Jag minns en speciell gång under en tekniklektion i skolan. En av skolans största mobbare ställde sig bakom min vän med en morakniv och högg i luften, allt för att göra sig förbannat lustig på bekostnaden av min vän. Jag tappade fattningen fullständigt, så förbannad har jag sällan blivit. Jag tryckte upp mobbaren mot skåpet och vrålade att om något liknande hände en gång till så skulle jag personligen se till att han inte kunde gå igen.
Påminde mobbaren att mina Dr Martens kängor hade stålhätta och det gör ont.
Troligen så hade jag kunnat blivit anmäld för hot om man ser till det juridiska, men för mig betydde min vän mer än att jag just då övervägde ett korekt uppförande. Instinkten sa mig att någon måste reagera och stå upp och inte aceptera att en vän ska utsättas och mobbas. Den instinkten har alltid funnits inom mig, vet inte om det är fostran eller genetiskt. Kanske en kombination av det socialarvet samt gener. För mig är det mer obegripligt att inte reagera än att göra det. Gäller alla orättvisor i samhället.
Min vän viskade fram ett tack, en tyst viskning som knappt ingen hörde. Jag hörde och glömmer aldrig. Nu mer finns inte min vän kvar i livet. Han orkade inte leva utan tog sitt liv i 20 års åldern.. Funderar i bland på hur han hade det i skolan, var det flera gånger det här hände och ingen såg eller brydde sig? Jag vet att han hade det tufft i skolan. Minns också jämnåriga som sa att han var minsann kaxig själv så det var inte konstigt att han inte hade vänner. Så klart är det så, men att det skulle urskulda att han själv var utsatt och mobbad och behövde hjälp var väl inget som gjorde det hela legalt för hela omgivningen att blunda? Många av oss jämnåriga hade kanske behövt hjälp av vuxenvärlden att förstå att ett kaxigt beteende kan vara en effekt av att känna utanförskap. I den vackraste utav alla världar så skulle ju vuxenvärlden ha ryckt in och jobbat med saken. Någon vuxen som såg och hjälpte oss förstå fenomenet kom aldrig på tal. Jag vet aldrig att en enda vuxen under skoltiden tog upp det här. Förstår nu hur ensammen min vän måste ha varit och kännt sig.
Varför brister barriären för att vilja leva för en människa i så unga år? Jag vet inte det är omöjligt att svara på. Det finns inget enkelt svar om det finns svar alls på den frågan. Troligen var min väns utanförskap och svåra skoltid i alla fall en knuff i ryggen mot att spränga barriären som håller oss levande, det vi i vardagligt tal kallar överlevnadsinstinkt.
Jag har under årens lopp förlorat allt för många vänner och jämnåriga genom självmord. Det har väckt något inom mig. Jag har noga studerat saken, jag anser att samhället borde jobba mycket hårdare för att Efter det har jag studerat det hela noga. Har aldrig kunnat acepterat den typen av mänskligt lidande. För det är just vad det är, den största formen av mänskligt lidande enligt min uppfattning. I vissa studier omnämner man självmord som själv vald död, det är heller inget jag riktigt kan köpa. För jag tror faktiskt inte att man har ett val när man har sprängt barriären för överlevnadsinstinkt, då finns det bara en väg. Däremot så tror jag att det går att hjälpa människor att vända före barriären är sprängd. Just nu undersöker jag hur jag skulle kunna göra något bra av det hela. Något för att stävja självmord, något för de människor som går runt med så mycket mänskligt lidande att döden är den enda lösningen. Information i preventivtsyfte saknas och det kanske är där jag ska försöka arbeta.
Sen har vi all anndra typer av humanitära katastrofer runt om i världen som berör mig, katastrofer som i bland även gör mig sömnlös.
Svält, väder, religion, krig och pengar som ställer till det för människor världen över. Vi har humanitära katastrofer nära oss också, det tycks inte människor vara speciellt upplysta om heller. Människor i våran närmaste närhet utan bostad, missbruk, misshandel och vad det nu må vara.
Nyhterna raportterade just om världshistorians största storm som är på väg att blåsa in över USA, evakueringar och människoliv måste nu räddas. Presidenten håller ett mycket allvarligt tala i TV och verkligen trycker på att något liknande som kommer in under närmaste dygnet har aldrig skådats.
Katastrofhjälparen inom mig vaknar genast, skulle vilja vara en hjälpande hand.
Något sa till stjärnorna att en som mig behövdes, en kamphund gjort av hevy metal. Och här är jag!
Jag har haft ett starkt behov av att säga i från när saker har varit fel eller framförallt orättvisa. Har inte kunnat stå och se på.
