-Det är en sak jag måste berätta för dig mamma, jag är med barn.
Hela min tillvaro ställde sig upp och ner. Ändå så tror jag att jag just i detta ögonblicket höll mig så lugn det bara gick trots att hjärtat frös till is för ett ögonblick.
Jag blev just då skrämd i från vett och sans, inte för den lilla babyn i sig. Utan mer för allt det andra den helvetes jävla diabetesn hjälper till att ordna med fan själv som avsändare.
Att min dotter skulle klara av att ta hand om ett litet barn var aldrig något jag tvekade en sekund på. Men det var transportsträckan av de 9 månaderna som gjorde mig skräckslagen. Det var den stora risken för fosterskador som skrämde skiten ur mig.Det var de farliga skadorna som kunde komma för den gravida mamma som skrämde mig. Utslagna organ helt enkelt kroppsligt haveri hos både mamma och barn.
Det tillkom ju också det jätte jobb som tillkom på buss till Specialistmödravården i Falun på buss 16 mil enkel resa. Det tillkom också en ständig oro för att för lågt blodsocker skulle komma så fort när det var tvunget att ligga så pressat att min Thilda skulle svimma och inte hinna be om hjälp.
Där satt jag 65 mil bort och skulle inte kunna göra något, jag kunde inte vara nära även om mitt hjärta skrek och oron kunde ha tagit kål på mig för mindre.
Sen kom det där samtalet i Maj som förändrade våra liv och familjen.
-Hej Mamma. Hon är här nu och vi mår bra. Hon får lite extra hjälp med syret annars mår hon fint.
Tårarna bara kom som en strilande vårbäck på mina kinder. Fattade knappt att det var sant. Jag var nu mormor och min lilla unge var nu själv mamma. Det var en magisk känsla och faktiskt nästan overklig. Thilda hade kämpat stenhårt under 9 månader och uppnått målen, hanterat sin oro och ändå gjort allt så bra. Täta besök på Specialistmödravården och kuskat fram och åter på denna buss flera gånger i månaden.
I går blev Thea 5 månader. Jag har fått följa henne nära under den här tiden. Och den kärleken jag känner till den lilla varelsen är svår att beskriva. Att mötas av hennes vackra ögon och stora leende när jag träffar henne är så otroligt fint och kärleken sprudlar.
Jag får ofta frågan om hur det känns att vara just mormor, speciellt då jag själv inte kanske är så jätte gammal. Har funderat på det ofta och jag vet inte riktigt om jag förändrades som så. Jag fick den äran att bära ytterligare en till titel, förutom mamma så blev jag också mormor. Förändringen är att jag fått en till liten människa att älska och stötta i livet. Jag har fått den äran att se detta lilla människoliv komma till världen. En liten människa som sprider sig glädje och kärlek runt sig. Jag blir älskad som den mormor jag är och jag kan bara ösa ut kärlek i från mitt hjärta, det är vackert.
Nu snart stundar den tiden då jag själv får flytta över mig till andra sidan gränsen. Det kommer kännas svårt att åka i från min älskade dotter och barnbarn. Men jag har inte mitt liv här längre, jag är klar här. Men att lämna de dyrbaraste människorna i mitt liv kommer smärta i hjärtat.
Ta vara på varandra <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar