Bloggförvirring är ett bekant fenomen för många av oss som skriver. I bland blir man bara så jävla trött på tugget om samma sak dag ut dag in. Man vill ju ha några läsare och följare därför känner man att det där lilla extra som fångar anndras intresse är nödvändigt i bland.
Nu är den bistra sanningen att jag inte lever i glitter och glamour på Stureplan, jag har inte alls så väldigt mycket skvaller att delge cyberspacevärlden. Jag lever i en landsbyggdskulltur där älgjakten och flanelskjortorna är min vardag. Och jag anser att den delen av världen är bra mycket mera sann och ärlig än den ytliga ut suddade identiteterna i storastaden. Är det någon som känner att detta är fel så ber jag genast om ursäkt och erkänner här och nu att jag sitter med tusen fördomar.
Vad man än tycker om att bo på en liten ort så är det i alla fall så att ingen behöver bryta sig och hävda sig med hjälp av ytliga ting och attribut. Jag blir sedd som människa inte som en plastik fördärvad skyltdocka där det viktigaste av allt handlar om statussymboler och massor av skitsaker.
Nu är mina paralleller väldigt grovt tilltagna och givetvis så är inte alla i staden så. Men jag kände av den kulturella olikheterna för en tid sedan. Jag var på jobbintervju i Tumba. Så fort jag klev ur bilen på parkeringen så märktes det så väl, ingen såg mig. Alla människor runt mig var slutna i sin värld och det kändes nästan som om jag var en osynlig utomjordning. Parkerar jag här på ICA så får man ögonkontakt med människor och man vet att man syns och finns.
När man talar om kulturella olikheter så får det flesta en bild av människor i från andra länder, men alla familjer har sin kultur, grannbyn har sin osv. Det tycker jag är viktigt att man inser och förstår. Så länge man inte kan se detta så bygger man hinder för sig själv, svåra stora hinder där man avgränsar sig och går miste om otroligt mycket.
I min familj har vi haft en fruktansvärt jobbig situation under många år, krisen har varit ett faktum. Nu har vi saktat stegat ur det svåra men nu ska vi möta nya saker. Detta har gjort mig livsförvirrad. Jag har förändrats och i dag vet jag inte riktigt på vilket ben jag ska stå. Har jag bytt kultur tro? Har vi genom detta bytt familjens kultur och nu ska leva i det nya obekanta? Hur fan lever man då?
Jag kan nästan bildligt talat känna hur min hjärna och överlevnads centrum nu helt ligger i träda, det låter nog sinnessjukt men jag kan inte beskriva det på annat sätt än så. Jag stapplar runt och måste ha utmaningar, jag måste motionera min hjärna men i den lugna stilla vardagen så går inte det det.
Jag har haft redalert på kopplad i så många år så jag antar att endorfinet har sprutat ut i kroppen och nu är tanken den att man sakta ska slå sig till ro och njuta av det goda livet, en liten bit har vi kvar i krisen men nu lever vi som vanliga människor mer än vi någonsin har gjort på flera år, men jag kan inte bara luta mig tillbaka trots att jag är så ut sliten inombords så jag har nog en själ som kan liknas med ett utbrunnet ljus.
Vad gör jag då när det underliga känslan sakta kryper på? Jo jag kommer på att jag ska söka jobb och testa lyckan, jag bokar tid för tatuering och jag blir i bland helt apatsik. Varje kväll så frågar jag stjärnorna om jag någonsin kommer att vara något så när likt den människan jag en gång varit, den där som jag är mer bekant med? Innerst inne så vet jag redan svaret, jag vet att jag nu måste fläta samman den jag en gång varit med den människan jag är i dag. Men det är svårt och inte alltid så enkelt som det kan låta.
Jag är en mycket kännande person, jag grinar och bölar ständigt för saker. Lika väl åt bra fina saker som åt jobbiga saker. Känner in otroligt mycket, har tentakler utfällda mer än vad som är till gagn för mig själv. Varför blev jag en sådan, varför kan jag inte bara knalla runt i vardagen helt obrydd och inte fatta ett dugg av omvärlden?
Detta måste jag lära mig hantera men det är svårt. Under krisen har jag lärt mig att målfokusera. Se målet klart och tydligt framfördig och bara ovillkorligen sikta ditåt. Det som tidigare kunde vara ett problem är i dag inte det. Det kan nästan kännas löjligt att man en gång kunde se det så. Det som inte dödar härdar, eller hur var det nu? När man nästan har blivit dödad så kan de orden också kännas löjliga, men jag måste tillstå att det faktiskt är sant.
Att vara stark är fel ord, att vilja överleva är mer rätt. När överlevnadsinstinkten kommer fram så tänker man inte i termer som att man är stark, man bara gör det som måste göras. Jag kan inte heller se mig själv som en stark människa, mera som en överlevare. Hur det gick till fattar jag inte själv. Det enda tydliga klara svar jag har på den saken är att jag formligen vägrade låta krisen ta i från mig mitt liv och de älskade människor jag har runt mig.
Jag har mer än en gång önskat att jag föll ner och dog, inte för att jag inte längre vill finnas, utan mera för det har varit den enda sättet att på vilkorsvis finna inre ro. Att slippa ha klumpen i bröstet som hindrat mig i från att andas, att slippa vara så rädd, att slippa ha halva hjärnan ständigt funderande på hur ska det gå vad kan jag göra?
Under årenslopp så har jag studerat, jag har jobbat, jag har försökt att fly ut i verkligheten till det "normala". Jag kan med gott samvete säga att jag har skött mitt jobb så bra som det möjligt går. Och av naturliga skäl så orkade jag inte med studierna så som jag borde. Jag hade satt min egen nivå på vad jag ville lära mig i skolan, jag kunde säkert ha klarat mig igenom halvdant. Men det hade jag inte själv varit nöjd med. Därför valde jag att själv kasta in den handuken. Jag har i stället inhämtat en otroligt stor yrkeserfarenhet som är otroligt värdefull. Studierna krävde att man verkligen studerade 100%, det innebär en heltid. Skolans mentorer rekomenderade att man inte jobbade under den tiden, men de kunde ju så klart inte stoppa det men avrådde vänligen men bestämt. Jag valde att jobba på. Kunde inte hålla fokus på studeierna, kännde mig som en flipperkula.
Människor är kluriga varelser. Vi har utvecklat egenskaper för så många saker som vi inte har en aning om då livet går sin gilla gång. Eller snarare så behöver vi inte förstå eller känna på de enorma resurser vi alla och en var verkligen har med oss.
Tittar man på mitt liv i från den dagen jag såg världen för förstagången och följer mig framåt tills i dag så ser man kanske en sorglig själ. En sorgsam person som har flackat omkring och aldrig funnit sin rättmätiga plats. Jag har mycket att ge men jag vet bara inte hur. Har funderat på att finna mig en vägledare för att nå dit jag vill. En människa som kan hjälpa mig att hitta vägen till att kunna bli den där som har något att förmedla, något som andra vill lyssna på.
Har även min bokskrivar plan i rullning. Men det är svårt att skriva under press och med en skrivarkonst som helatiden innebär att du med varje ord måste väga det hela på våga för att det hela ska bli rätt. Att skriva på boken innebär också att jag möter mitt förflutna med en sådan kraft att det gör aldeles för ont i bland.handlar inte om att jag vill glömma, det handlar mera om att det nya är så sårbart. Det gammla har varit så obeskrivligt tufft så kroppen minns precis allt och jag vill inte känna den kännslan som hör till historian. Känns som ett själsligt funktionshinder, jag har nedsatta funktioner i själen när det kommer till vissa delar av min historia.
I skrivande stund så motionerar jag skallen med att söka lite jobb, inte för att jag måste utan för att jag vill. Kikar runt lite på olika sidor för att lägga upp mitt CV och plötsligt kom ingivelsen att starta upp en ny blogg igen. Det var ett tag sedan jag hade en nu.
Detta får nu bli startskottet för en ny skrivarplats för mig. Vad det kommer skrivas om är omöjligt för mig att säga nu. Antar att det kommer bli lite om jobbsökandet, kanske kommande funderingar och säkert en hel del floskler och obetydliga ting för andra. Säkert en hel del kafferumsrevolter och ett inte allt för borstat språk. Hur det än är så kommer allt jag skriver vara sant, det kommer vara min sanning varken mer eller mindre. Óm det sedan är din eller inte det kan jag inte göra så mycket åt detta är min skrivarplats och det jag säger här kommer stå för mig.
Hoppas vi ses igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar