Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

måndag 17 oktober 2011

Musiken + tatueringar = SANT





                      


                                                                               



                                                                                                                                  The Trooper
Aces High (under konstruktion)


Allt som oftast kommer frågan VARFÖR????  Eller hur kan du göra så där?
Ska nu en gång för alla berätta om varför, kräver inta förståelse utan jag vill bara svara på frågan om just varför.

Som så många redan vet ligger Iron Maiden mig varmt om hjärtat. Bandet har under årtioenden bjudit på högklassig musik där musikkonsten och det unika visat sig på mängder av vis. Hallowed be thy name är min favorit i bland mängden av alster Maiden har producerat. För en musiknörd som mig så använder jag mig av musiken på många olika vis. I bland slänger man på ett vax bara för att lyssna och njuta, i bland kanske man lyssnar för att komma i gång före en fest, andra gånger så söker man stöd och tröst i en tillvaro som just för stunden kanske är lite skakig.

Är säker på att ni andra musiknördar förstår fenomenet, ni som inte har musiken lika varmt om hjärtat kanske inte förstår det på samma vis, men bättre än så här kan jag inte beskriva det hela. Lyssnar man på hårdrock så har man också en hel värld som är en stor hårdrocksfamilj. Alltid gemenska och trevligt bemötande och omhändertagande. Man står upp för varandra och i enda front liksom möter man den övriga världen. Vi vill dricka bira och lyssna på våran musik, svårare är det inte.

2010 kom att bli det året då hela hårdrockvärlden förlorade en storhet, en förebild och den absolut bästa metal sångaren genom tiderna. Dio klarar inte sin cancer och avlider. Men han håller modet uppe så läne det någonsin går, han formligen vägrar tro annat än att han ska fixa det hela. Intervjuer i från sjukhussänger införlivar även mig om att det finns hopp. Sen kommer beskedet om att han tagit sitt sista andetag och jag trodde det inte om mig själv men jag gråter. Det känns så jävla sorgligt att han nu inte är i bland oss mer. Dio som skänkt världen obeskrivliga hårdrockstoner och varit med sen tidernas begynnelse av hårdrockens start, nu är han borta. Aldrig mer får världen uppleva Dio.


När man ser på klippet  i från hans begravning så ser man det familjära och betydelsefulla i hårdrocken. Efter Dios död så finns det knappt ett enda hårdrocksband som inte hedrar Dio.
 Iron Maiden gör det med sin låt Blood Brothers.

Det är just då min tanke om att stolt hårdrockare väcks om att jag vill också visa världen mina attribut och tatuera något som jag kan stå för resten av mitt liv. Jag är stålt hårdrockare som känner mig delaktig i hordrocksfamiljen. Vad kan då passa bättre än en bild som symboliserar mitt absoluta favoritband och som samtidigt betyder något ytterst personligt för mig? Min första tatuering blev då
 The Trooper en av Maidens mer kända alster. Låten handlar om slaget i Balaklava mellan ryssarna och britter. Texten i låten berättar historien ur en soldats perspektiv.

Låten har gett mig styrka och en kämparanda under många svåra stunder. Jag har sett mig själv som en stridande soldat som käpat och kämpat mig igenom det ena värre än det andra. Jag har personligen utfärdat ett slag för att få rätsida på mycket i min familjs liv och att tatuera in The Trooper blev då inte så svårt. The Trooper är för mig en symbol som ska påminna mig om att aldrig någonsin ge upp.


Som bekant är brukar det sällan stanna vid en tatuering när man väl har startat med denna form av konst. Redan före The Trooper var färdigställd så kom tankarna på en till. Om man förstår varför jag gjorde The Trooper så är det inte svårt att förstå varför jag också påbörjat Aces High.
 Winston Churchill inleder låten med en del av sitt historiska tal. Han talar till folket om ett stundande krig, tyskanran invaderar england. W.Churchill avslutar sitt tal med "We shall never surrender!". Och jag tänker heller inte ge upp, jag tänker strida tills den dagen jag inte andas längre. Åter igen får Aces High också symbolisera min kamp för att få ordning på livet och verkligen inte ge upp. Dagar då det går tungt så vill jag bli påmind om W.Churchills ord till nationen och igenom detta finna egen styrka när det krisar. Aces High kallades den piloten som tappert utfärdade luftstrider mot tyskarna.

Mer utförligare än så här kan jag nog knappast vara då det gäller valet av mina tatueringar. Frågan är hur många som har så igenomtänkta alster prydandes på sin kropp? Kan ju inte kalla det hela för ett överilat förhastat beslut precis. Jag ska göra många flera tatueringar också. Och jag har bestämt mig för att det alla på något vis ska vara relaterade till min musik. Jag kommer bli som ett vandrande kollage :-D

Den trejde gaddningen ska nog bli en Dio grej. Riktigt hur och vart vet jag inte ännu. Får klura vidare på det hela.










2 kommentarer:

Gudrunz... sa...

Jag kommer att beundra dina tattoos även när vi åker rullstolsrace på vårdhemmet! UP THE IRONS my friend! =)

Unknown sa...

Hörru Gundrunz, vad då rullstolsrace??? Vi ska väl åka rollerblades i koridorerna:-D Stackars personal ;-)