Under regn och rusk körde jag och sonen storasyster till den stundande festivalen i Borlänge. Ddet regnade småspik och det känndes skönt att hon inte ska leva griscampingliv, det tyckte både jag och hon faktiskt.
Campingen öppnades igår för tillresta festivalbesökare och i mitt stilla sinna tänkte jag på de stackars ungdomarna som inte kommer torka under en veckas tid. Att slå upp tält i spöregn och själv bli dränkt som en katt är inget guldläge direkt, inget som främjar trivseln och det lustfullda att just campa.
Vi kom i väg senare än planerat men det känndes okej ändå. Var bara att stuva ur våran festivalare, bära lite saker sedan vända hem igen. Fick lov att lämna en hund hemma eftersom han inte skötte sig efter ordningsreglerna. Tanken var den att jag och sonen skulle flanera runt lite i Borlänge och kika på festivalen på håll, men i går fick regnet avgöra så vi passade den iden. Hade också fika erbjudanden vilket jag är tacksam för men jag hoppas att det räknas som att den som spar han har, och att jag får återkomma en anan gång på en kopp java.
Att skicka ett älskat barn på festival är lite av ett nervtest för en förälder. Speciellt om man har ett barn/ungdom med diabetes. Då späder det på nerverna en aning, samt att det brukar vara svårt att ta sig ut på teleledningarna under festivalerna då det är så belastat, menar om man snabbt skulle behöva hjälp.
Hade jag varit säker på att diabetesen var under kontroll hade det lugnat mig betydligt. Och hade jag också vetat att andra vissta och förstog vad diabetes innebär hade det varit annorlunda. hade jag vetat till 100 % att folk vet och fattar vad och hur man blir att fungera om man inte tar insulin hade jag varit lugnare. Jag hade också varit mycket lugnare om jag varit säker på att människor ser olikheterna på fylla och diabetesförgiftningar eller för långt blodsocker. Lågt blodscoker som de flesta vet lite om är livsfarligt när det kommer ner för lågt, men oftast hinner man se och få i sig mat och faran är överstökad ganska snabbt. Men sen har vi det här med för högt som ingen riktigt vet något om. Just det tillståndet som leder till törst, trötthet, seg i huvudet och kanske inte riktigt hänger med osv. Det är livsfarligt. Många fattar inte att det handlar om att ta insulin till det man äter, många tror att det faktiskt bara handlar om att äta och då är faran över. Så är det inte. Det handlar helatiden om att balansera insulinintaget med kolhydratsintaget. Alltså att äta och dricka tex juice kan leda till en total kolaps med dödlig utgång om du inte tar insulin. Den bristen i kunskap har merparten av människor.
Har du högt blodsocker är kroppen stressad helatiden, hjärtat slår, orken tryter och deprimerande kännslor duker snabbt upp. Att orka med livet och tänka klart är omöjligt, det kan ingen. Livet blir trassligare än det behöver kort och gott.
I vilket fall som hellst så är det svårt att som förälder känna att det är behagligt och lugnt i kroppen när man sänder i väg sin unge till en folkmassa på 35-40 tusen andra personer som skall ses på ett relativit litet område. Som van festivalbesökare så känner jag mig ändå väldigt mycket mer insatt i det hela än troligen de som aldrig har varit på festival gör. Det kanske är både för och nackdelar med den egna erfarenheten. Själv har jag aldrig varit inblandad i några större händelser eller olyckor, men jag har sett mycket under årens lopp. och det säger sig själv att så mycket människor koncentrerat på en plats kan bli vad som hellst. En liten fördel med en festival är i alla fall den att det är mycket personer i omlopp för att kunna hjälpa till om det händer något. Det finns sjukvårdstält för mindre uppkommna skador och det finns ordningsvakter i stora mått.
Alltså är det en mycket kontrollerad tillställning på alla vis, så länge man är inom området och kring området. Minns själv min gröna ungdom där man inte såg faror någonstans, man trodde gott om alla och var väl naiv i stora mått. Försöker lita på mitt barns eget omdöme, vilket jag heller inte tror är bristfälligt om det kommer till kritan, men jag vet också hur lätt det är att hamna i situationer som inte var meningen. Min mamma känner fortfarande ett unns av knip i magen när jag packar min festivalrygga och ger mig av. Hon säger att det går aldrig över även om hon under årenslopp har sett att jag kommit hem helskinnad varje gång.
Min förhoppning är att varje ungdom tar hand om den här friheten och förmånen på ett bra vis så att många mammor och pappor,mormorar eller andra faktiskt slipper få magsår och sömnlösa nätter. Alla ni ungar som är på festival och har skoj ska veta att det är med ett högtpris många av föräldrarna hemma vid betalar i oro och magknip. Vi är en hel bunt med föräldrar som försöker svälja ner våran nervositet och faktiskt ger er glädjen att lyssna på musiken och träffa vänner, trots att naglarna bits ner till lägsta nivå. Ta väl hand om er där ute nu. Och stötta och hjälp varandra om något händer och se och upplev musiken på ett roligt sätt som ger fina minnen att bevara.
Love peace and respect!
