Vill man undersöka sina egna dolda sidor så ska man bli förälder, ungarna är experter på att plocka fram dom och snyggt smacka upp de i nyllet på oss morsor och farsor.
Vad betyder det att vara förälder? Antar att den frågan inte går att svara fullständigt på någon gång. Det är svårt, men en av mina uppgifter som förälder anser jag är att putta ut ungarna ur boet så att de reder sig själva under den stundande vuxna perioden av deras liv. Jag står nu inför den stunden att avnavla mig i från min äldsta vapendragare och kopia av mig själv. Jag erkänner det helt utan några som hällst pistolhot, det ska bli skönt när hon flyttar hemifrån. Hon själv sa en gång för länge sedan, du mamma vet du vad, luften liksom räcker inte till för oss båda här hemma. Så sant!
Det ska bli skönt att få tillbaka min luft och hon sin luft och finna en plats i universum där bara hon råder över sig själv och sin person. Jag älskar det här lilla livet mer än mitt eget liv, vi har kämpat så länge och nu börjar det ta slut på moderskapet som det har varit. Det är nu dags för den lilla flickan att bli stor, och mamma kommer inte på villkorsvis curla mer. Moderskapet ska nu snart in i en ny fas, en moderlig kärlek och stöttepelare på ett vuxet vis. Att det ska bli skönt att åter få tillbaka min luft betyder inte att jag tycker illa om, eller att jag vänder ryggen åt. nej snarare tvärtt om, jag sköter mitt föräldrarskap så som jag bör, jag knuffar ut den lilla fågelungen i livet för att testa sina egna vingar och provflyga för att se att det bär.
Givetvis är jag rädd, rädd för alla faror, rädd för att sjukdomen ska spåra ur, rädd för.......ja ta mig FAN ALLT! Och jag försöker att inte se mig sjävl som den avgörande faktorn i hennes liv, försöker se och förstå att hon måste ansvara för sitt, lika väl som jag för mitt. och i det måste jag vara stenhård och konsekvent, jag lever inte hennes liv, jag kan inte det även om jag i bland önskade att det var så.
Jag drömer om en tid på ålderns höst där kärleken sprudlar och mina barn slår en signal för att höra hur det är med gammla mamma, jag drömer om en tid då de kanske tillsamans med mig minns tillbaka till den där tiden då de var små. Att de minns saker vi gjort tillsamans och att de kan se på saker med glädje, även om livet inte har varit en dans på rosor. Just nu slits jag mellan hopp och förtvivlan, antar att det beror på gammalt groll och erfarenheter som är allt annat ärn rosafluffiga bommulsmoln på himmlen. Tiden med mitt älsta barn har varit svår, det sitter kvar i varenda liten cell i kroppen. Att inte veta om man får samtal av någon som berättar det värsta, ditt barn lever inte. Den delen av föräldrarskapet hatar jag, jag avskyr det, och jag blir bara av att fundera på det gör mig darrig.
Så många stunder jag inte vetat alls hur det är med mitt barn. SÅ många vakna nätter, eller nätter man i alla fall har blundat med ögonen men ångesten över den fruktansvärda situationen har gjort att jag satt mig rakt upp i sängen för att bli klarvaken och hämtat luften som försvunnit ur bröstet på mig, allt av ångest och en förskräcklig rädsla för att något hänt, nu har det gått över styr. Att leva med ett barn vars sjukdom snabbt blir en dödsfälla om den inte sköts om är svårt att hantera. Plusa sen på lite annat dåligt mående och frustration samt en del tonårsrevolt så ja då slipper du sova under några år, och jag hatar den delen av föräldrarskapet. HATAR!
Jag lovar att den som aldrig levt med skräcken om barnet är vid liv eller död aldrig kan föreställa sig den plågan. Jag själv hade inte den blekaste susning om hur det var, även om jag trodde att jag visste och hur hemskt det skulle känndes. Samtidigt är jag ytterst tacksam att jag inte hade en aning om hur det skulle vara, hade jag vetat det på förhand så hade jag nog i förebyggande syfte bett en läkare om en narkos eller liknande verklighetsflykt under en bra lång tid.
Men man gör det man måste göra och det är då den andra delen av vardagens alla göromål prioriters bort, väldigtt långt bort. Att leva och överleva är långt i från samma sak. Det är inte jämförbart på något vis. Vet en gång när min yngrevapendragare vaknade en morgon, han var hungrig och kanske lite för liten att klara koka gröt och ordna för sig under frukost. Jag låg i sängen fullständigt förlamad och noll handlingskraft, orkade inte mer än knappt andas. Han fick ta sig chips till frukost, det skulle aldrig komma på tapeten annars, men det här är en del av just det vi kallar överleva. I dag ska jag bära det samvetet med mig, varje dag varje minut. Jag kunde inte hur än jag försökte hjälpa mitt äldre barn, jag kunde inte heller skydda mitt yngre barn i från hela den här tiden och alla dess effekter och verkan åt alla förbannade håll. Och hjälpen vi bönade om kom aldrig.
Att min son käkade chips till frukost den där gången kanske inte känns så speciellt hemskt ryckt ur sitt samanhang. Men för mig är det en symbolisk händelse om hur det var ställt, hur han som bara råkade födas in i den här familjen fick stå tillbaka under många år. Han fick under den tiden i livet det ska vara som roligast och trevligast klara sig själv på egen hand många gånger. Orken att suporta honom i livet fanns inte, han fick lov att fungera själv. Och det har han gjort. Han fick inga men av att äta de där chipsen, han tyckte snarare att det känndes busigt och jätte spännande. Han njöt den där morgonen och kännde sig lite som en out law som bröt en norm. Men jag bär ständigt samvetet med mig. Så många gånger jag önskade att jag orkat engagera mig i hans liv mer, åka på bad, åka ut till pulkabacken, eller kanske till ishallen. Men det fungerade inte så, men han föddes som en ensamvarg och på något sätt så kanske det var meningen att det skulle vara så.
I timtal har han varit ute på gården själv och pulvrat med sitt, snickrat, sågat och skruvat. Han har aldrig krävt så mycket som barn. Han har heller aldrig krävt socialsamvaro med vänner, han tycker om sina vänner. Men aldrig varit av den sorten som helatiden ska leka med någon.
Livet just nu är lugnare och stillsamt, i alla fall när det gäller den här biten. Men skadorna sitter långt rotade som äckliga små varbölder som stör det vardagliga livet. minnen kommer i kapp, vissa dagar ska skallen bearbeta trauman bestämmer den sig för. Då skriver jag, jag skriver och skriver och river sönder eller kastar bort. Jag gråter och förbannar det hela, jag hatar den biten i föräldrarskapet. Plågan och de ständigt blödande såren som aldrig läker helt. Om jag inte hade älskat mina barn så innerligt som jag gör hade det här aldrig gått vägen. Det hade aldrig genomlidits. Och jag skojar inte när jag säger att jag faktiskt stundvis själv trodde att jag skulle dö i det hela. Att jag inte skulle överleva så illa är det och nog i det närmaste jag kan beskriva det hela. Man slänger sig ofta med uttrycket, oo jag tror jag döööörrr. Eller jag skrattade så jag dog, eller du skrämde nästan ihjäl mig. Det är uttryck som understryker kraften i ordvalen. Men när jag säger att jag trodde jag skulle dö då menar jag det perscis ordagrant också.
Som i många andra samanhang så saknar jag rakt och uppriktiga samtal om saker och ting. Det är fan inte så jätte roligt alla gånger att vara förälder. Det kan vara en ytterst plågsam process, och det ska man också få känna, säga och uttrycka även om man älskar sina ungar för det gör man som förälder. Om inte skulle det liksom inte fungera så den biten kan vi släppa till anknytningsteoretikerna som gillar att studera den biten, de som gillar att studera den saken och utifrån det dra sina egna påhittade sanningar och filosofier.
Att ungarna vitt och brett uttalar sig om vilka skitföräldrar de har tycks ingen lyfta på ögonbrynet för, det sägs tillhöra den normativa utvecklingen och något som ska vara så. Då anser jag att det faktiskt gör det helt legitimt att vi föräldrar också har rätt att rasa över våra ungar, vi ska också utan några dömande blickar eller knepiga kommentarer faktiskt också få säga att föräldrarskapet fan inte är en dans på rosor, att det är svindrygt att tygla en unge som leker vuxen och tror sig kunna världen.
Nu brukar jag mig sällan av ett borstat polerat språk i mina uttryck, jag har min skrivstil och mina kraftuttryck sen är det väl upp till var och en att tolka in saker och ting hur de vill om det nu alls vill det, men visst har jag också snorungar här hemma som går mig på nerverna mellan varven. Mina ungar kan konsten att locka in mig i fällan gång på gång och slaget i Poltava bleknar och får liksom en annan innebörd när vi strider här hemma.
Samtidigt har jag de snällaste, godaste skitungarna också, det är alltid dubbelt och när de vill så briljerar de fullständigt. Ytterligare en sak som jag gärna vill delge er är att det inte beror på mängden ungar man har. Det hela beror mer på deras personligheter och hur de är. Jag har två juveler och tveklöst skulle det troligen vara enklare att hantera 10 stycken med en annan sorts personlighet. Så försök liksom inte att klappa mig på huvudet och säg att jag har ju bara två barn att ta hand om grannfrun har ju 10 ungar och DÅ kan man börja tala.
Nej det här med föräldrarskap är något aldeles speciellt och nog det svåraste jag kommer göra i mitt liv. Mycket lättare skulle det ju vara om samhället tillät oss att få spy ur oss om det vi verkligen känner när det bränner till. Kännslan är ju inte likställt med kärleken till våra barn, tror man det ska man nog ta sig en till funderare.
Jag älskar er mina barn/ mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar