vet ingen vad som hände. Nord Korea är ett land uppbyggt på kulisser, det lilla vi får se och veta utanför är en knivsudd av hela sanningen, kanske ingen sanning alls igentligen.

Nord Koreas slutna rum är en allt för dåligt debatterad skamfläck i världen tycker jag. Det slutna land som det är gör väl attt media inte har gottighter att skriva om och visa bilder på, och vi människor är lite av det fenomenet att det vi inte ser det finns inte. Men Nord Korea finns och verkar i aldra högsta grad.

Planen i denna diktatur är att Kim Jong-Ils son vid namn Kim Jong-Un ska ta vid där hans far avslutatde. Samma anda och samma diktatur ska med arvsrätt leva vidare, så är tanken.

Nej världen även om det känns otroligt avlägset och kanse inget som intresserar er så där så fundera på detta en liten stund. Ett led i att häva denna vidriga diktau är att vi i demokratier gör våra röster hörda. Vi så får tänka fritt utan att få en kula i skallen. Sen kanske man bör oroas en aning över att det handlar om kärnvapen också, det kanske är så att diktaturen vill spänna musklerna nu när den ena är död och den nya ska ta vid? Jag vill uppmana er alla att följa det hela noga.

Aftonbladets artikel och vad TT  säger är också något att fundera på.

söndag 18 december 2011

Så jävla metal

Filmen om Sveriges hårdrockshistoria är dokumenterad. Banden som så småningom satte fotspår i hela världen. Vad handlar det om att vara så jävla metal? Tja det är kanske olika beroende på vem man frågar. Nu frågar jag mig själv och att svara på det är inte allt för enkelt.

På något vis så har man väl nästan  växt i från nitarna, både i åldern och på bredden. Men nitarna och jeansvästen är väl två saker som har kommit att symbolisera vilken kultur man tillhör. Jag tjatade åt mig en aldeles ny jeansjacka av morsan och farsan, det stog inte på för än saxen satt i den och den förvandlades till väst, morsan var skitförbannad på mig med all rätt. Vi hade väl inte allt för gott ställt hemma vid under min uppväxt. Jag gjorde min jeansjacka ännu finare tyckte jag, morsan såg den som förstörd.

Rock musiken har alltid varit en del i mitt liv eftersom min pappa var en hängiven samlare av 50-60 tals musik. Jag lärde mig i unga år hur man tar väl hand om en LP skiva och noga tar hand om skivorna.Farsan lärde mig att ha respekt för musiken och ganska tidigt så visste jag skillnad på bra och dålig musik. Jag lärde mig att trots att musken man lyssnar på inte kanske faller en i smaken kan den framföras av talangfulla musiker som kan hantera sina instrument på ett magiskt vis det är alltså inte dålig musik. Dålig musik är den som framförs på ett taffligt sätt det hörs mycket väl sa farsan alltid.

Det här går att avhandla i alla oändlighet, men att hårdrocken skulle bli min musik och en del av mig känns inte så främmande utan mer förstårligt. Jag hade den turen att få beställa skivor i bland när pappa sände i väg sina beställningar, jag kunde önska fritt och fick en och annan skiva mellan varven. Hade också den turen att jag fick överta pappas gammla sterio efter att han med sina finsmakande musiköron tyckte att han skulle införskaffa sig en ny, jag hade en fin anäggning med den tidens mått mätta.

Många gånger till morsan och farsans stora förtret eftersom jag hade mitt rum brevid köket.
-SKRUVA NEEEERRR!
-NÄÄääääää, det tänker jag inte!

Problemet försöktes kringås genom att jag även fick ärva pappas hutlöst stora hörlurar med spiralsladd också, vet inte om det förbättrade situationen för mamma och pappa så värst mycket. Så jävla metal kände jag mig mig väl inte alla gånger i livet, men någonstans fann jag och musiken varandra och ingick där och då ett livslångt äktenskap. Oräknerliga gånger ha musiken varit med mig i alla olika händelser under livets gång. Det har altid varit där, aldrig svikit aldrig varit oärlig bara kravlös och aldelels underbar.

Nu mer behöver jag inte de yttre attributen, jag vet att jag i hjärta och själ tillhör en kultur som kallas hårdrockare. Där är jag trygg och hör hemma. Alla är vi lika på något sätt, ändå så väldigt olika och varianterna av personligheter är ju så klart lika många som människorna. Men vi har det gemensamma och det är musiken.

Minns den där gången då grabben och jag skulle fixa påskmaten till familjen. Vi hade av någon anledning köpt jordgubbar. Jag skulle vara lite underfundig tyckte jag och i den stunden undervisa lite i påsken som högtid och varför viss mat var med på påskbordet. Noga talade jag om att jordgubbar inte hade någon anknytning som så till påsken ur den religiösa aspekten.
-Ja men mamma, vi är ju hårdrockare och sånna där regler skiter vi väl i, vi äter väl jordgubbar om vi vill.

Så  sant, det är en samanfattning av vad så jävla metal handlar om. Man går sin väg, man blir lite av en utfälling i utkanten av markerna, men man har otroligt mycket att säga världen.Man är less på etablisemanget och man vill måna om sin egen frihet och person. Kanske en protesthandling mot vuxenvärldens alla förstå sig påare som absolut vet vad som är bra eller inte bra. Det är då vi hårdrockare säger Fuck you, blir förbannade och sätter ner foten. En del av oss började lira i band, andra av oss blev de hängivna fansen.

När man seglat med på metal båten under så många år som jag nu mer har så vet man hur vindarna i seglen har blåst. Nu mer så tror jag inte alls att hårdrocken skrämmer och provocerar människor i så stor grad som på 80-talet. Det var då det bildades föräldrarföreningar mot hårdrocken, detta var absolut livsfarlig tyckte de. Det var då Ann Ekeberg gjorde sitt framträdande och på absolut allvar hävdade att blommor dog i en miljö där det spelades hårdrock. Frågan är vem är farligast?  En person även undervisande lärare som hon eller hårdrocken? Jag hävdar bestämt att det är Ann Ekeberg och att en människa med en så skev världsbild verkligen är farlig för anndra och kanske sig själv. Anders Tegner tycker lika som mig och skräder inte orden i filem om sin åsikt över denna kvinna. Tack
Anders Tegner , du är så jävla metal !


Ann Ekeberg arbetar forfarande som lärare i Häsleholm, det är aldeles förskräckligt att veta att hon verkligen tror på och ville få resten av världen att tro på att blommor dör av hårdrock. Undrar vad hon har proklamerat om för sina elever och vad hon undervisar efter för grundvärderingar under årens lopp?

Den enda tänkbara dödsorsaken för en krukväxt i hårdrocsamanhang jag kan tänka mig är enbart ihågkomsten av att den bör vattnas, men det glömskan kanske man inte kan beskylla hårdrocken för utan mer se det som en mänsklig faktor. Inte skylla på musiken. Vad har Ann Ekeberg för kort i rockärmen då det gäller en avliden krukväxt på Operan tro? Är det någon som i smyg skulle ha spelat hårdrock för blomsterarrangemanget eller vad skulle det bero på tro?

Allt detta skitsnacket och kännslan av påhopp triggar ju alla hårdrocksfans att verkligen stå upp för sin musik, alla gör det och man ger liksom inte vika på den punkten. Även om man som hårdrockare kan glömma att vattna sina blommor så är det INGEN som någonsin kommer glömma Ann Ekeberg och hennes sektliknade jävla tramsiga uttalande och hela bok hon tog sig tiden att skriva. Jag har läst bokjäveln och det var banne mig inte helt självkllart att den skulle inhandlas till vårat hemma bibliotek. Efter noga övervägande så bestämde vi oss för att ge henne en del pengar för boken för att vi skulle kunna elda på med motargument. För mig är det helt fantastiskt att denna Ann Ekeberg fortfarande får möjligheten att arbeta som en undervisande lärare efter att ha läst den boken.

Samtidigt är jag tacksam för att hon skriver helt offentligt om sin galenskap så att alla får möjlihet att deltaga i denna frökens åsikter, man kan ju alltid hoppas på en förändring hos henne. Tyvärr tvivlar jag efter nog a resurtsch och studier på internet så är det samma jävla skit i dag som då, men hon förpackar det lite snyggare bara.

Siewet Öholm och Ann Ekeberg är två människor som gjorde sig osams med hela hårdrockskulturen. Samtidigt gav de bränsle till många kids att måna om sin musik. Så det får jag väl lov att tacka de två väldigt glada fiskarna att de då gav oss en vuxenvärld som besannade vad vi trodde, ingen jävel förstår sig på oss och vi går våran väg, Fuck you!

torsdag 15 december 2011

Femmanhuset i Nordstan,Göteborg.

Av en händelse slog jag på TVn i går och genast fann jag ett program som intresserade mig nämligen Nordstan. Ett samhällsprogram med både historik och i modern tid. För ca 40 år sedan skulle det lägst välbeställda i samhället saneras bort, de skulle ta slut på ölhaken och det man ansåg vara slumområden.

Grävmaskinerna mejade ner husen och nytt skulle bygga. Arkitekten hade ritat en stor gigantisk samlingslokal, tanken var att alla skulle kunna mötas och samtidigt handla i affärer. Det var sitt grupper där man skulle se på TV och scener där artister av olika slag skulle framträda. Resultatet blev Femmanhuset än i dag norra nordens största köpcentrum.

Efter att jag själv har tillbringat en hel del sommrar i Göteborgstrakten som ung så känner jag väl till Femmanhuset. Jag kom till en stad för första gången i mitt liv som 10-11 åring, i dag låter det kanske ganska knäppt när alla är mobeliserade och reser jorden runt, men då var det inte så konstigt.

Sommrarna före mitt första Göteborgsbesök hade allt som oftast tillbringats i Leksand hos min gammelmormor. Jag minns min förtjusning när vi för första gången en sen sommar natt rullade in med bilen i Göteborg, det var lampor och neonskylltar så långt ögat kunde nå, det var fantastsikt. Jag var tagen av stunden och jag visste att en ny värld skulle öppna sig, en värld jag aldrig hade levt i tidigare, och det gjorde det kan jag lova.

Min referens av tidigare stadsbesök sträckte sig så långt som till Uppsala och sjukhuset där. En gång hade jag varit dit och hällsat på min pappa som låg inlaggd där och fick ett nytt organ, transplantation av njure som han fick av sin syster. Jag, morsan och syrran reste dit med tåg. Det var en spännande resa men jag minns inte så mycket mer än en transvestit i cafeteria, Jag var lite äldre än syrrn så jag stirrade väl bara på mannen, men syrran frågade på ett barns vis, mamma vad är det där?

Morsan tystade ner syrran så gott det gick och väste med hårt sammanbiten mun att det var en tantfarbror. Jo men visst vad mycket mer kloka vi kids blev av det svaret då. Han hade skäggstubb,läppstift, mascara och ögonskugga. Samt ett par fina pumps i storlek 45. Vi ungar i från den lilla lilla orten i Dalarna hade nu lärt oss att detta var en tantfarbror.

Vet inte om samma förtjusning väcks hos ungar i dag som det gjorde för mig att få resa till Göteborg den där första gången. Jag tror i alla fall inte det. Sen skulle vi ut i staden och flanera och jag tror nog att fåglarna hade kunnat bygga bo i munnen på mig då jag satte min fot i Femmanhuset, det var magiskt och häpnadsväckande så stort!

I gårdagens TVprogram så får man se att de människorna samhället inte ville ha då det i från första början rev de gammla husen inte alls har försvunnit, de flyttade in i Femmanhuset. Att se de här trasiga människorna känns inte så bra i mig, ska vi i Sverige behöva ha det på det viset?

Många gånger så säger socialen att att de visst har erbjudit än det ena än det andra men erbjudandet motages icke. nej kanske är det då så att det som erbjuds är åt helvete fel och att nytänkande måste till? Socialamyndigheter kräver allt som oftast att ska man alls få hjälp till en bostad så ska man också kunna visa att man håller sig i från droger och alkohol. Det är ju så att de faktorerna oftast är de som leder till att man inte fixar att bo efter de normer som grannar tycker är okej. Det blir heller inte så bra om man super upp pengarna före man betalat hyran, det slutar i vräkning.

Men jag är säker på att det måste gå att lösa på något vis, det är väl inte nödvändigt att människor ska överleva för att det är varmt i ett köpcentrum som man kan gå till för att vila en stund? Va fan jag vill inte aceptera det. Jag vet också att en del av de här människorna väljer att ställa sig utanför det socialsystemet. Man väljer bort saker för att man är så förbannat trött på att socialamyndigheter ska vara och verka som en överhet i sitt liv. Man väljer att vara herre i sitt liv i stället för att få med mössan i handen och kräla i stoftet för en socialsekreterare. När man inte har något kvar så vill man väldigt gärna måna och bevara det sista man har, nämligen sin egen person och intregritet, det är ju inte alls så konstigt och det talar man om i alla andra typer av människovårdande yrken och utbilldningar. Det här är komplicerade frågor och jag ser inte att det fungerar optimalt eftersom man ser hemlösa människor ute i samhället.

En kille i programet säger att har man  kommit utanför samhället en gång så kommer man aldrig in igen. Det är en hemsk tanke och svidande kritik till oss alla, även om hans syfte inte var att kritisera utan mera konstatera. Vad har vi var och en för människorvärderingar? Hur ser vi på vårat samhälle varför strävar skolan och pumpar ut slagorden människors lika värde när det sen i praktiken inte fungerar? Det är ju en lögn. Människors lika värde handlar om att man ska bemötas med respekt oavsett kronor på kontot, man ska bemötas med respekt och värdighet och det tycker jag verkligen inte att alla gör.

Människors lika värde är väldigt enkelt att säga och uttala, men sen då, vad står bakom de orden och vad menar man? Har man alls funderat på innebörden och granskat sig själv vad man tycker på riktigt? Jag är heller ingen fena på detta i alla samanhang, jag dömer och drar för hastade slutsattser, det gör vi alla mer eller mindre. Större fråga är vad vi lär våra barn, hur diskuterar vi med dom? Hur lär vi kidsen vad alla människors lika värde är? Om nu skolan vill föra resonemanget så undrar jag just hur diskussionen om detta går? Framförallt så måste man våga samtala om  obekväma saker, som homosexuella, invandrare, hemslösa,drogmissbrukare, alkohlister, sen också kanske sätta ett ansikte på alla sorters människor. Det här är människor med kännslor, gjorda av kött och blod, precis som alla av oss.

Vet en gång för många år sedan när ett av mina barn kom hem i från skolan väldigt upprörd och rödgråten nästan i panik.
-Snälla mamma du måste skaffa dig ett jobb. X säger att alla som inte jobbar är värdelösa och lata och du måste gå ner i vikt, lova mig det mamma.
-Ja men så är det ju inte och jag gör ju annat, jag tar handom er barn och studerar, det är ju mitt sätt att så småningom bana vägen för ett jobb och min vikt har väl inget med om jag är lat eller inte.
-Ja men nu säger X så här jag blir så ledsen och retad.

Stackars barn säger jag och jag hoppas verkligen att ett uppvaknande i från den här skeva människosynen trillar ner över den familjen som en blixt i från klar himmel. Förr eller senare så kommer det det vet jag.

Det var just i Femmanhuset jag själv fick se och uppleva en person i sammhällets utkant för första gången. Det var nog då jag började fundera på människor och utanförskap? Hur kan det bli så för en del av oss? Tidningen  Faktum och Situation Stockholm är två gatutidningarr som har för syfte att skapa debatt och opinion kring hemslösas situation, klicka gärna in er där för att kolla. Jag har köpt tidningen av båda varianterna. Tycker om att på ett enkelt vis vara delaktig i processen för att en männsika ska få det lite bättre och värdigare. Kanske handlar det om att stilla mitt eget samvete?

Som julklapp i fjol fick jag just ett nummer av Situation Stockholm det värmde i mitt hjärta på ett speciellt sätt. Mina nära känner mig och vet vad som kan glädja mig minsann.

1984 sjöng vi för Afrika och svältande människor, i år vill jag att vi sjunger för ALLA männikor, främst de som sitter och dinglar väldigt nära ruienens brant, de som bara drömmer om en jul i värme med god mat och trevligt umgänge med sina nära. Jag vill att alla funderar på människors lika värde. Jag vill att ni gör något, kanske bara löser en prenumeration på någon av våra gatutidningar, eller varför inte ge bort en prenumeration av tidningen till någon?
Så klart är det inte bara under jul vi ska fundera på detta. Men just Julen är en svår tid för många människor. Det är en tid då det blir påtagligt på många vis att en del av oss står ensammen mot hela världen. Det är kyligt, mycket kyligt klimat både på termometen och att vara ensammen.



God jull alla människor där ute, både bekanta,obekanta hos mig har ni alla en plats i mitt hjärta.



onsdag 14 december 2011

Rättvisa skall skipas.

I dag är det dags för mig att tjänstgöra i Tingsrätten. Startar dagen med grovt rattfylleri och avslutar med ett misshandelsmål.
Varje gång jag har varit delagtig i denna process så möter jag en människa i en väldigt utsatt situation. Under mina snart fem år i Tingsrätten så har jag nog aldrig sett någon stövla in där med en så vidare värst kaxig attityd och kännsla av välbehag.


Under varje mål möter man en människa som det gick snett för, alldra mäst under en bråkdel av en sekund så gjordes fel val efter rådande omständigheter och historian förändras snabbt. I vissa fall kan man ha mer förståelse för att saker och ting händer, i andra fall är det bara ren dumhet och obetänksamhet, men alla mål är unika. Alla mål måste gås igenom och vinnten skall höras.

Många gånger ser man i media att människors reaktioner på domar eller friande kan bli väldigt stora. man ska ha klart för sig att allt inte är så solklart och uppenbart som det kan framställas i kvällspressen. Man ska ha klart för sig att den rådande bevisningen är mycket viktig, finns den inte ja då kan man inte fälla. Vem är det då som ska se till att bevisen finns och undersöka en brottsplats? Jo det ligger så klart på polisens skrivbord. Det är där grunden till materialet Tingsrätten får.

Är det en slarvig polisutredning så blir det väldigt svårt för Tingsrätten om då inte den åttalade är medgörlig och själv säger sig vara den skylldige, men det är heller inte alltid det fungerar. kan man inte knyta bevisen till personen så kan man inte.

Bakom varje kriminell handling finns också en människa, det får man heller inte glömma bort. Man måste skilja på handling och person. kan ju tyckas vara fullständigt galet och absurt att resonera på det sättet om man ser till personer som har begått grova brott. Men detta blir också advokatens uppgift. Det kan vara svårt att förstå och se vad advokaten har för uppgift i mål där brottet varit grovt eller också i vissa fall väldigt groteskt och vedervärdigt. Ordet som försvarare kan klinga illa i människors öron då det gäller mord,dråp eller andra väldigt otäcka saker. Men advokaten provar alla tänkbara varianter mot det juridiska, är det juridiska absolut skottsäkert för en fällande dom? Det är advokatens uppgift. Är det inte det ja då ställs det hela på sin spets och enligt reglerna så kan man då inte fälla för just den åttalspunkten, eller iaf se det som så väldigt självklart.

Har man inte varit på den sidan skranket som jag sitter i dag så är det väldigt svårt att förstå hur komplicerat den här processen är. Det är väldigt svårt att beskriva för anndra riktigt hur det går till och fungerar. Men jag är tacksam för att jag har det hedersvärda uppdraget att få bidraga till den demokratiska processen och se grundpelarna av vårat samhälle på väldigt nära håll. Vi är inte så många som har den möjligheten.

Jag vill också säga att jag har stor respekt för varje person som sitter på den platsen i tingrätten som jag inte sitter på. Jag respekterar människan och många gånger så kan jag tänka att det är väldigt trist att trassla till livet i onödan när det finns så mycket annat att göra.

tisdag 13 december 2011

Skyll dig själv för fan!

Okänd person
Tror liksom inte att det är sant. Tror nästan att jag hör fel, jag VILL att det ska vara fel, men det är det inte. En undersökning i från Södersjukhuset visar att en väldigt hög procent av de annställda tycker att en misshandlad kvinna får skylla sig själv.

Smaka på de orden och ta en titt på bilden här brevid. Tänk tanken att du dumma, jävla idiot som står där och får däng av din snubbe får skylla dig själv. Sköt dig själv och skit i anndra mentaliteten hos personalen på det största sjukhuset vi har i Sverige! Hur är detta möjligt?

Så klart kräver media en åsikt i från ansvariga på sjukhuset och det är då jag inser den bistra för jävliga sanningen. Det är då jag förstår varför kvinnor i bland får sätta livet till och dö under sin mans hand, hårda slag och sparkar. Ansvarig på sjukhuset säger att det så klart är bedrövligt, vilket jag tror att många känner trots alarmerande siffror, men det som är ännu viktigare är att hon säger att personalen som är anställd så klart är ett snitt av övriga samhället.

Så klart har hon rätt i det. Så klart är det så att bara för att man jobbar på SÖS så blir det inte en vedertagen åsikt att en misshandlad kvinna får skylla sig själv om den får stryk. Den typen av åsikt bär man så klart med sig långt före sin yrkeskarriär där.

Hon talar också om något mer som är av största vikt, att det tycks vara en enorm brist och kunskap för vad som ingår i utbilldningen för vårdpersonalen. Där är en av huvudnycklarna. Hur fungerar hela den här förskräckliga situationen för en kvinna? Vilka mekanismer sätter in, hur ska man prata med en kvinna som man misstänker har fått sina skador av sin man, hur ska man sen ta det vidare. Hur upptäcker man det hela. Och framförallt hur kan man stödja och hjälpa?

Bara en sån sak att debatten för det mästa oftast handlar om misshandlade kvinnor gör ju att jag ser så eftersatt hela samhället är. Det finns flera andra varianter av misshandel, det finns föräldrar som misshandlas av sina barn, hur många har hört talas om det? Det finns samkönade relationer där misshandel förekommer, det finns män som får stryk av sina kvinnor. Det finns barn det finns också psykisk misshandel i aldra högsta grad, men det är sällan eller nästan aldrig på tapeten, kvinnomisshandel är ändå något känt som media intresserar sig för i bland.

Ingen misshandel är värderad mer eller mindre, all form av misshandel är för mig likställt alla typer av maktutövande och kontrollerande av våld bör straffas ordentligt och samtidigt rehabeliteras. Men då gäller det ju så klart att hela samhället förstår detta spelets regler och rycker in. Så klart får vården se våldet på nära håll, en person som misshandlas i en nära relation och söker vård har väldigt, väldigt ont och skadorna som uppstått behöver ses över. Det är ingen misshandlad människa som visar sina skador om det inte så krävs, man döljer, gömmer och ljuger brot i försvar. Så fungerar det.

Kanske är det så att människan som kommer till vården vill ha den där frågan om vad som har hänt, kanske är det ett hopp om att få ett slut på det hela, få hjälp att ta sig ur så länge man fortfarande lever. Tänk då tanken att möta personal som inte dirket i ord säger det men ändå tycker att man får skylla sig själv. Det kanske är då hoppets låga blåser ut, det kanske är då man som misshandlad ger upp. Det kanske är den gången man verkligen får det bekräftat för sig, det är mitt fel. Också en vanlig tanke misshandlade människor bär med sig. Ska då vården inte vara bättre och visa vägen ut ur helvetet?

Och där gick det upp ett Liljeholmens.

Har så länge funderat på det här med mitt skrivande. Jag vill utveckla det mera, bli unik,mästra konsten nå ut och få läsare. Texter som berör,texter som ger människor hopp eller kanske bara en gnutta förståelse. Kanske på sikt skriva en roman men först en biografi av livet när det gått åt helvete. Berätta om svidande sanningar, förändra och ge människor en inblick i det dolda livet av att vara det andra kallar socialfall.

Vad tror du dig veta om vad just ett socialfall är? Tror du att det bara är de i skitiga kläder som super upp sitt sjukbidrag som är just ett socialfall ? Eller kan det vara på ett annat sätt, kan det vara så att där man minst anar är det som störst kris och katastrof i någon form? Ja det kan det och hur formar detta en familj som ska försöka leva efter samhällets krav och spelregler? Hur är det när man faller mellan stolarna i socialsveirges skyddsnät som inte finns, hur gör man, hur överlever man? Att överleva handlar inte om dag till dag, att överleva handlar om timme till timme, i bland minut till minut. Om detta ska jag berätta. Rakt, uppriktigt och ärligt.

 Troligen kommer jag få nya vänner och bekanta, jag kommer säkert också få många fiender mot mig. Spelar det mig någon roll? Nej inte ett förbannade dugg, för det värsta som kunde hända mig har redan hänt. De tog allt jag hade av en enda orsak och anledning, stora tankefel och en utformad norm av vad de tror sig se, en skolning i att aldrig ta ställning, en skolning i att alltid misstänka. Och framförallt inte klara av att se helheten.

 Jag tänker inte lyncha någon men jag tänker kritisera ett system och ett sätt att arbeta som kan få var och en att blekna. En sak har socialtjänsten lärt mig, min kännsla och min upplevelse är min sanning. Och det är just det jag tänker skriva om och använda mig av och jag är trygg i att ingen av de någonsin kommer kunna hävda att jag har fel, det här hade nog ingen kunnat räkna med de gångerna de uttalat de orden till mig, samtidigt som de på ett ganske hånfullt sätt uttalat orden och ändå gjort vad de tyckt varit rätt. Genom orden har de fördummat mig, det har så klart inte kunnat råda över min frustration och tårar, de har ju inte kunnat gjort något åt den saken, för det jag har upplevt och kännt är ju min kännsla, inte deras buissnes. Urskulden har genom de ordvalen satt sig fast djupt inombords, det har rotat sig fast. Vissa av orden och sättet de har talat till mig på är ord som i dag gör ont att höra.

För att jag nu ska komma till skott med min berättelse så vill jag utveckla mitt skrivande ytterligare lite till. Jag vill vara trygg i det jag gör så att det blir bra. Jag har påbörjat ett manus som jag skriver på i bland, stundvis blir det liggande i månader. Min älskade mamma har försökt knuffa i gång mig. Hon tycker att jag ska försöka få ut mitt manus, undersöka möjligheter hos förlag, kolla runt på tillvägagångssätt för att kunna publicera mitt material.

En sväng funderade jag lite på manus till en kortfilm, för att göra historien lite mera levande och jag skrattade gott åt rollistan i den filmen. Vem skulle inte kunna spela min roll bättre än Babben Larsson? :-) Vet inte om hon är skapt för en film med väldigt allvarligt budskap och inte så vidare många stand up skämt, men hennes utseende och personlighet påminner ändå lite om mig själv.

Av en händelse så bestämde jag mig i dag för att göra ett sök på ordet skrivarkus, och vips öppnade sig en ny värld för mig. Mängder av distanskurser och ett stort utbud av olika varianter och uppfyllande mål av just skrivarkurse. Och jag föll för en speciellt. Den heter Skiv om ditt liv. Den ska hjälpa skribenten att sortera och forma texten på ett bra sätt. Den ska hjälpa skribenten till nya infallsvinklar och skrivsätt. Kanoners det här är ju min grej. Det bästa av allt är att den är på distans och man kan kursa vilken tid på dygnet man vill, bättre kan det ju inte bli. Tror knappast att det finns någon skrivpedagog som har lust att kursa med mig runt midnatt då jag skriver som bäst.

Om inte kanske det kan vara en lysande affärs ide för någon som vill ha en skrivar kuser irl under nattetid. Tända ljus och bra musik och visp kommer kreaktiviteten att flöda. Många av oss konstnärssjälar kräver lite yttre lugn, många av oss verkar mäst på natte tid, så jag tror inte att iden är så dum. Kanske får det bli en bisyssla till mitt eget skrivande så småningom.

Så vad önskar jag mig då i julklapp? Jo en skrivarkurs med säte i Göteborg hos Studieförbundet.

måndag 12 december 2011

Skräckigt uppvaknande.

Somnade till en sväng när jag såg på Nyhetsmorgon. Vaknar av vinjetten till Efter tio med Malou von Sivers, burrrrr, gillar henne inte. Vet inte vad det är i hennes person som jag inte klarar av riktigt. Tror att det handlar om att hon är ett Ophran wanabee ända ut i minsta lilla hårstrå.

Båda är kvinnorna som bedrivit/bedriver någon sorts avdramatisering av vardagliga problem. Det ska vara så jävla mycket förståelse och ingenting är konstigt mentaliteten så det dryper falskehet runt det, iaf när det gäller Malou. Det är förvisso bra att mänskliga svårigheter och problem förs upp i ljuset, men när fan blev det så glammigt och glassigt att gå igenom en skillsmässa tex?

När fan blev det glamoröst att leva med en alkoholist eller försöka rädda livet på sitt ätstödra barn? Nej just det, ingenstans ingen gång. Men där sitter gästerna festfina och uppsnoffsade och ska dryfta dessa svåra problem och intervjuas av falskheten själv. Till råga på allt avbryter hon de som ska tala ständigt, viker in med egna tänkebanor och verkligen leder sina gäster. Det tycker jag inte om och jag fattar inte att vad jag vet aldrig någon av gästerna har talat om för henne att fan i mig vara tyst så de får berätta i fred om sina liv.

Glamorösa fluffiga kuddar och en studio som ska signalera trivsel ger mig bara onda aningar och en kännsla av bordell. Det hemtrevliga ska genomlysa hela programet men i sjävlvarverket blir det ytterst fånigt då Malou själv inte signalerar ett dugg av trevlighet och trivsel själv.

Tvingade mig att se dagensprogram. Två kvinnor är i studion och berättar om sin bok Happy, Happy. Där skrivs det om deras separationer och berättas av andra om hur det är att skilja sig. Jaha? I vilket syfte skriver man en sån bok? För att freda sitt eget samvete och trösta sig med att man är flera som blev så jävla Happy Happy efter papperen är påskrivna.Boken i sig kan jag inte tycka så mycket om, men jag tycker en hel del om damerna som sitter i fluff fluffet hos Malou och ska vara så jätte glada över sina separationer, som taget ur ett avsnitt av Solsidan. Väntade bara på att Ove Sundeberg skulle hoppa fram som en duracellkanin mellan kuddarna och häva sig i Malous godisskål och vräka i sig bara för att det var gratis.

Det är jätte bra att åsikter och svåra saker i livet kommer fram, men måste man förpacka in det i någon jävla glamorösförpackning där det ska vara tjsuigt, känns ju bara falskt. Jag hade mer än gärna åk till Malou och spytt ur mig om mitt liv de senaste åren. Men då hade jag inte suttit i fluff fluff soffan med festblåsan och försökt  pådyvla en glamorös sida av mitt svåraste av allt svåra just då.

Hade i den stunden varit jätte glad om jag alls hade haft orken att ta mig till Stockholm, hade varit jätte glad om jag hade orkat hålla mig vaken, hade uppskattat mig själv om jag hade kommit i håg min packning alls. Och framförallt hade jag varit glad om jag hade orkat alls, vilket jag är säker på att jag inte hade gjort då. Och absolut inte framträtt i festblåsan uppsminkad och en och annan paljett blänkandes.

Nu har jag ju aldrig den typen av outfit, kan det vara därför jag heller aldrig har blivit ombedd att besöka malou von Sivers och hennes bordellliknande studio? Jo så kan det nog vara, man jag klarar mig bra ändå.

Orden som vägs på guldvåg.




Tjopp tjopp så har jag utformat det första utkastet till en viktig text. Men den rätta kännslan i kroppen och skrivarflytet så är det inte så svårt för mig. Sen kommer jag till det som blir lite mera svårt, det där finliret, det är då det börjar bli lite jobbigt.

Jag skriver på ansökningar om olika jobb, allt i från affärsjobb till jobb inom psykiatrins stora arbetsmarknad till bingoutropare i Norge. Jag vill genom det skrivna ordet framställa mig själv, min person och mina kunskaper på ett så rättvist sätt som möjligt. Jag vill inte vara en i mängden, för så klart är jag ju inte det, jag är ju jag och det finns bara en av mig. Jag vill framhäva min person i från alla sidor, inte bara mina bästa och jag vill ge en kännsla av mig själv i mitt brev.

Samtidigt ska det vara en kortfattad text för jag tror inte att det finns en enda arbetsgivare som orkar plöja igenom en hel roman, jag vill att det viktiga sak framgå i en kort samanfattande text. En av konstens huvudnycklar är att kunna finna metaforer och brodera ut et och ett ord så pass att man inte behöver krångla i texten så vidare värst mycket.

Att söka ett vårdjobb där man skriver att man tycker om att arbeta med människor känns ju lite så där. Känns ju inte som så vidare värst unika ord som fångar en läsares intresse. Även om det just är det jag tycker bäst om, det är ju att möta en individ med ett intresse för att kunna ge trygghet i en mer eller mindre utsatt situation och finna en kommunikation och relation för att hjälpa vårtagaren framåt på bästa sätt. Se där ja, plötsligt blev det något helt annat av jag tycker om att arbeta med människor, men det står igentligen samma sak.

Har i princip hela mitt yrkesliv arbetat med någonform av vård inom olika områden. Det här brukar jag mig av i alla arbeten jag söker. Man kan alltid dra parallerer till alla andra arbeten om man har jobbat med vård. Som att söka ett butiksjobb, klart att jag är en fena på service och vara behjälplig anndra människor i en butik, det är ju det man gör varje dag om man jobbar med vård, det enda jag inte kan är att klicka på en kassapparat, men det kan ju inte vara allt för svårt att lära sig.

Man måste värdera sina egna kunskaper och färdigheter högt, om man inte gör det själv hur ska då en arbetsgivare känna att den behöver göra det? Det gäller att finna den fina balansgången mellan att sätta sig själv på en pidestal och samtidigt inte vråla ut att man är absolut felfri och bäst i världen, lite ödmjukhet krävs.

Vad är mina mindre bra sidor då? Om man nu ser detta som en mindre bra sida så tycker jag inte att det är behagligast att bli ledd än att leda. Men i en mer krisartad situaton så brukar jag hålla huvudet kallt och finna på lösningar och deligera ut uppgifter för att nå ett mål. Alltså inte skriva, det här är jag dålig på, även de mindre bra sidorna kan man lägga fram på ett sätt som ger en kännsla av ärlighet men att man ändå inte är sämst för det.


Försöker också tänka mig in i rollen som arbetsgivare själv. Vad vill jag ha för färdigheter hos den personalen jag söker? En bra arbetsgrupp ska så klart inehålla en blandning av människor som tillsammans blir en stark grupp. Oftast under en intervju får man också frågan hur man själv är i en grupp, vilken roll man tar. För mig beror det på olika situationer och jag ser en gruppdynamik mer komplicerad än att man själv bara kan lyfta ut sig själv ur ett samanhang och säga si eller så är jag. Men jag beskriver också att jag har detta klart och tydligt i mitt medvetna tänkande och därför ser jag det som en utvecklingspotential som ständigt är föränderlig och en personlig utvecklande process. Så kan man krånga sig ur den frågan ;-)


Jag skrev ett personligt brev en gång som jag visade för min mamma, då utbrister hon att det var ju ett jätte bra brev men att hon aldrig i livet kunde tro att det hela handlade om mig. Tack för det morsan!Det visade sig att hon visst såg att det handlade om mig men att det med orden och det sättet jag ställt upp det hela på inte känndes som den hon känner. Mitt vardagliga språkbruk är väldigt oborstat och kanske i bland aningen burdust, så känner ju mina nära mig men det innebär ju inte att jag blir någon annan bara för att jag använder mig av skrivarkonsten på ett sätt som inte morsan känner igen mig i.

Det handlar ju om en sida av mig som hon inte ser, hon är ju inte min arbetsgivare, hon är ju min morsa liksom.Då ska hon också se andra sidor av mig, det är lite av meningen av livet.

Några ord går bort, kanske,ganska,troligen,lagom,jag tror.....osv. Det ska aldrig vara tvivel eller mellankoliska ord, det ger intrycket av osäkerhet. Det ska vara ord som ger en kännsla av att man vet vad man vill och vet vart man ska. För vill man ha det jobbet man söker så ska det utan tvivel också framställas så utan försiktigt tassande på tå.

Jag vet att det flästa som ska skriva och söka ett jobb sitter med våndor och blockeringar i huvudet. Nästan så att skrivarångesten ger darr på handen och redan i det läget är det många som inte tror att de kan. Det blir ju då så klart inget unikt bra framtällt brev till arbetsgivaren heller. Klart man måste tro på sig själv, om man inte gör det vem skulle då göra det?

Har påtalat det förut och gör det igen, skit i alla så ska det se ut kurser Arbetsförmedlingen har bedrivit genom tiderna. Våga lite på att DU kan framställa ett bra brev. Och tror inte att du gör bort dig, tänk dig in i vilken situation arbetsgivaren sitter i. Ett slarvigt brev med stavfel ger inget bra intryck. Ett brev som är intetsägande fångar heller inte arbetsgivarens intresse, arbstsgivaren ska läsa en mängd av ansökningar, fatta dig kort men intressant. Tala gärna om att du gärna berättar mera under en träff, om det skulle behövas kompliteras med någon uppgift så berätta att det gör du gärna. Skriv om det som ligger närmast i tiden, krångla inte in dig i historiska saker som hände för 27 år sedan. Kör så det ryker.

Nu får vi se då om mina egna tips och råd duger något till för min egen del. Om inte så var arbetsgivaren inte värd mig heller och jag går vidare med flaggan i topp :-D
Så småningom kommer det en arbetsgivare som inser hur bra jag är och absolut får kännslan av att jag har en hel del att tillföra och är bra på det jag gör och inte alls vill vara utan mig.

Så där då, påt igen. Hej så länge,


söndag 11 december 2011

Ge mig psykofarmaka och lite mindre svidande magsyra, tack!

Skrev just om den stundande julefriden som inte riktigt infinner sig i familjen. Har en son som just i skrivande stund är sur like hell för att hans snöskor inte fungerar enligt hans egen plan. Läderremmarna åker upp och han är skitförbannad. Dottern komm just ner med kudden i nyllet för hon har varit uppe hela natten surfandes på internet. Skitbra beslut då man borde avsätta söndagen inför kommande prov på Måndag, eller inte!

Jag blir ytterst jävla stressad i dessa situationer. Kanske kunde någon se att mamma kan behöva hjälp med hushållssysllorna. Nej inte då, det skiter väl vi i. Sen sprids skitig tvätt och massor av annat hit och dit, det spelar ju ingen roll för det är ju ändå ingen ordning på något.

Fan i helvete så grinig jag blir. Men någon ,som jag inte känner till, har visst utsett mig till den som ska städa upp skiten efter dyngspridarna. Detta avtal är inget jag sjävl har ett enda minne av att jag har ingått med någon.

Får jag skylla mig själv kanske? Ja troligen är det väl så. Har väl grävt min egen grop då jag har ställt upp på varenda liten vink. Jag har gjort det av vänlighet, men se det tycks ju ha blivit väldigt fel. Varför och av vilken anledning ska jag släppa allt jag har för händern aoch kasta mig i väg på deras uppmaningar om att köra mig hit eller dit eller köpa det eller det? Nej jag börjar faktiskt se mindre och mindre anledningar till detta.

Saker som trillar ner på golvet, ähh jag tar väl upp det sen !! GAQQWWAAAQQJJIIGG!!
Varför har jag misslyckas så fatalt. Det värsta jag vet är skiter väl jag i, orkar fan inte, ähh det får väl någon annan göra. Det kan reta mig till bristningsgränsen. Ingen jävla stake i ungar alls i dag. Ingen käparanda alls, hela livet ska serveras på silverfat, snyggt upplagt annars får det vara? Herre gud vilken chock det kommer bli den dagen när man inte har sin morsa där springandes före och efter.

Skitfrän partyhatt man kommer ha på sig då sanningen plötsligt dyker upp och insikten om att det fan inte är så glammitgt att jobba skiten ur sig om man ska ha sina kronor på kontot.
-Kan jag få 500 kr, jag vill köpa en ny tröja.

Pengars värde är liksom något som inte finns på världskartan, varför då? Jo för att jag så många gånger trodde att jag var snäll. Jag har gett det jag inte fick själv. Minns de få gångerna jag fick åka med mamma till Mora för att hndla kläder, oj vilken lycka det var. Nu tas detta förgivet att så ska vara i tid och otid. Jg har ju ing kläder.

Nhäh du, du handlade ju nyss, ja men jag har inget att ta på mig. Underligt när det ligger kläder utspridda överallt efter golvet. Knepigt det där. Till slut kommer det väl fram att det visst finns kläder, men inga snygga. Åååååhh, då kan jag lova att jag går i spinn.

För en person med noll inkomst så tycker jag nog att garderoben som ligger på golvet är väldigt stor. Och jag blir mäst ledsen. Inget är värt något liksom. Fan jag skulle inte ha varit så jävl dumsnäll och satt mig själv åt sidan så många gånger.

Jag vill ta tillbaka makten över mina egna pengar, jag vill sluta tycka så fasligt synd om mina barn som inte får allt de pekar på. Jag vill sluta känna mig ledsen för allt det jag ger inte är värt ett jävla dugg. Tack, det var väl fint. Sen blir det inget mer.

Det här handlar om mina förväntningar, så som jag själv är och var under min barndom. Jag var så otroligt tacksam för allt det jag fick. Jag red på malungsridklubb, det var ungefär vad mina föräldrar hade möjligheten att ge. Så många gånger jag såg på min syster som fick andra saker och mamma sa,du vet du tar ju ridlektioner och det gör ju inte din syster. Jag acepterade det fullt ut. Det var inga problem alls, rida var det roligaste jag visste och så klart förstog jag att min syster som inte gjorde det kanske då också fick möjligheten till lite andra saker. SÅ var det då.


Jag blir bara så väldigt irriterad på att det ständigt är väldigt taget för givet vad jag ska göra, punga ut med för pengar. Jag är också en människa som känner saker, jag jobbar för mina pengar. Hur många gånger har jag inte klivit ur sängen vid 06.00 rycket för att ge mig av på jobb. Det är ingen jävla hobby jag har, det är ett ansvar och ett vuxet åttagande. Ett krav som ställs på mig och då får man fan i mig svälja ner, jag orkar inte, ähh vad då osv.

Att jag nödvändigtvis skulle behöva psykofarmaka var att ta i, det finns det människor som behöver bra mycket bättre än mig. Men fan i mig när det brinner till i skallen och man dagligen möts av en nonchalans och en likgiltighet till ansvar, då vete fan vilken tablett jag skulle behöva för att stilla mig.

Det är ju en himla tur att man älskar sina barn.

Här var det tänt.

I dag är det redan tredje advent. Det går i en sån fart så det känns nästan som att det skulle vara lika bra att elda på hela staken på samma gång. menar då är det gjort och ljusen brinner ju så fint.

Under juletider kommer det många minnen till mig. Barndomsminnen som jag varmt sparar i mitt hjärta. Som för många anndra är just julen en mycket emotionell tide, det är då man ska tvångsmysa med alla, speciellt sin släkt. Det är då man ska vara glad och stenrik säger handeln. Man ska också äta ihjäl sig i samma veva som man överöses av reklam och tidningstips med den ena bantningskuren efter den anndra.

Allt handlar om pengar och om man inte har de där eftertraktade kronorna då? Ja då får man paniik även om man satt på sig riddarrustningen och verkligen inte vill hamna i panikkännslan. Den 23/12 börjar jag jobba kl 13.00. Och efter mina uträkningar så ska lönen trilla in på kontot samma dag. Alltså ser den med lite list att jag kommer få ett jävulskt schema om jag ska hinna färdigställa allt inför julen på någon timme. Julklappar och julmat skall under några timmar inhandlas :-/

Visst är det ju så att det även hålls öppet på självaste Julafton i butikerna också, men vart fan tog den där julefriden vägen? Åt helvete med trivsel under den mjuka pläden vid brasan liksom.
Nej det här ska det nu vara slut på, den ekomomiska tungsama biten är snart ett minne blott. Snart är det dags för mannen i huset att ge sig av för arbete i grannlandet, det land man verkligen kan jobba och tjäna pengar i. Den som säger att pengar inte är allt ljuger, den har aldrig varit utan. Jag brukar säga att det är mycket skönare att gråta med kronor på kontot.

Nå väl, värre saker har vi allt klarat än ett ruttet ekonomiskt läge. I det stora hela vet vi att det kommer bli bra, någon gång måste det väl vara våran tur också att få ha det lugnt i själen kan man tycka.

Förkylningen håller fortfarande ett stadigt grepp om mig och familjen. Snuskigt grönt segt samtidigt så känns det i kroppen också. Trött och sliten. Vid minsta ansträngning kommer svettpärlorna. Nu har det hållit i sig i månader. Det har pendlat mellan lite bättre och sämre, aldrig gott över och blivit bra.

Vad har jag då annars att skriva om tro? Händer ju så klart massor av trevliga saker också runt mig. Som i går när vi tillbringade aftonen hos min gammla svärmor och i gemenskap kikade på Nobelbanketten och åt lite gott. Det var en god trivselafton som avslutades med lite hjortronglögg. Jösses så gott, kunde ha slukat hela flaskan själv, men jag delade allt med mig lite.

Under gårdagen så kördes rälsbussen sin sista tur på Västerdalsbanan, nu är det slut på det. Nu mer kan man bara resa med buss till och från orten. Synd och jag vet inte riktigt hur det kunde bli så illa så att det hela ledde till en begravning av hela Västerdalsbanan.

Åter igen kommer kännslan av att vi som bor på en liten ort inte är liksa betydelsefulla som medborgarna på större orter. Det känns kluvet på många sätt. Det ropas gärna efter närproducerade varor och öppna landskap, och i nästa andetag så tas det bit för bit i från oss det som hjälper oss i vardagen att få livet att snurra. Det skärs bort bit för bit, allt i från läkarvård,röntgenapparater till kommunikationsmedel som gör det väldigt enkelt och smidigt för alla som vill ta sig till och från orten.

Jag vill påstå att det absolut är hällsofarligt att bo här om man lider av någon sjukdom som kräver snabb läkarvård, eller om man plötsligt skulle hammna i ett akutläge. Det är inte heller speciellt tryggande att bo här då polisen inte alltid är på avstånd så att man snabbt kan få hjälp om det skulle behövas. Ambulans kan du heller inte räkna med då området är stort och närmaste ambulans kan vara många mil och timmar bort.

Det gäller att planera sina sjukdomstillfällen på kontorstid, för på helgerna har vårdcentralen stängt. Att göra illa sig akut måste man också passa sig väldigt noga för, att göra några större utsvävningar under vintersäsong är ett dumt väl, då slukar fjället en hel del av resurserna för oss i samma kommun men 8-10 mil längre bort. Bryter man benet under lågsäsong eller om man har tur att mabulansen är lite närmare så bör det inte vara några problem med en transpot till sjukhuset 8 mil bort.

Självklart har det även dragits in på förlossningen också, dettta ska ske i Falun och det är några timmar i bil för att nå dit. Tack och lov för att jag inte själv behöver fundera så mycket på detta. Men jag vet att det gnagde i mig sist när det var dags för min del, då var det bara till Mora man skulle och det var nog så lång väg tyckte jag då.

Nej det är lite svårt att hålla flaggan i topp när man börjar fundera på eländet. Det äv väldigt svårt att i bland motivera sig till vad som är så bra med att bo där jag gör. Det är också lika svårt att se att framtiden är ljus och posetiv här, det är jätte svårt.

I morgon är en annan dag, nu eldrar jag på nummer tre, sen får vi väl se då.