Kärleken och banden till er.

Mina närmaste är det ingen som rör eller gör illa. Något djuriskt väcks inom mig då. Kan i bland få en kännsla av maffia fasoner, men jag råder inte över det. Är du ledsen så gråter jag mer. Är de mina glad och lyckliga så känner jag frid och lugn.

Men jag kan inte leva någon anans liv, oavsett om det handlar om mitt barn eller min mamma. Deras val i livet är deras, inte mitt. Det är här det bli så ofantligt svårt. Att stå och se på och sen händer det men redan visste, hoppsan så det kan gå.

Ja det handlar väl om att släppa det taget man håller så hårt i rädsla, samt kärlek. Kärlek till en människa man önskar allt gott och väl i hela världen. Jag är rädd för det absolut värsta, att någon av de mina dör eller blir sjuka den dagen det är försent och det inte går att ångra. Jag måste försöka se och tro att livets mysterium och stjärnorna vill väl just den dagen det kommer en konsekvens av de mindre bra valen kommer.

Jag älskar och högaktar de som varje dag står ut med mig som person. Alla fina vänner och min familj, alla de som delar tårar och skratt med mig. Jag kräven inte så mycket av livet mer än lugn och ro. Att man ska finnas för de som behöver mig och att jag ska finnas när de behöver mig. Jag kan inte göra stordåd men jag kan försöka lyssna och ge goda råd och tips.

Jag vill bara att ni alla ska veta att jag älskar er alla och en var. Utan är är jag ingen, glöm inte det.