 |
Dagligen är jag med om saker, utvecklande saker, invecklade saker, svåra saker och man vill ju försöka ha något bra att säga.
Men en vis person sa till mig en gång, måste man alltid ha något att säga då?
Nej det kanske man inte måste ha, men i dag så förs mycket av den vardagliga komunikationen via sms eller facebook, i bland också via mail. Då måste man ju liksom säga något annars faller ju det hela. Att kumunicera via det skrivna ordet är i sig en konstform, det man skriver och har som andemening skall också den som läser det hela förstå. Det är då vi har gladagubbar eller ledsnagubbar att tillgå som ett stöd i den texten vi skickar runt till varandra.
Det är just i detta läge varenda fjortis plötsligt blir kuratorn, teraputen eller jourhavande präst. Det är liksom ett krav på att man ska säga något tröstande till sin kompis annars dissar man som det heter. Ja men för fan om man inte vet riktigt vad man ska svara på, hur man kanske ska stötta just i den saken så ja då är det väl så. Hela cyperrymden är fylld av vilsna tonåringar som i sin bräckliga period i livet söker tröstande famnar att falla in i. Önskade att de här kraven på fjortisens vardagliga liv inte var så här. Jag tror det är förödande.
Okej jag tar på mig att jag nu mera talar som kärring, inte tonåring. Men det är ju tokgalet i från början till slut. Undrar just hur många timmar under ett dygn dagens kids ängnar sig åt att hålla igång alla forum och tusentals gånger skriva orden, jag finns, eller oftast är det minimerat till finns <3.
Givetvis ska man vara vänlig som vän, man ska stötta och hjälpa men inte i den digniteten det handlar om i dag, det kan jag inte tycke att är okej. De är totalt livrädda i dag för att faktiskt säga, nej seru jag tycker nog att du ska tala med någon annan om dina problem jag har fullt upp med mitt. Man riskerar då att det snabbt bildas en mobb och att det då blir olika sorters utspela av allehanda slag. Det kan vara ruktesspridningar och nätmobbing i den högre skolan.
Har många gånger läst en blogg skrivern av en lokalförmåga som man väl kan kalla ökänd för sitt fruktansvärda beteende. Jag skulle så gärna bara önska att den stackarn fick hjälp för det är något så tokigt så det liknar något i hästväg. Jag måste också angränsa mitt ansvarsområde, jag kan inte rädda hela världen. Och jag vet också att det inte saknas inblick av föräldrarna i det hela.
Det groteska i det hela är att det är lögnaktiga beskrivningar av saker som inte har en gnutta substans, det är saker skrivna om andra där ordvalen och påhoppen går långt över gränsen för vad som är lagligt. Och den här personen är stolt över det. Bara för att jag kan och vågar brukar det låta. Nu har jämnåriga växt upp och för länge sedan genomskådat hela den här coola sidan som egentligen bara är bisarr. De förstår att det är en ynklig stackare bakom det hela som nu mer har gjort sig osamns med mer än en person. Nu ska den här halvvuxna personen axla allt som uttalas och skrivits på nätet, personen ska våga gå ut i samhället med risk för att stöta på den man en gång kallade jävla horunge och bögjävel på sin blogg occh även utlovade misshandlar har förekommit, även om man mycket vitt och brett talat om att man står för det man skrivit.
Att det skulle vara så får mig ingen att tro, aldrig någonsin. Och det värsta av allt är att det kommer i kapp, det man gör och hur man handlar kommer alltid i kapp. Det finns ingen person med gott självförtroende som någon gång beter sig så här. Det måste vara djupa brister i mycket och en hel del föräldraransvar som brister.Gränsär och fostran tycks vara något obekant i det här fallet. Och det är alltid mycket enklare att dumma sig och vara elak bakom en dataskärm än i det verkliga livet. För den skull betyder det inte att den man trackaserar och ger sig på blir mindre sårad för det.
Och av vilken anledning tar jag då upp det här kan man fundera på? Jo för att i bland måste man inte säga något bara för att man kan, det är en gyllene regel. Vi har vissa friheter att uttrycka oss, men vi har också valet att inte göra det. I bland kan det vara bättre att vara tyst och låta saker pasera. Det är oftast något som glöms bort i dagens samhälle.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar