Under aftonen var det dags för hembyggdsgården att sälja lite stadig mat vars namn är nävgröt och fläsk. En historisk måltid som sannerligen mättar hungriga magar.
Min absoluta favorit mat är den som innehåller fint fläsk perfekt stekt och lagom knaprigt. Till min förtjusning var det just så det var tillagat av damerna och herrarna i köket.
Slevade på nävgröten och en regäl skopa skirat smör, på med fläsket och sen en slev lingonsylt. Lovar att varenda korvmoj, Mc Donalds, Pizzeria kan ta sig i rumpetten för jösses vad gott det var. Jag är en självutnämd fläskexpert och fläsk kan vara tilrett på mängder av sätt, i bland mindre bra och mer kokt än stekt, men här var det absolut helt perfekt. På pricken exakt så hårt stekt som jag tycker att det ska vara med en gyllenbrun fin stekyta.
De mera erfarna nävgrötsätarna varnade mig om att maträtten absolut inte skulle ätas till proppmättskännsla, riskabelt för att porslinet inte skulle hålla om någon dag då inkomst förvandlats till utgift sades det. Men i all hast så kunde jag ju inte låta bli och kännslan av en speciell mätthet som bara den här typen av mat ger kom så där lite i slowmotion, sen dumpade det bara till i magen och så sprängmätt var det länge sedan jag kände mig.
När man äter den här typen av maträtt så kan man ju lätt förstå kopplingen mellan kraftig hunger, hårt arbete och behovet av en stadig måltid. I dag är det väl i princip ingen yrkesgrupp som gör sig nytta av detta, men när det är så gott så fattar jag att folk vill äta det.
För många år sedan låg jag inlagd på sjukan, även om det handlade om ca 7 dagar så upplevde jag det hela som månader. Jag hade en svår streptocockinfektion i från örat ner i halsen och var isolerad under den tiden på eget rum. Fick inte se en människa under den här tiden mer än sjukvårdspersonalen inplastade som rymdvarelser rusa ut och in i mitt rum. Fick också besök av min sambo och kära vän och när de skulle åka så grät jag för det var så ensligt. Att vara isolerad på det viset sätter sannerligen psyket på större prov än man kan ana. Mitt ena öra var fullständigt igenproppat både av infektionen och massor av drenag och annat doktortrams de stoppade in. Det andra örat var inte fullt lika illa taget av streptocockerna men så pass igensvullet att jag var stendöv. Skitfränt att inte kunna tala i telefon eller lyssna på radio. Men jag kan ju säga som så att jag såg både Jerry Springer och Ricky Lake mima under en veckas tid. Rätt som det var blev de galna och slängde någon stol och på textremsan visades det bara prickar under Jerrys show. Ricky hade väl något mer samlade program,men visst var det väl så att en och annan storvuxen kvinna löpte amok och skällde ut sin man när han erkännde att han var homoxexuell och hade prasslat med grannfruns son.
Jag tjatade hål i huvudet på varenda infektionsläkare som vågade sig in i mitt rum. Snälla skriv ut mig jag vill HEM men det gav ingen större framgång. De ville behålla mig tills infektionen stillade sig då det snabbt kunde bli en akut risk för att streptocockskiten kunde trilla ännu längre ner i halsen på mig och det akuta kunde då bli att det svällde igen. Om detta skulle ske kunde det bli så att de snabbt behövde skära upp ett hål i halsen på mig för att ge mig lite luft.
Okej då, dö eller fortsätt umgås med Ricky Lake och Jerry Springer, nästan så jag suktade efter att få slå ihop ögonen mellan varven men livslusten och längtan att få bli frisk behöll väl sansen i min skalle trots allt ändå.
Tillslut så började väl läkarna mumla lite om att jag tycktes svara på medicineringen och jag kännde att plågan snart var över. Så igenkorkad i öronen och halsen har jag aldrig varit varken förr eller senare. För att vända det negativa till något bra så kan man ju säga att min hals inte tillät mig äta någon mat, aptiten var puts väck och ingen blir väl direkt sugen på sjukhusmaten.
Men så snart medicinerna började slå ihjäl streptockokerna så vaknade ju aptiten till liv också. Febern försvann och jag började bli mig själv igen. Den sista ronden som handlade om mig plev aningen speciell.
-Jaha fröken , vad jag förstår så har nu din infektion gått tillbaka och du säger själv att du känner dig mycket bättre, stämmer det?
-Ja visst stämmer det. ( ville vråla snälla doktorn säg att jag får åka hem nu så frisk och kry som jag känner mig nu har jag aldrig kännt mig)
-Har du funderat på hemfärd?(pucko doktor, klart att jag har funderat på det sedan dag ett)
-Ja jag längtar så mycket hem nu. Och jag skulle bli väldigt glad om du ville skriva ut mig just nu faktiskt.
-Jaha men det tänker jag inte göra.
Kännde hur jag tappade hela ansiktet och faktiskt var nära att brista ut i ett stort hysteriskt anfall och gråta som ett litet barn. Som tur var stoppade jag mig själv i bråkdelen av en sekund före brytet, hur det gick till vet jag inte. Antar att det berodde på att doktorn bredde på ett gapflabb och såg ut som Kalle på kaviartuben.
-Jag skojade bara, klart att du ska få åka hem idag. Jag skriver ut dig för alla proverna ser bättre ut och nu är det inte längre en akut och du mår nog bättre av att åka hem.
-Tack snälla du, men det där skämtet var fan inte roligt, skoja med någon annan är du snäll.
Sen skrattade vi gemensat en stund även om det var på vippen att de hade fått kört mig i från infektion till akutpsyk om mitt bryt verkligen hade brutit ut.
Antar att doktorn hade fått information om mitt förbannade tjatande om att få åka hem. Han kanske ville hämnas en smula för att personalen hade blivit söndertjatade. Eller så var han bara en ovanligt skämtsam doktor som gillar att driva med sina patienter. Jag vet då inte hur det hela kom sig mer än att jag packade i hop mina prylar och snabbare än en avlöning rusade ut i från infektion.
Transprot hem ordnades via sjukresor och jag ringde hem och berättade för alla att om någon timme är jag åter i byn. Min kära svärmor frågade mig om jag önskade mig något speciellt att äta när jag kom hem. Och min kurrande svultna mage svarade helt spontant på den frågan, jag vill ha stuvade makaroner och fläsk.Och det fick jag. Det har aldrig smakat så gott som då, perfekt stekt fläsk aldeles så där lagom gyllenbrunt och knaprigt. Jag har älskat fläsk i hela mitt liv, gärna med palt och en vitsås med mesmör i. Stuvade makaroner går jätte bra liksa så brunabönor.
I dag har en nu fläskrätt introduserats för mig och varianterna tycks vara många men alltid lika gott. Nu blir då frågan hur det ska gå när inkomsten omvandlats i magen till utgift efter denna mastodont måltid, men det får visa sig sedan och oavsett så var det värt det.
Vill någon plåga mig regält så ge mig ett fortsatt liv utan fläsk, det bästa finaste av alla är Dalagrisens fläsk. Det är då maten smakar som bäst :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar