Den här typen av kodning brukas över hela världen, även här i Sverige. Tanken med det hela är att det inte skall bli några olikheter mellan länderna trots att patienten har lika diagnos. Så långt är nog tanken god.
Under min studietid skulle jag under en stor del av en kurs själv koda och diagnostisera 10 tal fall uppdiktade på papper. Man fick en bild av en människas vardagliga liv, problematik och hur det hela artades sig, sömn, mat, socialt liv osv osv....
Sen kom jobbet till diagnostiserandet och kodningen. JÖSSES! Vi hade i första hand lärt oss om de vanliga psykiska problemen och lärt oss känna igen symptom på detta. Bara det var en kurs i sig. Nu skulle vi i nästa kurs bruka oss av den kunskapen och koda. Låter ju inte så vidare värst svårt, vi skulle ju gå efter hela världens handbok och hur svårt kan det vara?? Jo det kan vara skitsvårt.
Det hela är som ett felsökningsschema. för vissa diagnoser kan man pricka in det hela klockrent på de kriterierna som krävs för att ställa en diagnos, på andra så kunde man hitta differesdiagnoser och det hela blev en väldigt matig soppa till slut. I boken beskrivs olika psykiska störningar i från olika typer och former av fobier till psykotiska tillstånd. Som en liten säkerhets ventil kan man också till diagnoserna se den lilla förkortningen UNS, det betyder utan närmare specifikation. Alltså om det är lite diffusa symptom inom den ställda diagnosen. Allt för att vara på den säkra sidan. Det märktes väl hur olika vi i gruppen såg på de olika fallbeskrivningarna, våra tolkningar var i bland helt olika. I vissa fall var vi överens. Misstankar om att fröken sannerligen ville utmana oss i detta och att vi skulle upptäcka våran olika syn på det hela slog snabbt rot i vårat tänk. Vilket jag ännu i dag inte tvivlar på att var ett av syftena heller.
Nu var det 10 uppdiktade fall på ett papper vi skulle koda, betänk då hur det är att koda en livs levande människa !?! Jag minns ett av fallen som jag var helt bombsäker på att absolut var en bulimiker, sen visade det sig att i frökens facit stog det borderlinepersonlighetsstörning. De diagnoserna är väldigt olika och kräver väldigt olika typ av behandling. Nu går det ju aldrig att få samma helhet av en person som är påhittad mot om man möter en människa i det vardagliga livet, så är det ju. Men hur länge och vilken bild får en läkare eller psykiatriker av en människa som denne ställer en diagnos på?
Humm, tja lite så där tvivelaktigt känndes det i min maggrop. Man ska också ha klart för sig att diagnoser kan ändar och förändras, en diagnos satt för 25 år sedan behöver inte i dag alls vara den samma . Men hur många är det som liksom får sina diagnoser "uppdaterade"? Jag vet ingen faktiskt.
Det talas i dag otroligt mycket om just diagnostiseringar på olika vis. En del har gjort sig pengar på det hela och diagnostiserade människor formligen ploppar ut som på löpande band.
På förekommen anledning så kan jag i Svenska Dagbladet Måndagen den 7 november läsa förljande artikel
Trotjänare som gör uppror, falsk sjukdom?
Psykiatern Allan Frances, som ledde arbetet av den nuvarande upplagan tycks inte gilla sitt alster och känner sig förskräckt över det han skapade. Han menar att hans upplaga av DSM -IV har skapat falska epidimier av psykiskohällsa sen upplagan kom år 1994.Han menar också att den nya upplagan som håller på att revideras kommer grunda för ytterligare diagnostik inflation. Han säger sig också helt oavsiktligt ha varit den bidragande faktorn till att utlösa tre falska epedimier nämligen autism,adhd och bipolär sjukdom hos barn. Han beskriver sin oro att den nya upplagan ska blåsa upp detta ännu mer genom att lägga till ytterligare diagnoser och sänka trösklarna för andra.Faran i det hela är alltså att barn blir drabbade av mera läkemedel som inte behövs och att ännu fler barn än hitills ska bli utsatta för detta.
Frances menar att det vi nu upplever är just den falska adhd-epidimi han var delaktig till att starta när DSM-IV kom ut 1994. Vide den tiden hade 3-5 procent av amerikanska barn den diagnosen. I dag har det hela ökat till 10 procent.
När jag läser det här och samtidigt själv ganska närgånget har studerat DSM-IV så känns det väldigt förskräckligt och läskigt. Och eftersom jag själv sett och är väl bekant med den här boken, även studiemässigt sett hur svårt det är att diagnostisera genom fiktiva fall så är det absolut helt självklart för mig att fel diagnoser ställs. Hur drabbar detta barn och familjer, vuxna och ungdomar?
Jämförbart är väl att under min skolgång så hade man inte så vidare värst mycket kunska om adhd. Man hade kanske hört ordet men inte så mycket mera. I dag vet varenda unga vad det är. Vilket iof är bra för de människorna som har fått den rätta hjälpen och behöver sin medicin. Men är det verkligen möjligt att det är ett problem som under några år har ökat så makant?
Jag blir allvarligt orolig när en person som Frances går ut i media med denna självkretik. Jag tänker på hur påverkbart hela systemet är. Är det verkligen så att om jag blir psykiskt sjuk så kommer mina problem passa in i den här boken och kunna omvandlas till en kod. Visp har jag en diagnos. Vi talar ju ständigt om det individuella, olikheter alla människors unika sätt att avar. Ja så är det ju, därför ser jag det som väldigt svårt att i en bok stapla upp det hela och precis bestämma vad som skall avgöra en diagnos.Det kan ju lika gärna bli åt andra hållet, jag behöver hjälp men passar inte in i en diagnos, hur blir det då? Troligen går jag runt med UNS som förkortning bakom diagnosen, eller så får jag ingen alls och där med ingen hjälp.
Ni mina kära läsare bör klicka på min länk här ovan för att se vade hela artikeln beskriver och vill säga. Det kan vara av största vikt att veta vad DSM är och vad det vill säga. Det kan vara ytterst viktigt att kunna ifrågasätta, eller smatidigt också veta hur mycket man kan kräva. Jag tror inte att så många vet om psykiatrins manual och hur den brukas.
Keep on rocking.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar