 |
| Lägg till bil Socialchef Ing-Marie Byström dtext |
Uppenbarligen har något gått helt åt helvetet fel. Hon kunde åtminstånde ha tagit på sig att det man vet i dag verkligen tyder på att den här pojken hade haft ett behov av skydd. Jag är själv ett "socialfall" så det här med skydd kanske låter konstigt i anndras öron. När SOC talar om skyddsbehov för ett barn så innebär det mängder av olika varianter. Det kanske handlar om att den här familjen hade behov av avlastning på något vis, det kan handla om insattser i hemmet som stöd av kunniga personer för att stärka familjen i deras olika roller, det kanske hade handlat om att barnen i familjen hade/har behov av skydd så att det hade behövt placeras i familjehem, varianterna är många och går att upprätta på olika vis.
Enligt Aftonbladets artikel så kan jag också läsa att mannen/pappan i familjen avtjänar ett straff för grov kvinnofridskränkning. Detta innebär att han då har misshandlat mamman till pojken med minst tre kränkande handlingar i en följd. Som då troligen är fysiskt = slag, sparkar mm,psykiskt = outtalde hot med blickar, miner gester och verbalt= ord som kanske innebär hot om att kvinnan kommer mördas eller kanske bli slagen ännu mera om hon inte lyder order. Enligt personutredningen gjord av Frivården skall mannen ha svåra aggresionsproblem sen 10 år tillbaka i tiden.
Det framgår också i Aftonbladets artikel att familjen har flyttat många gånger. Att familjen kännt sig utaför bland grannar. Familjen hade tills för någon dag sedan sju barn, var av en familjemedlemarna var den lilla pojke på 4 år som nu inte längre finns i bland oss, det är ett svidande fruktansvärt konstaterande att han nu är mördad. I artikeln står också att mamman var rädd för de socialamyndigheterna hon var rädd att barnen skulle tas i från henne?
Jag kan inte på några vis alls säga vem som är mördaren eller vad som hänt den lilla pojken. Men vad jag i stället verkligen kan säga är att den här familjen hade/har behov av hjälp! Varför var mamman livrädd för den socialamyndigheten? Ja det är inte ett dugg svårt för mig att förstå. Att känna kännslan och det överhängande hotet i från en myndighet att de kommer " ta " dina barn i från dig är inte behaglig. Att sitta på fel sida skrivbordet redan fylld med skuld och skam, som de flästa utsatta människor redan känner när man besöker SOC, den kännslan är annat än behagligt. Man går inte till den socialamyndigheten fylld med självkännsla och modigt i förbifarten spyr ur sig sina problem.
I det redan väldigt utsatta läget fungerar en människa inte så, detta kräver att man skapar en relation, där man känner förtroend och framförallt att den myndighetsutövande människan man ska tala med införskaffar sig en förståelse för det man behöver hjälp med. Ordval,ställda frågor,raka svar är saker som är ytterst betydelsefulla och frmförallt objektivitet och skicklighet i barnutredningar. Detta tycks saknas i otaliga ärenden och fall genom socialtjänstens Sverige.
Kännt är att de oerfarna socionomerna oftast får ta barnutredningarna, de äldre erfarna orkar inte med det svåra. kan kanske i vissa fall vara bra att skicka fram ett oskrivet blad, i anndra fall inte alls bra. Kunde ett litet barns liv ha räddats om de socialamyndigheterna hade sett hjälpbehovet i den här familjen med anndra ögon?
Jag är säker på att livet hade sett annorlunda ut för pojken och hans syskon om man hade på ett skcikligare sätt aktualliserat ärendet, aktuallisera känns som ett äckligt ord att ta i min mun, men det heter så när socialtjänsten får in information om något och sedan avgör om akten skall öppnats. Akten som öppnas är alltså då utredningen påbörjas.
Familjens situation påvisar tydliga tecken på ett hjälpbehov. Men jag vet att resonemangen som förs är den att även om pappan i familjen misshandlar mamman så innebär intde det att han är en dålig förälder för sina barn, så sa socialtjänsten en gång för länge sedan till mig också. Lika väl som de tydligt uttalat att den man jag lever med i dag inte alls är lika intressant i akten eftersom han inte är mitt barns biologiska pappa? Men jag och mitt barn lever med honom 24 tim om dygnet 365 dagar om året och vi alla befinner oss under samma tak och vi behöver hjälp i krisen, nej han är ju inte en biologisk förälder. Min historia kan jag inte gå in på närmare nu, men jag vill påvisa exempel på hur socialtjänsten resonerar. Vilket är helt absurt för varenda människa utanför denna myndighets väggar. Exeplet är några av de mycket konstiga saker som jag hört genom tiderna.
Kan inte låta bli att tänka mig in i barnens situation som sett och hört sin mamma få stryk, eftersom pappan sitter för grov kvinnofridskränkning så är det omöjligt att han utan barnens vetskap ska ha kunnat klara av att misshandla deras mamma i smyg utan barnens vetskap. Vilka emotionella skador tar barn av sådana upplevelser, är inte det nog så stor orsak för att upprätta det som kallas skydd för barnen?
När man som jag varit en kugge i socialtjänstens kugghjul i många år sedan den gången jag tog kontakt för att be om hjälp så ser man ett system som jag anser bör krossas fullständigt och byggas upp på ett sätt som jag är säker på att skulle fungera mycket bättre än det någonsin gör i dag. Ständigt hör man urskuldande ursäkter om att det handlar om det ekonomiska, då måste jag ställa frågan hur värderar man människors liv i pengar? Och hur många tusen kronor går till spillo i den fruktansvärt ineffektiva arbetssätt som bedrivs i dag? Hur många människors liv slås sönder med stor hjälp av socialamyndigheters förbannade dravel och subjektiva utredningar som timme ut och timme in knappas ner med tangenknappstryckningar på kontoren landet över?
Jag vill be den lilla pojken och hans syskon om förlåt. Ett förlåt i från mitt hjärta för att jag inte hunnit med att skapa mera förståelse och skrikit högre om hur jävla snett och fel sociala Sverige är i dag. Jag vill be honom om förlåt för att jag som vuxen inte på villkorsvis har lyckats väcka de som inte är inne i soc-akterna till liv för att förstå hur det går. Jag vill be om förlåt för att jag ännu inte hunnit skapa en opinion som stödjer oss som vet hur det går till. Vi behöver förståelse och hjälp med att öppna upp de hemliga dörrarna och ge bränsle åt alla de som inte orkar tala och som bär skulden och skame med sig varje dag, de som känner sig som ett misslyckat mindre värdigt socialfall.
Varje socionom, varje socialnämd, BUP eller övriga intresserade borde läsa kursboken
Kritiskt utredningsmetodik,begrepp,principer och felkällor av docent Bo Edwardsson.
Boken är skriven på 240 sidor och kanske kan detta vara ett första steg och insikt till den som bedriver barnutredningar i någon form.
I kväll så tänder jag ett ljus för den lilla pojken som fick sätta livet till. Vila i frid du lilla ängel och jag är säker på att dina fyra år på jorden har varit till stor mening.
Feel the force/ Obi-Wan Kenobi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar