Välkommen ska du vara.

Vill skriva om det jag just för stunden har behov av att skriva. Oftast är det lättast att skriva de dagarn när livet har tagit sig en gråare nyans, det är då själen måste ventileras genom det skrivna ordet. Kanske kan ses som en bitterfitta, kanske är det just vad jag är. Det är ingen titel jag vill ha, ettiketter är det andra som sätter.
Oavsett vad som visat dig vägen till min skrivarplats i cybervärlden så är du nu här. Tror du som mig att inget händer av en anledning så får du själv lista ut vad som gjorde att du kom hit. Jag vet varför jag är här och kanske vill du slå följe med mig på min väg i vardagen mot mina mål och min ambition att göra världen lite bättre.

måndag 3 september 2012

En mycket vanlig ovanlig söndag.

Har haft en fin dag. Solsken i blick och massor av att göra. Det där jag är helt värdelös på. Organisera, fundera och ordna. Jag är ingen person som är bra på det där när jag inte har en arbetsledare. I alla fall inte i det privata sfären. Enklare att göra det på ett yrkesmässigt sätt.

Så under morgondagen får jag väl försöka leka att jag jobbar på ett lager av något slag eller kanske som hemtjänst hemma hos någon annan om detta ska bli mer än kattskit.

Undrar just om det nya greppet kommer att fungera? Jag tvivlar men jag blir ju tvungen. Svårt att vara i det där mellakoliska flyttstadiet. Då man ska packa ner saker men kanske ändå behöver något i fall att........ja det kan ju stå 16 personer på gården som vill ha kaffe. Hur skulle det då se ut om jag inte hade kaffekoppar åt alla. Eller änns en kaffekokare. Ja för det här händer ju så väldigt ofta eller hur?
Och hur gör man med hushållsassistenten? Alltså den utan ben, den som inte är mänsklig utan den man bara baka bullar i eller gör korv i som  Kungafamiljen under jularna? Ska den vara med till detta pytte lilla kök i Norge eller vart ska den husera nu då?

Nu har ju jag inte bakat bullar så där överdrivet ofta tidigare i mitt liv. Och gjort korv i från noll  har ju aldrig hänt, men tänk om jag ångrar mig och vill göra det just i samma ögonblick som jag flyttat in i den lilla lägenheten i det nya landet ?!? Ja det skulle ju helt enkelt vara för jävligt om detta inträffade.

Jag har flyttat många gånger under mitt liv. Jag har dragit med flyttkartonger i från det gammla stället till det nya som aldrig någonsin varit öppnade. Detta är nästan absurt. Tycker att det är nära en kriminell handling och jag frågar mig varför? Jag kan inte svara på det. Vad jag vet är att vi är så överhopade saker så att det nästan framkallar en viss ångest. Det går inte att sortera det hela i det verkliga livet, där med blir det också stök i skallen och man känner en viss förtvivlan.

Sedan de första i familjen drog så visade det sig att majoriteten av saker och garderober med kläder blev kvar här i Sverige. Jaha men se där ja, det går aldeles utmärkt ändå. Vips blev det två olika garderobsuppsättningar av det hela samt en hel del jävla massor av prylar som inte alls behövs i det nya ser det ut.

Jag ska ha mina kläder och min fina älskade kandelaber med mig. Sen datorn så klart med tillbehör samt min mobiltelefon. Sen är det bra med den saken. Lika förbannat så går jag runt här och sprider saker hit och dit och får något underligt tvångstänkande om att jag måste ha det med. Det är ju bara skitsnack och ett förbannade fördärv. Ändå måste jag sortera och göra klart. För varje sak jag lyfter runt och tänker på så gör jag slut med det gammla. Det är bra nu Anna-Sabina, det är game over och där med basta.

Har jag hittat dörren till det förlovade landet nu? Jag tvivlar inte på mig själv och min potential som människa. Jag har klarat saker tidigare som jag faktiskt tvivlar på att alla gör med livet i behåll. Men uppenbarligen har mina saker en viss betydelse för mig. Som fotografier tex. Ska jag ha med foton i fall att jag får en viss längtan efter de mina jag lämnar. Sedan får jag lov att ställa motfrågan om varför jag vill ta med foton på mamma för. Kan ju plinga henne på Skype och se henne i rörlig bild om jag vill. Ett fotografi på mamma i från 1986 är ju liksom inget alls av betydelse egentligen i samanhanget. Hon är ju inte änns likt sig som hon ser ut i dag.

Att göra den här rokaden i livet kräver sin man minsann. Det kräver en stor målmedvetenhet och ett väldigt starkt självförtroende och tillit till sig själv och sina förmågor. Det är väl just i detta folk kan få för sig något så jävla dumt att idiotförklara våran grej och flytt. Som jag berättade tidigare är det inte bara lyckönskningar vi fått. Människors egen avund och mycket underliga människosyn speglar sig väldigt väl i det hela när de försöker håna oss.

Den sista grejen jag hörde var i från en osnyten liten snoris som skrattade och väldigt frågande undrade vad fan vi skulle flytta till Norge för.
-Hahhaha alltså jag fattar inte vad ni ska dit och göra, varför flytta dit liksom, det är ju värdelöst att bo där?
-Ja men nu råkade det finnas ett väldigt lämpligt jobb till min sambo där och vi vill flytta så då blir det dit det bär av. Har du bott där eftersom du säger så?
-Nej nej nej, men jag har en kompis.......bla bla bla bla.........

Men facit i handen så vet jag lite mer om personens egna flyttplaner och hur det gick med den saken. Inte så jätte bra och inobords så nöjer jag mig med vetskapen om att det handlar om ett stabilt självförtroende och en nykter insikt om att ska man ha förändringar i livet och nå sina mål här i livet så är det ingen som kommer och plingar på dörren och serverar det hela på silverfat. Det handlar om att ta ansvar för sitt liv och jobba för saken. Ett ganska hårt jobb faktiskt.

Borde inte lägga ner tre sekunder på den här typen av personlighet och sätt att vara mot mig. Samtidigt så gör jag det, det tänder en gnista inom mig, eller kanske till och med en eld. Jag ska nå mina mål och snudda vid stärnorna och jag skojar inte. Den som inte har något att förlora kan gå hur långt som hellst så enkelt är det. Den lite större frågan blir vart jag ska gå och vilken väg jag kommer ta mot mina mål. Jag har ett stort revanch sug över att bli den där knivskarpa nyckelpersonen i något samanhang som på ett eller annat vis kommer ge både en, två, tre personer svindlande insikter och tankeställare om vad fan det var som hände. Jag har blivit utskuffad på ruinensbrant men klamrat mig fast och hållit mig kvar vid mina sinnesfulla bruk, de som knuffat mig dit ska få veta vem det var de försökte knuffa ut.

Jag ska göra det snyggt, med stil och klass och på ett hedersvärt sätt och främst för min egen del för att läka ihop och bli så hel i alla djupa sår och ärr som det bara går. Jag har blivit ifråntagen allt och det är dags för mig att ta tillbaka det jag blivit bestulen på. Mina ordval och mitt sätt att se på saken känns väldigt närbesläktat med någon maffioso dirket i från Italien, det må så vara. Det är min kännsla i det hela som talar. Det är min rätt som människa och min stolthet som ska återerövras.

Processen mot min stora revanch har redan börjat. Det gjorde den i kväll när jag blev bjuden på kvällskaffe hos min vapendragar. Det skulle ni ser era jävla krypskyttar som försökte få det att framstå som brustna förmågor i mitt föräldrarskap, ni som ville få det att se ut som något det aldrig har varit, utan vad ni trott att det var. Ni som lyssnade på en galen person vars stora livsuppgift här i livet är att plåga mig sönder och samman tills jag dör och aldrig har funderat på vart de skjutna mesilerna har landat. Honom lyssnade ni på i våra mäst förtvivlade stunder och avgrundsvrål på hjälp. Snyggt jobbat, jag har i alla fall papper på att jag duger aldeles jätte bra precis som jag är och har varit. Det är det ju inte alla som här även om det tog tid i från mitt liv och aldeles onödigt mycket arbetskraft i från er.

Kvällens aldeles underbara kaffestunde inehöll samtal kvinna till kvinna. En dotter som söker vuxet perspektiv på saker och ting och just nu sorterar upp årens lopp på sitt eget sätt. En dotter som vet att mamma aldrig sviker eller slutar finnas till. Just det som hela resten av samhället har gjort och även det som i biologin anses vara en pappa. Men det var jag som fick axla det hela, jag har fått bära upp hela den biten. Det var jag som fick bära hela samhällets svek på mina axlar, det var jag som fick bära denna förälderns svek och även klä skott för det hela. Det kunde ni inte ta till er eller alls förstå. Frågande funderade ni varför hon inte vill komma till kallade möten, med lite fantasi är det väl kanske inte så väldigt svårt att förstå. I eran värld var det för att jag var närvarande, i våran värld var det just för att ni inte lyssnade, fattade och försökte förtå. Ni svek en ung människa i sin djupaste kris i livet och slet och drog henne i från den enda tryggheten hon hade, nämligen mig och den närmaste familjen. Så jobbar ni visst och tycker att ni gör ett strålande arbete mellan 8-16 mån-fre.

Grattis till er men ni tror jävligt fel i den saken vill jag påpeka om inte budskapet redan har gått fram. Hade ju aldrig chansen att säga det till er eftersom ni slutade höra av er så jag hoppas innerligt att jag har någon läsare i från Malung-Sälen Socialtjänst. Eftersom jag bott här hela mitt liv så vet jag hur information sprider sig snabbt och effektivt. Läser man min statistik så vet jag med säkerhet att jag har läsare lite här och där. Jag vet att hela mitt namn aldeles rätt stavat ofta blir googlat på och då kommer man hit. Har aldrig haft en ambition av att vara hemlig, tvärtt om jag är mycket offentlig och man vågar tilltala mig.

Nu mer brukar jag ha ca 80 sidvisningar per inlägg. Det är en ganska bra statistisk stapel som jag är mer än nöjd över. Jag bjuder er på en inblick i mitt liv och i bland så skulle det värma hjärtat om ni ville lämna en liten blänkare i kommentarsfältet. Man kan göra det ananoymt om man vill eller med namn också, det går aldeles utmärkt vilket som. Även om jag är gjort som ett järnspett så behöver jag i bland support i kampen om att vinna tillbaka livet så som det en gång var.

Hoppas på att bli bjuden på kvällskaffe i morgon kväll också :-)

3 kommentarer:

Gerd Wåltorp sa...

Lycka till i nya landet Sabina, o jag hoppas du aldrig slutar o skriva. Det du skriver går alltid rakt in i hjärtat. Masse klemmer fra Gerd.

Anonym sa...

Ja vad säger man? Du är en unik människa. Inte många skulle klarat denna situation. Jag har stått på sidan om och ändå tagit stryk i hjärat o själ. Känt sorg hopp och förtvivlan. Inte alltid kunnat vara det stöd jag önskat för at jag själv inte ha haft kraft. Låter konstigt. Kan ej förklara det själv. Den som inte upplevt detta kan nog aldrig föreställa sig vilken helvetes kamp detta varit. Och var har vårat trygga stöttande samhälle varit när denna utsatta familj skrikit stridit bönat och bett om hjälp. Jag bara undrar........ Som jag sagt så många ggr tidigare hoppas jag att detta en gång ska kunna bli en bok. Den boken kommer beröra varje persons hjärta som läser. Många kommer att häpnas som ej varit i den situationen att försöka få hjälp aven myndighet som ska kunna stötta. Ja ser nu fram mot att hela denna trasiga familj ska få ett bra liv och leva i lugn och ro. Glädjas åt morgon dagen kunna vakna upp till dagar med ro o frid i själen. Älskar er alla av hele mitt hjärta, Din lilla mamma

Unknown sa...

Gerd: Takk :-) Så trevligt att du vill läsa och att det berör. Det är avsikten att i skriftspråket få i gång kännslor och tankar hos mina läsare :-) Jag har ett påträngande behov av att skriva, det är precis som att behöva gå på toan eller äta när man känner hunger. Så nog kommer jag fortsätta skriva i resten av mitt liv det är jag nästan helt säker på. Troligen kommer mitt skrivande se lite annorlunda ut efterflytten också. Då har jag mycket nytt att berätta om i det nya landet :-)

Mamma: jag älskar dig <3