När livet gick sönder, om en förödande relation.

Redaktionen på Karlavagnen bad mig skriva om ämnet eller ringa in. Och jag är ju en fegis och för mig är jag tryggare med det skrivna ordet. Nu blev mitt mail så långt så jag kommer nog kanske inte med. Här är i alla fall det jag skickade in.



Hejsan Karlavagnen.

Har under en mångårig period i olika grad fått leva med konsekvenserna av att jag en gång i tiden valde fel partner. En relation som jag i dag inte kan förlåta mig själv för, även om jag nästan dagligen jobbar med att förlika mig med att jag inte kan göra något ogjort. 

Relationen varade under katastrofala former i ca 3 år. Och under den tiden blev jag gravid och fick en vacker liten flicka. Hon föddes dec-1995 och några år senare var jag en ung ensamstående mamma. 

Redan under separationen så fick jag höra att pappan tyckte sig hade rätt till 50% av sitt barn. I bland var det större hot som att han skulle se till att jag aldrig fick se henne igen osv. Allt handlade om ett maktspel, ett spel för att försöka knäcka mig Han sa det också åt mig i telefonen en gång, att han skulle se till att plåga mig tills jag var död. De orden sa han i början av hela den här fruktansvärda processen som skulle pågå i 16 år.

Man kan tro att man lever i ett rättsäkert Sverige. Ett land där man får hjälp av Socialtjänsten, där man ska kunna leva tryggt och vara säker på att alla skyddsbariärer kring ett barn ska fungera. Vi har lärt oss den hårda vägen att det inte fungerar så. 

Han har tagit sig igenom skyddsbariären på sjukhuset trots att han inte är vårdnadshavare. Efter en lång process i syfte att skydda mitt barn dömde Tingsrätten att han inte var lämplig och kunde ansvara, jag blev enskiljdvårdnadshavare och kännde det som en lättnad. Tidiagare hade han missbrukat detta in i minsta detalj. Under tiden med gemensamvårdnad så vägrade han skriva på våran dotters handlingar för ansökan om pass, det resulterade i en inställd semesterresa. Pengar jag sparat under våran dotters liv i från mitt konto kunde jag inte komma åt när hon behövde en ny cykel. Eftersom kontot de kom in på var registrerat i hennes namn så behövdes båda vårdnadshavarnas underskrift för att ta ut pengar. Han vägrade så klart och orden han sakt några år tidigare ekande i huvudet på mig, jag ska se till att plåga dig tills du dör.

Jag började så sakta förstå att hans största livsuppgift var att plåga mig. Han kunde aldrig se eller förstå att den som drabbades hårdast av det hela var hans eget barn. Jag tror att han inte klarade av att se henne som en egen individ,, jag tror att han bara kunde se mig i henne och där med inte heller sätta sig över det hat han kände mot mig. 

Jag har aldrig riktigt förstått vart detta hatet mot mig kommit i från och vad det grundar sig i. Kanske är det så enkelt som att han inte klarade av att kontrollera mig så att jag stannade i hans grepp i relationen. Kanske känner han sig kränkt eftersom jag var stark nog att ge mig av. Kanske grundar sig en hel del i hans egen uppväxt, som en av de äldre i en stor syskonskara kanske han alltid varit bortglömd och aldrig fått kärlek och bekräftelse av sina föräldrar. Jag har alfrig fått svar av honom själv vad det är han vill uppnå.

Under alla åren har jag bett socialtjänsten om hjälp för någonstans har jag känt allvaret i det hela, Jag har bett om hjälp för mitt barns skulle, jag förstog att detta orsakade enorm själslig skada för mitt barn.

Vid 6 års åldern sa hon att hon inte ville leva längre, att hon ville hoppa framför en bil så att hennes pappa slapp betala underhåll för henne. Detta känndes i min mage som ett otroligt katastrofläge, socialtjänsten tyckte inte alls att det var så farligt och vid det tillfället bad jag om hjälp hos BVC eftersom hon i det läget inte var överskriven till skolhällsovården.

Handläggaren på soc blev fruktansvärt förbannad och skällde ut mig, i dag förstår jag ju att jag råkade trampa på tårna hos handläggaren. Jag hade trampat på yrkestoltheten, ung mamma som inte köpte handläggarens åsikt och tycke om att detta inte var så farligt. Och att jag tog det med BVC var tydeligen upprörande  ansåg SOC som sa att hon inte tänkte bedriva dubbelarbete utan jag fick lov att välja vem jag pratade med.

Jag tror att det är i och med denna handläggaren allt sedan gick fel. Försökte reda i det hela med hjälp av samarbetsamtal, tingsrättsförhandlingar om umgänge, vårdnad som då alltid Tingsrätten lyssnade på till min fördel och det jag ansåg och anser var det bästa för mitt barn. Men socialtjänsten har alltid varit flat, de har aldrig ställt krav på pappan utan han har hela tiden kunnat strunta i möten, kallelser och hittat på undanflykter som att han har bokad tid i tvättstugan till att det varit för långt för honom att åka. Då pratar vi om 13 mil enkel resa med det faktum att det har handlat om hans barn. Han har anklagat mig för att betalat socialtjänsten för att stå på min sida, medan jag har hävdat att det handlar om dottern, inte val av sida.

Efter alla år så händer det jag har insett och fasat för under nästa hela mitt barns liv. När hon är i 12 års åldern drabbas hon av en psykisk total kolaps. Hon utvecklar ett självskadebeteende och samtidigt insjuknar hon i en kronisk sjukdom. Även byte till en skola för högre årskurse och nya klasskompisar sker i samma period

Åter igen en intensivare kontakt med socialtjänsten, vilket jag ångrar bittert i dag. Jag bad om hjälp och det är mitt största misstag nr två i mitt liv. Pappan kunde fortfarande med sina ord och in nestlande struntprat få denna myndigheten att misstänka mig och min sambo sedan många år tillbaka för det ena värre än det andra. Det värsta var nog att man kände sig totalt förnedrad bara genom dessa frågor som ställdes i syftet att utreda lämpligheten av mig som mamma och förälder. Socialtjänstens sätt att se på saken har varit ytterst märklig och jag är förvånad hur man kan arbeta på det viset. En  tro och egentliga syfte att hjälpa människor i utsatta situationer, framförallt vara den myndighet som ska stå där och hjälpa barn och ungdomar.

Under tiden mitt barn skar sönder sin kropp, formligen skrek efter hjälp och uttryckte sin frustration på olika sätt så var det viktiga förs socialtjänsten att öppna akter efter akter och utreda pappans oro och påhitt om mig. Han påstod att jag misshandlade henne, han påstog att jag hade låst ut henne så hon fått sova i bilen. Han påstod saker som ännu i dag är så kränkande att bara tänka på, saker som bara är påhitt i hans jakt att plåga ihjäl mig som han många år tidigare lovat mig, ett löfte som han nästan klarade av att hålla.

I dag nästan 16 år senare så har jag och min dotter en otrligt bra kontakt. Så nära som vi står i dag har vi aldrig varit. Men vi har kämpat för det, jag valde den där gången för så många år sedan att aldrig, aldrig ge upp för hennes skull. Jag stog fast vid mitt ord. Det bästa av allt är att hennes pappa inte lyckades med det han lovad, att plåga ihjäl mig. Även om det i bland har kännts mycket nära, orken har sinat, förtvivlan har varit stor och hjälpen så avlägsen. 

Men i dag vet jag att jag är en människa som har en styrka som kanske inte är alla förunnat. Jag har visat min dotter att kämpa för det man tror på. Jag har visat henne att mig kan hon lita på, då hon så klart under en tid tvivlade på hela vuxenvärlden, även mig då hon av en förälder kunde bli så sviken, orkar då mamma så fast eller kommer hon att svika mig också?

I dag har jag utvecklat och tyvärr befäst en klaustrofobi som jag själv härleder till min historia. Jag har kännt mig så utpressad på ruinensbrant och jag antar att det varit en ångestklump som kännts liknande ett struptag på mig. I dag har jag svårt att åka hiss, flyga klarar jag inte av. Och jag sätter mig inte gärna längst in i en lokal med massa människor. Jag måste alltid ha en fri passage att ta mig ut så i bland kan även Bio vara svårt. Jag har även svårt att befinna mig på öppna ytor, det man kallar torgskräck. Kan i bland känna högre puls och hårda hjärtslag bara av att sitta i bilen och åka förbi ett stort öppet fält. Antar att detta också grundar sig i min historia, men hur det kommer sig är inte lika solklart för mig. Det förvånar mig en smula att man kan förstärka sina fobier så att det eskalerar så i den milda grad. I min ungdom kunde jag flyga och kände inte alls av dessa fenomen. 

Men jag ska så klart jobba mig i från detta också. Jag klarar hissåkandet lite bättre nu än tidigare. Och mitt mål är att så småningom klara av att flyga. Det är en dröm och längtan jag har för att kunna se mig om i världen och uppleva saker.

Detta blev ett långt mail, men min historia är svår att förklara i korta ordalag. Kanske är det för långt att ta med i programet, men det känns bra att öppenhjärtligt kunna delge min historia för jag är säker på att det är många där ute i liknande situationer. Min önskan och förhoppning är att världen behöver bli ett bättre ställe. Därför önskar jag att flera tog lite bättre hand om varandra, att man sprider sin medmänsklighet på något sätt, mitt sätt är att berätta om min historia och förhoppningsvis kunna påverka någon. Ingen kan hjälpa alla men man kan hjälpa någon.

Varma hälsningar Sabina.