Regler för reglers skull, jag kräks!

I mitt personliga regelverk så har jag uppsatta regler för någon orsak och anledning.
Känns lite verkningslöst annars. Är inte alltid regelverket uppsatt av samhället har samma logiska framtoning.

Under den här veckan så har jag stött på regler för att.....ja för vad kan man undra?

Är just i mellan två stolar kan man säga, inte jag personligen men min dotter. Hon är underårig och då piper det minsann i alla jävla tänkbara varningssystem. Man ska vara myndig, då ser det ut att gå lite lättare både här och där. Att se till det faktamässiga att hon väntar sitt första barn om några veckor och ska ta ansvar för denna nya lilla människa blir ju bara ironiskt med annat jävla trams som vi håller på med. Jag för att hjälpa henne, hon tappar gnistan och känner sig mindre värd av samhället. Betyder inget och ingen lyssnar eller förstår. Jävla bra start för en ung människa, eller kanske inte då.

För många år sedan processade jag mig igenom en hård och fasansfull tid för att få ensamvårdnad om min dotter. Jag gjorde det för att skydda henne och ha det så rättssäkert som jag bara kunde runt henne. Som ensamvårdnadshavare har du det juridiska ansvaret runt barnet tills 18 årsdagen då barnet själv ska ta vid. Så har jag trott att det var, men vis av erfarenheter vet jag och förstår i dag att så inte är fallet.

Till min stora förskräckelse läste jag i gårdagen ännu en gång om hur en vårdnadshavare har blivit överkörd av socialtjänsten.
http://www.dt.se/nyheter/vansbro/1.5767915-socialforvaltningen-far-kritik-av-socialstyrelsen

Sist jag ringde till Malung-Sälens Socialtjänst så stötte jag genast på patrull. Presenterade mig och jag hörde hur handläggaren stelnade till, det hördes tydligt på andningen. Ringde för att påskynda en en fråga min dotter ställt och hon bad mig att ringa dit. Hon hade också redan i december uppgett mina telefon nummer och vart jag var anträffbar. Inget hördes och månaderna gick. Efter att jag presenterat mig och ställt min fråga till den pressade tjänstemannen så ställer X upp den bästa utav alla skyddsmurar X kan hitta på.

-Din dotter har inte skrivit på någon fullmakt så jag får inte prata med dig.

Jag vet tre saker. Den första är att min dotter har inte över huvudtaget har nämt att jag INTE skulle få veta något och att hennes samtal med soc skulle vara i all hemlighet för mig. Den andra saken jag vet är att hon givit ut mina telefon nummer just i egenskap av att de faktiskt skulle kontakta mig, för att hon VILL det. Och det tredje är att hon är under 18 år och kanske då på sin plats att jag får veta hur de tänker i frågan.

Fick i alla fall veta att den jag talade med skulle skicka över ärendet till en annan hanläggare. När jag frågade vem det var fick jag inte veta det heller. Jag kan inte säga något för det finns ingen fullmakt var svaret jag fick.

Pulsen steg på 1 sekund till oanade höjder åter igen. Den här myndigheten hade kunnat orsakat mig hjärtbesvär mer än en gång kan man säga. kontrollerade mig under hela samtalet och sa tack och hej, sen skrek jag rakt ut. JÄVLA FÖRBANNADE HELVETES SOCIALTJÄNST!!!

Tårarna kom och det kändes hopplöst för en stund. Sen blev jag hastigt påmind om att man aldrig ska känna sig ynklig när man har med den här klanen att göra, man måste finna andra sätt och strida, hade glömt det för en stund.

Den där gången på Falu lasarett glömdes det bort att informera mig när min dotter svävade mellan liv och död i sin sjukdom. det var ännu en av de gångerna då det uppenbarligen inte togs så värst allvarsamt på detta med vårdnaden av en underårig person.

I morse hade jag fått ett mail i från Skattemyndigheten som ifrågasatte varför det underåriga barnet skulle skrivas i en bostad utan mig som vårdnadshavare. Jag ringde genast och frågade tillbaka varför de skulle ha det så konkret beskrivet, räckte det inte med att jag som vårdnadshavare fyllt i blanketten? Men det gjorde det inte utan det handlade om en så livsviktig sak som en bedömning om hon kunde skrivas på adressen.

Det känns så absurt då jag vet och ständigt har i minnet hur den stora chocken kom då jag flera dagar efter hennes kritiska tillstånd fick veta i från Falun hur sjuk och livshotande det varit. Då var det inte en jävel som kollade upp något om vårdnaden. Men när det gäller staten så är det ta mig fan utfrågning som om man skulle vara kriminell.

Under veckan som var öppnade jag ett norskt bankkonto och fick fylla i underliga frågor även där. En av frågorna var om jag var eller hade varit/är politiskt aktiv. För mig känns det inte riktigt bekvämt då jag är en förespråkare av den fria åsikten oavsett om jag delar den eller inte. Antar att den som har en politisk tillhörighet som inte banken gillar att ha som kunde troligen inte fyller i det på en blankett som banktjänstemannen slänger fram.

Banken sa att det var EU som stod för blanketten och det blir ju ännu märkligare att hålla på med eftersom Norge inte är med i den sammansvärjningen.

Nog är det märkligt med alla regler åt alla jävla håll. Jag förespråkar absolut ordning och reda. Men när reglerna är olika i från gång till gång så känns det inte  som att regeln i sig är uppsatt för att vara till det den sägs att vara.

Jag säger bara skit på er!

Mamma och kulturchocken

Min kära mor är en älskvärd fin människa med hjärta större än störst. Snäll och vänlig vakar hon över oss med en varsam hand.

Men hon är också en av de utvalda på Tellus som av olika möjliga och omöjliga anledningar drabbas av saker som liksom leder till komik och skratt. Saker liksom bara händer runt henne utan att hon menar det.

Som den där gången då hon tappade hamburgaren på Mc Donalds och den liksom gled ner för fönsterrutan. Eller den gången hon kilade fast handen i dörrhandtaget och verkligen satt fast. Att vara hennes barn har väl inte varit fullt så bekvänt alla gånger eftersom hon är utvald att axla rollen som den här typen av person. En viktig hundutställning där mor var aningen sen och jag såg på långt håll att hon med blicken sökte oss i vårat tält. Rätt som det var fick hon syn på oss och stegade i väg fort, raskt och målmedvetet. Jag såg också mamma.......många flera också. Jag såg hela tiden att hon var så fokuserad på att komma fram till oss så hon inte riktigt noterade att en domare i ringen hon var på väg att kliva in i faktiskt var mitt i en bedömning.

I från mitt håll försökte jag vifta och stoppa mamma, vilket hon uppfattade som glada vinkningar i från sitt håll  och så snällt vinkade tillbaka. Jo då så att, morsan stegar igenom ringen som ett lokomotiv och hamnar mitt i en bedömning av en hund.

-Du står still eller går här i från, väste den störda domaren och först då kom mamma på att hon just då var på rätt ställe men absolut fel plats.

Hjälp vad vi skrattade åt det hela. Även mamma så klart. Hon är så van den här typen av händelser så hon har efter hela sin livstid valt att ta det med ro och bjuda på det. Bra inställning tycker jag.

Sen har vi det här med kulturchocken. Man skulle kunna tro att chocken handlar om den överdos av show efter den här helgen. Mammas sambo fick födelsedags present på R.E.A och en buskis som heter Campa i klaveret. Tack och lov gick R.E.A av stapeln i går och buskisen i dag, och som tur var fick mamma också följa med på kulturevenemangen :-)
Nej det jag tänker på är en av min mammas absolut roligaste fadäser jag hört talas om. Detta inträffade under en krogshow med REA i Göteborg.

Morsan bestämmer sig för att uppsöka damrummet, vilket i sig inte är det minsta konstigt alls. Väl instängd i ett litet toalettbås med rumpetten på sin plats så är det väl ingen människa som anar att saker och ting kan hända. Märk väl att vi nu talar om min mamma. Dags att torka sig där man ska så måste en dam allt som oftast luta sig lite åt sidan för att det ska fungera. Fortfarande är morsan med på banan och inget hände. Vips slår blixten till och det blir en jävla action i det där lilla toalettbåset.

Bakelitsittsen på toan ger vika, den sitter helt enkelt löst. Vilket resulterar i att morsan liksom faller med den. Hör och hör och häpna morsan  ramlar ut i från toalettbåset och liksom spränger upp hela jävla dörren!!!
Dörrlisten blir helt småflis och morsan ligger där som en avsupen A-lagare på golvet.Eftersom hon inte var klar på toan så har hon ju så klart inte byxorna uppdragna heller :-D

Snabbt som ögat reder hon i situationen och skyndar sig ut där i från. En stund senare besöker hennes vän toan och hör då några andra damer förfasa sig över vad som hänt. Dörrlister som hänger och toalettsittsen på golvet. Hade jag varit med tror jag faktiskt INTE jag hade sagt spontant, jo det var min mamma som just trillade ut där i från.

Oavsett så älskar jag mamma och med henne har man sällan tråkigt :-) Kul att ni fick en bra helg med massor av skratt. Håll dig i skinnet nu morsan så kanske jag kan visa dig stan här när du kommer på besök :-)

Man undrar ju om du knep i kväll eller vågade du besöka damrummet?

Att bli dödad av Lasse Kongo

Underliga märkliga upplevelser har jag gott om i min minnesbank. Brukar skoja om att det nog sitter en dårmagnet i pannan på mig.

Saker som inte en människa på den här sidan ekvatorn har varit med om tidigare brukar jag få uppleva. Den senaste upplevelsen är i och för sig en sorglig sak, men vad fan det gick bra så vi har ju inget att gråta över precis.

Vi hade åkt ganska exakt 9 tim i bilen i från Sverige av den 10 tim långa bilresan vi har framför oss när vi åker hem till bostaden i Norge. Som bekant är brukar det vara ett signum för Norge att deras vägingengörskonst är undermålig. Smala vägar och maxfarten är 80 km/h.
Ser man en 90 km/h skylt så får man lov att sätta på sig partyhatten och kosta på sig en applåd, känns nästan som att vinna på en triss och hur ofta gör man det?

Precis lika uselt som vägarna är det med skyltningen i det här landet, mycket kan man kosta på och vräka ut pengar på men inte detta. Underligt tycker jag men man kan ju inte få allt av ett av världens rikaste länder. I alla fall så kom vi då åkandes i våran Volvobil i den sena mörka timmen. Vips uppdagar det sig en rondell samt att bilen trasslade en aning efter ett tekniskt fel som uppstod efter julens dikeskörning i Lima.

Nå väl, trött och en smula förvirrad i rondellen tuffar vi sakta på för att komma på rätt väg. Min sambo kör och det är jag mycket tacksam för. Just i detta ögonblick visste jag fortfarande inte vad som några minuter senare ska inträffa.

När vi väl är på rätt väg så gasar han upp till den tillåtna hastigheten som är 80 km/h och i sakta gemak fortsätter vi våran långa resa mot det slutgiltiga målet. Vi närmar oss den sista bilfärgan som vi alla vet betyder att vi srax är hemma med halmen.

Plötsligt börjar det blinka som tusan bakom oss och vi ser att det är en lastbil. Vi förstår inte riktigt vad det är frågan om. Vägen är smal och det finns inget stället att köra av på. Sikten är svår då det är snöblandat regn och vägen är mycket krokig. Det är i detta ögonblick vi nästan håller på att bli mosade av en gubbjävel som hysteriskt skall fram till alla pris med sin lastbil. Tutandes som en idiot och blinkandes i lamporna kör han om oss och broräcket på min sida är obehagligt nära bilen. Hade jag vevat ner rutan och vridit på skallen så lovar jag att näsan hade kunnat snudda broräcket så nära var det. Inte nog med denna helvetes manöver, gubbsvinet ville hämnas ytterligare och slår på backljuset och bländar oss i sin galenskap när han kör för bi oss också.

Jag blev så rädd att jag blev stum och då tror jag att alla som känner mig förstår hur rädd jag blev. Efter detta hade lagt sig till rätta en aning så fattar vi att han kan inte komma så mycket längre än till samma bilfärga som vi också ska med, där är det dags för att ställas till svars för varför han gjort som han gjort och nästan i sitt vredesmod kunde ha utplånat nästan en hel familj när han mosat in oss i brorcräcket.

Efter den smala slingriga vägen så skymtade vi honom i kurvorna och han låg bra långt före oss, trots att vi körde i 80 km/h. Jag bara hoppades att ingen skulle råka komma i vägen för denna galning för då hade det varit klippt. I vissa av kurvorna är det så snävt så det är hastigheter på 40 km/h men kungen på vägen ( om han själv hade fått välja sitt namn ) tycktes skita blankt i detta.

Väl framme vid färgan så stog han där och han skulle få ge en bra förklaring till sitt dårskap. Jonas stegade fram och fråga vad han höll på med och svaret blev ganska samanfattat kort och koncist.
-Jag tycker jag körde bra jag. Och det var du som inte gjorde det.
Sandlåde nivå så klart och givetvis  kunde man väl inte förväntat sig mer då han tydligt visat upp sina konster några kilometer tidigare.
-Jag har kört lastbil i 40 år långt före du föddes,var också ett argument.
Vilket känns jävligt löjligt av flera orsaker. Uppenbarligen så har dessa 40 åren på vägarna inte givit den mista lilla hint om att man ska uppföra sig. För det andra så är Jonas faktiskt inte så ungdomlig som den här norska dåren tyckte sig kunna se eftersom han faktiskt är 43 år. FUCK YOU gubbstrutt!

Efter att ha givit upp diskussionen med  Alve-Dåhn eller vad fan han nu hette så bestämmer vi oss för att låsa in oss i bilen för man vet ju aldrig med den här sortens labila folk vad nästa drag i slaget om vägarnas kung kan bli. Efter någon minut så dyker han upp och ser precis ut som Lasse Kongo i Torsk på Tallin.

-Vet ni att det är förbjudet att ha bilen igång när man står här i kön till färjan? Stäng av bilen annars anmäler jag er.

Oj hjälp vad rädda vi blev, eller inte. Vem fan skulle han anmäla oss till liksom?
-Jo vi har väl en del att anmäla dig för också, din sviniga körning till exempel.

Hysteriskt och gapandes fick han vråla ur sig en smula och jag hoppas att det kändes som att han verkligen hotade oss till ren och skär skräck för att vi hade bilen igång. Om detta nu gjorde så att han mådde en smula bättre så bjussar jag på det.

När färjan väl kom så blev vi dirigerade till att stå bredvid den här pajasen. Kändes spännande att sitta där inlåst i bilen för en galen norsk Lasse Kongo.

Men det bästa av allt var att vi verkligen kom av färjan före honom, det var en seger i sig och FUCK YOU igen liksom. :-D

Självplågeri.

Firade påsken i Malung. Eller så mycket firande var det väl inte tal om. Kändes som de 11 dagarna jag tillbringade i byn var mycket mindre än så. Hektiska dagar, sorgliga dagar och roliga dagar blev det i alla fall.

Hjälpte min vapendragare med flytten, tack och lov har man inte så där super onödigt mycket don som 17 åring i flyttartagen. Tack Televerket för det säger jag då.

Värre var det för min sambo som fick ge sig av på ett flyttuppdrag lite längre bort i Sverige. 1100 kvadratmeter av saker samlat under 137 år som ska gås igenom och sorteras. Prisa Gud för vänliga människor som hjälper till.

Sonen stannade kvar hos mormor efter 60-års kalaset. han behövde vila en stund, vilket jag tycker att han var väl förtjänt av. Han har stor press på sig i från skolan, inte så där direkt finlir här inte även om han är en flitig elev med goda förkunskaper. Mycket eget ansvar och planering i studierna. När hans godmodiga ton sviktar så brukar vi motivera honom med att det är bra att ha  det tufft nu, då kommer det bli lätt som en plätt senare med högre studier. Och han håller med. Fortfarande hägrar studier i USA. Louisiana och träsken med alligatorer förtjusar av någon för mig outgrundlig anledning. Han har många gånger förklarat att hans livsväg och val kommer inte jag kunna göra så mycket åt, och att hans liv måste han få leva som han vill annars känns det inte så meningsfullt.

Visst har han så rätt i det men i bland så önskar jag mig bara två barn som inte sökte äventyren utan ägnade sig mer åt chack och andra lite mindre farliga saker. Men då hade det ju inte varit mina barn. Någonstans så får jag väl skylla mig själv också som verkligen har visat de livets olika möjligheter. Jag är grundfundamentet till att deras styrka finns och att de vet att de har den. Och detta är väl just vad de flesta föräldrarna vill ge sina barn.

Mina barns äventyr är olika men ändå har de så många gemensamma drag och glädjen att få följa deras livsval nära känns bra, även om det många gånger också känns hisnande.

Under 11-dagar i Malung fick jag uppleva lite av den gemenskapen bland vänner och släkt på ett vis som jag saknar mycket här borta. Jag fick också uppleva det jag tagit största avstånd i från och verkligen inte vill vara en del av. Jag behövde bara gå in på banken och sitta i väntan på min tur för att höra två personer tala så mycket dynga att diarrén efter en magsjukepidemi bleknade. På tal om dynga så kanske en av de frispråkige  struntpratarna ska reda på sin egen gård först i den lilla förbyn till Malung. Börja med att hålla ordning på ensilageplasten och städa framför sin dörr före dömande ord fälls över andra ortsbor. Kanske ska den som drev samtalet framåt och medryttaren i skitsnacksorgien fundera på om sin egen roll i kommunen?!? Vill man sälja hus och få kunder eller?

Precis som om inte jag existerade samtalde dessa två stackare om en persons husköp och bedrövelsen över dennes föräldrars ekonomi, att de minsann inte heller hade kunnat hålla i pengarna. Det tycktes inte tas en gnutta notis om att jag satt så nära så jag hörde varje ord som uttalades. Det var i det ögonblicket jag minns precis varför jag emigrerat och blev påmind om att en del i att jag verkligen vägrar leva i denna destruktiva andan som bara förgör och förstör. Det var just då jag kom på att det är självplågeri att faktiskt försöka utvecklas i en ort som Malung. Ändå så är detta osmakliga sätt de två ofelbara människorna samtalade på inte det som gör mig mäst illa.

Träffade en gammal vän utanför ICA som uppmuntrade våran flytt och sa faktiskt något som sammanfattade hela det självupplevda med att bo i Malung-Sälens kommun, min vän sa att det var precis som att bo mitt i ett Dallasavsnitt. Precis så är det. JR Ewing och manupelerande maktspel åt höger och vänster för att finna egen vinning. Svågrar skall förses med de de vill ha så att de håller käften. Svägerskor lika så deras barn också så klart. Mycket som försigår bakom kulisserna påminner exakt om maktspelet i Dallas, den stora skillnaden i det hela är att ingen i Malung-Sälen kommun gör så värst stora vinster utan mer nerköp. Och för mig syns det hela klart och tydligt för varje gång jag besöker byn.

Samhället dör sakta men säkert och det spelar ingen större roll hur mycket jag försökt att få till en vändpunkt i det hela. Fick också kritiska kommentarer på min blogg att det var förfärligt hur bitter jag var som spred min svada över kommunen. I dag ser jag väl att det jag säger i dag borde någon ha fört på tal  för 15 år sedan. Hur bitter jag är eller inte får nog andra tvista om. Jag känner mig inte speciellt bitter, mer frustrerad och jävligt förbannad på att inte flera reagerar och ställer sig upp och gör sin röst hörd. Och jag ser också att jag har goda argument och ideer för förändringar.

För mig är det självplågeri att vara på besök i byn, jag blir psykiskt utmattad och tömd på energi. Jag är så glad för att träffa alla och kramas om en stund och verkligen träffa de som betyder något, men resten skulle jag kunna klara mig bra utan. Att sen lämna min vapendragare känns otroligt tufft och svårt. Men jag måste påminna mig om att det hon väljer är hennes liv och jag vet att hon klarar sig fint. Hon har många av er runt sig som bryr sig så mycket om mig och hela min familj. Ni står helt utaför min kritiska syn på kommunen och det hoppas jag att ni vet och förstår. Ni har gjort det möjligt för mig att överleva, det ska ni alla ha med er i era hjärtan.

Fick nu utrymme en stund för mitt trängande behov av att skriva, det känndes bra. Ha det så gott så hoppas jag att kunna frambringa en ny text inom det snaraste. Kram till er alla och en var, vem du nu än är och vart du än är./ Smina

Vad ska jag tycka om för ämne i dag då?

Så klart blir det guldmedaljören Daniel Bodins insatts i
X Games. Extremsportens OS där världens bästa extremsportare möts och gör upp om medaljerna.

Ett år efter en allvarlig skada där knappt mätbara marginaler var på Daniel Bodins sida och i dag är han åter igen en guldmedaljör, det är helt fantastiskt och helt otroligt. Jag bugar och bockar och känner en svidande tår tränga på bakom ögonlocken för denna storhets mod och kampvilja framåt.

Under seger intervjun pratar Daniel om sin lilla home town med  3000 innevånare och alla vänner som grattulerar och det är en av sakerna som gör det värt det. En ödmjukhet och vördnad som lyser i hans ögon för att han fått möjligheten att bli den han är i dag. Hade hans egen inre vilja inte kämpat för att nå sina drömmars mål hade det så klart inte blivit av, men någonstans så känns det som om han är tacksam för att ha kunna skapat allt detta i den lilla orten Malung.

Det är också i det här läget jag tycker att Malung-Sälen Kommun är skylldig Daniel Bodin något stort. Faktiskt celibrera en världsvinnare i sin sport, han är bäst i världen frågan är om alla kan se det så? Hockey, fotboll, längdskidor  i all ära. men har Malung-Sälen kommun någon OS vinnare i de grenarna?

Nej det har vi inte, men vi har just nu guldmedaljören i X games Daniel Bodin bäst i världen. Tror inte Daniel själv förväntar sig så värst mycket förståelse för de utanför sporten. Jag tror Daniel är ganska van och införstådd i att kanske tillhöra den delen av idrotten som inte möter publikens ljubel och välkommnas stort på gator och torg vid hemkomsten.

Jag hoppas att Malung-Sälen Kommun har insett hans storhet nu. Han har ju några valörer i medaljskåpet och flera av de är guld. Han har också under det gångna året visat en kampvilja och återhämtning som förbluffar både läkarna och mig. Jag hoppas också att Malung-Sälen Kommun har förstånd nog att möta en värdlsvinnare med den respekten och mottagandet som han är värld.

Grattis Daniel Bodin, du är en bra förebild och storhet som är värld varenda guldmedalj, både för dina sportsliga storheter men även för den ödmjuka person du är. En vis man sa till mig, glöm aldrig vem du är och vart du kommer i från, det är då du fortsätter ha kontakt med människorna och du vinner stor respekt och blir ihåg kommen. Daniel är just den sorten, trots att det strålar bländande strålar i från guldmedaljen.

Niklas Gotthardsson, du får mig att må illa.

Niklas GotthardssonVD Skogsnicke AB

<----------MÄNNISKOHANDLARE










Det senaste programmet av Uppdrag Granskning berör mig till tårar. Niklas Gotthardsson grundlurar gästarbetare i från Kamerun. Han utnyttjar arbetskraft i sitt företag Skogsnicke AB och förser sig själv med pengar som de arbetsvilliga människorna sliter för.

När en man säger att Sverige trodde han att var ett land där man kunde tjäna pengar, hans bild av Sverige var ett land i Europa som var ett toppen land. Han belånade allt han ägde för att resa och arbeta för Nicklas Gotthardsson och hans företag. Det slutade med att han inte hade pengar att resa hem till Kamerun igen. Människorna talar om skammen, skulden de reste till Europa för att få ett bättre liv i Kamerun och sedan visar det sig att det blev tvärtt om. En familj har inget hus kvar, de pantsatta markerna är borta och allt det lilla de hade i Kamerun är borta.

Är det någon i samanhanget som ska skämmas så är det Niklas Gotthardsson och hans företag
Skogsnicke AB. Det är så jävla skamligt så jag begriper inte hur karln kan sova om nätterna. Bortförklarar hotfulla mail och sms som en fyllegrej?!

Ja men kära Niklas sök vård om du har så taskigt ölsinne. Om min chef skulle sända sms om att han skulle bränna ner mitt hus och att jag ska akta mig noga så känns det som om nivån på hela företaget och chefskapet är satt. Att sitta i TV och dilla runt om hemliga kompisar som inte vill ge sig till känna och taskigt ölsinne får dig som ynkrygg att minimeras till lägre nivå än Glocalnet någonsin kommer i näheten av.

Bättre hade varit om du med dumstruten på talade sanning och rakt ut erkännde att du utnyttjat människor och faktiskt lurat alla inblandade parter i hela den här historian. Du förlöjligar bara själv ytterligare genom att försöka krysta fram taskiga bortförklaringar. Det är ju uppenbart vilken sorts verksamhet du och
Skogsnicke AB bedriver.

När det kommer till rättvisetänket och bidragsfusk och invandring går mina tankar helt osökt till det det odemokratiska partiet Sverigedemokraterna, de brukar  ju allt som oftast hålla Svearikets fana högt och via olika socialamedier vara ute på barikaderna och strida, i alla fall som de ser det själva. När det kommer till pepparkaksgubben i luciatåget eller en kriminell handling av någon, det man gärna omnämner som en person med utländskt utseende, då går de socialamedierna i gång med Sverigedemokraterna i spetsen som någon sorts legitim ledargestalt som rätfärdigar det vardagsrasistiska framtoningen. Då helt plötsligt får man minsann tycka och generalisera bäst fan man vill om människor i från andra länder och kulturer. I det här fallet tycks det där med invandrare, inte gälla och inget man alls tycker är relevant att spy ur sig som Sverigedemokrat.

Nu har vi ytterligare ett bevis genom Uppdrag Granskning om ren människohandel och jag slås av häpnad när jag ser att på de socialamedierna är det mycket tyst och ingen tycks reagera nämnvärt över det hela. Det gör mig ont långt in i hjärtat och själen att se det.

Människor som satsade allt och bor hundratals mil bort är lurade på allt de ägde och hade. De har inget kvar. Om debatten, åsikterna och tyckande kring rätten att vara pepparkaksgubbe i lucisatåget orsakar en Facebookstorm, varför händer inte det samma i den här frågan? Människorna i från Kamerun är gästarbetare och jobbar ihop till sitt levebröd, men då kommer Niklas Gotthardsson in i bilden och beter sig kriminellt i stället. Varför skapar detta inte kännslostormar, avsky, och en debatt? Är det så svårt att förstå människornas utsatthet och fullständiga frustration i ett främmande land då de inser att de inte alls får de pengar de är lovade? Niklas Gotthardson levererade en sopsäck med döda värphöns som gästarbetarna fick för att tillreda och laga mat på?!?!  Vidrigt på alla sätt och vis.

När jag ser den här mannen och hans tårar så känner jag av hela mitt egna kännsloregister. Jag blir förbannad, ledsen och skulle gärna vilja fråga Niklas Gotthardsson om han har ett rent samvete och sover gott. Skogsnicke AB och Niklas Gotthardsson har tagit ALLT i från mängder av personer. Och jag hoppas att rätvisan  kommer i kapp denna Niklas Gotthardsson som till egen vinning har smörjt sitt eget krås medans andra har förlorat hela sitt liv. Jag hoppas att övriga som säger sig ha hjärtat på rätta stället reser sig upp och höjer sin röster för de här människornas skulle. Alla som gärna talar om allas lika värde, respekten till andra osv nu har ni chansen att verkligen omvandla de orden i praktiken på ett eller annat sätt. Det finns mängder av utnyttjad arbetskraft som behöver hjälp. Stilla funderar jag på om Sverige är så fattigt att detta är en trend som ökar, har inte svenskaföretag längre råd att ha annställda på vettiga vilkor? Eller vad är det det här handlar om egentligen?

Jag vägrar stå och se på.

Intervjun i dag, om barn och ungdomar.

I dag var på på den första intervjun inför ett förhoppningsvis kommande femårskontrakt med Norskastaten. Uppdraget vi intervjuades för är det man i Sverige kallar jourhem, här heter det beredskapshjem.

Intervjun gick bra och frågorna vi fick svara på var väl det vi själv hade talat om och resonerat kring här hemma. Om det kommer en utagerande tonåring, eller ett litet barn på 2 år som är vaken på natten. Kanske kan ett barn placeras men inte alls dela språket så man förstår, hur gör man då? Eller den där tonåringen med självskadebetende som påminner om mitt eget barn och det liv vi hade för många år sedan, hur kommer det kännas och hanteras. Frågor vi själv ställt oss och gemensamt kommit fram till att vi behövs för den människan än att vi blir rädda och backar. Känslobanden är inte de samma som sitt eget barn och allt detta bygger på sin egen personkännedom och förstånd att ta upp det till handledning som man har tillgång till dygnet runt.

Sen kom vi till frågorna kring sexuellt utnyttjade barn/unga, hur hanterar man det? Skador i själen går inte att graderas hos någon människa, men för mig som för många andra så blir detta som ett knytnävsslag i magen ganska så direkt något som är det absolut värsta ett barn kan utsättas för.

Ja jag vet inte hur det kommer att hanteras och kännas före den dagen vi eventuellt kommer att ställas inför det faktum. Det jag vet är i alla fall den enorma lojaliteten ett barn känner till sina förälder och hur svårt och utsatt den än har varit så finns det oftast en viss kärlek till de som givit en liv.

Om vi nu får detta uppdraget så kommer det vara det absolut svåraste jobb jag någonsin kommer att ta mig för, det är jag helt övertygad om. Samtidigt så känns det som att detta är det jobbet jag skulle kunna göra som bäst. Och det är just därför jag och min familj är villiga att öppna vårat hem för de barn och unga som behöver oss.

I den typen av uppdrag vi eventuellt kommer få så handlar det om ett kort skede tills ett långvarigt hem har hittats som passar barnet/ungdomen. Vi vill visa de här ungarna att det finns vuxna där man kan finna trygghet, lugn och faktiskt en frizon att få vara den man är. Det är det vi vill skicka med de här oftast trasiga individerna som kanske är svikna flera gånger om av de som man borde kunna lita på, nämligen föräldrarna. Det kan också vara så att det inte fungerar hemma med ungdomen och där med krävs åtgärder, anledningarna och orsakerna kan variera i oändlighet.

Om vi nu blir utvalda den här gången eller inte får vi veta nästa vecka. Och processen kommer då fortsätta under en längre tid med hembesök, utbildningsdagar och flera frågor i mer terapeutisktordalag där vi i familjen får undersöka vårat eget inre liv och samtidigt förhoppningsvis utvecklas som individer.

Den som vill kan klicka här så kan man läsa mera om hur det fungerar.


Det var allt för nu. The show must go on.