Intervjun i dag, om barn och ungdomar.

I dag var på på den första intervjun inför ett förhoppningsvis kommande femårskontrakt med Norskastaten. Uppdraget vi intervjuades för är det man i Sverige kallar jourhem, här heter det beredskapshjem.

Intervjun gick bra och frågorna vi fick svara på var väl det vi själv hade talat om och resonerat kring här hemma. Om det kommer en utagerande tonåring, eller ett litet barn på 2 år som är vaken på natten. Kanske kan ett barn placeras men inte alls dela språket så man förstår, hur gör man då? Eller den där tonåringen med självskadebetende som påminner om mitt eget barn och det liv vi hade för många år sedan, hur kommer det kännas och hanteras. Frågor vi själv ställt oss och gemensamt kommit fram till att vi behövs för den människan än att vi blir rädda och backar. Känslobanden är inte de samma som sitt eget barn och allt detta bygger på sin egen personkännedom och förstånd att ta upp det till handledning som man har tillgång till dygnet runt.

Sen kom vi till frågorna kring sexuellt utnyttjade barn/unga, hur hanterar man det? Skador i själen går inte att graderas hos någon människa, men för mig som för många andra så blir detta som ett knytnävsslag i magen ganska så direkt något som är det absolut värsta ett barn kan utsättas för.

Ja jag vet inte hur det kommer att hanteras och kännas före den dagen vi eventuellt kommer att ställas inför det faktum. Det jag vet är i alla fall den enorma lojaliteten ett barn känner till sina förälder och hur svårt och utsatt den än har varit så finns det oftast en viss kärlek till de som givit en liv.

Om vi nu får detta uppdraget så kommer det vara det absolut svåraste jobb jag någonsin kommer att ta mig för, det är jag helt övertygad om. Samtidigt så känns det som att detta är det jobbet jag skulle kunna göra som bäst. Och det är just därför jag och min familj är villiga att öppna vårat hem för de barn och unga som behöver oss.

I den typen av uppdrag vi eventuellt kommer få så handlar det om ett kort skede tills ett långvarigt hem har hittats som passar barnet/ungdomen. Vi vill visa de här ungarna att det finns vuxna där man kan finna trygghet, lugn och faktiskt en frizon att få vara den man är. Det är det vi vill skicka med de här oftast trasiga individerna som kanske är svikna flera gånger om av de som man borde kunna lita på, nämligen föräldrarna. Det kan också vara så att det inte fungerar hemma med ungdomen och där med krävs åtgärder, anledningarna och orsakerna kan variera i oändlighet.

Om vi nu blir utvalda den här gången eller inte får vi veta nästa vecka. Och processen kommer då fortsätta under en längre tid med hembesök, utbildningsdagar och flera frågor i mer terapeutisktordalag där vi i familjen får undersöka vårat eget inre liv och samtidigt förhoppningsvis utvecklas som individer.

Den som vill kan klicka här så kan man läsa mera om hur det fungerar.


Det var allt för nu. The show must go on.