Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

söndag 22 juli 2012

Olle Jönnson i morotslandet.

Olle Jönsson/ Lasse Stefanz
Dansbandsveckan är nu över. Har redan varit ner på Hemköp och beskådat det ökenlandskap som påmminner om ett stäpplandskap. I stället för de där runda buskbollarna som blåser runt i vinden på filmer så ser man skräpet och en del rester av den stora dansbandsfesten, det blåser runt och måsarna har en egen fest och firar det hela storslaget.

Hur har då min vecka varit? Jag som hårdrockare är ju en katt bland hermelinerna under den här veckan kan man säga. Jag tycker inte om musiken och dansen, det ger mig onda känningar långt in i ryggmärgen. Men en hel del trevliga människor har jag träffat och skrattat många gånger. Har nog tillbringat den största delen av min tid i bilen, dels för att kika på folklivet, jagat Olle Jönsson eller kört runt på folk som inte själv anses uppfylla kraven för körbara krav.

Jag har även hunnit med campinglivet i husvagn, sussade över i syrrans kn*llburk, blev inget rajtan tajtan av men ack så skönt att sova någon timme i lugn och ro. Jag har smakat Somalisk mat som jag köpte av Soelens Mat och där också knöt nya vänskapliga kontakter. Jag har varit en sväng till lasarettet i Falun, träffat mina vänner i Nås, hämtat min man vid Värlandsporten, firat min mammas födelsedag, hämtat och skjutsat ungar. Stressigare vecka än någonsin och då har jag ändå inte satt min fot på varken Orrskogen eller Öltältet. Har heller inte varit på byn en sekund under dagtid för att se om Tur-Åkes vitsar förändrats över åren.

Olle Jönnson förlustade sig kungligt på det lokala hotellet, det handlade både om guldklavar och cowboyhattar. Vidöppet fönster, några kvinnoben och en Olle räddade min vecka. Synd nog beskådade jag inte spektaklet själv, men jag har den turen att få förstahandsinformation. Jag vet nu mer att myten om Olle som kvinnotjusare inte är en myt, det är sanning och det ger mig ju ännu mer material att driva jeck med den snuskigaste dansbandspersonligheten genom tiderna.

Har funderat många gånger vad det är som gör att denna ocharmerande, tunnhåriga man med cowboyhatt lockar till sig harem av medelålders kvinnor med solairiebränna värre än värst? Slutsatsen av det hela är i alla fall att det inte handlar om utseendet, bortsett i från det så främjar han ju inte sitt yttre heller genom att ha ett ödmjukt sätt. Har man inställningen av att vara en skänk av gudarna till kvinnorna så känns det som öppet mål för oss på andra sidan Olles harem, jag tycker Olle är en stor fåntratt så är det med den saken.

Veckan är nu avklarad och vardagens slit och släp gör sig redan påmind. Jobbigt! Flyttplanerna fortskrider och det stora dilemmat på min himmel just nu är hur och vad som ska göras med hundarna. Omplacering eller ett slutgiltigt hejdå är det jag ständigt slits mellan. Det är svårt och jag känner mig som en skurk, men livet blev inte som jag hade tänkt mig så jag får lov att ta det ansvaret utifrån det vi står inför nu.

I dag har vi också årsdagen då Norges historia skrevs om. Inte bara Norges utan en händelse som inte liknat något vi tidigare varit med om. Demokratiska frågor ligger mig varmt om hjärtat och jag vill främja, stötta och vara en delaktig person i strävan efter att stoppa rasistiska åsikter och högerextrema företeelser. Att ha den viljan inom sig är ganska svårt, jag ser så mycket och tar in en hel del av det, i bland önskar jag bara ett litet idé att krypa in i för att vila tankarna i bland. Jag vill inte ha en värld som hatar, jag vill ha en värld där människor lever gemensamt på ett respektabelt sätt. En utopi må hända men ändå en vilja och strävan jag har.

När jag slänger en blick över det här blogginlägget jag skriver nu blir jag aningen full i skratt, men om man vill så ser man en hel del av min person i det hela. Jag har mycket att fundera på, jag flyttar, jag grubblar på rasism och jag har Olle Jönsson som en skräckblandad förtjusning i mitt sinne. Ja det är så här jag är. Funderar mycket, tänker en hel del och ständigt innfinner sig kännslan av att jag sitter fast. Jag tar mig inte framåt, jag vill utveckla mina tankar ytterligare men vet bara inte riktigt hur. Jag är ingen tävlingsmänniska i sport, men däremot så kräver mitt sinne nya utmaningar och infallsvinklar av den världsbild jag har för stunden.

Jag är en filosofisk person, men ännu mer en humanist. Jag är ingen person som gillar att nöja mig med ett faktum, jag är tämligen säker på att det alltid finns så mycket mera att lära och förstå. Just nu den stora frågan, var det så här mitt liv skulle bli och se ut? Är det så får jag panik, det är ju fullständigt urfuttigt och tramsigt. Jag har mer att ge det känner jag. Och vem ska göra något åt den saken då tro, jo det kan ju bara jag själv göra och det är där jjag sitter fast. Exakt vad är det jag ska göra får att komma på banan igen?

Suktar efter utbilldningar, kurser och massor av intressanta saker jag vill göra. Men först och främst måste jag finna ett arbete så att det skräller till på kontot i bland, hällst en gång i månaden. Har kommit i ett läge just nu som håller mig aningen tillbaka, orken tryter och jag är bara så trött på så mycket. Vill skratta och vara glad igen, vill leva bekymmerslöt och fridfullt. Allt för stora beslut och svåra fall grusar min väg en aning. Ska man vara i det jag lever i ska man vara stark som en oxe, inte vika en tum. Stå pall stormande hav, njuta i solesken och i bland kanske man bara msåte sitta på en stol och se ut genom fönstret. Jag är inte alls nedslagen eller deprimerad, men bara utmattad. Kanske är det en form av deprisson vad vet jag.

Hur det nu än är så känns det aningen motigt just nu. Tungt att dra lasset och jag önskade bara att vi var ett år fram i tiden för då är planen den att det hela ska vara i en helt annan fas. Då ska vi ha tagit oss dit vi vill. I bland känns det oändligt långt fram i tiden, i bland går ett år väldigt fort. Oavsett så ska dag för dag avhandlas och göras till historia.

I morgon är en anan dag.


1 kommentar:

Anonym sa...

Kram min vän <3