Den typen av förhållningsätt till prylar och oreda känns inte som jag är så ensam om. Jag tycker så mycket om slitna gammla skitiga saker. De som fyllt en funktion i en svunnen tid, någon har med sina händer brukat sakerna och det syns på de också. Gammla saker har en själ ett liv som nyproducerat aldrig kommer i närheten av. Min kärlek till det här har gjort att jag under en period av mitt liv tillbringade en hel del tid på auktioner. Nästan som ett begär och ett sug över att hitta det där optimala fyndet, den där saken som bara skriker efter mitt namn som man måste ha. Det blir lite av ett drogande av gammla ting, kickar igång hjärnans måbra centrum och det känns otroligt spännande och som inför starten före en viktig tävling.
Sinnet måste vara skräpt och under en auktion så måste man hänga med och ha en viss självkontroll. Att börja ropa på de saker man vill ha är enormt triggande, och absolut livsfarligt speciellt om det blir flera som ropar på samma sak. Man rycks med snabbt och tävlingsnerven är spänd som en fiolsträng. Jag vill påstå att auktion är en sprotgren.
Pengarna rullar och plötsligt så har man sprätt iväg mer pengar än man anade. Några hundra hit eller dit blir ganska snart tusenlappar. Detta har resulterat i att jag dragit hem en hel del bra att ha saker, fina saker, mindre fina saker och en hel del möbler och annat don. Stora lador att stuva in i ingen kost alls att ropa in saker. Att vi sen flyttade in i ett hus där man under generationer har tyckt samma sak förbättrar ju varken ordningen eller mängden prylar och möblemang.
Sedan i januari förändrades livet och beslutet fattades, flytt skall ske. Malung-Sälen kommun har på många sätt visat oss sina sämsta sidor och vi värdesätter våra liv bra mycket högre än att leva kvar på orten som angripit oss i från diverse olika håll med mängder av fulknep och ovärdigt förfarande. Mycket av det vi sett är saker som dagligen andra också är utsatta för men de kanske inte vet annat, tror på det eller bara är nöjd med situationen vad vet jag. Därför bestämde vi att Norge inte bara ska bli vårat arbetsland utan vårat bofasta land för att vi är värda ett bra liv. Flytt funderingarna har grott sig fast långt före beslutet fattades och vi har också under gångna månader nästan bara hört lycka till önskningar och fått många godhjärtade klappar på axeln. Det människor har sakt är ord som det är fan så bra, vad ni är modiga, önskar att jag också vågade, klart att ni ska flytta. Vissa har också talat om hur korkade vi är, flytta till norge som inte duger till något mer än att jobba i, världelös skola, hånskratt och en del andra gliringar. Faktiskt så är de de korkade människorna jag vill tacka lite extra och lite mer än er alla andra vänliga själar där ute.
Begåvningsreserven som inte riktigt förstår hur kännslan av att bryta upp ett helt liv är. Att man faktiskt inte bestämmer detta över en pisskvart utan att det är tankar och funderingar som hållit oss vakna många nätter under många år. Därför skriver jag och berättar det här för er nu att det är inget enkelt beslut men att den sk begåvningsreserven som försökt håna oss faktiskt är den som fått mig att fatta beslutet om en flytt mycket snabbare och enklare. Det är ni som givit mig gnistan och större insikt om att INGEN lever mitt liv mer än jag. Att ni tar er friheten och tror att ni vet något om mitt liv, hur ett bra liv ser ut för mig och så självklart tror att det skattetekniska/myndighets Norge skulle vara mitt största problem som bofast där säger mig bara att ni känner inte mig.
I princip så har jag bara ett problem i mitt liv, men det går också att lösa för det har vi bevisligen klarat upp och fixat galant. När jag har ett problem är det när någon i min familj eller närstående mår så dåligt att de nästan inte orkar leva längre. Det kallar jag ett problem, förövrig ser jag inget annat än utmaningar som ska lösas, hur de ska lösas är konsten att lista ut. Det sista och uteslutande alternativet är att skylla på regeringen, invandrarna eller det taskiga vädret. Det handlar om att ALLA har fått den äran att lösa sina egna liv aldeles själv. Vill man se hindren så gör man det, vill man se det hela som kullar som skall klättras över så gör man det. En del gånger svåra jätte tuffa branta uppförsbackar, det smakar blod i munnen och svetten rinner, men jag är säker att nog fan klarar man det! När du tror att du faktiskt kommer att dö och att det är nattsvart så har du bra mycket mer kvar att ge. Jag säger det inte som toma ord jag säger det för att jag vet att det är så.
Koppla ner allt vad stolthet betyder, koppla ner allt vad skam är, koppla ner allt och erkänn för dig själv att situationen är förbannat grisig och för jävlig, tillåt inte den bittra äckliga samken i munen bita sig fast Se det hela som jaha nu jävlar ska detta vara slut, nu ska det hela ordnas och nu ska jag börja klättra. Lägg dig inte ner som ett jävla offer och tyck synd om, det löser inga saker alls. Snarare tvärtt om det förvärras. Jobba stenhårt framåt, för det finns inga problem, bara lösningar.
För den oinvigde och den som inte kommit till insikten om detta, för det vet jag att många absolut inte har, kan detta uppfattas som förnedrande och väldigt kaxigt och rent utan provocerande. Jag hade nog själv också tyckt det en gång i tiden. Vilken förbannade skithög som kan säga så där, fatta att jag har ett fett problem och jag tar mig inte ur det. Men så länge man känner provokation och som att det är ett rent påhopp, en del hade säkert valt orden kränkning så då har man på sig den där offerkoftan och inget blir bättre av det. Att vara sann mot sig själv och jävligt förbannad över situationen är en sak, men bruka det jävlar anamma till att växla upp och sikta framåt bruka ilskan som drivmedel mot att förändra situationen., jag kan och DU kan, alla kan vi utifrån de förutsättningarna vi har.
Jag har haft en hel massa jävligt skitiga saker i livet att lösa, en förbannat trasslig tillvaro men det är inget problem, bara en mycket brant uppförsbacke på vägen. Och jag ska så snart det bara går påbörja mitt liv som ett oskrivet blad i landet brevid, men först ska jag göra upp med det liv jag hade/har här. Det är ett delmål i hela projektet. Planen är att man inte alls låser sig fast i en bostad, prylar och bilar och massa saker. Där skall livet levas i all enkelhet men ändå trivsamt och bra. Under hårt seglande orkaner och stormande hav så har vi lärt oss att saker är just bara saker och inget man behöver utan bara något som belastar. Som bofast i Norge har sedan planen sakta börjat diskuteras om att det kanske eventuellt skall siktas på utbilldningar som sen ger oss chansen och möjligheten att se mer av världen. Det här mina vänner är bara starten på det hela. Vart det sedan leder oss har vi ingen aning om ännu. Andra länder, nya jobb vi får se vad som händer.
För några dagar sedan kom jag på iden om att starta en FB grupp. Där kunde jag ju sakta och mjukt lägga ut lite bilder på saker som jag vill avyttra. När ladorna nästan sprängs för det är generationers instuvade prylar samt mängder av mina egna auktionsfynd så kom jag på att det är ju supersmidigt om någon vill köpa saker och jag behöver inte lyfta på rumpetten i princip. Och plötsligt blev det en komerss som jag aldrig vågade dröma om att det skulle bli. Det här var en mycket lyckad intressant företelse måste jag säga. Jätte skoj att så många så snabbt bara kom och hjälper mig med rensningen
:-D
Nu har orkannvinden på havet slutat riva upp stormande hav, nu är det dags att styra skutan mot de målen vi satt upp och på vägen kommer det fortfarande saker, strider och slag som ska besegras, men jag är inte rädd. Jag vet att jag kan och den dagen jag tycker att jag har det så trassligt så det är värt att kalla det hela ett problem den dagen är det sannerligen skarpt läge och fullt allvar, tills dess så knallar jag på i vardagen i sakta gemak och funderar på vad nästa dag har att erbjuda.
Jag har en dröm, att en vacker dag skall nationen resa sig och förstå... att alla människor är skapade lika... Jag har en dröm om att en dag skall mina fyra små barn leva i en nation där de inte skall bli bedömda av sin hudfärg, utan enligt innehåll av sin karaktär./ M. King
