Jag har en demokratiskt hjärntvättad skalle.

Muammar Abu Minyar al-Gaddafi

Följer Libyens öden via TV 4 nyheterna. Aningen makabra äckliga bilder tycker jag nog att de visar på den nu mera mördade Muammar Abu Minyar al-Gaddafi.

En blodig diaktator slits och dras runt av beväpnade män och Gaddafi dras sen upp på bilens flak. Om dessa bilder ställs mot alla de han under sin år som diktator i Libyen har mördat och hållit på plats med sin diktator hand så kanske det inte ses som mer än en droppe i havet, om änns det. Men för mig som lever i den här delen av världen känns det väldigt magstarkt och makabert.

Det är ju mord och orättvisa som gjort att Gadaffi nu mer är tagen av daga, varför ska det då sändas ut film på det här? Jo så klart för att det i den mån det går verkligen bevisa att han nu är död.

Krasst sett så borde jag nog inte alls yttra mig om det hela. Jag har aldrig levt under Gaddafis styre, jag har aldrig levt i ett samhälle likt detta. Jag har växt upp i en demokrati med kristendomens kulturella fostran, så som det är för oss alla som växt upp och levt i Sverige. En del av oss fostras mer i kristendomen, men jag har aldrig blivit det. Jag ser mig bara som en kulturellt fostrad kristen eftersom hela vårat samhälle bygger på den religionen.

Trots att jag inser att jag inte har en aning om hur Libyens befolkning har haft det, eller resonerar så är det fina att jag som lever på den platsen i världen som jag gör får och kan yttra mig hur mycket jag vill.På något vis ser jag det också som min skylldighet att intressera mig för övriga världens händelser, dels för att jag kan och får det enligt den demokratiska ordningen, dels för att jag känner mig ansvarig för den medspelaren i världen som jag faktiskt också är.

Jag har ett demokratiskt djupt rotat tänk. Det går inte att kliva ur det hur mycket jag vill. Jag kan omöjligt förstå eller föreställa mig hur Libyens befolkning har haft den sen den där dagen Gaddafi genom militärkuppen störtatde Kung Idris I den 1 Spetember år 1969.

Det är svårt att tänka sig att man inte får sjunga vilka sånger man vill, att inte få uttrycka sig som man vill,inte göra något utanför diktatorns tycke, smak och uppdikterade regler för då kan det sluta med en kula i huvudet eller tortyr i fängelset. Jag som är född i fritt samhälle med demokrati kan inte förstå det hela. Det är totalt omöjligt.

Frågan blir hur det Libyska folket tänker sig att leva? Hur bygger man upp ett fungerande samhälle efter en diktators stora fördärv? Libyen är ett klansamhälle. Vilket innebär att varje familj är ett litet samhälle i sig. En struktur som inte alls är så underlig då varje familj har fått lov att bilda sin egen ordning.

Hur såg Gaddafi på sig själv och sitt styre? Han såg det som den enda lösningen så klart, han tyckte att han var en islamisk socialist. Vilket låter underligt i mina demokratiska öron. Han skrev sin manual som kallas  Den gröna boken-Lösningen på demokratins problem.
Det han skulle se som lösningen på ett problem blev men är en 40 årig plåga för ett land i Nordafrika.

Funderar lite på hur ett land som så hårt styrts av diktatorn nu ska gå vidare. Hur gör dom nu när ingen leder? En total kolaps och ett anarkistiskt samhälle, som hästar utsläppta på grönbete? Känner sig Libyens folk verkligen fria, eller kan det vara så att det är nu det verkligen blir skakigt och stora problem och nu om aldrig förr känner att det svajar ordentligt? Även om man haft det dåligt under så många år så har man iaf vetat vad man haft att förhålla sig till, nu är Gaddafi borta och man vet inget. På bara några minuter så förändras plötsligt Libyens alla förutsättningar. Över 40 år av diktatorns styre är plötsligt borta. Pang, så var det över.

Givetvis präglas människor av att leva i en diktatur, säkert många som tycker att det är en bra form av styre, precis som jag som lever i en demokrati tycker att det är det bästa.Detta tyder på att alla behöver ha spelregler att förhålla sig till. Vet man vad som gäller så formar man sig efter det och in i den typen av ordning, även om diktatur är dåligt så vet man vad man har att hantera.

På Nyheterna intevjuades Libyer som bor i Sverige. De firade och var glada och kunde knappt tro att det var sant. Hur mycket har Svensk demokrati redan präglat de människorna? Jag vet ju bara vilken uppståndelse det blev av den äldre generationen när jag talade om att min son inte skulle döpas. Detta faktum gjorde en del förtvivlade och nästan så att det kunde ha blivit en regäl samandrabbning.
Kulturellt, trosuppfattning  och olika generationer gjorde detta till en stor sak för en del, för mig var det bara naturligt.

Hur ska då hela Libyens befolkning nu kunna enas och sikta mot samma mål? Hur och vad vet de om demokrati, är de livrädda för det nya, vilket ligger i människans natur att vara. Stenhårt präglade av en diktatur bär de med sig sina ryggsäckar. Många av människorna har aldrig kunnat tänka och tycka fritt under hela sin livstid, hur ska man då skrapa bort detta i från hjärnan och separera det man lärt sig under diktatorns styre. Vad tycker man och tror på igentligen? Detta borde ju vara omöjligt, precis som det är för mig att tänka bort mitt demokratiska tänk.

Givetvis upphör inte en diktatur i samma sekund som ledaren avlider. Detta kommer ta generationer och åter generationer att få bort, om det någonsin kommer försvinna. Ingen i min generation tycker att det är så viktigt med dop, så som min äldre annhöriga tyckte att det var. Jag respekterar den åsikten och kan försöka förstå att de har en annan syn på det hela. Den äldre generationen läste kristendom i skolan och lärde sig bibel citat, detta var ytterst viktigt. Är det sen också en människa som tror på detta så kan jag förstå att det blir ytterst provocerande att jag då tar ställning för något annat.

Denna ganska lilla parallel i detta samanhang är kanske fånig, men jag kan ändå se ett uppkommet problem av för mig en pytte liten sak utifrån olika tro och syn på saken. Nu ska ett helt land enas och förenas.

Jag vill att alla vi som lever här ska se detta med en ödmjuk syn och tanke. Jag önskar att alla förstår att vi alla präglas av våra ryggsäckar och det vi bär med oss. Gaddafi gjorde det han trodde på, sen må hans hjärna vara si eller så, det vet jag inget om, det kan jag bara föreställa mig. Liksom andra diktorer i världen över så kom Gaddafi till makten och på makabra vidriga sätt lyckats hålla sig kvar i en ledande position tills nu. Om han inte haft en tro på det han gjorde så skulle det ju aldrig ha gått så galet. Det är väldigt enkelt för mig som sitter i denna delen av världen att tycke att Gaddafi, Hitler, Starlin var jävla idioter. Det värderar jag så klart utifrån min uppväxt i ett demokratiskt fritt land. Jag får säga och tycka så utan någon fruktan alls om att få en kule i huvudet.

Jag lyckönskar det Libyska folket och hoppas på att deras uppbyggnad av landet kommer bli så bra det bara går. Önskade att hela den Libyska befolkningen under en liten tid fick känna hur det är att leva fritt i ett land som tex Sverige, att de liksom fick känna på hur det känns och utifrån det plocka med sig det hem till Libyen och börja den svåra hårda vägen till ett nytt samhälle.

För demokrati är det bäst eller hur? Eller tycker jag och säger så bara för att jag inte vet annat? Det är ju också en filosofisk fråga som tåls att fundera på. Blir jag då som en smådiktator som vill tvinga på Libyerna en demokrati....eller? Gaddafi ville bestämma över anndra människor, det ville Gustav Wasa också. Säkert fler med dom också.