Det handlar om små checkpoints, utifrån det gör vi val och stigens riktning stakas ut. Valen är som kedjereaktioner som helatiden får det att hända i någon riktning.
Jag tror att någon vill hålla oss i handen och hjälper oss göra de valenen som leder oss dit vi ska, men det är inte en Gud, det tror jag inte på. Vet inte om jag är en Dalai Lama light eller vad det handlar om. Vet bara att det fungerar för mig, jag är nöjd så. Nyckeln till det hela är att våga ha ett öppet sinna och liksom våga ge sig hän, det är det svåra. Hur frågar man stjärnorna och bara acepterar det eventuella svaret? Ja det krävs mod, otroligt mycket mod. Det krävs en hel del av att släppa kontrollen som det så snyggt kallas i dag.
Kugghjulen snurrar och vi hakar i varandras kugghjul, en kedjereaktion i hela maskineriet. Det är alltid svårare att haka i de som står oss närmast, där har vi också kännslorna med. Att beskåda och begrundapå håll är det enkla, det är lättare att försöka förstå och se.
Vill vi förändra så handlar det inte så mycket om att prata, det handlar mera om att GÖRA!
Handlingskraft och visa, men föra att våga så måste vi nog först prata och vägledas till insikten om att det handlar om just att göra.
Stjärnorna ropar på mig, men jag kan inte riktigt höra deras budskap. De vill leda mig, de håller mig i handen och drar i mig, men jag är så rädd, så jävla rädd. Jag känner det och jag vet det. Men det ligger en blockering i vägen. Vissa dagar blir allt så självklart, andra dagar är det svårare och tvivlen kommer.
Jag vet att jag är värd, det bästa, jag har levt klart i dyn nu. Jag är färdig, och troligt vis är det så att den tid vi har bakom oss av svårigheter har varit grunden för att komma vidare, stjärnorna ville det. Vi har klivit upp flera nivåer i interlektet, det låter ju sannerligen storartat och jävligt präktigt eller hur? Så sänkta och så fullständigt frustrerande under lång tid i ett liv där vi bara har orkat (läs tvingats) leva i det som kallas primärbehoven, alltså äta och inte så mycket mera, har gjort oss till de vi är i dag.
Jag har en större förtåelse i dag för saker och ting än tidigar, och då trodde jag verkligen att jag var en människa som var vidsynt och verkligen ville vara det. I dag vet jag att för fyra år sedan fattade jag inget. Jag hade insikter på en väldigt mycket mindre nivå än i dag. Jag oroade mig för saker som var helt betydelselösa, det vet jag i dag. I från att ha tävlat i klubbmästerskap så befinner jag mig nu i OS kategorin. Kännslan är så men min tro är ändå att jag har tusen fler nivåer att erövra före jag gör ett bokslut i livet.
I går samtalade min sambo med sitt nya jobb i Norge. De väntade på honom, de såg fram mot Januari då han ska börja med glädje. Han fick också veta att de redan har planer för vad han ska börja med. De har en kund i Mexico. Ett av fartygen som sanerar Mexicanska Golfen efter BPs horibla oljeutsläpp är "kunden". Det ska min älskade sambo starta upp med. Han blir en liten del av det stora arbete som världen står inför, att ordna upp det stora misstaget människan ställt till med. Och jag känner mig berörd och glad för hans skull. Jag är helt övertygad om att det ALDRIG hade utvecklats sig till detta om vi inte hade haft våra fyra grisår i kaos. Oavsett om vi har levt endast med primärbehoven så har vi fan i mig vägrat annat än att handla utifrån det. Vi har vägrat lägga oss ner platt och ge upp. Det är precis den kraften som hjälpt oss framåt, även om vi inte kände det då mitt i allt kaos
Efter vägen har beslut fattast och stjärnorna har lett oss hit, precis där vi ska vara. Nu handlar det bara om att jag också följer på och låter mig ryckas med. Jag vet att det kommer bli bra. Försöker intala mig nu att sluta fega och stänga dörren och öppna nya. Jag kan och jag är värd det.
Mot nya mål!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar