Hörru ditt jävla praktpucko!

Så då var vi där igen då. När jag emigrerade till landet bredvid för ca 1 år sedan förfasades sig  en del människor över HUR jag kunde lämna min dotter kvar och flytta?!? Vad var jag för ondskefull morsa utan känslor?
Att min dotter gick andra året på gymnasiet och inte var den som valt att flytta till annan studieort tycktes inte klinga som ett möjligt scenario för någon av kritikerna till mitt tilltag. Att vi  inom familjen diskuterat om hon ville flytta med eller inte under en längre tid med för och nackdelar väl inbakade i diskussionen var heller inget som liksom kunde ana eller tycktes vilja tro.

Hörde även vissa tongångar i från hennes skola, vet att någon där hade ställt frågan till henne om jag hade tillfrågat henne om hon ville flytta med?!
Nej för fan det måste ni väl begripa att det aldrig var på tapeten, jag är ju en ond människa som skiter i mina ungar fullständigt och hals över huvud packar ihop mitt liv och går upp i rök framför ögonen på mina barn, eller INTE.
Jag valde att föra mina barn till världen och jag kommer alltid att vara deras mamma och det behöver jag inte tala om för dom, det vet dom i vått och torrt. Men även en mamma har sitt liv och det livet ska levas. Detta är inget egoistiskt tänk, det anser jag är ett mänskligt rättighetstänk Jag kommer vara deras mamma men jag kan inte leva deras liv. Jag ser det som min uppgift att ge de självförtroende nog att våga leva sitt eget liv och fatta sina egna beslut, kanske i bland med stöd och på puttning av mamma.

Jag tycktes göra något alldeles galet förbjudet just den där gången för 1 år sedan. Mötte en del konstiga frågor med antydan mot att det inte var okej att göra det jag gjorde. Någonstans så är det mycket provocerande för en del människor att en mamma flyttar och den unga vuxna dottern är kvar.
Jag lämnade mitt barn, men jag har aldrig och kommer ALDRIG att överge henne. Det är en betydande skillnad och långt i från samma sak.

Av olika orsaker och livsomständigheter bestämde jag att vara i Sverige under mitt barnbarns första tid. Jag har jobbat under sommaren tills nu och allt har fungerat bra. Jag blev kvar i Sverige mycket längre än beräknat av orsaker som hänger kvar sedan många långa år tillbaka samt att jag faktiskt kunde jobba på och valde då att göra så här.

Nu har tiden kommit för att återvända, och då kommer det där igen, men hur kan du göra så!
Öhhh ja hur kan jag välja att vilja skapa mig ett eget liv trots att jag är både mamma och mormor nu mer? Och det ska alla veta att jag återvänder inte till mitt nya liv med en klackspark. Jag har ett hjärta som skriker och svider, men inte för att jag på livsvillkors vis  tror att mitt barn inte klarar upp sitt liv själv. Jag har ett svidande hjärta för att jag tycker så mycket om dom. Jag kommer sakna de spontana som träffarna, kommer sakna fikastuder och bara en liten snabbpuss på mitt barnbarns runda kind.

Jag är inte småbarnsförälder, jag är mormor och tycker mig ha rätten att ha ett eget liv trots detta. Det är min dotters ansvar och livsuppgift att ta hand om sitt barn, inte mitt. Hon måste skapa sin egen familj. Jag har haft min småbarnstid med mina barn, och nu är vi i en ny epok. Det skulle vara helt fel av mig att rycka in som något annat än mormor och ta det ansvaret i från mitt barn som hon valde att ta. Jag tänker inte underskatta hennes förmågor utan jag vet att hon kan och klarar det bra. Att som mormor ta över ansvaret för sitt barnbarn är inte rätt. Det är band som ska skapas mellan föräldrar och barn, inte mellan mig och mitt barnbarn. Jag ska stötta och finnas som mamma och mormor för de båda, det kommer inte på tal om något annat. Och det är inget min dotter någonsin krävt heller.

Men jag finns där som mormor, den som lånar i bland. Den som man kan sova över hos, den som hjälper till i bland med saker den som ger oändligt med kärlek och trygghet. I går var jag och mitt barnbarn ute på tumanhand. Hade det så trevligt och godsamt, kärleken sprudlade och känns verkligen ömsesidig. Så ska det vara.

I bland är småbarnslivet tufft och svårt, det har det nog varit för oss alla som har barn mer än en gång. Men för varje pers så lär man sig saker och man skapar de där banden som faktiskt stärks och att man som förälder ser att man kan hantera de mest märkliga sakerna utan att faktiskt trilla av pinnen. Vill man dansa genom livet på rosa små moln och inte uppleva sömbrist och frustration så är det där med barn inte det rätta alternativet för att uppnå den önskan.

Jag hoppas nu ha kunnat stilla er där ute i stugorna en liten smula. Jag överger inte mitt barn och barnbarn, men jag lämnar de. Två olika saker glöm inte det.