Formsvackan.

Den norska arbetsförmedlingen

Försöker hålla humöret uppe och söka jobb med ett jävla glatt humör och en förbannade possetivanda. I kväll så gick det inte så bra. Inväntar svar i från lite sökta jobb som gått ut i ansökningstiden för ca 3 veckor sedan.

I kväll slocknade lite av gnistan och engagemanget. Varför? Jag vet inte, kanske för att det skulle vara roligt att få ett jobb, det är ju ingen liten önskan. Att ha en fast inkomst och framförallt semester, det drömmer jag om. Jag vet inte riktigt hur det känns, men jag vet väl hur det känns att jobba sommar efter sommar. Har man som jag inget fast jobb så får man lov att rycka in och man är aldrig någonsin ledig. Jag tycker om det jag gör i dag men jag vill så gärna kunna strukturera mitt liv. Om man inte kan ta de jobbet som för stunden erbjuds då vet man att det också blir mindre kronor på kontot. Så enkelt är det.

Så då blir det väldigt ofta att man ställer in den planerade kräftfisketuren, eller så måste man ringa återbud till det där kalaset. Och alla sommrarna som barnen varit lediga så har jag jobbat, det har gott bra och en typ av livsstil familjen nu mera är van. Det är nog mera jag som tycker att det nu börjar bli jobbigt.

Så blir ju då frågan varför man ska jobba i Sverige när man kan jobba i Norge? Lönemässigt och med helt andra förutsättningar som arbetstagare så finns det ju absolut inget som talar för att jobba i Sverige. En årslön för min yrkeskategori Norge på 250 000-300 00 NOK gör ju inte ont.

Med min väldigt taskiga mattematsika förmåga så ser man ju ganska snart att 50% i Norge räcker gott att leva på i Sverige, ungefär som en Svensk heltidslön. Så varför ska man jobba i Sverige?

Jag skulle kunna ta ett jobb i Norge på ca 20% och få in de pengarna jag få nu i månaden.Hur många arbetspass i månaden är det mot i Sverige? Inte många och det fina i Norge är det att den procenten av anställningar verkligen finns. Inte alls som i Svergie där arbetsmarknadspolitiken mer syftar till att alla ska jobba 100% i vården vilket är vansinnigt tycker jag. Det borde inte finnas så hög tjänstegrad i vården änns.

Alla typer av vård är otroligt tungt, både psykiskt och fysiskt. Att jobba i vården innebär att du är ett arbetsredskap med din egen person, du ger och du har helatiden alla dina sinnen med dig i ditt arbete, i alla fall där man är engagerad och brinner för sitt jobb så är det så.

I den vården där man vårdar äldre så är det också fysiskt väldigt tungt, det är många människor man ska ha hjälp med på och avklädning, förflyttningar, tvätt, dusch osv. Arbetstagarnas kroppar tar stryk och det oavsett hjälpmedel eller ergonomikurser.

Nej i dag fick jag en svacka och det är då man ska koppla på vinnarskallen, det brukar fungera bra men inte i dag. I mitt sökande i livet så har dagen i dag varit av den lite tyngre sorten,

Klart man känner sig värdelös mellan varven, det ska man inte sticka under stolen med. Samtidigt så vet jag att jag kommer göra ett bra jobb hos den som bestämmer sig för att vilja ha mig, det gäller bara att hitta den arbetsplatsen. Samtidigt gror det lite andra funderingar också. Kanske kanske skulle jag.....

Nu är det dax att ta nya tag. I morgon är en annan dag.