Hjälpte min vapendragare med flytten, tack och lov har man inte så där super onödigt mycket don som 17 åring i flyttartagen. Tack Televerket för det säger jag då.
Värre var det för min sambo som fick ge sig av på ett flyttuppdrag lite längre bort i Sverige. 1100 kvadratmeter av saker samlat under 137 år som ska gås igenom och sorteras. Prisa Gud för vänliga människor som hjälper till.
Sonen stannade kvar hos mormor efter 60-års kalaset. han behövde vila en stund, vilket jag tycker att han var väl förtjänt av. Han har stor press på sig i från skolan, inte så där direkt finlir här inte även om han är en flitig elev med goda förkunskaper. Mycket eget ansvar och planering i studierna. När hans godmodiga ton sviktar så brukar vi motivera honom med att det är bra att ha det tufft nu, då kommer det bli lätt som en plätt senare med högre studier. Och han håller med. Fortfarande hägrar studier i USA. Louisiana och träsken med alligatorer förtjusar av någon för mig outgrundlig anledning. Han har många gånger förklarat att hans livsväg och val kommer inte jag kunna göra så mycket åt, och att hans liv måste han få leva som han vill annars känns det inte så meningsfullt.
Visst har han så rätt i det men i bland så önskar jag mig bara två barn som inte sökte äventyren utan ägnade sig mer åt chack och andra lite mindre farliga saker. Men då hade det ju inte varit mina barn. Någonstans så får jag väl skylla mig själv också som verkligen har visat de livets olika möjligheter. Jag är grundfundamentet till att deras styrka finns och att de vet att de har den. Och detta är väl just vad de flesta föräldrarna vill ge sina barn.
Mina barns äventyr är olika men ändå har de så många gemensamma drag och glädjen att få följa deras livsval nära känns bra, även om det många gånger också känns hisnande.
Under 11-dagar i Malung fick jag uppleva lite av den gemenskapen bland vänner och släkt på ett vis som jag saknar mycket här borta. Jag fick också uppleva det jag tagit största avstånd i från och verkligen inte vill vara en del av. Jag behövde bara gå in på banken och sitta i väntan på min tur för att höra två personer tala så mycket dynga att diarrén efter en magsjukepidemi bleknade. På tal om dynga så kanske en av de frispråkige struntpratarna ska reda på sin egen gård först i den lilla förbyn till Malung. Börja med att hålla ordning på ensilageplasten och städa framför sin dörr före dömande ord fälls över andra ortsbor. Kanske ska den som drev samtalet framåt och medryttaren i skitsnacksorgien fundera på om sin egen roll i kommunen?!? Vill man sälja hus och få kunder eller?
Precis som om inte jag existerade samtalde dessa två stackare om en persons husköp och bedrövelsen över dennes föräldrars ekonomi, att de minsann inte heller hade kunnat hålla i pengarna. Det tycktes inte tas en gnutta notis om att jag satt så nära så jag hörde varje ord som uttalades. Det var i det ögonblicket jag minns precis varför jag emigrerat och blev påmind om att en del i att jag verkligen vägrar leva i denna destruktiva andan som bara förgör och förstör. Det var just då jag kom på att det är självplågeri att faktiskt försöka utvecklas i en ort som Malung. Ändå så är detta osmakliga sätt de två ofelbara människorna samtalade på inte det som gör mig mäst illa.
Träffade en gammal vän utanför ICA som uppmuntrade våran flytt och sa faktiskt något som sammanfattade hela det självupplevda med att bo i Malung-Sälens kommun, min vän sa att det var precis som att bo mitt i ett Dallasavsnitt. Precis så är det. JR Ewing och manupelerande maktspel åt höger och vänster för att finna egen vinning. Svågrar skall förses med de de vill ha så att de håller käften. Svägerskor lika så deras barn också så klart. Mycket som försigår bakom kulisserna påminner exakt om maktspelet i Dallas, den stora skillnaden i det hela är att ingen i Malung-Sälen kommun gör så värst stora vinster utan mer nerköp. Och för mig syns det hela klart och tydligt för varje gång jag besöker byn.
Samhället dör sakta men säkert och det spelar ingen större roll hur mycket jag försökt att få till en vändpunkt i det hela. Fick också kritiska kommentarer på min blogg att det var förfärligt hur bitter jag var som spred min svada över kommunen. I dag ser jag väl att det jag säger i dag borde någon ha fört på tal för 15 år sedan. Hur bitter jag är eller inte får nog andra tvista om. Jag känner mig inte speciellt bitter, mer frustrerad och jävligt förbannad på att inte flera reagerar och ställer sig upp och gör sin röst hörd. Och jag ser också att jag har goda argument och ideer för förändringar.
För mig är det självplågeri att vara på besök i byn, jag blir psykiskt utmattad och tömd på energi. Jag är så glad för att träffa alla och kramas om en stund och verkligen träffa de som betyder något, men resten skulle jag kunna klara mig bra utan. Att sen lämna min vapendragare känns otroligt tufft och svårt. Men jag måste påminna mig om att det hon väljer är hennes liv och jag vet att hon klarar sig fint. Hon har många av er runt sig som bryr sig så mycket om mig och hela min familj. Ni står helt utaför min kritiska syn på kommunen och det hoppas jag att ni vet och förstår. Ni har gjort det möjligt för mig att överleva, det ska ni alla ha med er i era hjärtan.
Fick nu utrymme en stund för mitt trängande behov av att skriva, det känndes bra. Ha det så gott så hoppas jag att kunna frambringa en ny text inom det snaraste. Kram till er alla och en var, vem du nu än är och vart du än är./ Smina
1 kommentar:
Så roligt att få ses o krama om er en stund. Vi ses snart igen min hjärte vän.
Skicka en kommentar