Sprängd anka får i stället bli det som just nu beskriver i en metafor hur mitt huvudkontor fungerar just för stunden. Helt fuckat med andra ord. Har en svacka och för stunden sitta fast i smeten kännsla.
Jag vill mer, jag vill framåt men det går så förfärligt saktfärdigt. Grubblar och vänder på saker till en kvantnivå, kvant är alltså den minsta enheten av energi som finns så ni kan ju bara ana hur mycket pingpong jag har i skallen.
Åter så får jag en knäpp på näsan om att det faktiskt inte är så stor ide att fundera på vad som komma skall för man vet inte ändå vad i morgon har att ge. Plötsligt kom aviseringen om ett litet barnbarn som en blixt i från klar himmel. Inget jag var speciellt förberedd på. Tack och lov flyter det hela på fint och allt går enligt alla doktorers utsago helt enligt fosterutvecklingens bästa tänkbara plan.
Men så kommer det där, de stunderna då jag nästan drabbas av panik och funderar hur det är med mitt barn och mitt kommande barnbarn. Mitt barn känner inte när det blir för lågt fören det är mycket för lågt blodsocker. Så kan det vara för en del diabetiker och mitt barn är tydligen en av de. Som om det inte räckte ändå kan man tycka.
Det är i de stunderna jag måste försöka släppa över allt till naturens egna resurser och tänka att överlevnads- instinkten är så stark så drivet att ta sig något att äta, förhoppningsvis något riktigt sött, måste driva mitt barn till handling före det blir försent. Jag måste försöka tänka att jag kan inte göra något. Jag kan inte oavsett hur mycket jag önskar och vill så går det inte. Gud, eller vem du är, förbjude att mitt tappra älskade barn förlorar kraften att orka handla när blodsockret sjunker till livsfarligt låg nivå.
Fick ett meddelande sent en kväll. I meddelandet stod det två siffror 2,9
Att läsa det och skicka meddelande tillbaka och inte få svar skulle vara den värsta utav alla tänkbara skräck upplevelser någonsin. Efter ett tag så kunde vi tala i telefonen och mitt barn säger det jag inte vill höra men som jag ändå är så väl medveten om.
-Kära mor nu måste jag sova. Jag är så trött efter den här känningen, hoppas att jag vaknar igen. Men vet ju aldrig om jag gör det.
De orden är i allas vårat medvetna, men att höra det och så brutalt och hårt ständigt bli påmind om att ond bråd död lurar runt knuten är förfärligt. Mitt barn och barnbarns liv hänger på kolhydrater det är ju fan i mig helt galet hur en människokropp fungerar, eller inte fungerar i vårat fall.
För lågt värde ger mitt lilla barnbarn syrebrist där hon just nu ligger och plaskar runt. Vilket då kan resultera i det värsta senario. För höga värden ger mitt barnbarn en hormontillförsel som inte är bra. Barnet ökar i vikt, det kan bli foster skador och många stora svåra problem. Mitt eget älskade barn lever dygnet runt med detta faktum och ska under konstens alla former balansera det hela på bästa sätt.
Många långa mil i från henne så ska jag hantera detta. Men samtidigt vet jag att det hade varit minst lika svårt att bo nära. Jag hade ändå inte kunnat hjälpt henne i det här. Det handlar om naturens alla nycker, om stress, hormoner, mat, aktivitet ja allt det som rör sig i en människokropp påverkar utfallet för blodsockret.
Detta är bara en liten del av allt det jag har i skallen. Inte underligt att man känner sig som en sprängd anka.
Känner mig lite ynklig och aningen vingklippt i dag.
Bara att bryta ihop och ta nya tag, jag är min lyckas egen smed.
3 kommentarer:
Kan bara säga Styrkekramar till er båda.
Mor o mormor
Kan bara säga kram till er båda <3
Sprängd anka innefattar bla saltlag beräknat på vikt. Nåt som alltså går att räkna ut och styra, livet i sig är omöjligt att styra. Försök att ha så mycket tillit det bara går till att allt kommer att gå bra, för det hjälper tyvärr inte att oroa sig. Oftast oroar man sig i onödan, de andra gångerna går det inte att ändra eller styra i alla fall. Jag hoppas din dotter oxå tror på att hon vaknar varje morgon. Jag är visserligen väldigt för att leva som om man inte vet om man lever i morgon, men med tillit till att det ändå är det troligaste för annars är risken stor att man blir så rädd för döden att man inte riktigt vågar leva ändå.
När jag nu läser den halva roman jag skrivit tycker jag det ser ut som en lång förmaning, men det är absolut inte så jag menar. Menar egentligen bara att jag bryr mig om och vill er väl, hoppas att du tar det så.
Kram på Er!
Skicka en kommentar